Etikett: land

Ett land eller ett skämt?

Detta att Göran Hägglund kommenterat det faktum att det finns många i Sverige som inte har råd att gå till tandläkaren såhär:

Om man jämför med att gå till frisören så är det relativt billigt att gå till tandläkaren, säger socialminister Göran Hägglund som tycker att tandvården är tillräckligt subventionerad.

Ja. Om man jämför med flygbiljetter till Japan är det billigt med månadskort på Sl. Om man jämför med att köpa all mat från Renée Voltaire så är vanlig mat billigt. Om man jämför med noll kronor i månaden så är 15000 en hög lön och så vidare. Dock kan man fråga sig vad fan det har med någonting att göra?

Ibland undrar man verkligen om man lever i ett land eller i ett skämt.

USA.

Just nu känner jag bara att det är förbannat skönt att slippa bo i USA. Som många andra svenskar har jag hyst ett stort hat mot landet under min politiskt medvetna tid. På ett sätt är det med skadeglädje som jag nu ser landet gå under som en följd av infantilitet och oförmåga att göra rimliga prioriteringar. Det är på ett sätt en seger att få det svart på vitt att en politik som bygger på att lämna de svaga i samhället åt sitt öde, att för ständigt krig och låta företag få frikort inte fungerar. Det är också fascinerande att en så blomstrande nation nu riskerar att fullständigt kollapsa och att jag kommer få se det hända.

Visst är det tragiskt, för det som har skett är i praktiken ett stort rån på den amerikanska befolkningen. Regeringen har konsekvent gjort fullständigt orimliga prioriteringar som spelat företagsintressen rakt i händerna och det ska man såklart lida för. Tyvärr verkar det nu vara som så att de frön till uppror som finns ligger hos den fanatiska kristna högern.

Även om det uppror som kommer är infantilt konservativt så kommer jag att njuta av att se USA befinna sig i djup kris och folkligt uppror. För närvarande känner jag att det kvittar vad som sker landet, bara de förlorar sig ställning världspolitiskt är jag nöjd.

I huvudet på en bosättare.

Jag lyssnade nyligen på SR:s radiodokumentär I huvudet på en bosättare som handlar om de Israeliter som har flyttat till det område som egentligen tillhör Palestina. Palestinier och Israeliter bor i byar väldigt nära varandra, men Palestinierna måste gå igenom en massa kontroller för att kunna komma till sina jobb och dylikt.

Under dokumentären pratas det givetvis en helt del om konflikten, och det fascinerar mig hur människor kan sakna perspektiv i den utsträckningen (detta rör sig ändå om ett par människor som verkar vara ganska ”normala”, de är liksom inga extrimister). De pratar om att Israel egentligen är ”deras” land och hänvisar till bibeln som källa, de tycker att ”de andra” borde ge upp och flytta till nåt arabland, som det ju finns massor av. De reflekterar över huvud taget inte över det faktum att det finns individer även bland palestinierna, inte heller att det är en slitsam process att flytta från sitt hem till ett helt annat land, även om en ”folk” råkar bo där. Vem säger att de skulle mottas med öppna armar i något ”arabland”.

Sen fattar jag fan inte att man flyttar till ett land som ligger i krig med sina barn och dessutom flyttar till gränsen och det tvivelaktiga territoriet där konflikterna givetvis är mer märkbara och dessutom har mage att klaga på det. Mannen har nån liten utläggning om att det är ”orättvist” att han måste betala skyddet av gränserna själv när det betalas av den Israeliska staten om man bor på ställen som rättmätigt tillfaller Israel, det är en ganska lustig sak att tycka att staten har en skyldighet att försvara land som inte är deras.

Religion är en sån sak jag någonsin kommer att begripa. Jag kommer fan aldrig att fatta hur människor kan välja att utsätta sig själva och sina nära för att leva upp till guds ord, jag kommer aldrig fatta hur man kan hänvisa till bibeln som källa. För det här handlar inte om ”sjuka” människor, det här var verkligen helt vanliga, moderna judar med helt vanliga bestyr, det var inga extremister, de trodde bara på bibeln. Det kan verkligen räcka att man gör det.