Konflikter mellan feminister gör inte systerskapet mindre.

Jag tycker att det är intressant hur konflikter mellan feminister hanteras. När en ligger i konflikt med andra kvinnor, speciellt om de är feminister, så tycker människor ofta att en uppvisar dåligt ”systraskap” eller liknande. För mig är systraskap en viktig grej, men det handlar inte om att hålla med och älska alla feminister utan om att ha solidaritet med andra kvinnor. Solidaritet för mig är inte något slags förbehållslöst älskande, istället är det att se att en blir utsatt för samma förtryck och kämpa emot det gemensamt. Det finns många feminister jag ogillar personligen men som jag ändå inser är medsystrar i kampen mot förtrycket.

Det går att hata en människa och samtidigt inte önska att hen ska bli utsatt för förtryck baserat på kön, eller förtryck över huvud taget. Jag kan tycka att någon är en vidrig idiot och ändå inte tycka att hen ska bli trakasserad, bli kallad hora eller få lägre lön på grund av sitt kön. Systerskapet är större än så, för det baserar sig inte i personligt gillande eller ogillande utan i en gemensam erfarenhet, erfarenheten av att vara kvinna, och en gemensam kamp, kampen mot kvinnoförtrycket. Jag kan tycka att en kvinna är en idiot på många sätt men ändå ta hens historia om vilken idiot till pojkvän hen haft på allvar, på samma sätt kan jag tro och lyssna på en kvinna som berättar om sin våldtäkt även om jag tycker att hen är en olidlig person. Jag kan också försvara en kvinna som blir utsatt för sexism även om jag hatar hen på andra plan. Ty allt detta rör henne som kvinna, som förtryckt i ett patriarkalt samhälle, och där tycker jag att det är viktigt att visa solidaritet.

Vissa gnuggar händerna när feminister grälar och tycker att det är roligt att vi ”inte kan hålla sams”. Jag kan säga att jag aldrig har stött på så mycket sammanhållning som inom feministiska grupperingar. Där spelar det sällan någon roll vad människor tycker om varandra personligen, vi samarbetar ändå ty vi har ett gemensamt mål. Jag har till och med accepterat moderater i sådana kontexter, något jag aldrig skulle göra i ”vanliga” sociala sammanhang.

För mig vore det ofeministiskt att inte kunna ha en konflikt med en person bara för att hen är kvinna och feminist. En person kan vara min fiende på en massa olika plan, personligt och politiskt, och jag kan fortfarande ha solidaritet med hen som kvinna. Att vi delar något i och med att vi båda blir utsatta för patriarkalt förtryck innebär inte att vi behöver dela allt. Däremot kan jag i vår konflikt respektera hen som person genom att inte använda hens könstillhörighet emot hen. Jag skulle aldrig kalla en annan kvinna för fitta, hora, kärring eller liknande könade förolämpningar ur mycket ovänner vi än var, för detta är i mina ögon att bryta mot solidariteten oss emellan. Däremot kan jag hata en kvinna med full kraft, utan att utsätta hen för sexism. Och det måste jag faktiskt få göra, ty jag är inte bara feminist och medsyster, jag har andra saker jag tror på också, och i kampen för dessa så bekämpar jag även kvinnor. Systerskapet kommer aldrig kunna hindra mig från att avsky en kvinna som utövar rasism eller klasshat, det kommer bara att hindra mig från att se kvinnan som något annat än en fullvärdig människa.

Att vara ”antirasist” men vägra göra en analys i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Cwejman har skrivit att det är fel att prata om strukturell rasism på ett sätt som rör sig bortom ”Sd är dåliga” eftersom en då ”bekräftar rasisternas världsbild”. Att säga att människor har olika erfarenheter och positioner i samhället beroende på hudfärg är att ”bekräfta rasisternas världsbild” om att det finns ”olika raser”. Som källa för detta tar hen bland annat vad en rasist skrivit på Flashback. Rasisten är nöjd med att antirasisterna talar om vithetsnormer etcetera eftersom en då bekräftar att hudfärg spelar roll för hur en är och menar att en ska uppmuntra antirasister att tala i termer av ”vitt och svart”. Detta citerar Cwejman. Sedan skriver Cwejman:

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern.

Så att vissa rasister skriver på Flashback att en ska uppmuntra talet om ”vitt och svart” betyder alltså att en kan bekräfta att det är såhär det fungerar på ett bredare plan? Att gå till Flashbacks tråd om nationalism (eller var det nu är hen letat) för att hitta bruningar som delar ens analys är kanske inte en helt bra metod för att underbygga sina påståenden. Men det är ju bara min åsikt som hobbytyckare, jag har ju aldrig fått skriva en timbrorapport vilket proffstyckaren Cwejman har.

Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras.

Cwejman vill inte ”dela in människor i kategorier”. Vi måste se individen™! Det är ett ständigt liberalt mantra som upprepas gång på gång. Jag förstår att liberalismen utgår från att alla individer är lika och fria och så vidare och jag tycker att det är en fin tanke, men tyvärr fungerar den inte i praktiken. I dagens samhälle är individer inte fria eller lika utan människor lever i olika världar beroende på såväl hudfärg, kön och klass. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut, ska vi förtiga detta i hopp om att det bara ska försvinna av sig själv? Detta är språket som måste användas för att förstå strukturell rasism, ska vi sluta använda det för att liberaler tycker att det är dåligt att inte utgå från att alla är unika snöflingor och att människor inte har kollektiva erfarenheter beroende på grupptillhörighet.

Sedan kommer Cwejman in på att det är ”de högljudda” antirasisternas fel att vi har rasism eftersom det är vi som skapar en motreaktion hos ”extrem”högern:

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen […] poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod.

Jag tänker att en anledning till att en ”mer sällan” hör det argument Cwejman tar upp är att det är ganska orimligt. Visst kan det vara så att aktiv antirasism tvingar fram en konfrontation som kan stärka rasistiska krafter kortsiktigt, men det är alla gånger bättre än att bara stå och se på medan det sprider sig ”sakta” men säkert. Cwejman ser framtvingandet av konfliktlinjer som ett problem, något hen har gemensamt med många liberaler. Konflikterna i samhället får inte vara uttalade, inte synas, helst ska vi låtsas dela mål som en enda stor familj (fast där alla är individer, såklart). Ur mitt perspektiv är att visa på konfliktlinjer och alternativ otroligt viktigt. Konflikterna finns i samhället, därför är det viktigt att de inte göms undan utan kommer fram i ljuset så att folk kan ta ställning. Att ignorera konflikter går inte att de försvinner, bara att människor får svårare att se över sina intressen, något som högern alltid har tjänat på.

Att vissa rasister känner sig stärkta i sin övertygelse av antirasism, eller mobiliserar sig när de stöter på motstånd, betyder inte att det är en framgång för rasismen som helhet på samma sätt som det inte är en framgång för vänstern om fler blir mer radikala i sin analys ju mer hänsynslös kapitalismen blir i sin framfart. Det är främst ett bakslag. Att någon på Flashback blir glad att antirasister talar i termer av ”vitt och svart” betyder inte att det gynnar rasismen som helhet.

Den liberala metoden, att bara vänta och hoppas att det går över, kanske skriva någon text om saken som andra liberaler kan sitta och nicka instämmande åt, kommer inte att skydda oss från rasism. För att driva antirasistisk kamp så måste en ha en analys som sträcker sig utöver ”alla människor är lika mycket värda”. En måste kunna förstå hur rasism fungerar och reproduceras för att förstå hur den kan bekämpas, och här fyller teorier kring vithetsnorm och strukturell rasism en viktig funktion. Det handlar om att förstå rasism på ett djupare plan istället för att sitta och vara ”antirasist” på sin kammare men vägra göra en analys utöver ”Sd är dumma” i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Det finns ingen politik bortom höger/vänster.

IMG_20130324_121218

Kursen jag läser nu heter ”medborgare och samhälle”. Den handlar mycket om något som kallas ”demokratisering”. Tyvärr är det en otroligt tramsig kurs som helt saknar kritiska perspektiv.

I en av böckerna står det om ”new politics” och ”old politics” och om att dagens väljare inte definierar sig så mycket efter klass utan efter andra grejer, som kanske miljöfrågan eller något annat. Det står också att en minsann måste hitta nya frågor utanför höger/vänster-skalan.

Just denna idé om att höger/vänster inte längre är relevanta indelningar i politiken är en grej som upprepas gång på gång och det gör mig så trött. Många försöker sudda ut den indelningen och få det till att vår tids viktigaste frågor, väldigt ofta miljöfrågan, inte är en fråga om höger eller vänster utan typ diffusa ”värderingar” eller liknande, eller att det inte föreligger någon intressekonflikt eftersom det minsann rör alla och alla vill rädda miljön.

Höger/vänster är såklart fortfarande högst relevanta kategorier, då det fortfarande handlar om intressekonflikter, som i hög grad utspelar sig mellan olika klasser. Om vi tar miljöfrågan som exempel så är miljöförstörning något som människor drabbas av i olika grad. Beroende på var en bor i världen och på hur mycket resurser en har för att skydda sig mot miljöförstöring så drabbas en helt olika av miljöförstöring. Vidare så bidrar olika människor olika mycket till den miljöförstöring som äger rum, det skulle alltså vara en mindre uppoffring för vissa än för andra att leva miljövänligt. Ett typiskt exempel är hur rika människor letar upp ”oförstörd natur”, reser dit med något jävla flygplan och i och med detta förstår jorden ytterligare lite samtidigt som de flyr konsekvenserna av sin livsstil. Vidare finns det såklart en massa intressen som skulle förlora otroligt mycket på hållbar klimatpolitik: att ta ansvar för miljön är dyrt och ett flertal företag skulle troligen inte kunna upprätthålla sin verksamhet om det krävdes. Om det hade varit så enkelt som att alla var överens och det inte fanns några konflikter så hade detta knappast varit ett problem, då hade vi väl bara fixat skiten.

Detta har i allra högsta grad med höger och vänster att göra, eftersom det är fråga om en klasskonflikt. Rika människor står för en större del av miljöförstöringen och kan samtidigt komma undan konsekvenserna, fattiga människor står för en mindre del men är ofta de som drabbas hårdast. Det är inte bara en fråga om moraluppfattningar som är helt oberoende av varifrån en kommer, utan är en faktisk konflikt mellan olika intressen. Människor som måste offra mycket för att leva miljövänligt är såklart mindre benägna att göra det eftersom målet inte anses stå i proportion till uppoffringarna.

Sedan är det såklart inte en fråga som rör sig främst på individuell nivå utan rör sig snarare om länder, företag och så vidare, men jag tar individer som exempel för att jag tänker att det är lättare att förstå.

Om en tror att en bara kan vara för bra saker och få alla att vara med på det utan att det kommer leda till en intressekonflikt är en naiv. Även en sak som kan tyckas självklar för alla i teorin, typ att det är schysst att rädda miljön, är ingen självklarhet när det väl kommer till praktiken. Olika människor behöver offra olika mycket och få ger frivilligt ifrån sig sina privilegium. Vad en har för intressen påverkar troligen mycket hur en ser på en fråga, eftersom det är en ganska obekväm insikt att en måste förändra hela sitt sätt att leva. Det är liksom ingen slump att företagsägare generellt har en lite mer ”tillväxtvänlig” syn på klimatfrågan. Alla skulle väl vilja rädda miljön och så vidare om det var kostnadsfritt, men det är det tyvärr inte.

Bara för att människor identifierar sig mindre med klass eller för att klasskonflikterna är mindre uppenbara för vissa så betyder inte det att de inte finns. Klass är fortfarande otroligt relevant för vilka politiska intressen vi har och hur vi formar vår syn på samhället. Visst har det kanske kommit in nya frågor i den politiska arenan vilket vi måste förhålla oss till, men bara för att frågorna inte är exakt de de var innan så betyder inte det att klasskonflikten är överspelad, bara att den delvis ändrat form. Och eftersom klass fortfarande är relevant så är höger/vänster fortfarande en relevant indelning av politiken.

Konflikt om maskulinitet.

Lyssnade på detta väldigt intressanta avsnitt av konflikt idag, som handlar om maskulinitet. Intressant eftersom det är män som sitter i studion och får prata om detta, vilket jag absolut tror är nödvändigt i ett samtal om maskulinitet. Att män diskuterar problemen som är förknippade med detta själva, på egen hand.

Någonstans typ 40 minuter in i programmet så berättar Kristian Lundberg om de reaktioner han fick när han skrev en text om mäns våld mot kvinnor. Det förvånade mig faktiskt, det måste jag säga, att även manliga jämställdhetsdebattörer utsätts för sådana grovheter när de påtalar problemet med mäns våldsanvändning mot kvinnor i nära relationer. Han beskriver att hatet inte bara har riktats mot honom, utan även mot hans fru. Många har till exempel hört av sig till henne och sagt att han är pedofil.

Kristian har även en intressant teori. Han menar att när en person som går in under den klassiska definitionen av manlighet, vilket han menar sig göra, själv kritiserar vissa inslag i manligheten så blir det nödvändigt för andra att ”ta ner” honom och därför anklaga honom för att vara bög, pedofil och så vidare. Detta tror jag att det kan ligga mycket i.

Jag blir ändå glad när män kan föra ett såhär intelligent samtal om jämställdhet och manssamhället ur ett manligt perspektiv. Bara därför är det väl värt att lyssna på.

Lästips och tankar.

Det var tydligen Hanna som på sätt och vis ”drog igång” detta skrivande om smalprivilegium och det tycker jag att hon förtjänar cred för! Läs hennes inlägg om saken här.

Blev över facebook tipsad om denna text om främlingsfientlighet på Dagens konflikt som jag tycker rinner ut i en del mycket rimliga slutsatser. Även detta inlägg om ”svenskfientlighet” är läsvärt.

Inlägg jag har i huvudet: ett om intelligens och ödmjukhet, ett om fördomar mot män, ett om språk och ett om 94 %-retoriken. Svårt att komma till skott med att skriva dock, när man inte vet vad man ska välja. Jag kan nämligen inte skriva fyra stycken skitmastiga inlägg på en dag, det blir för mycket både för mig och för er.

Annars ägnar jag min tid åt att plugga franska verb.

Hur kan man vara tvungen att berätta det för hela världen?

Den första kommentaren på min feministskola blev alltså denna:

Jag är ingen feminist men jag måste också säga att jag tycker att det är äckligt….. jag vet inte varför jag tycker det, men jag tycker att det är ofräscht helt enkelt…. kroppsbehåring över huvud taget… kan vara för att jag har fobi mot just hår?

Och det illustrerar väl väldigt bra precis vad jag menar. Varför ”måste” man berätta vad man tycker om kroppshår personligen? Varför ”måste” man säga det i den kontexten det var, alltså under en krönika som handlade om rätten att få bestämma över den egna kroppen utan att bli kallad äcklig.

Att man har fobi mot hår (hur det nu ens är möjligt) är ett ganska fattigt argument. Om man på allvar har en fobi så ska man gå i terapi, inte försöka anpassa resten av världen efter ens sjukdom (för fobi är faktiskt en sjukdom). Eller så undviker man det man är rädd för, det vill säga vistas inte på platser där hår kan förekomma.

Nu tror jag inte att denna person hade någon fobi mot kroppshår men hela poängen är att personer med fobier eller väldigt starka preferenser är dem som måste anpassa sig för att inte hamna i konflikt med resten av världen, inte tvärtom.

I huvudet på en bosättare.

Jag lyssnade nyligen på SR:s radiodokumentär I huvudet på en bosättare som handlar om de Israeliter som har flyttat till det område som egentligen tillhör Palestina. Palestinier och Israeliter bor i byar väldigt nära varandra, men Palestinierna måste gå igenom en massa kontroller för att kunna komma till sina jobb och dylikt.

Under dokumentären pratas det givetvis en helt del om konflikten, och det fascinerar mig hur människor kan sakna perspektiv i den utsträckningen (detta rör sig ändå om ett par människor som verkar vara ganska ”normala”, de är liksom inga extrimister). De pratar om att Israel egentligen är ”deras” land och hänvisar till bibeln som källa, de tycker att ”de andra” borde ge upp och flytta till nåt arabland, som det ju finns massor av. De reflekterar över huvud taget inte över det faktum att det finns individer även bland palestinierna, inte heller att det är en slitsam process att flytta från sitt hem till ett helt annat land, även om en ”folk” råkar bo där. Vem säger att de skulle mottas med öppna armar i något ”arabland”.

Sen fattar jag fan inte att man flyttar till ett land som ligger i krig med sina barn och dessutom flyttar till gränsen och det tvivelaktiga territoriet där konflikterna givetvis är mer märkbara och dessutom har mage att klaga på det. Mannen har nån liten utläggning om att det är ”orättvist” att han måste betala skyddet av gränserna själv när det betalas av den Israeliska staten om man bor på ställen som rättmätigt tillfaller Israel, det är en ganska lustig sak att tycka att staten har en skyldighet att försvara land som inte är deras.

Religion är en sån sak jag någonsin kommer att begripa. Jag kommer fan aldrig att fatta hur människor kan välja att utsätta sig själva och sina nära för att leva upp till guds ord, jag kommer aldrig fatta hur man kan hänvisa till bibeln som källa. För det här handlar inte om ”sjuka” människor, det här var verkligen helt vanliga, moderna judar med helt vanliga bestyr, det var inga extremister, de trodde bara på bibeln. Det kan verkligen räcka att man gör det.