Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.
Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!
För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.
Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.
Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.
Hon har vissa små poänger- de ungdomar som faktiskt missköter sina jobb kan gott suga i sig lite av hennes kritik. Men hon tycks rikta sin kritik mot ungdomar och arbetslösa i allmänhet, hon får det att framstå som om ALLA ungdomar är på det sättet hon skriver om, eller i alla fall nästan alla. Och som om svårigheten att hitta ett jobb bara kan ha med en själv att göra. Men så är det ju inte. Det måste hon väl ändå fatta själv?
Bara för att hon alltid fått de jobb hon sökt, så lyckas alla inte med det. Dessutom kanske det var enklare att få jobb man sökte när hon var typ nitton & därmed lyckades hon skaffa sig en massa erfarenhet som väger tungt idag. För även om erfarenheten man har inte alltid är inom samma bransch som den man nu söker arbeta i ser det bra ut att man haft ett jobb som man dessutom arbetat med en längre tid. Men har man aldrig haft ett jobb (för att det efterfrågas erfarenhet) får man ju aldrig den där jäkla erfarenheten. Sen finns det inte hur många jobb som helst. Fattar hon inte det heller? & fattar hon inte att företagen inte vill anställa precis vem som helst nu när det finns så många som konkurrerar om samma jobb? Klart en massa blir utan för att de inte har rätt utbildning, erfarenhet, ålder eller kvalifikation i övrigt. Företagen vill tjäna pengar.
På min pappas ungdomstid kunde man i princip gå in i en butik och säga att man sökte jobb- sen var man anställd. Men idag är det svårare att få jobb bara så där. Fler söker ju jobb, & sen som du skriver- det finns bara en viss efterfrågan på tex. hamburgare, och bara ett visst antal kassor därigenom. Ska företagen anställa bara för att det är synd om arbetslösa ungdomar? Nä, så kan man ju inte ha det, tyvärr. Och därför är det inte så jävla enkelt. Hur svårt kan det vara att fatta det, Linda? HUR SVÅRT? åh jag blir så arg.