Etikett: klaga

Att klaga är subversivt.

En grej jag tycker är intressant är när människor typ bestämmer att jag eller andra feminister mår dåligt eller är missnöjd med mitt liv och sedan använder det som ett argument emot mig eller feminister i allmänhet. ”Varför är feminister alltid så bittra?” undrar de och tycker att det bevisar något. Vidare så tycker de ofta att en ska ”sluta älta” och istället ”lösa problemet”, vilket i praktiken innebär ungefär att en ska ta sig i kragen, tänka positivt och dylikt.

Jag mår inte mer dåligt nu än innan jag blev feminist, däremot vågar ju numera prata om att jag mår dåligt och varför. Att må dåligt är i detta samhälle skuldbelagt, eftersom folk tror att det är individens fel att hen mår dåligt.

Om en har världsbilden att den som mår dåligt kan ”ta sig i kragen” i börja må bra så tycker en såklart att det är ett argument emot någon att denna uttrycker ilska, ledsenhet och frustration inför rådande samhälle.

Det hela är dock bara ett enda långt cirkelresonemang. Den som klagar på att hen mår dåligt över samhället mår i själva verket dåligt för att hen tänker negativt, och att hen tänker negativt bevisas av att hen är missnöjd med saker i samhället. Alternativet att det faktiskt kan vara så att samhället påverkar oss och hur vi mår, att det faktiskt kan vara så att personen ifråga mår dåligt över saker i samhället som drabbar hen, det slår inte liberalen. Eftersom liberalen tror att alla är sin egen lyckas smed och att en kan tänka sig lyckligt så blir det rimligt att resonera på det här viset.

Om en däremot, som jag, tar det för givet att människor påverkas av sin omgivning och att många som mår dåligt gör det för att saker och ting har hänt dem och inte för att de ”tänker negativt” så blir det rimligt att prata om sina psykiska besvär och vad som orsakar dem. Jag tror att det är viktigt att sluta skämmas inför att en mår dåligt och istället börja prata om det, för att kunna formulera politiska visioner om ett samhälle där en inte skulle behöva må lika dåligt.

Detta är, i mina ögon, inte alls en fråga om ”gnäll” utan en mycket konstruktiv sak att göra. Att prata om vad det är som gör att en mår dåligt i grunden och vilken typ av samhälle som skulle kunna hjälpa en att må bättre är betydligt mycket mer lösningsfokuserat än liberalernas eviga ”ta dig i kragen” som ju inte fungerar särskilt bra för att faktiskt hjälpa något. Problemet liberalen har med detta är såklart inte att det inte är en lösning utan att det är en lösning som innebär att de skulle behöva göra avkall på sina privilegier i detta samhälle och faktiskt bry sig om hur någon annan har det.

 

Ett jävla klagande.

Cimon Lundberg ska alltså starta en bloggportal för unga män. Och folk är så arga. Nu fattar jag väl förvisso inte riktigt syfte med just en bloggportal, men ilskan kommer från samma personer som lackade ur på #killgruppen som Cimon Lundberg också tog initiativ till.

Cimon kan vara lite inbilsk ibland, det håller jag med om, jag har även skrivit om det innan här apropå hans ”djuphet”. Han har liksom den där drömska iden om att ”lyfta fram” unga och begåvade personer som någon slags ”inspiration”. Samma sak gör, enligt mig, Blondinbella, och jag tycker att både har ett ganska banalt sätt att se och lösa samhällsproblem på.

Men jag har fan svårt att förstår problemet med att någon försöker skapa en plattform för killar att kunna prata med varandra om sina problem. Det utgör ingen maktfaktor, såsom till exempel en sluten herrklubb skulle kunna göra. Jag tycker tvärtom att det är en bra grej att man uppmuntrar killar att prata med varandra.

Jag håller med om att Cimons engagemang kanske inte är det som står högst upp på min lista över saker som måste göras, men jag fattar verkligen inte hur folk kan bli så fruktansvärt arga, upprörda och hånfulla över att han vill att killar ska prata känslor med varandra eller att han vill lyfta fram killar på ett område som annars är kvinnodominerat. Det är väl okej?

Det Cimon gör gör väl ändå ingen skada. Eller, det gör det när han börjar tjata om hur mycket kritik han får av ”feminister”, och placerar alla feminister i samma fack. Men fram till dess så har jag verkligen svårt att se problemet. Jag kan tycka det är lite ankdamm över det hela ibland, men jag har svårt att se det som ett problem att man uppmuntrar till samtal.

Jag har ändå en idé att om att var och en lägger sina krafter på att engagera sig i det som man känner att man kan göra mest nytta inom. Jag är själv fruktansvärt trött på att bli attackerad av människor som tycker att jag ska engagera mig i allt från mäns rättigheter för att det ska bli rättvist till klasskamp och antirasism för att de är större problem.

Nej, män är inte en lika strukturellt förtryckt grupp som kvinnor men män kan faktiskt ha problem som är specifika för dem, och som därför kräver egna sammanhang där de analyseras och diskuteras och bekämpas. Machoidealet är en sådan sak. Det kanske inte är värre än motsvarande som kvinnor utsätts för, men är också ett problem som måste bemötas enskilt. Vad är då problemet med att detta sker?

Nä. Jag pallar inte med att folk ska hålla på och negga när någon använder sitt inflytande för att göra något bra, på ett område hen är duktig inom, som inte skadar någon annan. Herregud vilket jävla klagande det ska vara jämt och ständigt.

Varför kan inte vanliga tjejer få vara sexiga?

Veckorevyns nya tilltag size-hero som jag innan skrivit om här har fått många reaktioner, bland andra Daniel Nordströms helt efterblivna. I tidningen viker redaktionsmedlemmarna ut sig, omslaget pryds av en överretuscherad Molly Sandén och ett löfte om att få reda på hur hon fått sin drömkropp.

Den konstigaste reaktionen måste vara Alex Schulmans, som klagar på att Veckorevyn minsann inte alls vill göra något åt problemet utan bara vill tjäna pengar genom att utannonsera den nya ”bli smal”- metoden LYS* på omslaget tillsammans med text som utlovar tips om hur Molly fick sin perfekta kropp. Som jag förstått det så är LYS*-metoden i själva verket retuschering om omslagets syfte är att få läsaren att tänka till över sina ideal, när de blir besvikna för att ingen verklig supermetod presenteras. Jag tycker det är skitsmart! Ärligt talat, jag hade lätt tänkt till om jag köpt tidningen på grund av de rubrikerna.

Att veckorevyn vill tjäna pengar är knappast en hemlighet, men det förhindrar inte att de kan göra ett bra jobb och att de har ett visst engagemang i det. Ungefär som om allt kommersiellt per praxis skulle vara dåligt på något vis. Som om jag skulle säga: ”Paradise hotel eller Skynda att älska är inte bra, Alex Schulman vill ju bara tjäna pengar!”. Det är en självklarhet, men det kan vara bra underhållning för det!

Pyttis skriver också om det och tycker att det är fel att de har satt en retuscherad tjej på omslaget, hon tror att effekten hade blivit större om det inte gjort det. Jag håller inte med, jag tycker att kampanjen är smart just eftersom vi tvingas reflektera över vad som säljer och varför. Ändamålen helgar medlen. Deras budskap är ju att ingen människa, inte ens heta tjejer, ser ut sådär i verkligheten. Men att alla kan vara snygga ändå, på sitt sätt.

Av Linus Fremin lyfts bloggen kroppsbilder, där vem som helst kan lägga ut en bild på sig själva, fram som ett bättre alternativ. Kroppsbilder är förvisso ett mycket bra och hedervärt initiativ som jag gillar, men jag tycker inte att de fyller samma funktion. Kroppsbilder handlar om att se kroppar för vad dem är i vardagen, veckorevyns kampanj handla rom att vara stolt över och vilja visa upp sin kropp trots att den inte är perfekt. Hanna skrev i ett inlägg angående detta om att vanliga kroppar alltid framställs på ett tråkigt sätt, de får inte vara sexiga eller utmanande utan bara vanliga. Det är sant! Alltid när det skrivs om vanliga kroppar så framställs de på ett tråkigt sätt. Det man tänker då blir ju snarare: jaha, sådär boring ser man ut om man har en normal kropp, kul för mig!

Det är kanske trist med det är sant: folk i regel vill vara åtråvärda och sexiga, kanske speciellt veckorevyns målgrupp. Därför är det skitbra att visa att även dem med helt normala kroppar kan vara det också. Sen jag började fota självporträtt så har jag själv reflekterat över det. Det är skönt att veta att även om man för det mesta inte är det, så kan man faktiskt vara jävligt snygg om man lägger manken till. När jag har mina värsta sunkdagar kollar jag på bilder där jag ser bra ut, och tänker att jag inte går omkring och är skitful dagarna i ända. Inte för att skönhet är mitt enda mål här i livet, verkligen inte, men alla påverkas vi av hur vi ser ut och det är skönt att veta att man kan vara snygg om man fixar till sig lite.

Olika målgrupper kräver olika strategier och alla som bryr sig bör göra vad de kan för att hjälpa till istället för att klaga. För mig funkar kroppsbilder skitbra, men för andra så är nog veckorevyns kampanj toppen! Om jag hade läst veckorevyn hade jag troligen blivit påverkad av den.