Kategori: Politik

”Tänk om vi hade kapitalism minus allt dåligt”.

Ibland när en kritiserar kapitalismen så komma folk och ba ”men tänk om vi kunde ha kapitalism utan allt det där dåliga”. Och alltså ja, det vore väl kul och så, frågan är om det är realistiskt. Jag tror absolut inte att det är det.

En annan grej jag ofta konfronteras med är någon slags idé om att vi ska ha någon slags ”marknad” rörande vilken nation en vill bo i, och så ska det finnas en kommunistisk och en kapitalistiskt och så vidare och så får varje individ välja. Och alltså, det låter ju kul i teorin men det är ju verkligen en utopi och ingenting annat. Hur ska jag kunna ta ställning till en sådan idé?

Samma grej finns när människor ber mig redogöra i detalj för kommunismen. ”Hur kommer vi lösa det här och det här?”. Sanningen är att jag inte vet, jag vet bara vad som inte kommer finnas; kapitalistisk exploatering och alla de saker som följer ut ur detta. Jag kan såklart spekulera men jag har ganska svårt att se meningen med detta.

Jag har väldigt mycket problem med när människor diskuterar politik utifrån liknande utgångspunkter, alltså målar upp något slags drömscenario om hur det skulle kunna vara helt utan koppling till vekligheten. Jag anser att all politisk måste utgå från det rådande och försöka lösa faktiska problem som finns. Kommunism för mig handlar om att de de problem som finns i kapitalismen och hitta ett alternativ, inte om att måla upp något jävla drömscenario i detalj och ba ”hit vill vi komma”. Det viktiga är att peka ut vägen framåt, inte att fasta i avlägsna utopier.

Jag känner ingenting annat än kapitalismen och jag vet vilka lidanden som pågår i denna, men jag kan inte veta hur världen utan kapitalism skulle te sig. Det enda jag är övertygad om är att det skulle vara så otroligt mycket bättre att leva i ett samhälle där ingen hade makt över någon annan, ingen kunde exploatera någon annan, på grund av ojämlika egendomsförhållanden. Jag är övertygad om att vi skulle vara mer fria att bestämma vad vi ville med våra liv i ett sådant samhälle, och det tycker jag vore en himla bra grej.

Ibland verkar folk tycka att ju mer detaljerat ett framtidsscenario är desto mer politisk relevans har det. Jag tycker tvärt om; det spelar ingen roll hur detaljerad din utopi är, om du inte kan peka ut vägen dit så saknar den politisk relevans.

Kvinnoseparatismen behövs för att orka kämpa.

Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.

De kivnnoseparatistiska sammanhang jag befinner mig i fyller en otroligt viktigt funktion, dels för att det är en effektiv kampmetod men också för att det ger mig energi och styrka att orka vara feminist. Jag är alltid glad när jag har hängt med tjejjouren eller kvinnojouren. Och grejen är att det faktiskt är jävligt viktigt, mina behov är jävligt viktiga för att jag ska orka driva feministisk kamp och (bland annat) utbilda män. Jag hade aldrig orkat skriva så mycket och framförallt inte pedagogiska texter riktade till män om det inte var för att systraskapet gav mig så jävla mycket styrka.

Vi kan liksom inte återigen lägga all energi på männen, vi måste fan tänka på oss själva också, vi måste ta hand om oss själva för att orka. Jag hade aldrig orkat bemöta stödsökande tjejer om det hade suttit några jävla män på våra möten och bresat och tagit tolkningsföreträde, om jag hade behövt förhålla mig till mäns makt även där.

Vi kvinnor är inga ändlösa jävla behållare av ork att förklara saker för män, vi behöver också vila upp oss och i detta har kvinnoseparatismen en oerhört viktig roll. Det är där vi hämtar kraft och styrka, det är där vi känner att vi får vara som vi är och tala ostört, utan att bli ifrågasatta. I alla fall är det så det ska vara. Den styrka en hämtar där, det är en styrka en behöver för att orka kämpa.

Mer om det heteromonogama projektet.

Jag fick en väldigt bra och intressant kommentar av Lo under mitt inlägg om det heteromonogama projektet som jag tänkte svara på:

Blir inte risken med denna syn att grunden till (och då även krossande av) patriarkatet blir ett individuellt projekt? Om Grunden till patriarkatet är i den heteromonogama relationen så måste ju det innebära att enda utvägen ifrån det blir att individer arbetar mot det inom sina relationer eller genom att inte ingå sådana och det känns som en väldigt individualistisk idé som jag helt enkelt inte tror är hela förklaringen. Att män fortfarande har den största delen av den ekonomiska och politiska makten tänker jag är en stor del av problemet. Könsrollerna är ju inte bara uppbyggda utifrån en patriarkal tradition utan även efter en kapitalistisk, dvs för att männen ska kunna vara ute och arbeta samt vara en del av ekonomin måste de ha en kvinna som är hemma och tar hand om allt det andra, som är känslomässig så att han kan vara ekonomiskt rationell. De som sitter på makten är oftare män, men även ”vanliga” män tjänar generellt sätt mer än ”vanliga” kvinnor och pengar är det maktmedlet vi har tillgång till i den kapitalistiska världen. Utan det maktmedlet har män inte samma makt över kvinnor, och jag tror att enda anledningen till att även par där kvinnan tjänar mer eller lika mycket ofta fortfarande lever på ett traditionellt sätt tror jag beror på att samhällsstrukturerna är så starka att de påverkar dem ändå, inte att heterorelationen är grunden för förtrycket (dock att det visar sitt fula ansikte som tydligast då eftersom män och kvinnor umgås som mest intensivt just där).

Jag har iaf svårt för att tänka mig att män och kvinnor kommer kunna leva som likar enbart genom att arbeta med heterorelationer..

Den centrala delen av det förtryck jag anser att kvinnor drabbas av är exploateringen av kvinnors reproduktiva förmågor, med vilket jag både menar förmågan att föda barn och den omvårdnad och det hushållsarbete som kvinnor ofta får stå för. Denna exploatering anser jag främst sker inom familjen/förhållandet/äktenskapet. Det är det jag menar med att det är där kvinnoförtrycket sker. Sedan sker det också exploatering av kvinnor utanför, till exempel i reklam/porr, i prostitution, i att kvinnor har lägre löner än män. Allt detta är oerhört problematiskt och viktigt att kämpa emot, men jag anser inte att det är den grundläggande exploateringen.

Det är klart att den heteromonogama relationen måste ses även ur en större kontext, och det är klart att det alltid är en växelverkan. I olika tider har kvinnoförtrycket sett annorlunda ut beroende på hur samhälle i övrigt ser ut, och i det borgerliga patriarkatet organiseras det kring äktenskapet och kärnfamiljen. Jag menar att äktenskapet och familjen är en samhällsinstitution i vilken kvinnoförtrycket äger rum.

Det handlar såklart inte om individuella val, utan det handlar om samhällsstrukturer. Allt i detta samhälle är ordnat efter kärnfamiljen som norm och det är hemskt svårt att leva utanför detta. Till exempel en sådan sak som att vi juridiskt ”äger” (har omvårdnad om/rätt till) våra barn och att det bara kan vara två människor som gör detta är en tydlig sådan grej.

Sedan är det såklart också så att kvinnor i högre grad görs beroende av just äktenskapet, bland annat genom att de tjänar mindre och oftare är de som får stå med ensamt ansvar eller den största delen av ansvaret om barn vid skilsmässa. För en kvinna kan det vara en oerhört dålig eller rentav omöjlig affär att skilja dig, vilket gör att det blir lätt att stanna i ett förhållande där det finns mycket förtryck. Många kvinnor som utsätts för misshandel har extremt dåliga resurser för att kunna ta sig därifrån, både mentalt och ekonomiskt. Det finns alltså en hel del materiella begränsingar för att dekonstruera sina relationer som är viktiga att ta hänsyn till, och som såklart är det som vi måste se till att lösa.

Men det finns också en ideologi kring heterorelationen som jag tycker är viktig att bryta. Anledningen till att jag tala om det förtryck som sker där är för att det ofta döljs i ett romantiskt skimmer, och det är detta skimmer som är ideologin. Även kvinnor som har alla ekonomiska resurser att leva utanför dessa relationer ingår ändå i dem, och det beror i min menings på den ideologi jag beskrev, den där kvinnor inte tilldelas en plats i samhället förrän de ingått i en heteromonogam relation, alltså blivit en mans egendom. Det är viktigt att också se denna ideologi och vad den gör med oss, för jag anser att den är en oerhört viktig del i att upprätthålla kvinnoförtrycket. Så länge vi klamrar oss fast vid romantiken så kommer vi att ha svårt att släppa detta kvinnoförtryckande system.

Jag tycker att det är jätteviktigt att jobba politiskt på en massa olika fronter, jag har bland annat precis gått färdigt en utbildning på kvinnojouren och planerar att bli aktiv där senare. Men jag tycker också att det är viktigt att jobba med sina egna föreställningar om vad en är ute efter och varför. Varför denna strävan efter att ingå i ett heteromonogamt förhållande? Varför denna strävan efter att ”stadga sig”, skaffa familj och så vidare? Sedan är det såklart i samhället som den stora förändringen måste ske, men att se sin egen del i det hela tror jag är viktigt för att förstå vad patriarkatet är och vad det gör med oss.

Det heteromonogama projektet.

Ibland skriver jag om vikten av att dekonstruera sina relationer. Jag vill hävda att detta är bland det viktigaste en kan göra som feminist.

Min syn på patriarkatet är att det har sitt ursprung i den så kallade privata sfären, alltså familjen, hemmet, relationer med vänner och partners. Det är i dessa relationer som skillnaden mellan män och kvinnors villkor blir som mest tydlig. I heterorelationer möts vi som könsvarelser, som man och kvinna, och vi skapar varandra utifrån dessa skillnader. I heterorelationer så blir vi bekräftade just som könsvarelser först och främst, i andra hand som människor. Det är också här frivilligheten kommer in, både kvinnor och män söker dessa relationer. Därför tror jag att det är viktigt att förstå hur kvinnoförtrycket sker här.

Jag anser att det är skapandet av kvinnor som kvinnor och män som män som är själva grundstommen i det patriarkala förtrycket. Även positiv bekräftelse som är könsbunden har en viktigt del i kvinnoförtrycket, och det är också en av de bitar som är allra svårast att bli av med eftersom kvinnor i regel längtar mycket efter denna bekräftelse. En kan säga att hela våra liv är en förberedelse inför att vi ska slutföras som könsvarelser i heterorelationen. Det heterorelationen erbjuder kvinnor är en etablerad plats i det patriarkala samhället, alltså platsen som en mans egendom, eller flickvän/sambo/fru som det så vackert heter. Om en inte ingår i dessa relationer blir en inte riktigt kvinna och då är det även svårt att någonsin bli människa, eftersom kvinnors plats i det här samhället är villkorad med att de först och främst ska förverkliga sig som kvinnor. Det är bara att se på synen på till exempel lesbiska, ogifta och barnlösa kvinnor, det är sådana faktorer som verkligen alltid kommer i vägen då en kvinna ska ta plats i offentligheten. Har hon inte förverkligat sig som kvinna så anses det vara ett stor problem och ett oerhört viktigt ämne för diskussion.

Jag lägger mycket energi på att försöka dekonstruera mina relationer, och jag anser att det har gett mig en väldigt stor förståelse för hur patriarkatet fungerar och hur det har påverkat mig. För mig är det uppenbart att det är den del som är svårast för mig personligen att lämna, och jag tror detta gäller för de flesta. Att sluta raka benen, sminka sig eller whatever en kan göra som en del i det internaliserade patriarkatet en ständigt bär runt på är verkligen ingenting är förhållande till detta. Det handlar om att kunna släppa sig själv som könsvarelse, sin dröm att vara kvinna, och därmed också drömmen om att han ska vara man.

Så hur gör en när en dekonstruerar sina relationer? Jag ser det som två parallella processer, dels en som handlar om att se patriarkala strukturer inom relationer och en som handlar om att betrakta relationerna som form. Att se patriarkala strukturer inom relationer är något jag skrivit mycket om, den heteromonogama relationen som form är det däremot svårare med. Jag anser att den heteromonogama relationen i sig själv är förtryckande, att den bygger på en patriarkal grund, samtidigt är det mycket svårt att frånträda denna mall för hur en relation ska se ut. Jag anser att även samkönade kärleksrelationer präglas av dessa normer, eftersom heterosexualiteten är norm så har den tillåtits diktera hur kärleksrelationer i allmänhet ska konstrueras. Det är inte heller konstigt att ett samkönat par väljer att anpassa sig efter dessa normer eftersom deras kärlek då kommer tas mer på allvar i det heterosexuella samhället. De kanske inte är man och kvinna, men de har i alla fall konstruerat sin relation utifrån denna mall.

Det jag anser är det viktigaste i det heteromonogama projektet är:

  1. Exklusivitet/ägande. Även folk som har öppna förhållanden håller sig ofta med någon slags exklusivitet, till exempel att den andra ska berätta om alla andra hen träffar. I mina ögon är detta inte så mycket att frånträda den monogama relationen som att flytta gränserna lite, något jag främst uppfattar som en formalitet utan särskilt stor betydelse ur ett feministiska perspektiv.
  2. Den romantiska kärlekens företräde. Den romantiska relation en har förväntas vara den viktigaste relationen en har under sitt liv, även om såklart relationer med vänner kan vara minst lika betydelsefulla. Vi är villiga att ”satsa” betydligt mer på att våra kärleksrelationer ska fungera, vilket jag menar hänger ihop med att de anses vara så samhälleligt viktiga.
  3. Isolation. Människor organiserar sina liv kring sina kärleksrelationer och väljer i regel att leva tillsammans med den person en har en romantisk relation till. Detta skapar isolation. Men isolationen sker även innan. Par förväntas ha ”egentid” och liknande på ett helt annat sätt än vad en förväntas ha med vänner.
  4. Projektet. Kärleksrelationer är på ett helt annat sätt än andra relationer ett projekt. En ”investerar” in sina relationer, en står ut med en massa skit i förhoppningen om att det kommer bli bättre i framtiden och så vidare. Jag vill hävda att detta sällan göra med vänskapsrelationer. I kärleksrelationer sysslar en också med gemensamma projekt i mycket högre grad, dels själva relationen men också till exempel barnskaffande, boende, hobbyprodukter, djur och så vidare. En äger saker gemensamt, planerar livet tillsammans och så vidare. Varför lägger så få samma energi på sina vänskapsrelationer?

Jag menar att det är viktigt att förstå dessa komponenter för att förstå hur en kan jobba emot patriarkatet. Det handlar inte om att en måste göra helt annorlunda, däremot ska en vara medveten om det. I vårt samhälle så är möjligheterna att leva normbrytande tyvärr mycket små, speciellt om en till exempel vill skaffa barn. För mig är det angeläget att inte bli fånge i detta, inte för att jag tycker att det är typ ”ofeministiskt” (vad är det ens för jävla ord att använda om kvinnors livsval, för guds skull) att göra det utan för att jag personligen inte vill leva så. Jag förstår att det stora flertalet inte gör samma prioritering som jag, men jag tycker ändå att det är viktigt att tala om hur mycket en förlorar på att inte underkasta sig hela det heteromonogama projektet. Lösningen kan inte vara att en måste välja att ställa sig helt utanför, med alla de nackdelar det innebär, utan det måste finnas sätt för kvinnor att delta i det här samhället utan att delta i hela det heteromonogama projektet.

Sosseklockan.

IMG_20131009_225014Sossarna har ju släppt en väckarklockeapp i samband med deras ”vallöfte” (eller valhot som vore en mer korrekt beskrivning) om att ungdomar ska få ”en jobbigare morgon”. Jag anmälde appen för våldsskildringar, men jag tycker att hets mot folkgrupp, där folkgruppen är ungdomar/arbetslösa, är ganska passande det också.

Jag har i alla fall lite reflektioner kring detta:

  1. Sossarnas löfte att ge oss en jobbigare morgon är inte ett löfte till oss, utan det är ett användande av gruppen ”ungdomar” för att föra ut sin politiska agenda. Jag och få andra ungdomar har något intresse av en jobbigare morgon. Partierna tävlar i att ha mest hård inställning till arbetslösa, och sossarna försöker med denna app att ligga i framkanten. Varför? För att folk ska uppleva att de ”gör något” eller liknande, för att det viktiga för politiker idag är att visa ”handlingskraft”, vilket för det mesta betyder att visa att en är beredd att spraka hårt som fan på de som redan ligger. Det viktiga är att markera att ungdomar minsann är lata och att det är det som är det huvudsakliga problemet.
  2. I appen så sägs det att vi ska få en jobbigare morgon men ett bättre liv. Det känns som att budskapet är att vi måste offra något för att få något, och det känns väldigt typiskt för vår tid. Det sossarna vill ge oss är en möjlighet att stiga upp tidigt på morgonen och slita våra arslen av oss, för att vi ska få ett bättre liv. Jag fattar inte varför de inte bara kan ge oss ett bättre liv (i deras vokabulär är detta ett kodord för arbete), varför är det viktigt att poängtera att vi också måste få en jobbigare morgon. Det fattar väl vilken idiot som helst att om en får jobb måste en gå upp tidigare på morgonen? Poängen är väl att markera att ingenting någonsin ska komma till en gratis.
  3. Löfven säger att hen vill ge oss känslan av att vi betyder något/är värdefulla/gör nytta. Jag känner ofta denna känsla i mitt liv, till exempel när jag jobbar ideellt för tjejjouren, när jag skriver, när jag hjälper mina vänner. Vad som inte får mig att känna mig värdefull är arbete. Jag ar sällan känt mig så värdelös som i jobbsammanhang, eftersom en i regel blir behandlad sjukt illa i sådana om en är okvalificerad, bemanningsanställd och så vidare. Varför vill Löfven så ivrigt hävda att det endast är arbete som kan få mig att känns mig värdefull? Varför vill de så gärna pränta in i oss denna idé om att arbetslöshet gör att en känner sig värdelös som om det vore någon jävla naturlag. Jag tycker inte att det är arbetslösheten som får mig att känna mig värdelös utan människors syn på arbetslösa, en syn som Löfven bidrar till.

Detta om detta.

Män är inte empatistörda, de är män.

Ibland skriver folk till mig när jag beskriver typiskt manliga beteenden att det verkar vara någon slags empatistörning eller liknande. Detta kan jag tycka är lite irriterande, för jag uppfattar det som ett sätt att göra ett väldigt vanligt manligt beteende till något avvikande och sjukt. Det är klart att patriarkatet är något som gör att många män i praktiken blir empatistörda, eftersom de aldrig får lära sig att hantera känslor och eftersom de fått lära sig att det alltid är kvinnors fel om de är ledsna och så vidare.

Männen jag träffat i mitt liv är inga psykopater, utan det är helt vanliga män. Många tycker till och med att dessa män är ovanligt trevliga, mjuka och feministiska män. Alla de kvinnor som skriver till mig att de känner igen sig kan väl knappast heller ha varit utsatta för personer som är särdeles empatistörda, det verkar som en jätteorimlig förklaringsmodell.

Jag anser att män i det här samhället blir ”störda” på en massa olika sätt och det tycker jag är mycket sorgligt. Vi måste såklart prata om hur detta ser ut och fungerar, men jag tycker inte att det är bra att beskriva dessa män som empatistörda eller liknande helt enkelt eftersom att det de sysslar med inte är något speciellt utan något som extremt många män ägnar sig åt. Mäns beteende är många gånger absurt och hemskt men det är inte onormalt som i att det är avvikande. I det här samhället är detta empatistörda beteende helt jävla normalt, och det kommer att fortsätta så så länge vi har ett patriarkat.

Kjöllers roll i borgerlighetens ideologiska projekt.

Jag har funderat lite på det här med Kjöller-affären. För den som inte är insatt så är Kjöller ev av Dn:s ledarskribenter och brukar för det mesta vara den som står för den allra mest vidriga skiten. Kjöller är också en mästare på att förfalska fakta (och anklaga andra för att göra detsamma), insinuera att folk ljuger/använder våld och så vidare och så vidare. En borgarextremist helt enkelt, en riktigt vidrig människa som inte skyr några som helst medel för att sälja in sin borgerliga världsbild.

I alla fall så kom det för ett par veckor sedan fram att Kjöller i sin bok där hen skulle granska journalisters lögner själv förfalskade fakta/hade ett mycket avslappnat förhållande till sanningen. Bland annat hävdade hen att en person inte fick hjälp med pengar för att hen ägde ett stort hus och så vidare trots att detta var ren lögn. På detta reagerade Dn i princip inte alls trots att Kjöller är en av de personer som framför tidningens politiska ”linje”, alltså är med och skriver ledarna och, får en anta, även de osignerade. Lämpligt hade varit att från tidningens sida försöka åtgärda det hela på något sätt, kanske granska Kjöllers texter lite extra, men icke.

Och grejen är att detta funkar, det funkar för borgerliga tidningar att ha et avslappnat förhållande till sanningen. För när Kjöller har skrivit sin ledare och alla har läst den så hade den världsbilden liksom planterats. Om det sedan visar sig senare att Kjöller ljugit så spelar det ingen större roll, de flesta märker nog inte ens av det. Alternativa nyhetskällor som till exempel megafonen har ingen möjlighet att försvara sig mot Kjöllers skitsnack, och så länge hen själv låtsas som att inget har skett så kommer många också att uppfatta det så. Det är så hegemoni fungerar, att kunna göa fel upprepade gånger och ändå inte få skit för det eftersom en har en såpass upphöjd position.

Men jag tror också att det finns en könsaspekt i detta. Jag tror att det är ganska bekvämt att ha en kvinna som får stå för det mesta extrema. Människor uppfattar det i regel inte som lika hotfullt, utan det blir mer en fråga om att hen gör som hen gör för att hen är kvinna. Kvinnor kan en inte lita på, kvinnor är hysteriska och så vidare och så vidare. Jag tror också att det ofta uppfattas som att Kjöller inte är lika mycket en del av Dn som de manliga ledarskribenterna, utan snarare att hen är lite inkvoterad och så vidare. Dn behöver inte stå för det Kjöller skriver riktigt lika mycket som de hade behövt stå för en manlig ledarskribents åsikter.

Det sades att det gick ett drev mot Kjöller för att hen är kvinna, och detta tror jag delvis stämmer. Kjöller förtjänar absolut all den kritik hen har fått, men det verkligt problematiska i sammanhanget är hur Dn har valt att agera. Jag tror det hade varit mycket svårare att skilja mellan personen och tidningen som helhet om det hade varit en man. Visst får även de manliga skribenterna på Dn skit, men jag upplever sällan att det är personfixerat på samma sätt. Här upplever jag det verkligen som att Kjöller som person har ställts i centrum och tidningens ansvar i det hela förminskats.

Det är jävligt bekvämt att ha någon högerextremist en kan skicka fram för att framföra sina fullkomligt genomvidriga åsikter när en själv vill legitimera sin hög med skit. Personer som Kjöller fyller en extremt viktigt funktion för borgerligheten genom att sopa mattan för alla som är lite mindre extrema än en själv är, eller som bara har förmågan att säga samma skit med lite finare ord. Kjöller normaliserar ett språkbruk, en människosyn och en verklighetsuppfattning som borgerligheten som helhet tjänar på. Det är därför Dn gärna vill ha kvar Kjöller, så hen kan fortsätta sprida sin skit från deras plattform samtidigt som de bara behöver stå bakom när det passar och i andra fall kan hänvisa till typ ”yttrandefrihet” eller något annat trams.

Frihet i det borgerliga patriarkatet: att själv få välja sin förtryckare.

Ofta när så kallat ”hedersvåld” diskuteras så förfasar sig folk över att de utsatta kvinnorna inte får välja vilka män de ska inleda relationer med själva. Så skulle vi minsann aldrig göra i vååår fina kultur, hindra en man och en kvinna som älskar varandra från att ingå i en heteromonogam relation med varandra.

Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om. Oavsett vilken man du ingår i en heteromonogam relation med så kommer där att utövas förtryck. Ja, det finns såklart relationer där det utövas mindre förtryck än i andra, men förtryck förekommer i alla.

IMG_20131016_095118Jag önskar att vi i det här samhället hade lite mer frihet att välja att inte ingå i heteromonogama relationer, mer tyvärr ser det dåligt ut med den. Det finns i allra högsta grad en hederskultur kring att kvinnor ska leva med män under äktenskapsliknande förhållanden, och även att de ska skaffa barn med dessa män. Kvinnor som av olika skäl väljer bort hela eller delar av detta kärnfamiljsprojekt får ofta bannor från såväl samhället i stort som från sin egen familj, vänner och så vidare. Det är inte heller ovanligt att människor som inte ingår i heteromonogama relationer utesluts från gemenskaper, antingen direkt genom att inte bjudas in eller indirekt genom att aldrig inkluderas i samtalsämnena. Detta brukar annars vara något som sägs känneteckna just hederskultur, den sociala isolering som ett brytande med familjens normer leder till.

Även om många i detta samhälle har en formell frihet att ingå i vilka relationer eller helt avstå från relationer de vill så är det fortfarande den heteromonogama relationen som är alltings utgångspunkt och som alla förväntas ingå i. Det finns en omfattande ideologisk bearbetning av kvinnor för att de ska ingå i just dessa heteromonogama relationer. Det är även en sanning med modifikation att kvinnor i regel skulle vara fria att vara ihop med vilka män de vill, i regel så bemöts nog män från ”fel” social bakgrund också med en hel del skepsis när de ska introduceras inför familjen.

Bara för att ens föräldrar inte pekar ut en man åt en och arrangerar ett äktenskap är en inte fri från förväntningar och heder kring hur ens relationer ska se ut, och det är viktigt att förstå. Inte heller är en fri från det patriarkala förtryck som sker i heteromonogama relationer bara för att en själv får välja sin förtryckare. Detta är ingen verklig kvinnofrigörelse, bara en liten utökning av kvinnors rörelsefrihet i ett genompatriarkalt samhälle, en illusion av frihet villkorad med att en förr eller senare tar sig i kragen och skaffar sig en man som kan förtrycka en. Annars blir det bannor.

Det krävs sällan direkt våld eller hot om våld för att patriarkatet ska upprätthållas, för det mesta räcker det gott och väl med den ideologiska bearbetning kvinnor utsätts för, den bearbetning som från en mycket mycket tidig ålder tvingar in dem i en underordnad kvinnoroll. Denna bearbetning är också en slags hederskultur, den bygger på att kvinnan ska bli ”respektabel” och ägna sig åt ett respektabelt livsprojekt, alltså att ingå i en heteromonogam relation med en man och skaffa barn med denna. Kvinnor som inte gör detta bli effektivt exkluderade från samhället. Även män förväntas leva under dessa förhållanden, men det är betydligt mycket mer accepterat att som man avstå.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Jag har en väldigt viktigt princip i mitt liv som lyder ”lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck”. Detta är något som jag tycker är mycket viktigt i den feministiska kampen och sant systraskap. Hur illa jag än tycker om en kvinna så litar jag alltid på en historia om patriarkalt förtryck, hur mycket en kvinna än ljugit för mig innan så tar jag henne alltid på orden när hon berättar om det.

Att vara kvinna i ett patriarkat är att bli misstrodd. Kvinnor som berättar om trakasserier, våldtäkter, våld män har utsatt dem för och så vidare måste för det mesta kämpa för att de ska tas på allvar. De måste alltid bevisa att de har rätt, på ett sätt som vi aldrig skulle avkräva av en person som berättar om till exempel ett rån eller ett krogslagsmål. För att en kvinna ska berätta om erfarenheter hon blivit utsatt för krävs det i regel mycket trygghet, och det tycker jag är väldigt viktigt att kunna ge till den som väljer att berätta.

Visst finns det kvinnor som ljuger, folk ljuger om de mest konstiga saker. Men om vi väger olika risker emot varandra så är risken att du skulle ställa till stor skada genom att visa minsta misstro mot en kvinna som väljer att berätta mycket mycket stor. Risken för att en man skulle bli falskt anklagad är mycket mindre, och om det nu skulle ske så kan du ge dig fan på att han har hela jävla samhället på sin sida i vilket fall. Det är nog ingen större katastrof att du inte tror honom, men för kvinnan vars sida du ställer dig på kan det vara allt. Du kan vara det enda stöd hon har, så är det näppeligen för en falskt anklagad man.

Dessutom sänder du ut signaler till resten av människorna i din omgivning om du gör detta. Att visa att det går att ställa sig på den förtrycktas sida spelar stor roll. Förhoppningsvis kan du inspirera någon annan till att göra samma sak, och lyckas du med det är det en mycket stor och viktig grej. Att visa att det går att gå emot den här normen som finns kring att alltid misstro och ifrågasätta kvinnor är oerhört viktigt, det är att på ett mycket konkret sätt visa att det finns alternativ till patriarkatet.

Så lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck. För det mesta är de sanna, och det kan betyda så jävla mycket för den kvinna som blivit utsatt att ställa upp på det sättet. Det är feministisk kamp och systraskap i sin renaste form.