När man kritiserar det så kallade konsumtionssamhället så kommer det alltid någon och ba: ”men är det verkligen upp till dig att avgöra vad som är livskvalitet för andra, om någon vill köpa en massa saker på h&m så låt dem göra det utan att moralisera den pk-person”. Grejen är följande, att jag bryr mig verkligen inte om vad folk har för konsumtionsvanor för sakens skull. Det är inget utslag av moralism att jag vill röra mig bort från konsumtionssamhället utan har sin grund i att jag ser hur detta system inkräktar på mitt och andras livsrum. Om konsumtionsivrarna hade haft ett eget samhälle och ett eget ekosystem hade jag verkligen inte brytt mig, men det ingår i konsumtionssamhällets natur att ständigt utvidgas och intensifieras. Det är knappast frivilligt om man ska ingå i det eller ej, snarare måste man göra en aktiv ansträngning för att slippa.
De inskränkningar jag vill se i konsumtionssamhället är följande:
Miljöskatter som står i proportion till den skada som faktiskt sker på miljön.
Rimliga arbetsvillkor vilket inkluderar lön att leva på, bra arbetsmiljö och både teoretisk och praktisk möjlighet att driva facklig verksamhet.
Ett totalförbud mot eller åtminstone ett stort minskande av reklam i det offentliga rummet.
Jag är helt övertygad om att detta skulle minska konsumtionssamhällets utspridning och intensitet, jag tror nämligen att de allra flesta egentligen har bättre saker för sig än att konsumera. Nu finns det säkert de som inte har det och de kan väl få göra det så länge vi håller oss till detta. Vad som är livskvalitet för dem och inte ger jag blanka fan i, men jag vet att det är livskvalitet för mig och många andra att dessa saker jag radar upp verkställs.
Jag kan tänka mig att det som sticker mest i ögonen är reklamförbudet. Här vill jag hävda att det handlar om min rättighet att kunna vistas i offentligheten, i miljöer som i mångt och mycket har byggts upp av skattepengar, utan att bli paratiserad av reklambudskap. Om man nu tycker att det är fullkomligt otänkbart att en fastighetsägare inte får sätta upp en reklamskylt på sin fasad så kan man i alla fall tänka sig att de reklamplatser som är på offentligt ägda platser tas bort, vilket skulle innebära en ganska stor del (tänk all tunnelbanereklam samt alla reklampelare).
Faktum är det att reklamen utgör ett intrång på mitt mentala rum. Om reklamen inte hade haft denna effekt hade den varit fullkomligt onödig, eftersom den då inte hade stimulerat konsumtion. Nu är det emellertid så att reklamen är skapad för att påverka oss att köpa saker vi inte behöver, för om det fanns ett verkligen behov av dessa ting så hade reklamen knappast varit nödvändig. Jag förstår inte varför det ses som en så självklar rättighet att personer med kapital ska kunna klottra ner det offentliga rummet med sina budskap, som ofta är sexistiska.
Sen om folk väljer att ändå uppgå i detta så kör hårt. Bara jag slipper.
När man kritiserar bristen på miljövänlighet bland företag så brukar det alltid komma någon och säga att man ska sluta gnälla och istället själv börja producera bilder eller telefoner eller vad det nu är på ett miljövänligt sätt. Eller så säger de att vi lever i en marknadsekonomi och att jag faktiskt kan välja att inte konsumera dessa företags produkter. Poängen är att man ska ”sluta gnälla” på andra företag och istället starta ett eget och göra sitt, allt enligt iden att det är upp till varje enskild individ att ta sitt ansvar för miljön som konsument på en fri marknad, varken mer eller mindre.
Men när jag talar om miljöproblematik så talar jag om ett strukturellt problem i rådande ekonomiska system, nämligen det att det är lönsamt för företag att både agera oetiskt och ibland till och med bryta mot lagen, och att det dessutom kan vara mer lönsamt för människor i maktpositioner att fatta beslut som gör att detta kan fortgå, eller se mellan fingrarna på företags lagöverträdelser.
Det intressanta med detta resonemang när det kommer från liberalt håll är att samma personer brukar vilja hävda att den fria marknaden är bäst på att lösa miljöproblemen. Man hävdar detta, men när någon påpekar att den fria marknaden inte lyckats fixa miljöproblemen så är det plötsligt den personens individuella ansvar att fixa denna dysfunktion genom att själv agera såsom alla andra borde agera, och liksom bara hoppas på att ens konsumentengagemang smittar av sig.
Det är dock ganska naivt att tro att miljöproblemen kommer kunna lösas såhär. Jag tror på konsumentmakt i vissa avseenden, som när det gäller barnkläder och leksaker ur ett genusperspektiv. Anledningen till att det kan fungera där är att det där är själva slutprodukten, alltså det konsumenten får i handen och kan se, som är det man protesterar mot. Att vara en medveten konsument uppfyller då ens egna intressen. Jag tror också att det kan fungera i små och väldigt inriktade insatser, som typ mot ett specifikt företag eller land under en begränsad tid. Däremot tror jag inte att det kommer fungera för att styra marknaden i en mer miljövänlig riktning helt enkelt för att det är på tok för svårt för en enskild konsument att hålla koll på.
Det görs ju försök till att styra sånt här med hjälp av miljömärkningar och liknande, och det tycker jag är bra. Men jag tror även att det behövs lagliga regleringar, såsom miljöskatt, för att det ska fungera optimalt. Med en miljöskatt så har du fortfarande en marknadsekonomi men du inför ett incitament för företag att agera miljövänligt. Så länge det är billigare att skita i miljön så kommer företag att göra det, och så länge deras produkter är billigare så kommer människor att köpa dem. Miljöproblemen måste lösas kollektivt, inte genom att varje enskild individ köper en kravmärkt latte.
Ibland tycker folk att ”pengar är till för att spenderas” och att det är onödigt att bry sig om att spendera sina pengar med omtanke om man har tillräckligt mycket för att slippa prioritera. Jag är i en sådan situation nu, jag har egentligen såpass mycket pengar att jag inte behöver fundera på hur jag ska spendera dem, men för mig är det viktigt att göra det ändå. Jag vill ha en ekonomisk livsstil av flera olika skäl, dels för att inte lägga mig till med dyra vanor till en framtid där det kanske kommer bli mer betydelsefullt för mig att hålla i slantarna, men också för att jag tycker att det känns bra för mig personligen att inte spendera så mycket pengar.
Jag har inget emot att konsumera, men jag vill att min konsumtion ska vara genomtänkt. Jag vill inte köpa ting som inte skänker mig långsiktig glädje eller nytta utan som bara ligger och skräpar, jag vill istället lägga mina pengar på saker som ger mig något på längre sikt. Detta är på sätt och vis synonymt med att ha en ekonomisk livsstil.
När jag shoppar så försöker jag att ta ordentligt med tid på mig och verkligen överväga mina inköp. Jag tror att det kommer göra att jag har mer glädje av pengarna jag spenderar på lång sikt. Jag köper inte saker jag inte vet att jag kommer använda mycket. Dessutom är det roligare att köpa något nytt och fint om man inte gör det så ofta och det ger tillfredsställelse att känna att man gör bra och genomtänkta köp.
Detta låter säkert skittrist och lillgammalt, men jag tycker att inställningen till pengar är viktigt både politiskt men också personligt. Det är en fråga om att lära sig göra genomtänkta beslut och slippa leva i stress över att man inte förmår prioritera och motstå sina köpimpulser, vilket jag tror ogenomtänkt konsumtion väldigt ofta leder till.
De stora, inflytelserika kulturmänniskorna slåss nu för att Slussen ska bevaras, eller i alla fall inte förvandlas till galleria. Galleria är ett av de vidrigaste orden kultureliten vet. Gallerior kryllar nämligen av vanligt folk. Sådana där som småmyser framför Melodifestivalen och gärna promenerar i gallerior och handlar sladdar på Clas Ohlson.
Som om det skulle tyda på något slags folklighetsförakt att tycka att det är något negativt att det offentliga rummet mer och mer kommersialiseras och glasas in. Jag förstår kritiken mot den såkallade kulturvänstern i det att vissa verkar vilja tvinga på sina intressen, som teater och böcker, på alla i någon slags folkbildningsanda.
Men att jag inte vill att mer utrymme ska gentrifieras in i galleriaträsket har inte att göra med att jag tycker att teater är en mer värdig underhållningsform, det handlar om att jag tycker att det måste finnas platser där folk kan mötas utan att det ska centrera kring att konsumera. Dessa platser blir det färre och färre av och det tror jag är något mycket negativt även för ”vanligt folk”. Man ska inte behöva ha pengar för att ha något att hämta i det ”offentliga” rummet.
Jag minns när jag var typ 15-16 och hängde på Lava. När jag var i den åldern var Lava (i kulturhuset) fortfarande ett ställe man kunde gå till bara för att hänga och jag vet hur mycket det betydde för många. Nu så finns det inget sådant längre utan ungdomarna är förpassade till att hänga på plattan och blir ständigt bortkörda.
Jag hade som tur var ett hem som var drägligt att vara i och där jag dessutom hade fri lejd för att ha med mig vänner så min ungdom behövde som tur är inte präglas av detta. Däremot vet jag många som inte hade så trivsamma hemförhållanden och dessutom var jävligt panka jämt och jag fattar verkligen hur mycket det måste ha sugit för dem. När det offentliga rummet dessutom ständigt krymper så blir det bara svårare.
Och detta rör sig ju om ungdomar som ju ändå har ungdomsgårdar att tillgå, om än i begränsad utsträckning. Men för en 20-åring utan gynnsamma hemförhållanden är det himla svårt att aktivera sig utan att spendera, något alla inte har medel för. Jag menar inte att alla ska få pengar, jag menar att det måste finnas saker att göra, ställen att vara på, där konsumtion inte är ett krav. Att det krävs närmare en tusenlapp i månaden för att ta sig runt är illa nog, speciellt om det inte finns något att ta sig till.
Så bygg för guds skull ingen jävla galleria vid slussen. Ni behöver inte bygga något kulturhus heller men nu får gärna upprätta platser där man kan vara utan att det ska behöva kosta. Det behöver inte handla om att folk ska se på finteater eller läsa böcker, bara om att man ska kunna träffas på sina egna villkor även om man saknar ett hem. En galleria är inte en sådan plats.
Mogi har skrivit ett inlägg om hennes syn på lyxkonsumtion. Att köpa dyra produkter är det i sig inget fel på enligt mig, och jag ser hellre att folk som har råd köper svindyra väskor än att köpa flera billiga för samma summa.
Problemet med att försvara sin konsumtion med att man bara köper kvalitet är att det inte riktigt funkar så länge man inte har en begränsad budget för kläder, som man antingen väljer att köpa många billiga plagg för eller få dyra plagg för. Så är det inte riktigt i Mogis fall, utan hon konsumerar både dyrt och mycket.
När jag kritiserar Mogi för hennes överkonsumtion så är det jag bryr mig om inte hur dyra grejer hon köper utan att hon köper så förbannat många grejer. Att hon sedan försvarar det med att grejerna hon köper har kvalitet gör mig mer provocerad. Kvalitetsargumentet funkar inte om man ändå bara använder majoriteten av sina plagg en enda gång.
Om det var så att Mogi struntade i att köpa småsaker/onödiga saker och väntade på något riktigt fint, hur kommer det sig då att hon inte ens använder så otroligt många av de plagg hon köper? Hur kommer det sig då att hon på en månad handlar typ lika många klädesplagg som jag gör på ett år? Det handlar inte bara om att hon köper dyra saker, hon köper även jävligt många saker. Mer än de flesta.
Sen är det klart att hon får köpa en väska för 100 000. Det ställer jag mig inte emot alls. Vad jag däremot ogillar är att hon försvara en uppenbar överkonsumtion med att grejerna håller hög kvalitet och att hon föredrar få fina saker framför många mediokra. Mogi konsumerar många saker och de sakerna är dessutom dyra. Överkonsumtion blir inte mer okej eller sunt bara för att grejerna man överkonsumerar råkar vara dyra och kvalitativa.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Åh herregud, det är när jag läser sånt här som jag bara får lust att sätta mig med Linda Skugge och bara lugnt och sansat förklarar hur marknadne fungerar. Tillgång och efterfrågan, konsumtion, låg- och högkonjunktur och så vidare.
Jag har extremt svårt för denna extremindividualism som vuxit fram. Individen är allt, du kan aldrig skylla på samhället, arbetslösheten, dina föräldrar eller något annat, du kan bara skylla dig själv för precis allt. Om man inte har jobb är det för att man inte vill tillräckligt mycket! Alla kan bli entreprenörer! Alla kan lyckas! Alla kan ha en månadsinkomst på 50 000! Jag vet, vi skiter i att stimulera ekonomin och anställer istället jobbcoacher, för det enda det handlar om är att folk inte vill jobba tillräckligt mycket!
För den enskilda individen kan ”positivt tänkande”, ambitioner och arbetsglädje säkert vara skitbra, men på ett samhällsplan är det en förödande inställning. För det den gör, det är att radera alla spår till politisk medvetenhet och engagemang, för det är ju aldrig aldrig fel på samhället, ens uppväxt eller den kontext man befinner sig i, det är bara en själv och ens jävla inställning det är fel på. Tänk positivt så spelar det ingen roll att du blir vräkt, uppsagd på grund av ekonomiska problem eller att din farsa våldtog dig som liten. Om du tänker positivt så fixar sig allt.
Faktum kvarstår ju att det alltid måste finnas de som är sämst och när ett företag fyllt sitt behov så anställer de liksom inga fler hur bra de än är. Hur säljande leende du än har så finns det fortfarande bara ett visst antal kassor och stekbord på Mcdonalds, och bara ett visst antal kunder som är intresserade av en hamburgare. Och även om du ökar försäljningen så finns det bara ett visst antal kronor som folk är villiga att konsumera, och även om du ökar det antalet kronor så finns det ett begränsat antal naturresurser eller ett begränsat antal timmar folk kan lägga på att lyssna på musik eller läsa din jävla krönika och konsumtionssamhället kan inte bara expandera i all evighet, det måste ta slut. Men framförallt är ekonomi en betydligt mycket mer komplicerad process än vad Linda vill göra gällande.
Även Hanna Friden och Isabelle Ståhl skriver vettigt om detta. Jag kan framförallt hålla med Isabelle i att men idag inte bara antas göra sitt jobb, utan även vara nån jävla imagebyggare för företaget. Ha ett säljande leende och så vidare. Och alla vill inte att deras jobb ska vara deras jävla liv, vissa vill bara vända lite hamburgare eller sortera lite papper och sen bara gå hem och vara klar. Alla vill inte lägga själ och hjärta i sitt jobb.
Bland alla shoppinginlägg känner jag mig tvungen att lägga in lite konsumtionskritik. Det finns en blogg som heter Mogis.se, som handlar om en tjej som har absurt mycket pengar och konsumerar sjukt mycket. Hennes favoritprodukt är tunikor, hon köper tunikorför typ3000kronori veckan (notera att alla inlägg är skriva i ett intervall av 12 dagar, och det var inte alla shoppinginlägg under den tiden), det är fan mer pengar än vad jag gör av med på ett år. Det är inte normalt.
Jag bara undrar: hur fan pallar man konsumera så jävla mycket prylar när de dessutom har ett väldigt snarlikt utseende. Om Mogi hittar ett linne för 700 spänn som hon gillar så köper hon två i varje färg, helt normalt, tycker hon.
Utöver det äterhonfan hela tiden eller överskattar i alla fall folks intresse för det, det är helt jävla galet. Jag brukar inte äcklas av mat sådär, men jag undrar om det finns något stopp i människan, eller om hon bara är ett svart hål som slukar tunikor och kanelbullar på löpande band.
Att ha den här relationen till en ugnsvante känns fan inte friskt, det måste vara något fel, tänker jag. Ingen vettig människa ser på en ugnsvante på det viset, en ugnsvante är en praktisk grej som ibland kan vara snygg, men ingen vettig människa letar bland en massa ugnsvantar med samma mönster för att hitta den perfekta passningen av mönsterbitarna. Herregud. Snacka om att skapa sig behov som inte finns.
Det är människor som Mogi som får mig att äcklas av konsumtionssamhället, jag vill bara att hon ska finna ro i sig själv och sluta konsumera upp det enorma hål hon måste ha i själen, helt allvarligt. Visst är shopping roligt, men när man köper mer läder än man rimligtvis kan använda och som dessutom är väldigt lika varandra (orka äga 20 tunikor i genomskinligt linnetyp med spets) så måste det vara något fel, det är liksom inte normalt. När man dessutom tycker att alla tunikor är den ”perfekta” tunikan så känns det som att det är ett ganska stort mått av förnekelse inblandat i det hela.
Bloggkommentatorerna skrev för övrigt kul om henne för ett tag sen när hon tappat bort sin tunika. Hehe. Herregud vilken liten bubbla den människan lever i. Otroligt.
