Kategori: Politik

Kvinnors känslomässiga makt.

Att män och kvinnor sitter inne på olika slags makt är en teori som framförs titt som tätt. Män sitter på den ekonomiska och politiska makten, men i gengäld sitter kvinnor inne på en slags ”känslomässig” makt, som dessutom ofta hävdas vara viktigare. Eftersom kvinnor lär sig att förstå och hantera känslor, knyta an till människor och så vidare i högre grad än män så anses vi ha en makt i detta som män saknar. Ibland talas det även om en sexuell makt, vilket både kan åsyfta att kvinnor kan ”styra” män genom att kontrollera tillgången till sina kroppar och, på ett djupare plan, att kvinnor har makt över reproduktionen.

Intressant här är vad en egentligen tänker sig att makt innebär. För mig är makt inte att ha vissa egenskaper eller färdigheter, jag anser till exempel inte att en stark person har makt bara i egenskap av sin styrka, däremot finns där en maktpotential som kan brukas. En person som är stark kan använda den styrkan som ett medel för att skapa sig makt över andra personer, men hen har inte per automatik makt. Kvinnor kan tänkas ha en viss maktpotential till exempel i att vi kan kontrollera tillgången på våra känslomässiga färdigheter, men vi brukar inte denna tillgång som ett maktmedel.

Jag menar dock att det i våra egenskapers natur, och främst när det gäller den känslomässiga makten, finns något som hindrar oss från att bruka den just som maktmedel. När kvinnor lär sig att förstå känslor lär de sig samtidigt att denna deras förmåga är något som ska användas för att tillfredsställa andra. Den förmåga kvinnor har är nämligen framförallt en fråga om att vilja något, att vilja se och förstå andra människor. Det handlar inte om att alla kvinnor är otroligt duktiga på att göra detta, utan om att de faktiskt tar sig tid att göra det. Det handlar om att kvinnor har lärt sig att de ska lägga denna energi på andra människor, att förstå andra människor. Detta skulle strängt taget män också kunna göra om de var tvungna till det.

Jag skulle säga att det är männen som har den känslomässiga makten, en makt de upprätthåller just genom att inte odla vissa egenskaper eller förmågor eller att inte uträtta vissa sysslor eller känna någon slags plikt eller behov av att göra det. Ungefär som en person som är oduglig på matlagning kan slippa arbete just på grund av detta så kan en person som saknar förmåga eller vilja till känslomässigt arbete slippa på grund av detta. I slutänden skapar detta såklart en situation där män utför mindre arbete än kvinnor.

Män får även makt genom att skapa känslomässig distans till kvinnan, något som kvinnan sedan försöker motverka genom att skapa närhet. Detta gör att det blir mannen som styr relationen och har ständig tillgång till kvinnan, medan kvinnan gör allt för att tillfredsställa mannen. Kvinnors känslomässiga makt är därför, om ens existerande, grovt kringskuren. De känslomässiga förmågor kvinnor är utrustade med är villkorade med att de använder dem för att tillfredsställa män, inte för att dominera över dem. Kvinnor som använder sina förmågor ”fel” blir ofta hårt straffade socialt, anklagas för att vara elaka, manipulativa och så vidare på ett sätt som män med motsvarande beteende aldrig görs.

Jag tänker mig att den sexuella eller reproduktiva makten faktiskt har en verklig potential att vara just ett maktmedel, eftersom det i högre grad bygger på egenskaper som är exklusiva för kvinnor. Kvinnor skulle faktiskt kunna begränsa mäns tillgång till deras kroppar, vilket skulle utgöra ett stort, ja rentav oöverkomligt, hinder för samhället och därmed också patriarkatet. En kan dock tydligt se hur just den här aspekten av kvinnors makt flitigt kringskurits av patriarkala strukturer. Det finns och har funnits omfattande system, såväl juridiska som sociala, som syftar till att kringskära kvinnors makt över sina egna kroppar, sin reproduktiva förmåga och sin sexualitet. Till exempel olika slags regleringar kring kvinnors rätt att göra abort, skämmande av kvinnor som föder barn utan att det finns någon stabil relation till en man med i bilden, något som i allra högsta grad lever kvar i moraliserandet kring och diskrimineringen av ensamstående mammor. Sedan finns det såklart också alla de normer kring hur kvinnor ska agera sexuellt, normer som inte sällan upprätthålls med hjälp av våld. Våldtäkten, både som faktisk handling och som ständigt överliggande samhälleligt hot, är också ett sätt att frånta kvinnor rätten att styra över sig egen sexualitet.

Detta är egentligen inga nyheter inom feminismen. En angelägen fråga för kvinnorörelsen har länge varit att kvinnor själva ska få makten över såväl kroppen som de reproduktiva förmågorna, något som mötts och fortfarande möts av enormt mycket motstånd, såväl politiskt som ”privat”. Kvinnors kamp för att bli fria från exploatering av sina reproduktiva förmågor är vad stora delar av den feministiska kampen har som kärna. Jag är säker på att detta skulle kunna användas som ett maktmedel för kvinnor på en kollektiv nivå, men lika säker är jag på att alla försök till att faktiskt använda det kommer att bemötas med våld och tvång för att återigen pressa in oss i den patriarkala fållan. För att den reproduktiva makten ska kunna användas som maktmedel krävs medvetet och kollektivt arbete. Att enskilda kvinnor i sina relationer når feministiska framsteg genom att villkora dessa förmågor med olika motprestationer ser jag inte som särskilt realistiskt.

Vidare borde själva syftet inte vara att använda dessa förmågor som valuta vid olika förhandlingar, utan att kvinnor fullt ut ska få makten att själva bestämma över dem och dessutom leva i ett jämställt samhälle. Att mena att kvinnor på olika sätt ska förhandla med sina kroppar och sin reproduktiva förmåga för att på så vis kunna köpa sig till jämställdhet är en återvändsgränd, eftersom det kräver att kvinnor fortfarande måste tillåta exploatering av dessa förmågor för att få leva på ”lika” villkor. Att leva på lika villkor endast på premissen att en tillåter sig exploateras är i själva verket inte någon fråga om lika villkor över huvud taget, utan endast om en skenbar jämställdhet som vilar på en djupt ojämställd grund.

Hela tanken på att kvinnor sitter inne på olika förmågor som vi ska handla oss till ett jämställt samhälle med bygger på en idé om att kvinnor framförallt ska vara nyttiga för män, och att det är i egenskap av just detta som vi kan få till bättre positioner för oss själva. För mig är detta inte någon jämställdhet, utan snarare en fråga om en vidare exploatering av kvinnor. Det handlar om att män ska släppa in kvinnor i sitt samhälle om de tjänar på det, och att kvinnorörelsens mål är att få till ett så fördelaktigt byte som möjligt. I mina öron låter detta mer som någon slags handelsstrategi för att skaffa sig så mycket fördelar som möjligt utan att i grunden ändra sin position än som någon slags social kamp för förändrade livsvillkor. Kvinnor kommer fortfarande att domineras och exploateras av män, även om vi kanske få mer lön för mödan.

Jag ser idéer, inte personer.

Liberaler liberaler, de ägnar sig åt så mycket störig skit. En grej är till exempel liberaler som inte kan förstå att någon tycker illa om dem helt enkelt för att de är liberaler och inte för att de typ är genuint onda som personer.

Såhär: liberaler är sjukligt fixerade vid att de ska ses som Individer. De vill aldrig ta ansvar för vad deras ideologi leder till som helhet, utan de vill alltid att en ska bedöma dem utifrån att de typ säger ”jag vill att alla ska vara snälla” och så ska en tycka att det är bra. Tja, grattis till att du har lyckats nå en femårings insikter… Det gör dig tyvärr inte till en positiv politisk kraft.

När jag diskuterar politik så ser jag idéer, inte personer. Jag ser allting utifrån en samhällskontext. Alltså: jag bedömer vad en åsikt, verklighetsbeskrivning eller argument betyder i sitt sammanhang och inte vad det skulle betyda om det typ svävade fritt, för det gör det liksom inte. Typ att säga ”jag tycker halalslakt är dåligt” innebär en annan sak i ett samhälle där det hetsas mycket mot muslimer och muslimska praktiker än vad det skulle göra i ett samhälle där halalslakt var normen.

Men när en applicerar detta på liberaler brukar det bli ett jävla liv. Då brukar det låta att en låter dem vara ansvariga för vad andra tycker och tänker och att det är så himla himla fel för alla är individer, faktiskt!!! Grejen är att ja, du är faktiskt ansvarig för vad andra tycker och tänker, särskilt om du aktivt engagerar dig i samhällsdebatten. Du är ingen ö.

Ett annat exempel är när en konstaterar att människor som till exempel snackar om att arbetslösa är lata är vidriga personer eftersom de bidrar till ett samhälle där arbetslösa människor behandlas som de gör. Då kan det låta typ: ”men jag har faktiskt inte bestämt det”. Nej, men likförbannat har du bidragit till det samhällsklimat där dessa beslut fattas. Det är inte svårt att begripa, men vissa

När en säger sånt här kan en får höra att en är ”dömande” eller liknande, och att en sa försöka hitta det fina i alla eller något. Alltså gud vad ointresserad jag är av ”det fina i alla” i politiska diskussioner.

När jag sysslar med politik är jag inte intresserad av att ge varenda människa rättvisa som individ. De flesta har något drag som gör dem till fina eller åtminstone förlåtande drag, typ att de är snälla mot sin morsa eller något. Jag tycker dock att detta är brutalt ointressant när det kommer till politik. I politiska diskussioner representerar folk i mina ögon främst idéer och inte sig själva som Individer. Den som representerar idéer jag ser som förtryckande är i mina ögon en del av förtrycket, oavsett om hen är en snäll person eller inte.

En lektion i liberal retorik.

I förrgår var jag med i p3 nyheter och diskuterade semesterlagen med min favorit av timbros påläggskalvar, nämligen Cwejman, ett inslag ni kan lyssna på här. Idag fortsatta diskussionen på twitter och bjöd på en intressant uppvisning i liberal retorik som jag tänkte gå igenom som pedagogiskt exempel på hur en kan linda in försämringar i arbetsrätten i en retorik som får det att verka som en utökning av densamma.

Först vill jag förklara hu semesterlagen ser ut idag: som arbetare har en rätt till fyra veckors sammanhållen semester under någon av sommarmånaderna Juni, Juli, Augusti. Arbetsköparen kan bestämma under vilken av dessa månader semestern ska hamna, men är skyldig att fixa semester under den här tiden. Om en inte vill ta semester under sommaren kan en som arbetare försöka komma överens med arbetsköparen om att ta ut den någon annan tid, vilket en har olika möjlighet till i olika branscher. Inom till exempel vården så belönas det ofta om en väljer att ta semester någon annan tid, men inom byggbranschen är det så gott som omöjligt att ta ut sin semester under en tid då igen annan gör det. Det handlar om hur arbetet är organiserat. Den som jobbar inom vården och kan tänka sig att ta ut semestern någon annan tid har ett ganska bra förhandlingsläge, eftersom behovet av arbetskraft är så stor under sommaren. Min mamma brukar till exempel välja bort att ha sammanhållen semester, och i gengäld få ut fler semesterveckor på sommaren. Det finns också de som får en lönebonus eller en extra semestervecka om de tar ut den någon annan gång. Rätten till semester på sommaren förbättrar alltså villkoren även för dem som inte vill ta ut den då.

Cwejman menade att hen ville ”utöka” rätten att få sammanhållen semester till hela året. Vad detta i praktiken skulle innebära är att arbetsköparen kan säga typ: okej, ”du får fyra veckors sammanhållen semester men du måste ta ut den i oktober”, trots att arbetaren kanske inte alls vill göra det. Eftersom de flesta trots allt vill ha ut sin semester under sommaren så skulle detta försämra arbetares möjligheter att få ut sin semester på ett sätt som passar dem, och göra att arbetsköparen själv helt kan avgöra när arbetarna får ta ut sin semester. Det rör sig alltså inte om någon allmän utökning av några rättigheter utan tvärtom om en inskränkning av arbetarnas rättigheter.

Jag frågade Cwejman om hen i så fall vill att arbetarens rätt att själv avgöra när hen ska ta ut semestern ska stärkas, eftersom arbetsköparen idag kan avgöra när under semesterperioden detta ska ske. Cwejman menar då att arbetaren inte ska ha den rättigheten, och att att exakt när semestern ska tas ut är en ”förhandlingsfråga”. Grejen är att detta redan nu är en förhandlingsfråga. Semesteruttaget kan båda förhandlas mellan den enskilda arbetaren och arbetsköparen och i kollektivavtalet, men arbetaren har alltid en lag som stärker deras förhandlingsposition. Det är denna lag som Cwejman vill ta bort, eller ”utöka” till att gälla året om. Eftersom Cwejman inte vill utöka arbetarens rättigheter att själv bestämma när de ska ta semester så vill hen i praktiken att det ska vara upp till arbetsköparen att avgöra när under året den sammanhållna semestern ska tas ut, istället för att som nu vara begränsad till de tre sommarmånaderna. Detta är en inskränkning av arbetares rättigheter, men paketerat som någon slags utökning av dem.

Detta är såklart inget konstigt, högern tycker ofta att lösningen på olika samhällsproblem är att inskränka arbetares rättigheter. Det intressanta är hur Cwejman försöker få detta att framstå som ett utökande av arbetares rättigheter när det i själva verket är en inskränkning. Idag har arbetare möjlighet att avstå sin sommarsemester och förhandla med arbetsköpare om semester under resten av året, men de har också en rätt att få ut sin semester under sommaren, det är rätten till sommarsemester som Cwejman vill ta bort.

cwejman2

Varför måste ni kritisera Islam?

När en skriver om problemet med att kritisera Islam så reagerar många med ”men vadå, ska en inte få kritisera Islam”? Jag försöker inte förbjuda någon från att göra något (som om jag ens kunde göra det), men jag tycker att en alltid ska fundera på varför en kritiserar något och vad en bidrar till när en gör det. Min ståndpunkt i frågan är att vi idag lever i en tid och plats där all kritik av Islam riskerar att bidra till något väldigt obehagligt. Det kan ju inte vara någon nyhet för någon att det idag råder en enorm hets mot muslimer som kan komma att går riktigt riktigt illa. I ett sådant läge måste en helt enkelt tänka sig noga för innan en ”kritiserar” Islam. Tänk er själva att ”kritisera” judendomen på 30-talet i Tyskland?

Sedan undrar jag verkligen varför folk känner ett sådant satans behov av att kritisera Islam. Det är nästan alltid människor som varken själva är muslimer eller har särskilt mycket kontakt med muslimer i sitt dagliga liv som tycker att Islam ska kritiseras. Varför? Jag menar inte att det aldrig kan vara relevant, men ibland får jag intrycket av att det handlar mer om en grej en ska få göra än att det egentligen finns något faktiskt behov av det. Det känns ofta som att tanken ”en måste få kritisera Islam” ofta föregår själva idén om att det finns en relevant kritik att leverera. Att människor typ letar efter saker en kan kritisera inom Islam, istället för att kritisera all den skit som finns mitt framför nosen på en.

Nu kanske någon tänker ”men vaddå, grej X är ju faktiskt en askass och förtryckande grej som förekommer inom Islam”, vilket såklart ofta stämmer. Grejen är: om en granskar något kommer en alltid hitta saker att kritisera, frågan är varför det så ofta är Islam som utsätts för granskningen från första början. Det finns kassa grejer överallt, men av något skäl är folk extremt kåta på att prata om de kassa grejer som förekommer inom Islam. Detta är ingen slump. Innan en gräver ner sig i det borde en kanske fråga sig: varför och varthän? Vad är syftet med att tala om just det här just nu, finns det verkligen ingenting som är liiite mer angeläget? Kanske kanske kan det vara liiite mer relevant att tala om att det finns en väldigt stark rasistisk rörelse i hela Europa som bara växer och växer, eller så kan vi tala om att patriarkatet finns typ överallt och inte bara i ”främmande” kulturer.

Det finns såklart problem inom olika muslimska kontexter, de är såklart patriarkala på samma sätt som resten av världen är det. Detta jobbar vi med inom tjejjouren när vi talar om hur kvinnoförtryck kan ta sig uttryck i olika kontexter, vi levererar dock ingen specifik kritik av Islam. Det vi vänder oss emot är förtryck av kvinnor, inte något specifikt muslimskt sådant. Sedan ska en såklart diskutera hur det tar sig uttryck inom en muslimsk kontext liksom en ska diskutera hur det tar sig uttryck i alla andra relevanta kontexter, frågan är var en lägger fokuset, om en lägger det på Islam eller på kvinnoförtrycket. Det går att tala om hur kvinnoförtryck tar sig uttryck i en muslimsk kontext utan att behöva göra det till en fråga om Islams kvinnoförtryck, precis som vi dagligen talar om det kvinnoförtryck som sker inom västerländska kapitalistiska samhällen utan att tala om det som det västerländska eller kapitalistiska kvinnoförtrycket.

Detta är såklart ett resultat av vad som ses som normen, och i det här fallet anses västerländska kapitalistiska samhällen vara normen och Islam undantaget. Det gör inte att kvinnoförtrycket inom Islam är mer specifikt för Islam än vad kvinnoförtrycket i någon annan kontext är specifikt för just den kontexten. Sexistisk reklam är till exempel något som är ganska specifikt för kapitalistiska samhällen, varför talar vi inte om detta som det kapitalistiska kvinnoförtrycket? För att kapitalismen är norm och dessutom något som är sjukt accepterat i hela samhället, medan Islam ses som främmande och bemöts med en massa fördomar.

Risken när en kommer utifrån är att en tolkar saker och ting på ett visst sätt för att en saknar kunskap om dem. Många kan till exempel tycka att slöja är otroligt förtryckande eftersom de själva tycker det verkar jättekonstigt att en kvinna frivilligt kan ta på sig slöja. De berättelser om kvinnor som bör slöja fokuserar dessutom alltid på folk som blivit just tvingade till det. Att det sedan finns en mängd kvinnor som bär slöja på eget initiativ, eller åtminstone är fria att välja bort det, framkommer inte av den genomsnittliga berättelsen om hur muslimska kvinnor har det. Detta är risken som alltid kommer när en inte ser att ens egen uppfattning om verkligheten är vinklad av det faktum att en tar det samhälle en själv lever i som det ”normala” och resten som undantag. Detta är et problem som dyker upp så fort en ska kritisera någon annan kultur, religion och så vidare än sin egen, men det är etter värre när det religionen är utsatt för en enorm hets från många olika grupper. Att till exempel kritisera mormoner hade som värst blivit korkat, fördomsfullt och pinsamt, men om en kritiserar Islam så bidrar en verkligen till en stor rasistisk våg. Därför är det så otroligt viktigt att en inte gör det om en inte har väldigt väldigt goda skäl till det.

Skillnaden på att bli utsatt för utseendehets och på att inte få ligga.

Så många gånger jag har hört människor säga att feminister som klagar över att de blir utsatta för utseendehets inte kan ”förvänta sig” att få ligga med de ”snyggaste killarna” om de inte fixar med sitt utseende och så vidare.

Syftet med detta är att jämställa kvinnors och mäns situationer. Kvinnor måste anstränga sig för att få ligga med de snyggaste, det måste män också (fast på andra sätt), därför är det lika! Som om det hela handlade om att ligga med rätt personer och typ inte att få bestämma själv över hur en ska se ut och hur mycket tid en ska lägga på sitt utseende utan att bli utsatt för trakasserier. Som om det handlade om att hamna högst upp på liggbarhetsskalan och inte om att det är ett jävla problem att allting ständigt mäts och vägs utifrån just denna liggbarhetsskala.

Jag har nyheter åt er: jag skiter fullständigt i de ”snyggaste killarna”. De kan väl ligga med piffiga och släta brudar bäst de vill, det rör mig inte i ryggen. Vad jag är intresserad av är att få avgöra själv hur jag ska se ut, hur mycket energi jag ska lägga på mitt utseende och så vidare. Jag är intresserad av att inte ses som en bit kött var jag än går. Jag är intresserad av att inte ständigt objektifieras, inte ständigt utvärderas utifrån hur mycket du skulle vilja knulla med mig.

Om ditt mål är att hamna högst upp i liggbarhetsskalan så får det väl fan stå för dig, personligen värderar jag andra saker. Jag vill till exempel gärna ha bra sex med personer jag tycker om att ha sex med, inte mediokert eller dåligt sex med personer som ligger högt upp på liggbarhetsskalan. Vidare så vill jag gärna läsa bra böcker, skriva, studera och så vidare, och allt detta tar tid. Om jag istället ska ägna mig åt att fixa till mig och ligga med snygga personer som kommer det bli mindre av detta, och det vill jag helst inte.

Så sluta applicera dina hobbybiologiska resonemang på mig och mitt liv. Jag gillar sex, ja, men det är inte det viktigaste i mitt liv och framförallt så värderar jag att ha bra sex över att ha sex med ”de snyggaste killarna”. Om enda vägen till att ligga vore att göra våld på mig själv och mina principer skulle jag utan tvekan prioritera bort liggande. Problemet är att jag inte har den möjligheten, för det handlar inte om att få ”ligga med de snyggaste killarna” utan om att slippa bli tvångsobjektifierad.

”Det kommer att bli värre”. Om hur rädslan upprätthåller status quo.

Något jag tycker är intressant när en snackar med ”vanligt folk” som ligger åt det borgerliga hållet, alltså människor som inte har politik som sitt främsta ”intresse” men som ändå bryr sig och typ röstar på folkpartiet i tron om att de fortfarande är socialliberaler, är följande föreställning: ”vi lever i det bästa möjliga samhället, men det kommer oundvikligen att bli värre”. Till exempel kan det låta som så att kapitalismen är ett asfett system och att vi borde skatta oss lyckliga för den, men att det snart kommer att ”saknas pengar” så att folk måste arbeta längre och så vidare.

Om en nu tycker att kapitalismen är så jävla fet, hur kan en då samtidigt tro att det kommer att bli värre? Och inte bara lite värre, utan mycket värre. Borde inte kapitalismen kunna hantera till exempel en krympande befolkning om det nu är ett så fruktansvärt fett system? Och om en nu tror att det kommer bli så jävla mycket värre, borde en inte börja fundera på andra system? Jag förstår inte hur det kan vara förenligt att tycka att kapitalismen är det fetaste och samtidigt inte tro att den klarar av att fixa de utmaningar vi nu står inför.

Jag menar att detta beror på den propaganda vi intar. Den brukar nämligen se ut ungefär såhär: ”allting är åt helvete, men om vi får sköta saken så kommer det ordna sig”. Borg står i Tv och ser väldigt väldigt bekymrad ut, men hen har en plan! Vi vanliga dödliga ska inte försöka förstå denna plan, utan bara lita på hen och lägga vårt öde i hens händer. Men för att vi ska vara benägna att göra detta krävs ju rädslan, idén om att något värre kan komma att hända om Borg inte fixar detta.

Det som sker i ekonomin och samhället beskrivs som någon slags naturlagar, politiker beskrivs som människor som uttolkar naturens lagar och försöker bygga barriärer så gott det går. Att politiker skulle kunna ändra till exempel ekonomins gång, att vi faktiskt härskar över vårt eget samhälle, framgår sällan. För det allra mesta beskrivs det som om vi utan dessa politiker skulle vara helt utlämnade till ekonomins krafter, att de är de enda som med sin expertis kan rädda oss från undergången.

Men priset för detta bli att acceptera att det kommer att bli sämre. Vi lämnar över makten i deras händer, accepterar att vi själva inte kan förstå eller bestämma över vår situation, och då får helt enkelt Borg köra vilken politik hen vill för att rädda oss undan katastrofen. Lite av ett ekonomiskt undantagstillstånd; vi överlämnar vår makt över situationen för att undvika en hypotetisk katastrof. Rädslan för katastrofen är fundamental, det är den som måste matas för att vi ska lämna över vår makt, och på det sättet också upprätthålla det system som faktiskt har satt oss här från första början.

Ja, jag tror att det kommer att bli värre, men inte för att det måste vara så som ett resultat av ekonomins naturlagar utan för att det inte görs ett piss åt saken, och anledningen till att det inte görs ett piss åt saken är att folk tror att det är ofrånkomligt att det kommer att bli värre och det enda sättet vi kan lindra skadorna på är att låta Oraklet Borg ta hand om skiten åt oss.

Det är en slags politisk alienation, där vi fråntas makten att förstå vad som händer omkring oss och därmed fråntas att ta egen makt över situationen, utan istället måste lämna över den till någon annan som verkar förstå vad allting handlar om. Det är den enda vägens politik, alltså idén om att det inte finns några alternativ utan att endast en lite grupp personer sitter inne på lösningen bakom hur ekonomins naturkrafter ska hanteras.

Det första steget till förändring är att tro att den är möjlig, att inte bara acceptera saker och ting som de är idag, acceptera ”ekonomin” som någon slags naturlag i stil med gravitationen. Helt enkelt att inte bara acceptera uttalanden i stil med ”vi har det bästa möjliga, men det kommer att bli sämre”. Ja, det kommer garanterat bli sämre om folk resonerar så, men det finns alternativ, det finns inte bara en väg.

Den Andra Kvinnan.

Ni kanske har märkt av uttrycket Den Andra/e när jag skriver både på twitter och i bloggen. Det handlar om att definiera någon annan som är helt olik en själv som det verkliga problemet. Detta är något människor gör hela tiden. Typ: det är muslimerna som är de verkliga kvinnoförtryckarna, underklassmän som är de verkliga rasisterna och så vidare. Det handlar om att täcka över och bortförklara sin egen del i förtrycket genom att definiera något annat som mycket värre, som den verkliga källan till problemet.

Jag tycker att det här har en intressant parallell i hur västerländska kvinnor ofta ser på framförallt muslimska kvinnor. Ofta så ska till exempel förtrycket i att bära slöja dryftas, medan det ses som hotfullt att ta upp att även rakning och sminkning är resultat av förtryckande strukturer. Den västerländska kvinnan som ägnar sig åt skönhet antas vara kapabel att göra sina egna val, medan kvinnan som bär slöja antas vara förtryckt.

Båda slöjan och sminkandet är delvis resultatet av patriarkala strukturer, men i det ena fenomenet antas individen ha mycket mer eget val än i det andra. Den västerländska kvinnan antas kunna komma till insikt om det patriarkala i hennes vanor och sedan välja själv, medan den muslimska kvinnan inte tillmäts samma kraft att själv kunna definiera sin egen situation och medvetet agera utifrån den. Om en muslimsk kvinna säger att hon själv valt att bära slöja så misstros hon, den västerländska kvinnan som kallar benrakningen hennes eget val hyllas till skyarna för sin ”utvecklade feministiska analys”.

Här finns också Den Andra, nämligen Den Andra Kvinnan. Den kvinna som är förtryckt ”på riktigt”, till skillnad från västerländska kvinnor som visserligen är lite förtryckta men inte riktigt så förtryckta som Den Andra Kvinnan är.

Genom att utmåla Den Andra Kvinnan som den verkligt förtryckta så slipper en se hur en själv också agerar efter patriarkala strukturer. Att falla för förtrycket i det västerländska samhället, där kvinnan ska sminka sig, raka sig och så vidare för att behaga blir okej för att Den Andra Kvinnan lägger sig ännu mer platt för förtrycket.

Kvinnoförtrycket finns överallt, i alla samhällen. Däremot är det alltid bekvämt att låtsas att den är Den Andra som står för det, både för den som förtrycker och den som är förtryckt. Idén om Den Andra använder vi för att slippa rannsaka oss själva, för att kunna gå omkring och reproducera en förtryckande ordning och samtidigt se oss själva som upplysta kämpar emot förtryck.

Bögporr och mäns prostitution.

En grej som folk verkligen älskar att ta upp när det diskuteras porr och/eller prostitution ur ett feministiskt perspektiv är att börja prata om bögporr eller män som prostituerar sig. Detta förekommer absolut, men grejen är att den tänkta publiken/kunden i majoriteten av fallen är just män. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på att män inte bara utsätter kvinnor utan även andra män för förtryck, det är liksom ingenting som på något sätt motsäger mina idéer om att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor. Jag har aldrig sagt att kvinnoförtrycket är det enda förtrycket. Jag tar till exempel ofta upp klassförtryck och rasism.

Jag tänker mig att män lär sig att dominera, och den dominansen drabbar såväl kvinnor som andra män. Det är fortfarande patriarkalt förtryck, det är fortfarande män som förtrycker andra människor sexuellt. Då ”patriarkat” betyder ”fadersvälde” är det väl egentligen inte så konstigt, att äldre män till exempel utnyttjar och förtrycker yngre.

Sedan finns det såklart män som säljer sig till kvinnor, men det förekommer verkligen inte i samma utsträckning som kvinnor som säljer sig till män. Ofta har jag fått intrycket av att det är andra former av strukturellt förtryck inblandat, typ svenska rika kvinnor som åker till något ”exotiskt” land för att få tag på någon exotisk ung man som de kan leva ut sina fantasier med och gotta sig över att de är så ”annorlunda” och har annan kultur och hudfärg och gud vet allt. Detta är såklart asvidrigt. Däremot är det inte något slags ”matriarkalt” förtyck, som har att göra med att män systematiskt objektifieras och så vidare.

Arbetets logik.

IMG_20130701_150215

Läste denna intervju med Bermudez-Svankvist, generaldirektören för arbetsförmedlingen. Jag tycker det är intressant hur hen får in sitt fritidsintresse målning under arbetets logik, hur det blir något hen gör för att bli ”glad, nöjd och lugn” så hen ”orkar jobba lite till”. Jag tänker att människor ofta betraktar sina fritidsintressen just såhär, som något en gör för att bli bättre arbetare eller palla med arbetet.

Jag tänker att det värsta med arbetet är just detta, hur hela livet anpassas efter det. Jag hade haft mycket mindre problem med att arbeta om det inte var så laddat med all denna ångest som kringgärdar arbetet. Om det bara var något en gjorde åtta (eller färre) timmar om dagen och sedan slapp tänka på, men så är det ju inte. Arbete är något som upptar hela livet.