Kategori: Politik

Om samtycke och avhållsamhet.

Min kollektivkompis Gerson har skrivit en text om samtyckeslagstiftningen som jag kan rekommendera varmt. Den kokar ner till något som jag själv framfört i tidigare texter om detta ämne, nämligen att en möjlig lösning på bekymret med att tycka det är jobbigt, onödigt eller pinsamt att kolla upp om samtycke finns innan en sätter igång med knullandet är att helt enkelt inte ligga.

Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida.

Texten utgår förvisso från ett kristet perspektiv, men jag tycker att rådet är applicerbart i de flesta sammanhang. Den som inte är beredd att göra vad som krävs för att försäkra sig om att partnern är med på det hela borde faktiskt inte heller ha sex.

Sex är ingen rättighet. Sex är något du har med minst en annan människa och liksom all annan mänsklig interaktion så kräver det ett samspel. Det funkar inte att bara köra på precis som en vill när det är en annan människa inblandad. Du kan inte bara sätta dina lustar framför en annan människas vilja och förvänta dig att inte drabbas av konsekvenser.

Ty det är precis detta motståndet mot samtyckeslagstiftningen handlar om: människor som vill kunna strunta i sin partners åsikter i sexuella sammanhang ostraffade. De vill att det enda som ska räknas som våldtäkt är när de trots aktivt motstånd fortsätter. De vill inte behöva försäkra sig om att det de gör är okej, utan de vill att de ska kunna göra vad de vill tills någon har gjort motstånd.

Det finns en mängd sätt att agera på som gör att folk känner sig oförmögna att säga nej eller göra motstånd. Gärningspersonen kan med tydlighet förmedla att hen inte bryr sig, och i så fall kan offret känna att ett nej är lönlöst eller till och mer förvärrar situationen eftersom det gör maktlösheten så uppenbar. Gärningspersonen kan också bete sig hotfullt, vilket gör att offret inte känner sig i en position att invända. Den som försöker kan nog lätt leva sig in i en situation där en upplever att ens makt att bestämma vad som sker är kringskuren. För att illustrera detta så citerar jag Kielos bok Våldtäkt och romantik.

På golvet i den där korridoren, med lysrörsljuset i ögonen och hans hand över min mun fanns det ingenting att säga varken ja eller nej till. Det låg ingen fråga i luften. Fråga hade vi passerat. Frågan hade glidit obemärkt förbi. Jag missade den och nu fans det inte så mycket kvar att göra. Bara skuld.
För naturligtvis hade vi bägge två, jag och han, stor respekt för kvinnors rätt att säga nej. Ett nej är ett nej. Vill man inte bli knullad ska man inte behöva bli knullad. Vi lever i ett civiliserat samhälle.

Men just jag och han, vi två, vi kom aldrig till ett nej. Vi var aldrig ens i närheten. Min mun var aldrig min mun. Inte för honom, inte på något stadium. Så vad hade jag kvar att säga nej med?

Detta borde belysa ganska bra vad problemet med en våldtäktslagstiftning som bygger på att offret måste visa aktivt motstånd kan vara. Situationen kan vara en sådan där offret av olika skäl inte upplever sig vara i en position där hen kan visa motstånd. Det enklaste sättet att undvika detta är att vara lyhörd. Att vara lyhörd är inte någon svår grej, det är tvärtom ganska enkelt. Men vissa anser att deras rätt att knulla går över deras skyldighet att vara respektfulla mot sin partner.

Jag tycker att det åligger den som vill ha sex med någon att inte försätta denne i en sådan situation, vilket såklart gäller alla inblandade parter. Det åligger en att vara lyhörd inför den andra personens signaler. Om en inte har någon lust med detta så kan en strunta i sex, men faktum är att en inte har någon som helst rätt till att ha sex utan att visa detta minimun av hänsyn och lyhördhet inför sin partner.

Om vinst i välfärden, demokrati och valfrihet.

Idag har Lo kommit med en debattartikel med ett antal ganska rimliga förslag för hur i ska hantera privata bolag i välfärden. De tar ställning emot vinst i välfärden, vilket känns väldigt skönt. Ett alternativ hade kunnat vara att de slår in på den där tramsiga ”medelvägen”, alltså att säga typ ”nja…” och inte ta ställning emot vinst i välfärden men inför något jävla kvalitetsed eller liknande fernissa som inte spelar någon jävla roll i praktiken.

Borgerligheten har såklart gått i taket över detta, vilket inte förvånar de minsta eftersom de såklart ombesörjer sina klassintressen, i vilka det ingår att tillåta sina kompisar att ta ut skattepengar i profit. Det är inget förvånande i detta, och jag tycker inte att en ska hålla sig med några illusioner om att det skulle handla om ökad kvalitet eller mångfald. Det är ju knappast så det har kommit att bli.

Såhär skrev till exempel Uvell, ledare för den näringslivsknutna tankesmedjan Timbro, på sin twitter:

Som väntat tycker LO att ideologiska principer är viktigare än att medborgarna får den välfärd de vill ha.

Att åtta av tio svenska medborgare vill se en begränsning av vinstuttaget i välfärden bryr sig inte Uvell om. Den rådande modellen är tydligen ”demokratisk” eftersom folk får ”välja”. Detta har varit en röd tråd i den borgerliga kritiken mot förslaget. Problemet är att det försämrar valfriheten, vilket kopplas ihop med att det är odemokratiskt och förmynderi. Om en kollar närmre på Lo:s debattartikel så är det flesta förslagen inte kopplade till valfrihet alls, utan handlar snarare om att begränsa vinstuttaget (något som har demokratiskt stöd) och att låta meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gälla även för privata företag i välfärdssektorn, något jag personligen tycker borde vara en självklarhet eftersom de använder offentliga medel.

Jag antar att det som anses begränsande för valfriheten är detta:

Därför föreslår vi att lagen som valfrihetssystem (lov) avskaffas och att lagen om offentlig upphandling (lou) utvecklas, så att brukarnas rätt till kvalitet och valfrihet kan sättas före företagens. Demokratiskt valda företrädare måste kunna ta, och utkrävas, ansvar för kvalitet och kontinuitet i välfärden lokalt och regionalt.

Det Lo säger här är alltså att kvaliteten på vården ska säkras genom att det skapas lagstiftning där upphandlarna står ansvariga för att vården ska fungera bra, istället för att som idag ha en ordning där ansvaret hamnar på den enskilda individen eftersom hen får välja vilket alternativ som passar bäst. En kan såklart ha olika uppfattningar, men jag är av åsikten att det är en väldigt dålig metod för kvalitetssäkring av vården att förlita sig på det fria valet på detta sätt. Jag tror helt enkelt inte att det fungerar eftersom människor i regel är för okunniga och oengagerade.

Jag tycker inte att det ska hänga på den enskilda individens förmåga att sätta sig in i och välja rätt vårdalternativ om hen får bra vård eller inte och därför tycker jag att det är bättre om tjänstemän ser till att den vård som erbjuds, och som tilldelas skattemedel, fyller upp kriterierna för att det ska vara bra vård. Jag är ändå av uppfattningen att det inte är en fråga om personliga preferenser om en vill att avdelningen en ligger på ska ha bra bemanning, det är inte en fråga om en subjektiv värdering av vårdens utformning utan en fråga om kvalitet som går att avgöra ”objektivt”.

Även om själva upphandlingen administreras av någon annan än den som i slutänden får vården så är villkoren för den under demokratisk kontroll, vilket gör att den inte på något vis är odemokratisk som vissa försöker hävda. Demokrati är inte samma sak som att i varje given välfärdssituation få välja själv vilken av ett antal på förhand bestämda aktörer som ska ta hand om en. Demokrati handlar om folkligt inflytande, och kan precis lika gärna vara att tjänstemän upphandlar vården med folkets intressen, det vill säga bra vård, i åtanke.

I den rådande modellen så finns det en formell valfrihet, det vill säga vårdtagaren får själv välja vilken välfärdsaktör som skata hand om hen. Men hur fungerar denna valfrihet i praktiken? Jag tvivlar på att alla vanvårdade gamlingar har gjort ett medvetet val om att de ville bli vanvårdade, om de ens valde över huvud taget. På samma sätt tvivlar jag på att barn som går i en dålig skola har valt detta aktivt. Säkert kan valfriheten vara till gagn för vissa, människor som har resurser och kunskap att lägga på detta, men denna vinst sker på bekostnad av alla de som inte kan välja.

Personer som utnyttjar valfriheten och lyckas komma undan de dåliga alternativen tillhör ofta de mer välbemedlade i samhället, vilket är samma personer som står för större delen av den samhälleliga makten och dessutom har problemformuleringsprivilegiet, det vill säga att deras uppfattning om samhället i hög grad styr vad som uppfattas som politiska problem. Det leder till problem att dessa människor kan komma loss från den rådande politikens negativa konsekvenser eftersom det då inte kommer att betraktas som ett problem av dem, och därmed inte heller som ett politiskt problem. Frågan om allas rätt till bra vård flyttas från att vara en allmän angelägenhet till att vara en fråga om personliga val och preferenser.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna sluter upp bakom i alla fall en merpart av de förslag som läggs fram i debattartikeln. Det finns folkligt stöd för detta, och det är inte på något vis extremt eller utopiskt. Borgerligheten kommer troligen att fortsätta sitt trams om att detta minsann är Sovjet och demokratifientligt, men så är det å andra sidan inte socialdemokraternas uppgift att företräda dem.

Det finns ingen feministisk punktlista.

Ibland så får en som feminist frågan från diverse män vad de ska göra för att klassas som bra män ur ett feministiskt perspektiv. Mitt korta svar på denna fråga brukar vara: ständig feministisk analys och kritik av det egna jaget, vilket brukar vara väldigt otillfredsställande för den som frågar. De vill liksom ha en checklista, ett antal punkter någon annan tagit fram åt dem och som de kan bocka av en efter en. Typ:

  1. Kalla inte tjejer för hora.
  2. Knulla inte med tjejer om du inte är säker på att det finns samtycke.
  3. Ta hälften av hushållsarbete.
  4. Var inte ett jävla svin (lätt för de flesta eftersom ingen uppfattar sig som ett svin).
  5. Och så vidare och så vidare.

Någon sådan lista finns givetvis inte, och det är inte heller något jag tänker sätta mig och knåpa ihop. Dels för att jag inte anser mig vara i en position att göra det, eftersom jag inte är någon jävla företrädare för samtliga feminister, men också för att jag tycker att det är en förbannat ignorant och lat attityd att kräva detta. Jag tycker rentav att det är ett av de mest sviniga beteendena en kan ägna sig åt, bland annat på grund av anspråket på att medelst denna metod kunna får erkännande som en bra man det innehåller.

Dessa personer vill kunna lägga kvinnokampen åt sidan med gott samvete och tänka att de har ”gjort sitt” för att störta den samhällsordning som vi kallar patriarkatet, bara genom att själva försöka vara någotsånär jämställda. De vill på ett enkelt sätt kunna svära sig fria från ansvar för en världsordningen där hälften av alla människor tvingas in i våld och förtryck på grund av sitt kön.

Givetvis kan män vara mer eller mindre sviniga, bidra mer eller mindre till den patriarkala ordningen. Men jag kommer inte att vara nöjd med någon enskild mans insats, på samma sätt som jag inte kommer att bli nöjd med min egen, så länge patriarkatet inte har krossats. Det går inte bara att ”lägga ner” kampen med gott samvete så länge patriarkatet kvarstår, det går inte att dra någon gräns för vad en enskild individ bör göra innan vi har nått det slutliga målet: ett samhälle fritt från könsbaserat förtryck.

Jag föraktar nästan den här attityden att tycka sig kunna bli klar mer än jag föraktar människor som inte bryr sig över huvud taget. Jag tycker att det är förbannat ängsligt och fegt att på det sättet ha som uttalad plan att bara anstränga sig minimalt för att kunna bli ”okejad” som jämställd. Dessa män vill dessutom ofta bli berömda för sitt ”feministiska” engagemang och sin ”jämställdhet”, vilket knappast gör saken bättre.

Den som på riktigt är intresserad av feminism behöver inte gå omkring och fråga olika feminister om hur de ska göra för att bli jämställda. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga någon antirasist om en jävla punktlista för hur jag ska undvika rasism. Istället försöker jag vara lyhörd inför hur mitt beteende uppfattas, tänka efter en jävla massa och så vidare. Helt enkelt idka ständig antirasistisk analys och självkritik. Jag förväntar mig inte att jag någonsin kommer kunna bli ”klar” med detta, men jag är trygg i förvissningen om att jag ständigt blir bättre och bidrar till en positiv utveckling. På samma sätt bör män se på sitt feministiska engagemang.

Vad jag blir upprörd över med detta tankesätt är hur det reducerar feminismen till något mycket mindre än vad den i verkligheten är, gör den till en obetydlig bisak som kan sammanfattas till en punktlista för garanterad jämställdhet. Feminismen är inte detta; feminismen är en hel värld av analysverktyg, sätt att betrakta verkligheten och så vidare. Den rymmer en mängd olika och ibland inbördes motsägande tankar som det är väldigt svårt att få en detaljerad överblick över ens om en som jag så gott som dagligen ägnar sig åt feministiska studier. Jag har aldrig hört en feminist uttrycka att hen skulle vara ”färdig” på något sätt, och själv har jag inställningen att jag har otroligt mycket kvar att upptäcka. Att tro att en kan hoppa över all denna analys och bara få lösningen placerad i handen är en väldigt arrogant inställning, ett sätt att försöka slippa billigt undan och låta något annan utföra jobbet.

Det råder knappast någon brist på sätt att få kunskap om hur en ska bekämpa patriarkala strukturer, det råder inte heller något brist på skapelser som kan öppna ens ögon inför nya sätt att tänka. Den som är intresserad av att göra detta bör se sig om i den feministiska sfären, så kommer ni garanterat att hitta något. Jag kan såklart bidra med mina egna tankar och idéer, men jag kan inte leverera någon steg för steg-gudie. Ni får, precis som jag och alla mina medfeminister har gjort, finna er egen väg till och genom denna intellektuella skog som är feminismen. Ni kommer garanterat att behöva tänka om, revidera gamla uppfattningar och överge även de feministiska perspektiv ni haft. Ni kommer att upptäcka att tankesätt ni innan trodde var jämställda i själva verket bygger vidare på samma patriarkala strukturer som resten av samhället gör. Ni kommer att behöva upptäcka idel nya sidor och beteenden hos er själva som upprätthåller patriarkatet. Ni kommer att behöva ändra ert beteende och er världsbild igen och igen. Ni kommer troligen aldrig att bli klara, men ni kommer att bli bättre. Som belöning kommer ni inte att få beröm, i alla fall inte av mig, och ni kommer garanterat inte att nå någon slutlig punkt där ni har ”gjort ert”, men ni kommer att vila tryggt i vetskapen om att ni dagligen bidrar till att göra detta samhälle till en bättre plats att leva i.

Om likhets- och särartsfeminism.

Nu har jag varit seg på att svara på frågorna i frågestunden, och tänkte att jag kunde använda dem som inläggsinspiration eftersom många kräver hela inlägg som svar. Här kommer i alla fall svaret på en!

Jag har funderat lite kring de olika ”föregreningarna” inom feminismen. Själv är jag av åsikten att vissa inriktningar är närmast kontraproduktiva för feminismen och dess strävan efter jämlikhet mellan könen. Tror du att särartsfeminism och likhetsfeminism fyller någon egentlig funktion eller kan de betraktas som de ”svarta fåren” i det här sammanhanget?

I min mening så är särartsfeminismen kontraproduktiv. Som jag har förstått särartsfeminism handlar det om att erkänna skillnaderna mellan könen men att ”uppvärdera” det kvinnliga. Jag har väldigt svårt att se hur det kvinnliga ska kunna ”uppvärderas” på det sätt som särartsfeministerna förespråkar, eftersom kvinnlighet i mångt och mycket definieras utifrån just det manliga.

Ett annat problem jag ser är att kvinnlighet väldigt ofta handlar om reproduktion, dels genom att ta hand om andra och dels genom att föda barn. Just omhändertagandet och barnafödandet brukar vara särartsfeministernas trumfkort när det gäller vilka kvinnliga egenskaper som borde uppvärderas. Personligen är jag högst obekväm i att jag ska ses mindre som kvinna för att jag väljer bort barn eller för att jag inte är omvårdande till min personlighet, vilket blir den praktiska konsekvensen av den särartsfeministiska logiken. De kommer kanske att verka positivt för kvinnor som är bekväma i denna roll, men det kommer att verka begränsade för åtskilliga kvinnor som inte är det.

Jag tror också att det är viktigt att förstå hur den kvinnlighet som vi ser i samhället idag har skapats. Kvinnor har under en väldigt lång tid levt i en underordnad position i förhållande till män, och det har såklart format hur kvinnligheten ser ut. Detta går inte att bortse från när det gäller att ”uppvärdera” kvinnlighet. Kvinnlighet handlar mycket om att vara försvarslös, svag och utelämnad till mäns intressen och behov. Ska vi uppvärdera den kvinnlighet som har skapats ur en underordnad position? Kan vi göra det utan att samtidigt reproducera den underordnade positionen? Mitt svar på dessa frågor är nej. Jag tror varken att det är görbart, och jag ser det inte heller som något önskvärt.

Dessutom finns det ett problem med ofriheten i sig, som drabbar såväl kvinnor som män. Jag är inte intresserad av någon slags plakatjämställdhet där människor är förutbestämda att ha vissa platser i samhället, men där dessa platser är lika högt värderade. Jag vill ha ett samhälle där alla har större friheter att välja. Just friheten är för mig hela poängen med att bryta ner strukturer. Visst, det skulle såklart vara schysst att bara ha högre lön också, men jag tycker inte att det är tillräckligt.

Själv är jag ju, i någon mening, likhetsfeminist på så vis att jag tror att de skillnader som finns i de olika könens förutsättningar främst är påverkade av vår kultur och inte vår natur, därför anser jag inte att likhetsfeminismen är kontraproduktiv. Däremot kan jag tycka att det finns ett problem när folk drar likhetsfeminismens logik för långt och menar att det idag inte finns några skillnader mellan kvinnor och män som grupp. I mina ögon är det självklart att det existerar skillnader mellan kvinnor om män som beror på våra respektive positioner i könsmaktsordningen, och dessa skillnader går inte att bortse från hipp som happ. Jag ser det däremot som feminismens mål att utradera de socialt skapade skillnader som finns mellan män och kvinnor som grupp, och på det sättet tror jag att likhet är möjlig.

Nationalekonomin och de militanta fackföreningarna.

IMG_20130105_171544

Just nu läser vi om olika sätt att motverka konjunkturvägningar i nationalekonomin. Läser i boken om vad som kan skapa problematiska situationer för företagen, där en av grejerna är ”militanta fackföreningar”, vilket alltså åsyftar när fackföreningar ställer krav på löneökningar som inte motsvaras av ökningar i produktiviteten. Detta är så otroligt fånigt. Detta är alltså en lärobok riktad till högskolestudenter, det ska föreställa vara seriöst. Ändå använder en formuleringen ”militanta”. De hade istället kunnat använda formuleringen ”fackföreningar som ställer för höga lönekrav” eller liknande, men militanta? Det är väl fan att överdriva.

Hur som helst så snackade jag lite med läraren efter lektionen och frågade om det inte även kunde uppstå problem med att företag inte höjde lönerna tillräckligt mycket. Jo, det stämde, sa hen, men det täcks inte upp i just den modellen vi lärde oss. Sen sa hen att en alltid ska tänka att fackföreningarna är satan när det kommer till att lösa ut dessa modeller. Ja, hen uttryckte sig faktiskt precis så, och det var menat som en ironisk kritik mot det hela.

Det är klart att en modell en lär sig på A-nivå inte kan täcka allt, däremot tycker jag att det är ett jävligt stort problem att det ständiga skyllandet på fackföreningarna som orsak till diverse kriser inte problematiseras alls i undervisningen. De flesta har inte ett kritiskt perspektiv på den här typen av retorik utan går troligen ut kursen med bilden av att företag är snälla och att fackföreningar bara ställer till besvär, och sedan ska de jobba som ekonomer eller statsvetare eller vad de nu blir.

Om trafikmaktordningen och vems livspussel som prioriteras.

Twittrade såhär om privatbilism och kollektivtrafik:

Tycker för övrigt inte vi ska motverka bilism genom bättre kollektivtrafik, jag tycker vi kan förbjuda den rakt av istället. Iaf i stan. Jag tycker däremot vi ska förbättra kollektivtrafiken & göra den billigare för att gynna de som redan åker med den, och de som inte har råd. Ogillar överlag den här grejen med att muta privilegierade grupper för att de ska sluta med skadliga beteenden. Förbjud istället! De kommer troligen bli arga. Nåja, det skiter väl jag i. Prioriterar miljön framför deras bekvämlighet.

Som alltid när en skriver om bilism så får en bekymrade frågor om hur detta ska gå ihop. Kanske finns det någon som behöver bilen för att fixa vardagen, kanske kan det ske en olycka där en behöver bil och så vidare och så vidare. Detta påminner mig om en respons jag fick när jag skrev om snöröjning, som var:

Jag frågar igen om några år när du har 10km till jobbet och ska lämna ungarna på dagis före :)

Detta är ett väldigt vanligt argument som visar med all önskvärd tydlighet precis vad trafikmaktordningen handlar om. Nämligen hur vi, som samhälle, prioriterar olika människors tid. Vilka människors livspussel som anses värda att pussla ihop.

Väldigt många människor har barn och jobb, många människor har långt till jobbet och måste lämna sina barn innan. Inte alla dessa människor har bil. Jag gissar nu, men jag skulle till exempel tro att gruppen ensamstående mammor är ganska underrepresenterade bland bilister, och de är absolut en av de grupper som har det svårast att få ihop det så kallade livspusslet. Troligen skulle många personer tjäna betydligt mycket mer på att det fanns en välfungerande och kostnadsfri kollektivtrafik, helt enkelt eftersom de ändå inte har råd med bil. Bilister generellt är privilegierade människor. Ändå är det bilisternas livspussel det värnas om.

Det finns många goda skäl till att prioritera privatbilismen lägre. Det jag tänker på är framförallt att förbjuda privatbilism i innerstan. Ett skäl är att det skulle göra framkomligheten betydligt bättre för bussar och utryckningsfordon. Ett annat är att det skulle minska olyckorna som sker på grund av privatbilism. Vidare så skulle det göra framkomligheten betydligt enklare för såväl cyklister som gångtrafikanter och förbättra luften avsevärt. Det skulle också frigöra en massa plats där det idag finns parkeringar, eftersom människor som tar bil in till jobbet i stan kommer att låta bilen stå där hela dagen. Parkeringsplatser tar upp otroligt mycket plats, och det är dessutom kostsamt vid byggandet av nya bostäder att det krävs att det finns parkeringsplatser och så vidare. Allt detta skulle kunna prioriteras bort om privatbilismen prioriterades ner!

Vissa människor kommer såklart få det svårare att få ihop livspusslet, men det kommer att göra livspusslet lättare för andra. I vissa fall kommer det säkert försvåra i akuta situationer (har lite svårt att se hur på rak arm dock), men det kommer också att underlätta för utryckningsfordon i en mängd andra akuta situationer och göra att en mängd olyckor relaterade till privatbilism över huvud taget inte inträffar. Jag ser heller inga problem med att den som faktiskt behöver bilen, till exempel i yrkesutövning eller för att flytta, kan söka tillstånd för att ha bil i innerstan. Det som är viktigt är främst att minska bilismen, och då främst den onödiga privatbilismen, för att underlättare för de som verkligen behöver bil såväl som gång- kollektivtrafiks- och cykeltrafikanter.

Vidare så är det såklart både samhällsekonomiskt och miljömässigt mer effektivt att frakta fler människor i samma fordon, med en chaufför, istället för att alla ska sitta ensamma i sina plåtlådor. Det krävs inte så mycket intellekt för att begripa detta, att en sedan är för fantasilös för att kunna förstå hur vi kan organisera samhället annorlunda är en annan historia och jag kan bara beklaga den som fostrats in i en så ovisionär hjärna.

Människor som åker bil är inte mer viktiga än människor som åker kollektivt. De har heller inte svårare livspussel att få ihop; människor som åker kollektivt har också heltidsjobb och barn. Däremot så har bilister ofta mer pengar, vilket gör att de har en privilegierad samhällsposition relativt de som åker kollektivt. Detta gör att de uppfattas som viktigare. De uppfattas som viktiga människor med viktiga jobb och viktiga livspussel att få ihop, till skillnad från de som cyklar, går och åker kollektivt som inte prioriteras lika högt.

Politik handlar om prioriteringar. Alla samhällssystem har vinnare och förlorare. Det är klart som fan att någon stackars sate kommer få det värre om vi förbjuder privatbilism i innerstan, kanske kommer till och med någon att dö! Men den som resonerar såhär missar att även det rådande systemet har offer. Vi måste göra avvägningar, och min avvägning är att vi borde sluta prioritera ett individualistiskt, platskrävande, oekonomiskt och miljöfarligt transportsystem och istället borde börja prioritera ett som är mer miljövänligt och ekonomiskt. Det tror jag att samhället som helhet vinner på.

Twitter 5/1.

Jag är helt för ”kvinnliga värden” såsom omhändertagande, hög empatisk förmåga och så vidare. Tycker bara inte kvinnor ska stå för rubbet. Visst, dessa egenskaper är sjukt trevliga att inneha men det kan också vara jobbigt när en i och med detta får mer ansvar än män.

Det är njutbart att utgöra känslomässigt stöd för andra om en får uppskattning för det och får något tillbaka. Alla kan såklart inte ge lika mycket hela tiden, men om fler lärde sig att ge så skulle den individuella bördan bli mindre. Jag är inte bekväm i att bara för att jag är duktig på detta så ska jag bära en större känslomässig börda än män. Hellre att män lär sig.

Poängen med feminism är inte att vi ska utradera dessa ”kvinnliga värden” utan att vi ska göra dem till mänskliga värden. Att alla, inte bara kvinnor, ska lära sig att vara empatiska, omhändertagande, göra rollövertaganden och så vidare. För jag är förbannat trött på att halva mänskligheten (som jag ingår i) får stå för hela mänsklighetens känslomässiga reproduktion. Jag är även trött på att upphöjas till någon slags änglafigur på grund av detta. Hyllande istället för jämlikhet är en skitdålig strategi.

Kvinnor är inte empatiska för att vi är skapade så, vi är det för att vi blivit fostrade in i det i detta patriarkala samhälle. Kvinnor fostras till att se andra, att bry sig om andra och ständigt tolka andra, att sätta andra framför sig själv och så vidare. Klart som fan att vi lär oss detta då. Vi blir jävligt bra på det. Vilket är tur då resten av mänskligheten är kassa på det.

Problemet är inte att kvinnor kan detta. problemet är den ojämlikhet det leder till då män inte kan det, speciellt i relationer. För även om en är bra på något så tar det energi. Det tar jävligt mycket kraft att alltid fundera på hur andra känner, tycker och tänker. Att en lär sig sätta andras behov framför egna gör också att en ständigt kompromissar med sig själv, mer än män gör. Allt detta sammantaget leder till att kvinnor på grund av de ”kvinnliga värdena” töms på känslomässig energi i förhållande till män!

Men detta är inte ett problem med egenskaperna i sig, det är ett problem i ojämlikheten. Ur att detta är just ”kvinnliga” egenskaper. Därför ska vi inte bevara några ”kvinnliga värden” utan vi ska ta dessa värden och göra dem till mänskliga värden. Men patriarkatets försvarare vill såklart att kvinnor även i framtiden får stå för en merpart av det känslomässiga arbetet.

Om konflikter och makt i heterorelationer.

En grej som ofta tas upp som exempel på att det egentligen är kvinnor som ”bestämmer” i relationer är att kvinnan alltid får ”som hon vill” dels i hemmet och dels i öppna konflikter. En massa män kallar sina flickvänner och fruar för ”regeringen” och det finns en massa humor som bygger på att kvinnor är så satans dominanta och att männen aldrig får som de vill i relationer.

När det kommer till att få som en vill i hemmet så är en stor faktor att män tenderar att vara väldigt initiativlösa där. Jag menar, det är väl klart att den person som tar mest initiativ också får som den vill med vilken dag det ska städas och vilka gardiner det ska vara och gud vet allt. Min erfarenhet är dessutom att när en försöker få respons så brukar den vara jävligt lam, det vill säga över huvud taget inte innehålla någon feedback mer än ”okej”. Herregud, jag hade tyckt det var helt underbart om någon bara kom och bestämde vilken mat som skulle lagas och när det skulle städas och så vidare, så jävla skönt att slippa ta ansvar över hushållet!

När det kommer till öppna konflikter är det lite knepigare. Nyckeln ligger i att se vilka konflikter som uppstår och varför de uppstår.

En grundläggande ingrediens i hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer är det ojämna rollövertagandet. Ett rollövertagande är när en lever sig in i hur en annan person uppfattar en situation, och däribland en själv. I relationer tenderar kvinnan att göra dessa rollövertaganden oftare än vad mannen gör dem. Detta gör att kvinnan i stor grad anpassar sig utan att någon slags öppen konflikt behöver uppstå. Om mannen till exempel agerar lite surt så analyserar kvinnan själv varför och anpassar sig.

Mannen gör inte detta i samma utsträckning vilket leder till att kvinnan oftare måste ta upp det som tynger henne direkt med honom, istället för att han tyst anpassar sig efter henne.

Detta leder till att kvinnan ofta väntar med att ta upp saker om hon inte känner att de är jävligt angelägna. Då har hon kanske gått omkring och burit på det där är flera veckor och det är klart att det leder till en massa ilska. Då kanske han ”ger med sig” för att han inte orkar ta konflikten på riktigt. Hon ”får som hon vill” för att slippa gå till roten med problemet.

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Det går inte bara att se till vem som tar upp och ”Vinner” de öppna konflikterna, utan en måste även se till vad som göra att vissa konflikter måste vara öppna och vilka konflikter som aldrig blir öppna och varför.

Problemet är inte att vi har det sämre än innan, utan att vi skulle kunna ha det så mycket bättre.

Norberg har skrivit en krönika om att saker och ting blir bättre som jag antar fungerar lättande för de som inte är sugna på att kritisera den världsordning vi för närvarande lever under, det vill säga kapitalismen. Nå, det är säkert sant att det är mycket som går framåt i stora delar av världen, men sant är också att människor i Europa nu har börjat få svårt att skaffa mat. Det är också sant att rasistiska och fascistiska ideologier är på frammarsch över kontinenten och att det kapitalistiska systemet är i en kris som den rådande ekonomiska vetenskapsdoktrinen inte har lyckats förutse.

Norberg skriver att ”fakta ger en annan bild av 2012” och med detta menar hen att saker och ting inte är så fasliga som många inom vänstern tycker. Detta är såklart ett försvar mot den rådande världsordningen, som för närvarande domineras av liberala idéer som Norberg givetvis är (huvudsakligen) för i egenskap av liberal. Men strängt taget handlar det inte om fakta eller inte, utan om vilken fakta en värderar och hur. Att hänvisa till ”fakta” och sedan bara välja ut några slumpmässiga områden som utvecklats till det bättre är inte ett särskilt seriöst sätt att handskas med den oro inför andra utvecklingar som många känner, och som jag själv absolut anser legitim. Att bara vifta bort detta med ett uppradande av sätt det blivit bättre på är inte ett bemötande, det är en distraktion!

Ganska ofta så hör en detta resonemang från liberalt håll, det vill säga att saker och ting trots allt går framåt. Detta påstående följs ofta upp av en radda exempel på områden där det gått framåt, ofta rör det sig om bekämpningen av absolut fattigdom och sjukdomar samt framtagandet av ny ”miljövänlig” teknik. Denna bild bygger såklart delvis på att en förtiger de saker som inte går i samma positiva riktning, som till exempel miljöproblemen som helhet. Men även om det skulle vara sant att allt blivit bättre och ständigt blir det så skulle jag vända mig emot detta sätt att resonera. Klart är att mycket har blivit bättre i samhället, i alla fall rent materiellt. Detta är dock i sig inge argument för att vi ska fortsätta i samma spår eller sluta kämpa för att göra saker och ting ännu bättre.

En sak som ofta erkänns bland vänstertänkare är att kapitalismen är bra på många sätt, bland annat har den lett till en otroligt utveckling och har dessutom en förmåga att ständigt revolutionera sig själv för att överkomma diverse hinder som den ställs inför. Men kapitalismen har också en rad nackdelar, där en markant sådan är att den verkar exploaterande av såväl människor som miljö där det senare har lett till en av vår tids stora utmaningar, att den skapar klassklyftor och koncentrerar makt i form av ägande, att den är djupt odemokratiskt och så vidare.

Idag har mänskligheten som helhet en stor kunskap kring såväl miljövänlig teknik, bekämpning av sjukdomar, effektiv produktion av livsmedel och en massa annat. Detta är till viss del kapitalismens förtjänst. Min utopi som motståndare till kapitalismen handlar absolut inte om att gå tillbaks till hur det var innan, utan om att organisera samhället med all denna kunskap och framsteg på ett sätt som är mer egalitärt och tar en större hänsyn till både människor och natur.

Problemet med samhället som det ser ut idag är inte att det är så fasligt mycket sämre än det varit innan. Jag skulle till exempel aldrig vilja byta detta samhälle byggt på löneslaveri som bygger på nödtvång mot ett tidigare samhälle med formellt slaveri byggt på fysiskt tvång. Däremot vill jag gå vidare till ett samhälle där ingen form av slaveri existerar. Problemet som jag ser det är att den potential som finns i den teknik och kunskap vi har idag går till spillo för att istället göda kapitalismen. Att som svar på det bara nöja sig med att vi i alla fall har fått det bättre är otroligt ovisionärt, och pekar med all önskvärd tydlighet på att liberalismen inte längre har något att erbjuda i den politiska kampen för ett bättre samhälle.

Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:

Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:

Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.

Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.

I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:

Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.

Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.

Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.

I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.

Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.

Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.