I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.
Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?
Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.
Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.