Kategori: Politik

Skattepopulism.

Skattebetalarnas förening har en grej som de kallas för ”slöseriombudsmannen” vars främst verksamhet går ut på att ”granska” statliga myndigheter och lyfta fram vad som anses vara ”slöseri” från deras sida. För ett tag sedan så började denna bild från ”slöseriombudsmannen” spridas.

Nu förvånas väl folk över siffrorna och tänker ungefär att det inte kan stämma att man betalar nästan 75 % i skatt. Och grejen är att de gör det inte heller, för i de 17.200 kronorna som anges så räknas även arbetsgivaravgifter och dylikt in, alltså pengar som betalas innan en får ut sin lön. Dessa pengar är vidare inget som staten bara ”tar” utan går till att betalas sjukersättning, pensioner och så vidare.

Nå, en kan väl tycka att det är för mycket pengar detta och det kan jag väl respektera. Vad jag blir trött på är denna skattepopulism där en inte ens redovisar siffrorna ordentligt. En betalar inte 17.200 i skatt på 25.000 kronor, däremot betalas arbetsgivaravgiften innan lönen delas ut. Det ursprungliga beloppet som dessa sammanlagda 17.200 dras ifrån är alltså betydligt högre, och 17.200 utgör alltså en fortfarande ganska stor, men inte lika stor, del av kakan.

Blue valentine.

Ibland tänker en att de så kallade genusglasögonen (eller könsmaktsglasögonen som jag föredrar att kalla dem) ska förstöra olika kulturupplevelser. Det är klart att en massa kulturupplevelser blir helt outhärdliga, till exempel olika former av ”humor” som bygger på att förnedra kvinnor, men det känner jag ingen större sorg över. Vissa upplevelser blir dock otroligt mycket starkare och djupare. Jag såg till exempel filmen Blue valentine för ett par dagar sedan. Jag har sett den innan, och den var stark redan då, men med feministisk analys av relationer och Det kallas kärlek i baktankarna så fick filmen så mycket djup. Jag reflekterade även över hur jag första gången jag såg den hade lagt merparten av skulden på kvinnan, medan mannens felsteg den andra genomkollningen blev mer tydliga.

Filmen handlar i alla fall om de sista dagarna i ett pars förhållande, med tillbakablickar till hur de träffades och så vidare. Det är otroligt välspelat och smärtsamt och jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skildras. Även om mina relationer har varit långt ifrån så stormiga som den i filmen så är det många tendenser och beteenden som jag känner igen både från den och från relationer jag betraktat. Jag rekommenderar starkt.

Jämvikt säger ingenting om hur folk har det.

Under inlägget om lånebubblan så dök den där seglivade diskussionen om marknadshyror upp. Det sägs ju titt som tätt att om vi hade haft marknadshyror så hade bostadsbristen inte varit ett problem eftersom ”tillgång och efterfrågan hade matchats med varandra”. Så, vad betyder egentlig detta?

När en hör ”tillgång och efterfrågan matchas” så tänker en kanske att det innebär att alla som vill ha en bostad kan få en bostad till ett rimligt pris. Eller så tänker en att fler kan få en bostad till ett rimligt pris än nu. Hur som helst så tänker en nog att denna matchning skulle innebära något positivt för konsumenten i förhållande till hur det ser ut idag, när priserna inte är matchade. Kanske att det skulle bli lite dyrare, men att detta skulle motsvaras med högre tillgång. Kanske att det skulle bli billigare att bo i förorten. Vad vet jag.

Nå, vad det egentligen betyder är att alla som kan tänka sig att betala jämviktspriset på marknaden också kan få tag på en lägenhet. Nedan ser ni en figur som föreställer en så kallad fri konkurrensmarknad, vilket egentligen inte existerar annat än i teorin men som vi ändå utgår från för sakens skull. Utbudslinjen är vilken kvantitet producenterna vill producera vid ett givet pris, efterfrågelinjen är vilken kvantitet konsumenterna vill konsumera vid ett givet pris. Där dessa två linjer möts så är marknaden i jämvikt. Vid detta pris så kan alltså alla konsumenter som kan tänka sig att betala detta pris eller mer köpa varan. De konsumenter vars reservationspris ligger under detta pris kan inte köpa varan.

En marknad kan vara i jämvikt fast det finns en massa personer som vill ha den produkt det rör sig om, som fortfarande inte har möjlighet att få den. Detta är inget större problem när det rör sig om vissa produkter. Det finns en massa produkter som folk gärna vill ha, men som det inte är ett större problem om de inte kan få, till exempel läsplattor, tuffa mobiltelefoner, armband och så vidare. Det kan vara tråkigt för personen men det är inget samhällsproblem om hen inte får det. Däremot är det ett samhällsproblem om människor inte får tag på mat, bostad, el eller vatten. Detta är det grundläggande skälet till att staten tar ansvar för bostadsmarknaden, helt enkelt för att det är viktigt att alla har någonstans att bo vilket inte är samma sak som att marknaden är i jämvikt.

Att utbud och efterfrågan matchar varandra säger alltså precis exakt ingenting om hur folk egentligen har det. Vi kan ha en marknad med helt jävla perfekt matchning, men fortfarande ha 75 % av befolkningen som sover på gatan. Detta betyder inte att det inte kan vara meningsfullt att diskutera marknadsjämvikt, men en ska vara medveten om att det inte säger något mer än att de som kan betala priset också får en lägenhet.

Statligt företagsägande.

Ibland hör en olika versioner på uttalandet att ”staten inte ska äga företag” eftersom det är ”osunt” eller dylikt. Att staten äger företag som inte ingår i deras kärnverksamhet, vilket alltså är vård, skola, omsorg och så vidare, ska tydligen leda till dåliga saker. När en frågar varför så handlar det ofta om att det liksom blir ”orättvist” när staten går in som konkurrent på en marknad där de själva sätter spelreglerna.

För det första så rör detta sig ofta om marknaden där den nödvändiga infrastrukturen för att marknaden ens ska kunna fungera har skapats av staten, helt enkelt för att det är gigantiska jävla projekt som endast staten har kunnat ordna. Tänk till exempel el- och telenätet. Staten byggde upp telenätet och länge var det enda företaget Telia. Monopolet löstes sedan upp och nu så tycker folk att det är ”osunt” att staten äger ett telebolag. Men vad folk bortser från är att hela grundbulten i att marknaden över huvud taget existerar är att staten har skapat möjligheter för att den ska kunna göra det.

Jag har otroligt svårt att se problemet med att staten konkurrerar på marknaden. Vissa menar att staten inte har samma spelregler som andra företag. Jag tänker mig att detta bland annat handlar om att staten kan välja att gå med nollvinst, att de har mer pengar att backa upp med och så vidare. Men alla dessa konkurrensfördelar som staten har är också fördelar som gör det bättre för konsumenten, i form av lägre priser. Detta kan såklart vara ett problem för andra företag som vill etablera sig, men det är ingalunda ett problem för den slutliga konsumenten vilket är den enda parten det är rimligt att bry sig om om en ska se till något slags ”samhällsintresse”.

”Sociala frågor”.

Träffade förra helgen på en person som var liberal men som tyckte att vänstern hade ”rätt” i en massa frågor. Jag undrade vari de egentliga skiljelinjerna låg och hen menade på att vänstern var bra på ”sociala” frågor men hen höll inte med oss i de ekonomiska frågorna. Detta är något en hör lite till och från och det gör mig alltid så konfunderad. Hur kan en ens tro att det är möjligt att särskilja de ekonomiska frågorna från de ”sociala”? De flesta sociala frågor är i grunden frågor om pengar. Nog att det finns några, som till exempel homoäktenskap, som inte är det, men för det allra mesta så kan en inte göra en åtskillnad mellan den sociala och den ekonomiska politiken.

Dessutom har jag svårt att begripa vad som ens menas med ”sociala frågor”. Som jag tolkar det är det typ alla frågor som inte är ekonomiska. Men alltså, all politik är väl i slutändan ”sociala frågor” eftersom all politik påverkar människor. et är ju inte som att ekonomin är något som flyger högt över våra huvuden, som vi inte kan greppa, inte ens när det inte rör sig om direkta skattefrågor.

Människor som känner att de håller med vänster i sociala frågor och högern i ekonomiska borde ta sig en funderare på vad de prioriterar högst, för dessvärre så kan en inte ha båda. Jag vet vad jag väljer i alla fall.

Kortsiktig ekonomisk politik. Om vem som tjänar på lånebubblan.

Läser i Dn om att svenskarna är mer belånade än någonsin, något som är mycket problematiskt ur ett ekonomiskt perspektiv. Den största delen av dessa skulder är, som jag förstår det, bolån. Givetvis går bolånen upp när vi dels har en situation där människor i princip är tvingade att köpa sin bostad eftersom det finns så få hyresrätter, och dessutom håller räntorna på lånen väldigt låga så att folk upplever att de har råd att ta lån. Det säger sig självt att en sådan situation leder till att priserna ökar. Många vill säkert inte belåna sig till den grad de gör, men gör det ändå för att de saknar andra möjligheter. Andra tror att det är lugnt eftersom de förväntar sig att räntenivåerna ska vara fortsatt låga och att bostadspriserna ska gå upp (jag har hört åtskilligt antal gånger att bostadspriserna kommer att fortsätta öka in i fan oändligheten).

Belåningsgraden är dock knappast en fråga om att enskilda personer måste ”välja” att låna mindre, utan är i högsta grad en politisk fråga. Riksbanken kan styra räntenivåerna på huslån och regeringen kan besluta om att bygga fler hyresrätter så att människor som saknar ekonomin för att köpa något, men ändå behöver någonstans att bo, slipper tvingas till att belåna sig upp över öronen.

Riksbankschefen uttalar sig också om situationen i artikeln:

De flesta kommer att klara en kommande räntehöjning, men tiotusentals hushåll riskerar att få ekonomiska problem under många år. Ingves varnar för ett ”stort antal tragedier”.

I Riksbankens senaste Penningpolitisk rapport, som kom i förra veckan, skriver dock bankens direktion att skuldernas andel av inkomsten kommer att ligga kvar på ”dagens höga nivåer”, trots att lånefesten fortsätter. Anledningen är att lönerna väntas öka lika mycket som skulderna.

Skulle den förhoppningen inte stämma, utan skuldandelen ökar igen, antyder Stefan Ingves att Riksbanken måste ingripa för att kyla av hushållen.

Ofta så talas det i politiken om att människor måste ta ansvar för sin privata ekonomi, och till exempel inte låna för mycket. Men vad som glöms är att det är bostadssituationen som i mångt och mycket tvingar fram en situation där folk måste låna, och att det är den ekonomiska politiken som gör att folk upplever att de har råd att ta lån. Det är alltså den ekonomiska politiken som lett fram till en situation där en massa hushåll riskerar att hamna i en ohållbar ekonomisk situation, och det är även hushållen som får stå till svars för detta trots att riksbanken hela tiden har haft möjligheten att kyla ner marknaden. Att medvetet skapa en situation där belåningsgraden ökar och ökar kan verkligen ifrågasättas ur en massa olika perspektiv. Det är i slutänden hushållen som kommer stå där med skulden, både den ekonomiska och den moraliska, som riksbanken har skapat med sin ekonomiska politik.

I slutet av artikeln så sägs det att läget nu är ganska lugnt, att marknaden håller på att kylas av. Men även om marknaden kyls ner och priserna slutar öka så kommer vi stanna på ett läge där belåningsgraden är högre än vad den var innan. Om man ser på grafen som finns i Dn:s artikel så har belåningsgraden ökat stadigt sedan 90-talet. Även om det inte står en bolånekris bakom nästa krök så är detta en förändring av den ekonomiska situationen i landet som det vore rimligt att vi diskuterade på ett lite djupare plan än i termer av om vi kommer drabbas av en kris nu, i denna stund. Vad vi till exempel inte pratar om är att den ökade graden av belåning på fastigheter också har effekten att människor i lägre grad faktiskt äger sina egna bostäder, istället gör banken det. Det har skett en omdisponering av ägande från hushållen till bankerna. Vad detta innebär i termer av makt borde vara uppenbart. Jag tycker att det är djupt problematiskt att det aldrig diskuteras vem som tjänar på den ekonomiska politik som förs utan att det enda som diskuteras är hur vi ska hålla närmaste kris borta. Det är verkligen en sant kortsiktig politik.

Om att ändra sina ideal.

När jag bestämde mig för att sluta raka benen så tänkte jag framförallt att det skulle leda till att jag slapp lägga tid och pengar på rakning. Jag tänkte på den släta, nyrakade känslan som en grej jag tyckte om, men som jag kunde tänka mig att avvara om det ledde till att jag fick mer tid och pengar över. Nu har jag varit orakad sisådär 8-9 månader, och mina känslor inför behåringen har gått från att vara ogillande till accepterande, till att slutligen landa i att gilla det. Om jag idag ställdes inför valet att bli av med håret permanent på ett smärt- och kostnadsfritt sätt så skulle jag nog ändå inte tacka ja, för jag gillar faktiskt håret. Detta hade inte varit min inställning för sisådär ett halvår sedan. Då hade jag kanske valt att behålla det av principskäl, men inte för att jag uppskattade det.

Jag säger inte att alla skulle uppleva det här om de slutade raka sig, men jag tycker att det är intressant hur en kan förändra sina preferenser efter vad en vänjer sig vid. Om jag hade börjat raka mig igen hade jag troligen börjat gilla det igen, så jag tror inte att det handlar om att jag innerst inne har någon ”sann” preferens för orakade ben, jag tror helt enkelt bara att det handlar om vana.

Folk är ofta väldigt snabba på att säga vad de gillar och inte gillar, som om de hade gett allt en värdig chans. Jag tycker såklart inte en ska plåga sig igenom något en tycker illa om, men jag tycker inte heller att en ska utgå från att en skulle ha samma känslor inför något efter att ha ändrat sina vanor.

Om Ströms avhopp från genusdebatten.

Ström hoppar alltså av genusdebatten, fast inte riktigt ändå eftersom hen kommer att vara med i Svtdebatt ikväll och diskutera just genusdebatten. Nå, en får väl anta att det blir det sista han gör i egenskap av jämställdhetens fanbärare. Inför detta så har Ström skrivit en debattartikel, där hen förklarar varför hen hoppar av genusdebatten. Anledningen är tydligen att hen blivit utsatt för hot. Ströms analys är att en inte kan gå ifrån den feministiska ideologin i Sverige utan att bli trakasserad.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns ett problem med debattklimatet i Sverige, särskilt kring frågor som rör feminism. Företrädare från samtliga sidor kan tidvis bete sig illa. Det är också vanligt att företrädare för feminismen blir utsatta för ganska grova hot. Detta vet jag dels för att jag själv blivit det ett flertal gånger, men också för att jag sett de hot anda feminister blivit utsatta för, bland annat på bloggen Feministhora. Om en ska tro Ström så utsätts hen också för hot, detta är dock något jag inte sett i samma utsträckning men jag antar att jag får tro hen.

Lite grovt kan en dela upp debatten i två sidor: feministerna och antifeministerna (eller jämställdister som de själva vill kalla sig). Dessa två sidor består såklart av en massa olika personer. De har olika agendor, analyser, åsikter och debattekniker. Jag har givetvis själv bäst koll på feministerna, och jag kan intyga att debatten inom gruppen är levande och att feminister ofta kritiserar varandra. Jag personligen debatterar betydligt mycket mer med feminister än antifeminister.

Problemet med Ströms resonemang är att att hen ser feminister som en enda stor massa, personer som delar samma åsikter, intressen, debatteknik och så vidare. Samtidigt ser hen på sin egen sida som en massa olika personer, där hen inte kan stå till svars för vad alla andra gör. När feminister får hot från antifeminister är det inte Ströms fel eller ansvar, men när Ström får hot från feminister är det ”feminismens” fel och ansvar. Ström borde bestämma sig för hur hen ska se på kollektivt ansvar inom en politisk rörelse.

Personligen tycker jag inte att någon av ytterligheterna är en rimlig hållning. Som feminist vill jag inte ta ansvar för allt vad andra feminister gör och tycker, men jag tycker inte heller att jag är helt isolerad från gruppen eller debatten. Om en enskild feminist gör något dumt brukar jag inte bry mg, men om det skapas någon slags trend bland feminister som jag vänder mig emot så brukar jag hävda mig emot det. Detta tycker jag också att Ström borde göra när det kommer till de hot och hat mot feminister som har grott i kommentarsfältet på genusnytt, och bland genusnytts anhängare.

Ofta så påstås det att det inom den feministiska rörelsen som helhet råder någon slags konsensus om saker som i själva verket är mycket omdebatterade, bland detta ingår bland annat uttalandet om att ”män är djur” och mansskatten. Den som hade satt sig in i dessa frågor hade vetat att feminister överlag absolut inte ställer sig bakom detta, ändå anses en som feminist ansvarig för detta även om en personligen aldrig tagit ställning för det.

När Ström för ett par veckor sedan skrev om Petterssons artikel om hatet som feminister får utstå så tyckte hen att Pettersson skulle ha nämnt det hat som de som ifrågasätter feminismens får utstå. Ändå berör inte Ström det hat som feminister får utstå från antifeministiskt, eller ”jämställdistiskt”, håll i sin artikel på Svtdebatt. Varför ska feminister alltid ta upp alla sidor och stå till svars för det andra feminister gör när Ström själv inte gör detta?

Det kan hända att feminismen som rörelse kan beskyllas för att vara för dålig på att ta itu med det hat som riktas mot antifeminister, att hatiska attityder premieras och så vidare. Oavsett så har den antifeministiska rörelsen, som Ström själv är en del av, precis samma problem. Jag uppmanar Ström att sopa framför sin egen dörr innan han förklarar sitt avhopp från genusdebatten med att attityderna han utsätts för är mer hatiska än mot någon annan som tar lika mycket plats i debatten, fast på den feministiska sidan.

Tyvärr har vi ett debattklimat där personer som på olika sätt lägger sig i genusdebatten får utstå hot. Detta är ett jättestort problem och måste åtgärdas. Men det är inte så att hot och hat är något som endast riktas mot antifeminister, utan det är något feminister utsätts för också.

Kort angående Ström.

Ström har alltså bestämt sig för att signa ut från genusdebatten på grund av hot. Jag ska skriva mer om detta senare, men så länge kan ni läsa mitt twitter om saken (ni kan läsa åt ”rätt” håll denna gång):

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266443605806297088″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266443880902295552″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266444841741864961″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266445634817626113″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266446047780405248″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266446462152499200″]

[blackbirdpie url=”https://twitter.com/sinoes/status/266447241311576064″]