Kapitalismens kris.

Ofta när man kritiserar konsumtionssamhället och kapitalismen så är det någon som drar upp saker likt dessa, att genomsnittsmänniskan kan konsumera allt mer och få det allt bättre. Detta stämmer, och det stämmer också att fattigdomen har minskat i världen. Frågan är ju dels hur mycket av detta som beror på ”kapitalismen” och vilka andra effekter samma system har fått. Man kan även ifrågasätta hur stor roll folks köpkraft spelar när man kommer över en viss nivå. Alltså, det är klart att folk ska ha pengar till mat på bordet, kläder, tak över huvudet och så vidare, däremot kan man ifrågasätta vikten av att fler personer får råd att ha en badrumskran gjord av massivt guld.

Det är ju även ganska jävla skitsäkert att den takt vi konsumerar i idag är skadlig för miljön helt enkelt för att jorden inte hänger med. Vi lever idag i ett ekonomiskt system som bara kan gå fel: när det går ”bra” förstörs miljön på grund av överkonsumtionen och när det går dåligt så hamnar vi i ekonomisk kris. Samtidigt läggs enorma resurser på saker och ting som man nog krasst kan säga inte gör så mycket nytta för världen samtidigt som folk svälter. Det finns en enorm snedfördelning av jordens resurser. Det är för det mesta detta som åsyftas när man talar om kapitalismens kris, inte att genomsnittsinkomsten är för låg.

Jag har ingen perfekt lösning på detta. Jag tycker inte att vi ska ha någon slags kommunism, inte heller primitivism eller liknande. Däremot tycker jag att folk ska sluta med denna blinda tilltro till kapitalismen och börja se till de problem som faktiskt finns i samhället vi lever i.

Jag menar inte att allt som går fel i världen är kapitalismens fel men på samma sätt är det löjligt att påstå att allt som går bra skulle vara det, vilket marknadsivrare tenderar att göra. Diagrammet behandlar ju fan hela världens köpkraft och det är ju inte som att samtliga länder har samma ekonomiska system. Det är ju egentligen bara jävligt märkligt att ta upp det som något slags exempel för kapitalismens fantastiska framgångar. Vilka länder definierar man egentligen som kapitalistiska och hur går det för dem jämfört med resten av världen? Det är intressant.

Du förstår Linda, markaden styrs av tillgång och efterfrågan…

Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.

Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!

För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en  själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.

Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.

Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.