Etikett: problem

Man måste kunna ta upp ett problem utan att behöva ta upp alla andra samtidigt.

Fumikofem skrev för ett tag sedan ett inlägg om hur sexturism skämtas bort apropå en låt som generaldirektören för försäkringskassan författat. Den första kommentar hon får är denna:

Aldrig hört talas om ”dansresor” till Västafrika eller Västindien som svenska kvinnor gör?

Eller är dessa resor mer Politiskt Korrekta och omskrivs så som att kvinnor måste ”ta för sig”, ”ha rätt att bejaka sin sexualitet” etc.?

Fumiko frågar vad det har med saken att göra, så hon inte skrivit om denna sexturism i positiva ordalag. Som svar får hon:

Tycker att du borde nämna detta! Om så bara i en bisats för det är väl händelsevis inte så att du innerst inne tycker det ”är helt okej” att kvinnor åker till fattiga länder och köper sexuella kontakter medan detsamma inte gäller för män?

Man måste kunna ta upp ett problem som drabbar kvinnor utan att på samma gång behöva ta upp motsvarande problem som drabbar män.

Sexturism är vidrigt vilken form det än förekommer i för det handlar nästan uteslutande om att utnyttja människor i stark beroendeställning. Varför kan man inte får säga detta om ett fall av sexturism utan att genast behöva ta upp en massa andra exempel?

Man behöver inte ha en perfekt lösning för att belysa ett problem.

En sjukt lam sak är när man försöker belysa ett problem, typ att den fria marknadens perfekta urverk tenderar att brutalt krossa svaga individer mellan sina kugghjul, så ska det alltid vara nån som ba: men det är ju helt omöjligt att dra en gräns. Hur fri får marknaden vara? Hur många människor får krossas?

Bara för att man belyser ett problem behöver man faktiskt inte ha en perfekt lösning på det. Hur skulle det se ut egentligen? Ingen utom de som doktorerat i ett givet ämne får uttala sig i frågan.

Ett beklämmande problem.

På skype så kan man ju se när personen man chattar med skriver respektive suddar. Det jobbigaste är när någon sitter och skriver skitlänge och man ba peppar/oroar sig inför ett långt och uttömmande inlägg, och sen så suddar personen ifråga och skriver inte på typ fem minuter. Vad gör man då? Det är ju töntigt å ba: ”vad var det du skrev?” och avslöja att man satt och spanade hela tiden.

Konsumentmakt är inte allt.

OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.

Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.

Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.

Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.

Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.

Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.

Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.

Om att vara emot även det man inte kan förbjuda.

Det absolut jobbigaste med att ha samröre med liberaler är den eviga frågan: ”men vaddå,vill du förbjuda det eller?” när man kritiserar en företeelse.

Till exempel tycker jag att surrogatmödraskap är en fett äcklig grej. Jag fattar verkligen inte hur en människa med sitt samvete i behåll kan betala en kvinna för ett bära ett barn hon sedan förlorar all rätt till istället för att t.ex. adoptera som alla människor med normal empatisk förmåga hade gjort.

Och så säger man det. Då är det alltid nån som ba: ”men vaddå, vill du förbjuda det”. Ja, det kanske jag vill, men det är en så himla efterbliven respons. Det är klart som fan man kan kritisera en företeelse utan att för den sakens skull vilja förbjuda den. Förbud är ju knappast det enda sättet att kämpa emot något.

Men det mest skadliga är att det skjuter all form av samhällskritik i sank. Man hinner inte ens analysera ett problem innan nån måste komma och påpeka att man i alla fall inte ska förbjuda något.

Nu är ju som tur är inte alla liberaler såhär infantila. Tack och lov.

Det går inflation i engagemang.

Zettermark har skrivit om earth hour. Hon skriver att hon är trött på folk som klagar över den här typen av initiativ och att alla positiva initiativ borde välkomnas.

Jag kan hålla med om att det är otroligt tråkigt med människor som avvisar engagemang för att det är för litet, för obetydligt eller för en mindre viktig fråga än förintelsen.

Men anledningen till att jag tycker illa om earth hour är inte att den är obetydlig. Anledningen till att jag ogillar earth hour är för att den är så jävla lifestyle. Så förmätet ”gott”. Lite mysigt moraliserande i värmeljusens sken.

Idag används engagemang i mångt och mycket som en acessoar. Man går med i en facebookgrupp, har på sig en lila tröja eller släcker lampan en timme. Problemet med det är inte handlingarna i sig, klart man kan ha facebookgrupper och nedsläckta timmar. Men jag får känslan av att många människor tycker att deras ansvar slutar där.

Ofta så tycker folk på facebook att jag ska gå med i nån grupp som handlar om att stödja Japan eller Haiti eller något. Jag går aldrig med i sådana grupper för jag är inte intresserad av att på det sättet visa var jag står i dessa frågor. Jag tycker att det är platt och ensidigt. Om jag bryr mig tillräckligt mycket om ett problem så sträcker mitt engagemang sig djupare än så, jag vill inte bara samla ställningstaganden på hög för jag vill att mina ställningstaganden ska betyda något.

Människor som lever en totalt omiljövänlig livsstil ”firar” också earth hour och det gör att det går inflation i engagemanget, idag kan vem som helst ta ställning bara genom att trycka på en ”gilla”-knapp eller ha lampan släckt. Jag ser det lite som den moderna tidens avlatsbrev. Ett sätt att visa att man, en timme mellan shoppingturen och krogrundan på stureplan, också bryr sig om miljön. När andan faller på.