Cwejman har skrivit att det är fel att prata om strukturell rasism på ett sätt som rör sig bortom ”Sd är dåliga” eftersom en då ”bekräftar rasisternas världsbild”. Att säga att människor har olika erfarenheter och positioner i samhället beroende på hudfärg är att ”bekräfta rasisternas världsbild” om att det finns ”olika raser”. Som källa för detta tar hen bland annat vad en rasist skrivit på Flashback. Rasisten är nöjd med att antirasisterna talar om vithetsnormer etcetera eftersom en då bekräftar att hudfärg spelar roll för hur en är och menar att en ska uppmuntra antirasister att tala i termer av ”vitt och svart”. Detta citerar Cwejman. Sedan skriver Cwejman:
Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.
De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern.
Så att vissa rasister skriver på Flashback att en ska uppmuntra talet om ”vitt och svart” betyder alltså att en kan bekräfta att det är såhär det fungerar på ett bredare plan? Att gå till Flashbacks tråd om nationalism (eller var det nu är hen letat) för att hitta bruningar som delar ens analys är kanske inte en helt bra metod för att underbygga sina påståenden. Men det är ju bara min åsikt som hobbytyckare, jag har ju aldrig fått skriva en timbrorapport vilket proffstyckaren Cwejman har.
Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras.
Cwejman vill inte ”dela in människor i kategorier”. Vi måste se individen™! Det är ett ständigt liberalt mantra som upprepas gång på gång. Jag förstår att liberalismen utgår från att alla individer är lika och fria och så vidare och jag tycker att det är en fin tanke, men tyvärr fungerar den inte i praktiken. I dagens samhälle är individer inte fria eller lika utan människor lever i olika världar beroende på såväl hudfärg, kön och klass. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut, ska vi förtiga detta i hopp om att det bara ska försvinna av sig själv? Detta är språket som måste användas för att förstå strukturell rasism, ska vi sluta använda det för att liberaler tycker att det är dåligt att inte utgå från att alla är unika snöflingor och att människor inte har kollektiva erfarenheter beroende på grupptillhörighet.
Sedan kommer Cwejman in på att det är ”de högljudda” antirasisternas fel att vi har rasism eftersom det är vi som skapar en motreaktion hos ”extrem”högern:
I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen […] poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod.
Jag tänker att en anledning till att en ”mer sällan” hör det argument Cwejman tar upp är att det är ganska orimligt. Visst kan det vara så att aktiv antirasism tvingar fram en konfrontation som kan stärka rasistiska krafter kortsiktigt, men det är alla gånger bättre än att bara stå och se på medan det sprider sig ”sakta” men säkert. Cwejman ser framtvingandet av konfliktlinjer som ett problem, något hen har gemensamt med många liberaler. Konflikterna i samhället får inte vara uttalade, inte synas, helst ska vi låtsas dela mål som en enda stor familj (fast där alla är individer, såklart). Ur mitt perspektiv är att visa på konfliktlinjer och alternativ otroligt viktigt. Konflikterna finns i samhället, därför är det viktigt att de inte göms undan utan kommer fram i ljuset så att folk kan ta ställning. Att ignorera konflikter går inte att de försvinner, bara att människor får svårare att se över sina intressen, något som högern alltid har tjänat på.
Att vissa rasister känner sig stärkta i sin övertygelse av antirasism, eller mobiliserar sig när de stöter på motstånd, betyder inte att det är en framgång för rasismen som helhet på samma sätt som det inte är en framgång för vänstern om fler blir mer radikala i sin analys ju mer hänsynslös kapitalismen blir i sin framfart. Det är främst ett bakslag. Att någon på Flashback blir glad att antirasister talar i termer av ”vitt och svart” betyder inte att det gynnar rasismen som helhet.
Den liberala metoden, att bara vänta och hoppas att det går över, kanske skriva någon text om saken som andra liberaler kan sitta och nicka instämmande åt, kommer inte att skydda oss från rasism. För att driva antirasistisk kamp så måste en ha en analys som sträcker sig utöver ”alla människor är lika mycket värda”. En måste kunna förstå hur rasism fungerar och reproduceras för att förstå hur den kan bekämpas, och här fyller teorier kring vithetsnorm och strukturell rasism en viktig funktion. Det handlar om att förstå rasism på ett djupare plan istället för att sitta och vara ”antirasist” på sin kammare men vägra göra en analys utöver ”Sd är dumma” i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.