Etikett: radio

Läget i Uppsala.

Så hur är det i Uppsala?

I dag hade jag min första lektion. Då gjorde jag följande observation:

Men det var ände helt okej för det var ganska lättfattligt och verkade ändå finnas vissa värda personer.

Utöver det så har jag skrivit upp mig på en grundkurs i Yoga för att finna mitt inre lugn, som dessutom var svindyr. Berättigade det med att när jag funnit mitt inre lugn så kommer jag inte behöva köpa kläder. Jag ska också försöka få in en fot i kårradion och kårtidningen, speciellt att sända radio vore skitkul!

Jag trivs jättebra i mitt nya hem. Bor med likasinnade och trevliga människor som är intresserade av spännande saker.

Sedan har jag inte riktigt lyckats skaka av mig min ständiga oro inför framtiden, men jag jobbar på det. Även om den i mångt och mycket är befogad med tanke på hur prekär situationen för många akademiker är så är det jävligt onödigt.

Konflikt om maskulinitet.

Lyssnade på detta väldigt intressanta avsnitt av konflikt idag, som handlar om maskulinitet. Intressant eftersom det är män som sitter i studion och får prata om detta, vilket jag absolut tror är nödvändigt i ett samtal om maskulinitet. Att män diskuterar problemen som är förknippade med detta själva, på egen hand.

Någonstans typ 40 minuter in i programmet så berättar Kristian Lundberg om de reaktioner han fick när han skrev en text om mäns våld mot kvinnor. Det förvånade mig faktiskt, det måste jag säga, att även manliga jämställdhetsdebattörer utsätts för sådana grovheter när de påtalar problemet med mäns våldsanvändning mot kvinnor i nära relationer. Han beskriver att hatet inte bara har riktats mot honom, utan även mot hans fru. Många har till exempel hört av sig till henne och sagt att han är pedofil.

Kristian har även en intressant teori. Han menar att när en person som går in under den klassiska definitionen av manlighet, vilket han menar sig göra, själv kritiserar vissa inslag i manligheten så blir det nödvändigt för andra att ”ta ner” honom och därför anklaga honom för att vara bög, pedofil och så vidare. Detta tror jag att det kan ligga mycket i.

Jag blir ändå glad när män kan föra ett såhär intelligent samtal om jämställdhet och manssamhället ur ett manligt perspektiv. Bara därför är det väl värt att lyssna på.

Bra om vården.

För den som vill veta mer om det jag skrev om vården för ett tag sedan så kan jag rekommendera Kalibers granskning av vården i tre delar. Framförallt i avsnittet om vårdgarantin så bekräftas mycket av det jag skrev i mitt inlägg, nämligen att sjukare patienter trängs bort till förmån för människor som egentligen inte behöver hjälp. Den tillgänglighetsökning som skett för patienter vid första besöket gör att människor söker vård allt oftare för småsaker, och eftersom de är garanterade plats inom en begränsad tid så sker det en utträngning av de som behöver återbesök. Det finns inte oändligt mycket resurser inom vården, och det är viktigt att dessa fördelas rätt. I vissa system så blir det lättare för mindre sjuka men kanske mer drivna personer att tränga sig före de med ett större vårdbehov.

Lyssna även på avsnittet om vårdvalet och avsnittet om ersättningssystemen inom vården. Väldigt bra journalistik. Kaliber överlag håller hög klass.

För övrigt: det jag skrev om att vissa söker vård för en förkylning, är en uttjatad och intetsägande sak att säga i frågan. Jag menar inte att peka ut folk som söker vård för förkylningar som snyltare, det är klart att det kan finnas ett behov av att söka för den typen av sjukdomar också. Poängen är att målsättningen att öka tillgängligheten har lett till ett visst nedprioriterande av vissa patientgrupper som kanske är i större behov av vården. Det är framförallt ett systemfel.

Gå till jobbet och dö.

Om du har missat radiodokumentärserien i tre delar som kallas Kluvet land så tycker jag att det är läge att lyssna nu. Jag lyssnade på den om dödsfall på arbetet för några dagar sedan, Gå till jobbet och dö, som går att höra här.

När man diskuterar dödsfall på arbetet så blir det lätt polariserat; några säger att man ska ha nolltolerans medan andra tycker att man aldrig kan försäkra sig mot dödsfall i yrkeslivet. Det är sant att vi knappast kommer kunna få bort dödsfallen helt, men idag dör en person i veckan på (och, får man anta, på grund av) sitt arbete.

Nåja, det intressanta är ju inte bara att olyckorna sker utan varför. I programmet så beskrivs det att det har att göra med bristande säkerhetsrutiner på grund av ett pressat tidschema. Killen programmet handlar om dog för att han blev överkörd av tåget när de jobbade på rälsen på dagtid och inte kunde få till tider fria från tågtrafik för att utföra sitt arbete. Vidare hade de behövt jobba på dagtid för att tiden fram till att projektet skulle slutföras var för knapp.

Kontentan är att arbetare får ta smällen för att företag och politiker ständigt pressar ner kostnader och tidsramar. Det är inte en märklig slutsats att anta att det om ofta blir lidande i slutänden är den typen av säkerhetsrutiner som inte alltid tycks behövas, men som såklart kan vara avgörande ibland. Det blir väl också enkelt att ignorera vikten av dessa när man ständigt tummar på dem utan att något sker. Vidare blir situationen etter värre när fler och fler får osäkra anställningar, vilket som känt gör det svårare att som kollektiv ställa krav.

Man kan tycka att 50 människoliv inte är så mycket när det kommer till att beskriva ett samhällsproblem, och i många fall skulle jag kunna hålla med om det. Men om man ser det i kontexten av att vissa gör vinst på att folk längre ner i kedjan utsätter sig för risker och att det sker ett systematiskt nedpressande av marginalerna så kommer saken i ett annat ljus. Det handlar om att vissa människor skor sig på andra bekostnad, inte om att några bara råkar ha otur.

Ekots lördagsintervju.

Jag tycker att ni ska lyssna på Ekots lördagsintervju med Annie Lööf för att båda glädjas och förfäras. Förfäras för att ett stolpskott som Anie Lööf anses vara passande att leda ett regeringsparti och sitta på ministerpost, glad för att han som intervjuar, Tomas Ramberg, är så fruktansvärt jävla kompromisslös och proffsig. Han är otroligt påläst och ger sig inte utan att antingen ha fått ett rakt svar på frågan eller gjort det smärtsamt uppenbart för att som lyssnar att det enda som Lööf kan leverera är plattityder och undanflykter.

Extra genant blir det när det talas om vapenhandel med diktaturer. Lööf säger å ena sidan att man ska ha ett ”tydligt” regelverk men kan inte berätta hur hon tycker att dessa regler ska vara utformade. Hon börjar dessutom svamla om att ”verkligheten” ser ut som så att vapenexporten ger pengar till svensk ekonomi. Jag har hört att dessa summor inte är särskilt stora, och dessutom tycker jag att det är genant att att sådant argument ens kan yttras i debatten. Att på detta sätt helt lägga sina ideal åt sidan så fort det kan ge inkomster tycker jag är ett äckligt beteende som jag inte tror att svenska folket står bakom.

Lööf säger att hon inte tycker att man ska ha ett direkt demokratikrav, däremot vara tydlig med vilka villkor som gäller för att man ska få handla vapen med Sverige. Det behöver inte nödvändigtvis vara en demokrati, det viktiga är att de mänskliga rättigheterna följs, säger hon. Jag undrar om hon tänker sig att ett land som Saudiarabien som verkligen är en fruktansvärd demokrati upprätthåller de mänskliga rättigheterna bara för att de skrivit under ett papper på att de ska göra det när de handlar vapen med oss (vilket jag för övrigt inte tror att de gjort). Är inte demokrati någon slags grundpelare i de mänskliga rättigheterna?

När det kommer till kritan så handlar detta om att vi säljer vapen till en regim som med största sannolikhet kommer använda dessa vapen mot folket om det sker något slags upprör. Vad ska Sverige göra då, be snällt om att få tillbaks dem? Gå in och hjälpa folket som kompensation? Ge en massa bistånd? Hade det inte varit enklare att bara inte sälja vapen till diktaturer från början, speciellt inte de som är kända för att vara ovanligt grymma.

Jag i radio1.

För den som är intresserad kan jag berätta att jag medverkade i radio1 och diskuterade arbetssituationen för personliga assistenter idag. Jag pratade mest om yrkesrollen för en personlig assistent, och att det var lite märkligt att man i ett så okvalificerat arbete ska vara tvungen att hjälpa folk i deras sexliv. Den som vill lyssna kan gå in här.

Jag lyssnade på det själv och noterade att jag typ säger ”ja” och ”mmm” hela tiden, som om jag snackade med någon helt vanligt. Låter lite konstigt tycker jag. Annars var det himla kul att de ville att jag skulle medverka och jag tycker att jag fick fram en av mina poänger bra.

Man behöver inte alltid ha tillgång till precis den produkt man helst av allt vill äta.

För närvarande lyssnar på jag dokumentärserien Matens pris som sänds i sveriges radio. I ett program var det olika makthavare inom matindustrin som diskuterade frågan om vad man ska göra åt det faktum att växthusodling är så otroligt energikrävande. Speciellt när saker och ting odlas året om.

En kille säger då ungefär ”ur ett konsumentperspektiv så tycker jag att det är självklart att man alltid ska kunna köpa paprika till sin sallad”.

Det här stör mig så in i helvete mycket. Den här förväntan att man alltid ska kunna köpa precis det man vill ha.

Herregud. Vi lever på en planet där vi har olika årstider. Olika saker går att odla under olika perioder på året. Det är fullkomligt naturligt att man under vissa perioder inte kan få någon jävla paprika i sin sallad, utan får välja någon annan grönsak.

Om folk bara slutade vara så förbannat kräsna och trångsynta i sitt val av mat så skulle miljövänlig konsumtion underlättas så otroligt mycket. Om folk kunde gå in i affären och kolla sig omkring efter vad som finns där, vad som är billigt och ekologiskt, istället för att klampa in med en bestämd uppfattning om exakt vad man ska ha och skaffa sig det till varje pris.

Jag skulle önska att folk vore lite mer inriktade på att handla efter säsong. Och lite mindre inriktade på att få sina extremt snäva behov tillfredsställda i varje stund.

I huvudet på en bosättare.

Jag lyssnade nyligen på SR:s radiodokumentär I huvudet på en bosättare som handlar om de Israeliter som har flyttat till det område som egentligen tillhör Palestina. Palestinier och Israeliter bor i byar väldigt nära varandra, men Palestinierna måste gå igenom en massa kontroller för att kunna komma till sina jobb och dylikt.

Under dokumentären pratas det givetvis en helt del om konflikten, och det fascinerar mig hur människor kan sakna perspektiv i den utsträckningen (detta rör sig ändå om ett par människor som verkar vara ganska ”normala”, de är liksom inga extrimister). De pratar om att Israel egentligen är ”deras” land och hänvisar till bibeln som källa, de tycker att ”de andra” borde ge upp och flytta till nåt arabland, som det ju finns massor av. De reflekterar över huvud taget inte över det faktum att det finns individer även bland palestinierna, inte heller att det är en slitsam process att flytta från sitt hem till ett helt annat land, även om en ”folk” råkar bo där. Vem säger att de skulle mottas med öppna armar i något ”arabland”.

Sen fattar jag fan inte att man flyttar till ett land som ligger i krig med sina barn och dessutom flyttar till gränsen och det tvivelaktiga territoriet där konflikterna givetvis är mer märkbara och dessutom har mage att klaga på det. Mannen har nån liten utläggning om att det är ”orättvist” att han måste betala skyddet av gränserna själv när det betalas av den Israeliska staten om man bor på ställen som rättmätigt tillfaller Israel, det är en ganska lustig sak att tycka att staten har en skyldighet att försvara land som inte är deras.

Religion är en sån sak jag någonsin kommer att begripa. Jag kommer fan aldrig att fatta hur människor kan välja att utsätta sig själva och sina nära för att leva upp till guds ord, jag kommer aldrig fatta hur man kan hänvisa till bibeln som källa. För det här handlar inte om ”sjuka” människor, det här var verkligen helt vanliga, moderna judar med helt vanliga bestyr, det var inga extremister, de trodde bara på bibeln. Det kan verkligen räcka att man gör det.