Här är mitt bidrag till veckans ämne i min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism.
Jag brukar ofta fråga nya bekantskaper om när de började onanera, och det fascinerar mig hur mycket svaren varierar. Vissa började redan som barn, som ett naturligt steg i att utforska sig själva, andra gör det inte över huvud taget. Relationen till könet och till ens egen njutning är helt enkelt väldigt annorlunda från person till person, och jag är medveten om att mina erfarenheter rörande detta inte gäller för alla kvinnor.
Jag började ta på mig själv tidigt, men det tog lång tid innan jag började göra det på ett sätt som gav mig njutning. Det kändes så smutsigt att fantisera om sex och ta på sig själv att jag helt undvek att göra det, jag separerade de olika aktiviteterna från varandra. Kanske handlade det om att jag inte ville erkänna att kroppen och tankarna hängde ihop, bildade en helhet. Jag ville inte erkänna mig som kroppslig, som en varelse med fysiska behov och drifter.
Jag började onanera först efter att jag börjat ha tillfredsställande sex på riktigt, alltså i mitt första fasta förhållande. Det var först då jag började förstå att jag hade en egen sexualitet som kunde vara till för min egen skull, för att tillfredsställa mig. Jag är glad att jag hade en partner som hjälpte mig att förstå det. Fram till dess hade jag bara tänkt att min sexualitet skulle handla om att tillfredsställa andra.
Jag tänker att onani är skamfullt för många kvinnor just för att det handlar om att erkänna sin kropp, om att erkänna sitt behov av ren fysisk njutning som inte är sammankopplad med någon relation, med ”kärlek” eller att tillfredsställa en man. Om att erkänna att en har ett kön som kan pulsera av kåthet och åtgärda det.
Jag tänker ofta att sex för många kvinnor inte handlar så mycket om njutning som om att få patriarkal bekräftelse. Många kvinnor har sex som inte är särskilt skönt, helt enkelt eftersom det är så inpräntat i en att en ska ha sex, att det är så en skapar relationer, att det är så en får tillgång till män och manlig bekräftelse som ju är så viktigt i vårt samhälle.
För mig har onani handlat mycket om att lära känna min fitta. När jag började bli upphetsad på riktigt under sex, något som jag gick igenom många sexuella erfarenheter innan jag kom till, så började jag också förstå att min njutning inte bara satt i huvudet utan att det var något som min kropp kunde kräva. Män lär sig att ha det här förhållningssättet till sina kroppar mycket tidigt, kvinnor lär sig att värdera känslor högre än något smutsigt och lågt kroppsligt behov.
Att erkänna min kropp och min kropps behov har handlat om att erkänna mig som människa, som en varelse av kött och blod.
Numera använder jag onani ofta, dels för ren njutning men också i andra syften. En orgasm gör att jag slappnar av, stressar ner. Det kan också ha en lätt uppiggande effekt på mig. Framförallt brukar jag onanera när jag har mensvärk, det gör nämligen att den släpper omgående. För mig har onani handlat inte bara om att njuta utan om att lära känna min kropp, just eftersom det är en upplevelse som är så kroppslig. Från att alltid ha försökt distansera mig från min kropp, förneka min kropp och dess behov, så kan jag nu ägna mig åt något som är så kroppsligt.
