Såg nyss en dokumentär på Svt som heter lönesänkarna och handlar om de senaste trettio årens ekonomiska politik, som i mångt och mycket gått ut på att hålla tillbaks löneutvecklingen så att löntagarnas andel i förhållande till vinsterna minskar. Jag tycker att den är väl värd att se.
Jag ämnar göra ett inlägg om dokumentären senare med citat och egna reflektioner. Den som inte vill vänta till dess kan se den här.
Jag rekommenderar starkt denna dokumentär om nationalekonomi. Det har ju sedan krisen funnits en idé om att krisen var helt omöjlig att förutse, vilket stämmer om en utgår ifrån de ekonomiska modeller som har varit paradigm sedan 90-talet. Dessa modeller kallas neonklassicistiska och det är också dem som jag har skrivit lite om här på bloggen. Problemet med dessa modeller är, enligt programmet, att de inte tar hänsyn till hur finanssektorn ser ut och hur stor den är utan att den endast betraktas som ett smörjmedel i ekonomin.
I Sveriges ekonomiska debatt talas det ofta om hur otroligt välskötta statsfinanser vi har. Borg betraktas närmaste som en gud när det kommer till att ”få ordning på ekonomin”. Sveriges sägs ha väldigt goda statsfinanser, och detta motiveras med att vi har en väldigt låg statsskuld. Vad som inte tas med i beräkningen är att vi har en väldigt hög privat skuld, det vill säga att hushåll och företag har lånat mycket pengar. Detta är en situation som innehåller en potential för kriser. Tänk er till exempel att bostadspriserna går ner kraftigt i en situation där många människor har lånat en väldigt stor del av värdet för sin bostad, det leder till att många personer sitter på lån som överstiger värdet på deras bostäder. Eftersom sådana situationer också brukar leda till att bankerna höjer räntorna så kan det leda till att en massa människor behöver lämna sina bostäder (jag har skrivit mer om just bostadsbublan här). I dokumentären tas det upp att alla länder som ligger på samma nivå av belåning som Sverige (Amsterdam, Danmark, Usa) har drabbas av bostadsbubblor men att det inte skett i Sverige. Än.
Att vi har en låg statsskuld är en liten säkerhet om vi istället har en skyhög privat skuld, vilket är fallet. Skillnaden är dock ganska stor retoriskt: dåliga statsfinanser kan endast skyllas på att staten är keff och korrumperad, en hög privat skuld kommer däremot att skjuta över skulden till hushållen för att de ”lånat för mycket” trots att det är den ekonomiska politiken (och även bostadspolitiken) som ligger till grund för det skuldläge vi befinner oss i.
Nå, jag tycker i alla fall ni ska se dokumentären för den ger en väldigt bra insikt i vad det är som styrt den ekonomiska debatten de senaste åren och jag tror att det kan vara ett verktyg för att begripa den politiska debatten mer. En annan bra grej med den var att chefsekonomen för Nordea tydligen heter Annika Winsth.
Sitter och kollar på Dokument inifrån – säljsekten som handlar om företaget the Phone House och deras säljare. Det är så fruktansvärt obehagligt hur den här äckliga säljarandan hjärntvättar dessa människor. Jag ryser.
Fantastiskt att man ska behöva wallraffa på ett jävla säljföretag. Jag menar, det är ju liksom inte nån kolgruva vi talar om. Men det är fantastiskt att de har gjort det. Jag har alltid undrat hur fan människor klarar av den där typen av jobb. Uppenbarligen så gör man inte det.
Aja. Se dokumentären. Ett fantastiskt tidsdokument, en otrolig inblick i den nya sköna ”alla-kan-bli-entreprenörer”-andan.
Kollade på en dokumentär om konsumtionssamhället på SVTplay idag. Inte den bästa kanske, men ändå sevärd. Blev så rörd att jag började gråta (gråter även åt gossip girl, så det bör väl tas med en nypa salt) när Chris Jordan, en snubbe som fotar med miljötema, pratade om bilden under. Han berättade om när han insåg att en av de burkar Campbell soup faktiskt kunde ha varit hans egen.
Som alltid när det handlar om detta är jag utan ord. Orkar inte tänka på det. Inte alls faktiskt. Jag mår bara dåligt av att tänka på alla dessa produkter som köps och slängs och att även jag bidrar till detta. Fy fan vad vidrigt det är. För den som hata sig själv ett tag och längta tillbaka till naturen, kolla på dokumentären och på filmen Surplus. Men framförallt på klippet härunder (från surplus) med Steve Ballmer.
Jag lyssnade nyligen på SR:s radiodokumentär I huvudet på en bosättare som handlar om de Israeliter som har flyttat till det område som egentligen tillhör Palestina. Palestinier och Israeliter bor i byar väldigt nära varandra, men Palestinierna måste gå igenom en massa kontroller för att kunna komma till sina jobb och dylikt.
Under dokumentären pratas det givetvis en helt del om konflikten, och det fascinerar mig hur människor kan sakna perspektiv i den utsträckningen (detta rör sig ändå om ett par människor som verkar vara ganska ”normala”, de är liksom inga extrimister). De pratar om att Israel egentligen är ”deras” land och hänvisar till bibeln som källa, de tycker att ”de andra” borde ge upp och flytta till nåt arabland, som det ju finns massor av. De reflekterar över huvud taget inte över det faktum att det finns individer även bland palestinierna, inte heller att det är en slitsam process att flytta från sitt hem till ett helt annat land, även om en ”folk” råkar bo där. Vem säger att de skulle mottas med öppna armar i något ”arabland”.
Sen fattar jag fan inte att man flyttar till ett land som ligger i krig med sina barn och dessutom flyttar till gränsen och det tvivelaktiga territoriet där konflikterna givetvis är mer märkbara och dessutom har mage att klaga på det. Mannen har nån liten utläggning om att det är ”orättvist” att han måste betala skyddet av gränserna själv när det betalas av den Israeliska staten om man bor på ställen som rättmätigt tillfaller Israel, det är en ganska lustig sak att tycka att staten har en skyldighet att försvara land som inte är deras.
Religion är en sån sak jag någonsin kommer att begripa. Jag kommer fan aldrig att fatta hur människor kan välja att utsätta sig själva och sina nära för att leva upp till guds ord, jag kommer aldrig fatta hur man kan hänvisa till bibeln som källa. För det här handlar inte om ”sjuka” människor, det här var verkligen helt vanliga, moderna judar med helt vanliga bestyr, det var inga extremister, de trodde bara på bibeln. Det kan verkligen räcka att man gör det.