Nu tänkte jag skriva om det jättespännande ämnet ”folk”, och närmare bestämt folk som känner sig åsiktsförtryckta och använder populistisk retorik. Som exempel för att illustrera detta tänkte jag välja Wallins twitterhaveri som ägde rum tidigare idag.
Så, det hela började för ett tag sedan då Wallin twittrade såhär:
Ja, det var ju tråkigt att hen väljer att sprida fördomar om homosexuella män. Folk blev såklart upprörda, vilket jag anser är helt i sin ordning. När en person med mycket makt och inflytande, och som dessutom gör anspråk på att vara progressiv, uttalar sig så så är det faktiskt läge att reagera.
Sedan kommer ursäkten. Okej. Lite märkligt kanske att hen ber om ursäkt till bögar med ”bra musiksmak” eftersom det inte är det som är problemet, utan att hen generaliserar kring en diskriminerad grupp samhället. Och så det där ”jag vet att jag är plump ibland”, som om självinsikten gjorde saken okej?
Men sen kommer det där bagatelliserande. Wallin ”gillar att kittla folks överkränkt/övertolknings-nerv”. Okej, vad är det som händer här? Jo, Wallin omintetgör ursäkten genom att hävda att det egentlige problemet här inte att att hen uttryckt sig dumt och fördomsfullt, utan att folk är så himla himla lättkränkta. Det spela ingen roll om en ber om ursäkt om en följer upp med sådant, faktiskt. För då är det liksom att säga att ”okej, jag ger mig, men bara för att ni tvingar mig och inte för att jag faktiskt ändrat åsikt”. Detta tycker jag är extremt tramsigt. Antingen så ångrar en sig väl och tar tillbaks, eller så står en fast vid sitt uttalande? Det här sättet att liksom försöka äta kakan och ha den kvar är så himla typiskt för människor som häver ur sig diverse fördomsfulla saker och sedan tycker att folk ska vara förlåtande. Och så det där ”det är kroniskt” som tydligt antyder att hen inte tänker ändra på saken.
Och sedan: skyll på formatet. Det är formatets fel att folk blir arga när jag skriver fördomsfulla tweets. Jag hade lika gärna kunna skriva om tops, folk hade blivit arga då med. Problemet är inte att jag skrivit något homofobt utan att allt helt enkelt tolkas till min nackdel på twitter.Så otroligt förminskande för de homosexuella män som blir upprörda för att det sprids fördomar om dem på det här sättet.
Okej, jag har en lösning: twittra inte om det är så förskräckligt. Men generellt kan jag ändå känna att det är ganska lätt att uttrycka sig utan att framstå som homofob om en typ… funderar lite?
Sedan, kränktheten över att folk har trott så taskiga grejer om en. Nu är det plötsligt Wallin som är offret. Hur kan folk tro så elakt som att hen skulle tro så om alla bögar? Nu är det väl inte direkt så att folk trodde det, utan att det var unket att sprida den typen av fördomar.
Och så finalen, den om ”pk-censuren”. Jag tycker inte direkt att Wallin verkar särskilt ”censurerad” eftersom hen har ett jävla radioprogram och typ 18 000 följare på twitter. Wallin om någon har faktiskt makt, och brukar dessutom ge uttryck för oerhört populistiska åsikter. Men ändå denna underdogposition, denna vilja att positionera sig som uppstickare och sanningssägare som blir tystad. Och hela grejen har snabbt som attan blivit en stor metadebatt, det handla rinte längre om vad som är okej att säga och inte utan om att människor ska få säga saker om de vill, faktiskt. Istället för att argumentera för att det hen skrev är okej, så urartar det hela i en stor kavalkad av kränkthet och meta, precis som det brukar bli när populister kör sitt race.
Så hur ska en göra då? Jo, först och främst kan en se till att bara skriva saker en faktiskt kan stå för, sedan kan en tänka efter som det finns några problem med uttalandet. Finns det någon diskriminerad grupp en trampar på tårna, skadliga fördomar en stödjer och så vidare? Helt enkelt: se det ur en samhällskontext, och inte bara fokusera på: ”vad menar JAG med den här tweeten”. Försök sätta dig in i att världen är större än dig själv, helt enkelt. Sedan, om det ändå blir fel, be då om ursäkt, och gör det på allvar. Eller skit i det helt och försvara istället ditt uttalande. Strunta i att be om ursäkt lite halvdant och framställa det som att det egentliga problemet ligger i att folk bli kränkta för lätt, för det är ingen riktig ursäkt. Det är bara du som försöker få det till att du typ… viker dig under pk-censuren.
Att folk bara skiter i att vara ”pk” tycker jag nästan är mer okej än det här störiga sättet att försöka framställa sig själv som förtryckt. För grejen är, att de flesta som försvarar sin ”rätt” att inte bli tystad av pk-censuren i själva verket har jävligt lite att komma med egentligen. Jag önskar att de bara kunde langa fram det de nu vill ha sagt, de grupper de vill kränka och så vidare, och sedan göra som vi andra normala människor och blocka de en tycker är störiga. För grejen är, att du är inte förtryckt för att vissa reagerar när du aktivt sprider fördomar om diskriminerade grupper. Om du nu ska vara fördomsfull, bara stå för det istället för att tramsa.
