Etikett: the game

Varför ligga med människor en föraktar?

IMG_20141018_121805Då och då kommer jag i kontakt med fenomenet pickup artist, det vill säga män (finns säkert kvinnor också men har inte stött på det) som specialiserat sig på att ligga med så många som möjligt. ”Kulturen” präglas i regel av en oerhört brutal misogyni, det kan till exempel förekomma listor över varför det är så bra att dejta ätstörda tjejer eller innehålla ”tips” som i princip beskriver lätt psykisk misshandel. Kort sagt, kvinnohat i sitt esse.

Frågan jag alltid ställer mig när jag hamnar där är; varför vill en ligga med människor en föraktar? Vad drivs de av egentligen? Det verkar så sjukt jävla tråkigt och jobbigt att vara intim med människor en inte finner något som helst intresse i utöver att ”erövra”.

Jag förstår såklart att det handlar om makt. Att det är en fråga om att objektifiera och förnedra kvinnor. Ofta kan dessa människor uppvisa en viss bitterhet inför kvinnor. Typ att kvinnor är falska och cyniska och så vidare (kul med tanke på hur de själva beter sig) och att det var därför de inte fick ligga tillräckligt mycket innan.

Den här typen av människor brukar vara stolta och lite översittiga för att de ”genomskådat” spelet. Och det är klart att det är ett spel, det förstår nog de flesta. Det går att vinna en mängd olika ”fördelar” ur relationer om en håller huvudet kallt och manipulerar folk hej vilt. Men till vilken kostnad?

Frågan är vad en gör med denna insikt. Jag tänker liksom att ”spelet” inte går att vinna, vi är alla förlorare eftersom vi tvingas förhålla oss till varandra på det här sättet. De som förlorar mest är såklart kvinnor, men att ha den här inställningen till sin omgivning ser jag som en förlust i sig.

Det hela är så oerhört nihilistiskt. De har absolut ingen idé om att de skulle kunna förändra något, att de skulle kunna skapa mer meningsfulla relationer, utan deras enda syfte är att maximera sin position eller vinst i det så kallade ”spelet”. De tror att de har ”genomskådat” något, men i själva verket är de mer lurade än någon annan, eftersom de lurats att tro att de inte skulle kunna förmå mer.

Hela grejen är så sjuk; vi lever i ett samhälle där det finns en hel kultur av män som aktivt strävar efter att ligga med människor de föraktar djupt.

The game-killar.

I helgen träffade jag en såndär The game-snubbe. Ni vet en sån kille som läst The game, boken om hur man ligger med tjejer, utan och innan och nu har bestämt sig för att praktisera. Det första han gjorde var att kasta en ölburk på min kompis. Hon lackade ur som fan, varpå han höll på och bråkade och ba ”men det var väl inte så farlig”. Sedan när han fattade att hon faktiskt var sur på riktigt så ville han ”prata” och att hon skulle ge honom en till chans. Någonstans här blir jag arg, för hon ville verkligen inte prata med honom vilket hon markerade med all önskvärd tydlighet, men han fortsatta ändå att tjata. Jag sa väl typ något i stil med att hon inte ville prata och att han fick respektera det, varpå han börjar prata med mig istället och vill att jag ska dels ta emot hans ursäkt (vilket jag gärna gör, om den är ärligt menad) och dels ”ge honom en chans”.

Det är detta med att ge denna person en chans som jag inte fattar. Jag är absolut med på att ge personer en chans på krogen, men jag är inte intresserad av att ge personer som inlett sitt kontaktsökande med att kasta en ölburk att ge en chans till, speciellt inte om han inte har vett att be om ursäkt på ett genuint sätt utan bara gör det som någon slags ursäkt att fortsätta prata och demonstrera sig personlighet. Det finns kanske 100 människor jag skulle kunna prata med, varför ska jag då prata med en person som inlett med att bete sig som en douche?

Det är inte bara en fråga om ren ovilja utan även om principer. Jag tror nämligen att detta är en raggningsteknik som en del personer kör på, alltså att inleda med att vara ett jävla svin och sedan vilja visa sitt ”rätta jag” och liksom därför avkräva uppmärksamhet av personen. Detta kombineras dessutom med förminskande och ignorerade av vad personen ifråga säger. Tråkigt nog verkar detta dessutom fungera på många personer vilket jag tycker är lite deppigt.

Därför säger jag tack men nej tack. Det kan säkert vara så att en person som inleder såhär kan vara intressant, men jag tycker att själva sättet att initiera kontakt stinker och det känns inte heller respektfullt. Jag föredrar att tala med personer som möter mig som en jämlik och inte använder några jävla ”knep” för att vinna min uppmärksamhet. Vad sägs om ett vanligt ”hej”, inleda en konversation och vara intresserad av svaren och respektera min person. Det fungerar utmärkt på mig i alla fall.