zettermark – Fanny Åström

Lästips och klitoris.

Idag tycker jag att ni ska läsa två grejer.

Dels det här inlägget av Lemoine om det ”riktiga” kvinnoförtrycket (som vissa brukar kalla det kvinnoförtryck som pågår i Andra kulturer) och hur det hänger ihop med allt annat kvinnoförtryck. Har inte så mycket att tillägga utöver att det är fett bra.

Och så tycker jag ni ska läsa det här om hur trist det kan vara att ha en fitta hos Zettermark, ni kan med fördel länka samma det med den här texten jag skrivit om hur biologin är politisk.

Kommenterade inlägget såhär:

Apropå klitoris: det var först i år som jag lärde mig hur den ser ut, att det inte bara är den där lilla knoppen utan ett ganska stort organ.
Tänker också på hur tragisk normaliserat det är att sex inte ska vara skönt för kvinnor. Det var liksom något jag accepterade hur länge som helst, att det mest handlade om att det skulle ”gå” och inte om att det skulle vara skönt. Nu har jag lärt mig hur det känns att vara riktigt kåt, men det tog verkligen tid, många år av i bästa fall mediokra upplevelser.
Tänker på alla dessa idéer som florerade om att det typ ”ska” göra ont första gången, vilket såklart delvis handlade om myten om mödomshinnan, men jag tänker mig att det också var frågan om att kvinnor liksom får lära sig att stå ut med vissa saker under sex bara för att det är det som liksom ”måste” till för att sexet ska bli av, eftersom män (det var ju alltid omslutande sex med män som förutsattes när det talades om att ”förlora oskulden”) helt enkelt inte visste hur en skulle göra, och det fick en såklart inte lära sig som kvinna heller. Det är så vidrigt.
Gud vad jag önskar att de hade talat mer om lust och kåthet. Inte om sex som något jobbigt en typ måste gå igenom för att det blir ”skönt sedan” (antingen för att sexet blir bättre sen eller för att en får ut andra grejer, typ bekräftelse som könsvarelse), vad många obehagliga sexuella upplevelser jag hade kunnat bespara mig då, om jag hade fått lära mig att det ska vara skönt och att jag ska vara kåt och inte att jag bara ska stå ut med skiten.

Bild för den som inte vet hur klitoris ser ut:

Visst är det sjukt att den är så stor? Hade ingen aning om detta förrän jag såg det i någon broschyr från Rfsu.

Lästips.

Här kommer lite lästips från mig till er. Håll till godo!

Detta om Utanförskapet™ av Gustav Almestad som är en grym och kärnfull analys av Alliansens retorik. Man pratar om utanförskap för att få samhällsproblemen att framstå som något som drabbar ”de andra”. Det är ett effektivt sätt att få folk att känna sig trygga, samtidigt som man fortsätter med sin nedskärningspolitik. Att alltid ge människor intrycket av att de lever i den mer välbemedlade delen av befolkningen är såklart ett skitbra pr-trick.
Ett annat inlägg på samma tema om att det inte verkar finnas ett vettigt sätt att räkna ut ”utanförskapet” eller ens en tydlig definition av vad det skulle var. Lite samma som jag var inne på här. Det verkar inte finnas någon tydlig avgränsning kring dessa termer, ändå används de precis hela tiden av Alliansen. Utanförskap hit och dit, en stor del av deras resonemang byggs ju upp kring denna term. En term som inte verkar kunna definieras.
Detta av Zettermark angående uteslutningen av Luf från Uppsala Pride. Det handlar om hur intellektualiserandet som skett i kontexten kan verka uteslutande. Jag vet inte om jag håller med henne om allt, men jag tycker att det var ett läsvärt och nyanserat inlägg i debatten.

Det går inflation i engagemang.

Zettermark har skrivit om earth hour. Hon skriver att hon är trött på folk som klagar över den här typen av initiativ och att alla positiva initiativ borde välkomnas.

Jag kan hålla med om att det är otroligt tråkigt med människor som avvisar engagemang för att det är för litet, för obetydligt eller för en mindre viktig fråga än förintelsen.

Men anledningen till att jag tycker illa om earth hour är inte att den är obetydlig. Anledningen till att jag ogillar earth hour är för att den är så jävla lifestyle. Så förmätet ”gott”. Lite mysigt moraliserande i värmeljusens sken.

Idag används engagemang i mångt och mycket som en acessoar. Man går med i en facebookgrupp, har på sig en lila tröja eller släcker lampan en timme. Problemet med det är inte handlingarna i sig, klart man kan ha facebookgrupper och nedsläckta timmar. Men jag får känslan av att många människor tycker att deras ansvar slutar där.

Ofta så tycker folk på facebook att jag ska gå med i nån grupp som handlar om att stödja Japan eller Haiti eller något. Jag går aldrig med i sådana grupper för jag är inte intresserad av att på det sättet visa var jag står i dessa frågor. Jag tycker att det är platt och ensidigt. Om jag bryr mig tillräckligt mycket om ett problem så sträcker mitt engagemang sig djupare än så, jag vill inte bara samla ställningstaganden på hög för jag vill att mina ställningstaganden ska betyda något.

Människor som lever en totalt omiljövänlig livsstil ”firar” också earth hour och det gör att det går inflation i engagemanget, idag kan vem som helst ta ställning bara genom att trycka på en ”gilla”-knapp eller ha lampan släckt. Jag ser det lite som den moderna tidens avlatsbrev. Ett sätt att visa att man, en timme mellan shoppingturen och krogrundan på stureplan, också bryr sig om miljön. När andan faller på.

Alex Schulman är en pajas.

Kollar på SVT aktuellt om ”modebloggar”. Satan vad trött jag är på att alla bloggar som skrivs av nån som är kvinna och under 30 automatiskt räknas som en modeblogg. Det är så jävla fel och töntigt.

Och sen tycker jag att det är så jävla konstigt att de har Schulman där som någon slags ”expert”. Han är en så himla pretentiös och äcklig människa. Står där och snackar om hur ytliga och ointressanta dessa ”modebloggar” är. Viktigt att nämna är ju då också att i USA så är minsann storbloggarna politiska bloggar. Lustigt att han tar upp det. Jag har för mig att han skrev en lång debattartikel om hur oviktiga politiska bloggar var för nåt år sedan (när han hade en veckas bloggpaus, typ).

Det är så lustigt. Alex Schulman drev under flera år en riktig hatblogg som bara handlade om att dissa andra. Detta gjorde han vid en betydligt högre ålder än Kissie. På vilket sätt är det bra eller nyttigt? Hans fru driver nu en mammablogg, hur man nu kan tycka det är intressant. Jag har sett honom hylla Elin Kling, som ju driver en av Sveriges största modebloggar.

Läs Zettermarks debattartikel om detta! Hon har ju skrivit en c-uppsats om unga tjejers bloggande.

Dagens tips.

Zettermark med Z som jag skrivit om innan har tydligen publicerat sin c-uppsats (kan läsas här). Jag hade av någon anledning missat det ochsåg det först nu när bloggkommentatorerna skrev om det. Det mest intressanta verkar vara kapitlet ”Fina flickor och platinablonda attackbloggar” som handlar om hur man gärna delar upp unga bloggande tjejer i ”onda”(Kissie osv) och ”goda”(Foki osv), men jag ska givetvis läsa hela texten.

Tre tips.

Zettermark har skrivit en C-uppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande. Hon skriver om det här. Jag hoppas på att få läsa uppsatsen i sin helhet nån gång, för det verkar sjukt intressant. Hon har väldigt rätt i det hon skriver, att unga kvinnor intressen och därmed även bloggande blir nedvärderat, även av kvinnorna själva. Jag kan själv intyga att jag många gånger har ”skämtat bort” min blogg trots att jag vet att den håller en viss kvalitet.
Det här inlägget hos G som i G-punkt är fantastiskt roligt. Ett måste att läsa.
Den här krönikan av Hanna friden. Hon har en stor poäng, dock vet jag inte om jag är med på hennes slutsats. Men mer om det i ett annat inlägg.

Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!

Zettermark, eller Zäta, är en av mina favoritbloggar. Cool feminist som skriver otroligt vettiga inlägg, alltid välskrivet och tänkvärt. Här skriver hon om hur man ska tackla antifeministiska argument och exemplifierar det med en person som skrivit ett ”skämt” på facebook om hur mycket hen hatar genusfrågor på tentan. Läs inlägget, det är en bra guide till hur man kan agera i liknande situationer.

Ett otroligt vanligt argument från antifeminister är ju det gamla tjatet om att det måste gå att skämta om allt. Jag har allvarligt talat inga problem med att folk skämtar men att säga att en totalt osmaklig kommentar är ett skämt är inte en godtagbar ursäkt för att vara ett svin. Nån kan säga att det är ett skämt att ta mig på brösten, det är inte mer okej för det. Jag minns så många gånger i min ungdom när man har varit ”tvungen” att tycka att sexistiska skämt är roliga för att kunna smälta in i en grupp. Hur man har skrattat när nån har sagt att man inte har samma ”rätt” till något för att man är kvinna och således en idiot. Det är säkert menat som skämt, men om man skämtar hela tiden så blir det tillslut allvar. Även om det är ett skämt så är det fortfarande exkluderande.

Folk använder skämt som ett skydd för sina åsikter. Så fort något visar sig vara opassande eller upprörande så bortförklarar man sig med att det är ett skämt. Man kan till exempel säga att man hatar feminister och sedan säga att man egentligen bara ”drev” med ”synen” på feminister. Men man har fortfarande sagt det man sade, och det var då rakt inte uppenbart att det var ett ”skämt” från första början. Att det är ett skämt är något man drar fram som ett ess ur rockärmen när det börjar bli jobbigt, vilket leder till att det som opponerar sig blir förminskad eftersom hen inte fattade att det var ett skämt, alternativt inte har nån ”humor”. Om man inte opponerar sig får ”skämtet” stå kvar där, helt utan skämtsamma undertoner och bidra till det antifeministiska klimatet. Hur man än gör så förlorar man.

Men framförallt är detta eviga skämtande och distanstagande ett sätt att förminska dem som faktiskt bryr sig om saker på riktigt. Vår kamp spottas på och skrattas åt av människor som inte ens kan stå för vad dem tycker. Genom att ständigt skämta bort allt så gör man allvaret till något löjeväckande, och till slut kommer ingen kritik att tas på allvar eftersom den bara är ett tecken på att man saknar humor. Denna totala brist på allvar kan vara ett av de farligaste vapen vi som faktiskt bryr oss om saker har emot oss. Det är en förminskningsteknik som heter duga, för ingen vill väl vara tråkig? Att sakna humor och ta saker på allvar är typ den största synden i vårt samhälle.

Jag inser nu att jag gjorde fel när jag skämtade om att jag är kvinna. Jag skulle inte ha skrattat med, jag skulle ha opponerat mig. Det gör jag alltid nu för tiden. Om nån tycker att jag är en jävla bitterfitta, så tyck det då! Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre. Det viktiga är att inte själv förlöjliga de saker man bryr sig om, för då har man genast förlorat. Jag vägrar spotta på min egen kamp en gång till!