Kategori: Politik

H&m bidrar till att upprätthålla förtrycket.

När en diskuterar företags produktion, såsom h&m, så är det alltid någon viktigpetter som ska komma och ba ”men h&m äger faktiskt inga fabriker så de har inget inflytande”. Alltså, jo. Det har dem visst. För det första är det deras eget beslut att lägga produktionen på leverantörer, de skulle lika gärna kunna ha den själva. För det andra så har de givetvis ett grymt förhandlingsläge eftersom de är ett av världens största klädföretag. Det är inte som att fabriksägarna är de som sitter på makten här. H&m skulle kunna kräva den femdubbla lönen, bra arbetsmiljö, sex timmars arbetsdag, rätt till att bilda fackföreningar och så vidare om de bara valde att prioritera det framför att pressa priserna in absurdum. Om just den fabriksägaren inte ville ge dem det så skulle h&m kunna välja vilken annan fabrik som helst, det finns nog många som gladeligen skulle ta uppdrag från h&m. Det är löjligt att stirra sig blind på vem som formellt äger fabriken, faktum är att h&m i sammanhanget har makt, en makt som de kan bruka.

En annan grej som h&m:s utsände sa i debatten efter Kalla Fakta var att det inte är h&m som styr, eftersom de problem som finns i länderna där de har fabriker främst är politiska. Hen menade alltså att det viktiga var att det blev demokrati så att folk kunde få rätt att bilda fackföreningar och så vidare. Men h&m väljer såklart själva i vilket land de förlägger sin produktion, och det finns säkert en massa demokratier där de hade kunnat välja att sy upp sina kläder istället. Nu gjorde de dock inte så, utan valde istället att förlägga sin produktion i länder där de vet att arbetarnas rättigheter inte är de bästa.

En kan såklart låtsas att en inte har med det där att göra som en av världens största beställare, men faktum är att h&m väljer att handla med diktaturer. Troligen så profiterar de faktiskt på att det är just diktaturer de handlar med, eftersom de har den politiska styrkan att slå ner olika former av arbetarkamp. Det är ju inte helt ovanligt att mindre demokratiska stater väljer att skapa ekonomiska frizoner och bistå fabriksägarna med att hålla ”ordning” för att gynna ett bra företagsklimat. Detta är i sin tur såklart något som den styrande makten i dessa länder tjänar på. Troligen får beslutsfattare mutor i något led för att skapa undantag eller se mellan fingrarna på formella lagöverträdelser, och fabriksägarna tjänar såklart på att kunna hålla lönerna skitlåga. Kontentan är att h&m inte bara struntar i att agera och använda sin makt för att göra gott, utan faktiskt rentav kan tänkas uppehålla det ickedemokratiska och orättvisa systemet i dessa länder eftersom de bidrar till de vinster som görs på det, genom att betala för produktionen.

Sedan kan en såklart diskutera vems ansvaret ”egentligen” är, och det är klart att jag skulle vilja att alla länder var demokratiska så att h&m inte kunde förlägga sin produktion i länder där lönerna är under levnadslönen, det saknas rättigheter till att bilda fackföreningar och så vidare. Nu är det emellertid inte fallet, och därför är det väldigt viktigt att vi förstår vad h&m ägnar sig åt här. De inte bara profiterar på den globala orättvisan och det förtryck som finns i dessa länder, de inte bara struntar i att använda den makt de faktiskt har utan de bidrar aktivt till att upprätthålla detta orättvisa och förtryckande system. De har alla jävla möjligheter att skapa bättre förutsättningar för arbetarna i fabrikerna, men de väljer att inte göra det eftersom de prioriterar vinst högre. Sen är det klart att de inte kommer göra gott bara för att vara snälla, men en ska fan inte tro att de är maktlösa.

H&m kan inte sätta priser hur som helst.

Kalla fakta gjorde för ett tag sedan en granskning av h&m som i sig inte tillförde särskilt mycket nytt. Jag är på det stora hela emot olika former av konsumentmakt, som ni kanske vet, så jag bryr mig föga om vem som handlar på h&m och inte. Däremot har det uppstått en diskussion som i princip alltid uppstår då arbetsvillkor, lönesättning och liknande diskuteras. Nämligen om folk är ”beredda” att betala mer för att få den där tröjan.

Alltid när sådana här diskussioner uppstår så utgår folk dels från att höjningen av priserna skulle bli jättehöga, dels från att alla extrakostnader skulle hamna på konsumenten. Folk resonerar ungefär såhär: ”men h&m kommer ju inte vilja sänka sin vinst, därför kommer de höja priserna med motsvarande belopp”. Alltså, om h&m hade fått precis som de velat hade de såklart gått med oändligt mycket vinst, satt priserna till orimligt höga summor utan att det påverkade konsumenternas beslut, sätt lönerna till noll och så vidare och så vidare. Om h&m hade fått bestämma hade de troligen köpt upp hela jävla jordklotet vid det här laget. Varför gör dem då inte detta?

Grejen är att det inte är så att h&m är någon slags allsmäktig härskare som bara kan bestämma om de ska gå med mer eller mindre vinst. H&m kan inte bara helt sonika välja att höja sina priser utan att detta påverkar konsumenternas beslut. H&m sätter såklart sina priser utefter vad de tjänar mest på, något som bestäms utifrån två faktorer: hur mycket som säljs och vilket pris detta säljs till. Om priset bli högre så säljer de mindre, om priset blir lägre så säljer de mer. Detta är extremt grundläggande nationalekonomisk teori och dessutom ganska lätt att resonera sig fram till.

Om h&m tvingas höja sina löner till arbetarna så kommer det inte leda till att tröjan går från att kosta 99 till 499 (en prisökning som vissa verkar tycka är rimlig att anta). Det är nämligen extremt få som kommer att vilja betala 499 för en h&m-tröja. Om det var så att kunderna konsumerade lika många tröjor oavsett om de kostat 99 eller 499 så hade h&m redan satt sina priser vid 499. Dessutom utgör lönekostnaderna till fabriksarbetarna knappast en så stor del av kakan att en löneökning på 300-400 % hade gett en prisökning på 400 %.

Om h&m skulle höja lönerna skulle priserna kanske gå upp en smula, men om priserna skulle öka för mycket så skulle h&m förlora för mycket på det. Därför skulle de troligen hantera de ökade lönekostnaderna på andra sätt, till exempel genom att sänka sina vinster. Det är klart att de inte vill sänka sina vinster, men det är inte heller så att de rakt av kan bestämma precis hur de ska göra med vinster, löner, prissättning och så vidare.

Nå, nu hyser jag såklart inget hopp till att h&m ska ta någon form av socialt ansvar om de inte tvingas till det, antingen av lagstiftning eller genom att arbetarna i deras fabriker gör motstånd. Det jag blir irriterad på är när folk utgår från att h&m kan välja att höja sin priser hur som helst utan att det ger konsekvenser hos konsumenterna. Som om de nu hade satt priserna såhär lågt för att vara snälla på något sätt, men att de lika gärna skulle kunna välja att sätta det dubbla.

Och ja, det jag skriver här har stöd i nationalekonomisk teori för den som undrar. Inte för att det egentligen är något vidare argument för att något skulle vara mer sant.

Till labilitetens försvar.

Mycket i detta samhälle handlar om att en ska vara stabil. Både på ett personligt plan men också på ett politiskt. Att pendla snabbt mellan olika sinnesstämningar, vara oberäknelig och så vidare definieras alltsom oftast som ett problem (och dessutom ofta som ett kvinnligt kodat sådant).

Jag hade min första kontakt med detta problem då jag var 16 år gammal och började äta minipiller. Från att ständigt ha pendlat mellan glädje, ilska, sorg och andra sinnesstämningar så gick mitt liv in i en mer eller mindre grå dimma. Jag orkade inte göra så mycket, inte träffa lika mycket folk och så vidare. Det sjuka är att jag definierade detta som något positivt. Detta på grund av två saker:

  1. Det var bekvämt. Även om jag överlag mådde sämre så visste jag hur jag skull känna. Jag fick inte några oregerliga utbrott eller gråtattacker, jag blev inte plötsligt sjukt rastlös och så vidare.
  2. Den andra och viktigaste aspekten var sorgligt nog hur andra människor upplevde mig. Jag inbillade mig att folk i regel tyckte jag var en jobbig person att att de skulle gillar mig mer om jag var lite ”nedtonad” (det vill säga lätt deprimerad). Alltså, vissa tyckte nog jag var jobbig men de personer som jag umgicks med och som värderade mig tyckte ju om mig för den jag var och gillade mig såklart inte mer för att jag blev en blek kopia av detta jag.

Jag noterade alltså att min sinnesstämning blev förändrad av tabletterna och misstänkte också att det var till det sämre, men valde ändå att fortsätta på grund av att jag värderade att vara stabil framför att må bra. Det kändes viktigare för mig att min omgivning skulle tycka att jag var lätt att ha att göra med. Jag ville hellre behaga den breda massan än att bibehålla de drag som visserligen kunde uppfattas som jobbiga men som också var och fortfarande är en del av min charm. Så jag fortsatte med tabletterna.

Sedan kanske ett halvår senare så slutade jag med dem av andra skäl, som jag inte minns. Jag kommer ihåg hur jag hade någon lång och indignerad utläggning om nåt i skolan och hur en av mina klasskamrater (som jag innan diskuteras just pillerna med) sa ”har du slutat med p-pillerna eller?”. Och då förstod jag att den där lusten för att diskutera och delta och energin som pumpade i mina ådror var det som var vinningen i instabiliteten. Även om den gör mig oberäknelig och säkert också jobbig i vissa personers ögon så är det en väldigt stor del av vem jag är och det är också de starka sinnesstämningarna som driver mig till mycket.

En stor del av att bli vuxen handlar om att en ska lära sig att på olika sätt hantera sin känslor. Som barn och som tonåring får en vara utåtagerande, arg och ledsen. Det förväntas av en. Som vuxen ska en dölja dessa känslor och hålla dem i det privata. En förväntas även tona ner på sitt samhällsengagemang, även om detta förväntas ske något senare. Jag skulle såklart inte vilja leva i samma känslomässiga kaos som när jag var tonåring men jag vänder mig samtidigt emot detta att en ska ta avstånd från olika yttringar av känslor en faktiskt känner. Det är skillnad på att faktiskt nå en ökad känslomässig stabilitet och bli bättre på att hantera sina känslor och på att hålla dem inom sig.

Som vuxen förväntas en alltid kunna lägga band på sina känslor. Framförallt negativa känslor som ilska och sorg. Istället för att ge uttryck för sina känslor direkt så gör många det indirekt genom att distrahera sig från dem genom konsumtion, droger eller liknande. Nu menar jag inte att alla sådana praktiker fungerar såhär, men jag är helt övertygad om att de fyller en stor funktion när det kommer till att undertrycka känslor och skapa stabilitet.

Jag tänker att någon slags grundläggande förändring av ens liv eller person per definition måste vara instabil eftersom det handlar om att röja undan vissa fundament i ens liv och ersätta dem med nya. Att till exempel frigöra sig från olika typer av heteronormativa och patriarkala strukturer handlar om att ta bort en stor del av det man definierar sig själv utifrån, eftersom det är såpass inlärt i oss. Detta är en omvälvande process för var och en som ger sig in i den och det är klart som fan att en inte kommer kunna gå igenom den ”stabilt”. Det är uppslitande och jobbigt, helt enkelt.

En kan även dra paralleller mellan detta och kravet på stabilitet inom politiken. Det är något som har blivit väldigt centralt i den politiska debatten de senaste åren, detta att en vill ha stabilitet (främst ekonomisk sådan) och inte för stora förändringar. Ett bra exempel är att socialdemokraterna har motsatt sig att ta bort en massa omstridda skattereformer regeringen infört med det enda argumentet att människor ”inrättat sin privatekonomi efter detta”. Stabiliteten blir alltså viktigare än att ha någon slags linje om vilken riktning en vill att samhället ska röra sig i, och i slutänden handlar det också om att en prioriterar stabilitet framför progressivitet.

Jag tror att stabilitetskravet i grunden är något som hindrar utveckling och upprätthåller status quo, både på det personliga planet och det politiska (i den grad de nu kan åtskiljas). Jag tänker inte längre eftersträva stabilitet i min person eller mina känslolägen utan vill känna ge mig hän åt de känslostämningar jag har.

Känslosamma män är inga jämställdhetskämpar.

Något som har blivit mer eller mindre konsensus i debatten om jämställdhet är utsagan att ”män måste bli bättre på att visa/prata om känslor”. Känsliga män i offentligheten, som vågar berätta om hur de känner och vågar gråta och så vidare, hyllas som jämställdhetshjältar. Det talas om den ”nya manligheten” som ska vara mer känslig och därmed anta de positiva sidorna av kvinnligheten: att kunna visa känslor. Till exempel #killgruppen är ett utmärkt exempel på detta.

Jag tycker att det saknas något i den här analysen. Jag tycker egentligen inte att män överlag är särskilt mycket sämre på att prata om sina egna känslor än vad kvinnor är. Det finns dessutom gott om populärkulturella representationer av män som har och visar känslor. Den stenhårda machotypen som sägs vara ideal är egentligen inte så otroligt vanligt förekommande som vissa verkar vilja påskina.

Vad män däremot ofta saknar är förmågan att förstå och bry sig om andras känslor. Min erfarenhet är att män gör detta i betydligt mycket mindre utsträckning än kvinnor. Jag har mången gång varit i situationer där jag har behövt förklara känslomässiga signaler som jag tyckt varit fullkomligt uppenbara inför män som över huvud taget inte begripit dem.

Jag menar inte att män inte bryr sig egentligen, däremot är män inte i samma utsträckning fostrade in i att försöka se och tillfredsställa andras behov, vilket såklart formar ens agerande gentemot omvärlden.

Om vi vill att män ska bli mer ”känslosamma” i ett led för att uppnå ökad jämställdhet så räcker det inte med att män blir bättre på att prata om sina egna känslor, utan det krävs även att män blir bättre på att se och bry sig om andras känslor. Annars rör det sig inte om jämställdhet utan endast om att få män att må bättre. Det kan i och för sig vara legitimt, men om det är det som är fallet så tycker jag att en ska vara ärlig med det och inte maskera det som jämställdhet.

Vad driver en människa till att hindra andra från att skapa ett bättre liv?

Underhålls av hur mycket ilska det rör upp när en skriver om könsmaktsordningen i heterorelationer. Jag vill först och främst påpeka att jag inte har gett uttryck för att detta skulle vara ”vetenskap” utan det är helt enkelt en studie i hur könsmaktsordningen upprätthålls som gjorts genom djupintervjuer med tio ”jämställda” par. Jag känner igen väldigt mycket när jag läser boken och jag vet att många andra också gör det. Den som inte känner igen sig är fri att strunta i budskapet och analyserna, precis som med all annan litteratur av samma typ. För den som känner igen mönsterna och lider av dem kan boken verka frigörande, vilket jag tycker är viktigt. För den som inte bryr sig om detta eller inte håller med så rekommenderar jag att inte läsa boken, då det verkar slösigt med tid.

Det som fascinerar mig är att det är så otroligt upprörande att andra människor är intresserade av att undersöka och dekonstruera sina relationer och känslor. Det kan säkert vara så att era relationer inte alls har några spår av att män är överordnade. I så fall säger jag grattis till det, men faktum är att många relationer präglas av detta. Något som jag själv erfarit och som jag också vet att många andra erfarit. De igenkännande reaktionerna jag får när jag skriver om det är ett tecken på att jag inte är ensam om mina erfarenheter.

Jag har så svårt att förstå vad som driver en människa till att försöka hindra andra från att skapa ett bättre liv.

Det kallas kärlek.

Håller för närvarande på och ta mig igenom boken Det kallas kärlek av Holmberg som är en studie av hur könsmaktsordningen upprätthålls även inom så kallade jämställda par. Jag har varit sugen på denna bok jättelänge, och jag tror även att många av er har haft kontakt med den via Prins Charles känsla där det hänvisas en hel del till denna.

Som feminist har jag såklart eftersträvat att ordna mina relationer jämställt och har väl till och från också trott att så har varit fallet, om än med vissa imperfektioner. Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.

Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov. I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ”lilla extra” i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln. Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.

Termen ”känslomässigt arbete” faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera. Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt). Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ”är sådan” och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det. Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på. Detta är alltså det känslomässiga arbetet  en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.

En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad. Detta gör att hon ”förstår” när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare. Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.

Nå, det var lite om boken och jag tror att många kan känna igenom sig i dessa beskrivningar av fenomen. Det är smärtsamt att läsa den här boken eftersom det ställer så mycket av vad jag tyckt och tänkt kring relationer jag haft och också kring min inställning till sex och kärlek idag ställs över ända. Det är jobbigt att se vad patriarkatet gör med en även i det mest privata, ja kanske till och med främst där. Samtidigt så tänker jag att jag vill hitta nya sätt att skapa relationer på där jag slipper vara i underordning och för det krävs dekonstruktion och arbete.

Om trevlighet och feminism.

Diskussion uppstod under inlägget om feminismens fördelar, och frågan var om jag anstränger mig för att vara otrevlig för att jag anser mig ha ”rätt” till det. Svaret är att nej, det gör jag inte.

Jag har ett något ambivalent förhållande till trevlighet. Å ena sidan är jag en notoriskt otrevlig person på det sättet att jag inte fejkar intresse eller gillande för personer som jag inte känner så inför. Samtidigt så värderar jag att människor ska känna sig bekväma och inkluderade i mitt sällskap och att de ska märkas att jag uppskattar dem. En grej jag verkligen ogillar är människor som har den där egenskapen att de får det att kännas som en tävling om en ska bli accepterad av dem eller inte. Sådan vill jag under inga omständigheter vara.

Jag har väldigt svårt för den typen av feminister som liksom sätter prestige i att vara otrevliga och att världen inte ska få berätta för dem hur de ska vara. Jag tycker att det är viktigt att behandla sina medmänniskor med respekt. Det klassiska exemplet som alltid kommer upp är ju krograggning, där vissa feminister verkar argumentera utifrån att män som kommer fram till dem på krogen på något sätt kränker deras personliga sfär, och att de då kan behandlas hur som helst. Det håller jag verkligen inte med om. Jag tycker inte heller att en har någon skyldighet att prata med andra, men en kan göra ett avvisande på ett snyggt och respektfullt sätt.

Vad jag framförallt syftar på när jag talar om att vara ”lättsam att umgås med” är den typen av beteende som handlar om att smörja det sociala maskineriet. Sådant kan vara att i en grupp människor skratta med i ett sexistiskt skämt eller acceptera att bli förminskad för att inte skapa dålig stämning. Det kan också vara att fortsätta prata med en person som behandlar en respektlöst för att en inte vill uppfattas som grinig och tråkig. Kvinnor lär sig väldigt mycket detta socialt: vi ska utgå ifrån vår omgivnings behov och tillfredsställa dessa framför att tillfredsställa våra egna. Detta gör att många kvinnor socialt servar män, accepterar att de beter sig som svin och så vidare helt enkelt för att de är mer inriktade på att tillfredsställa deras behov än sina egna.

Jag har ingen fallenhet för att vara ”lättsam att umgås med” utan är tvärtom ganska grälsjuk, opponerar mig alltid då jag upplever saker som fel eller orättvisa och så vidare. Innan så såg jag detta som en negativ egenskap, men idag tycker jag att det är något bra.

Vidare så undrades det om jag förväntar mig att bli bemött likadant som om jag vore en person som var lättsam att umgås med. Nej, det gör jag under inga omständigheter. Jag är fullt medveten om att min vägran att acceptera sexism för att göra umgänget mer lättsamt kommer att leda till att folk tycker att jag är en tråkig bitterfitta. Men grejen är att jag är helt jävla okej med detta, precis som att jag är okej med att vissa inte kommer vilja ligga med mig eftersom jag inte rakar fittan. Grejen är den att jag vill faktiskt inte heller ha samröre med personer som tycker att det är fullt normal social interaktion att vara ett sexistiskt svin, och därför ser jag det som orimligt att jag skulle tillfredsställa dessa människors behov.

Det handlar om att vägra bidra till dessa uttryck genom att inte på något vis spela med i att de skulle vara okej. En behöver inte alltid aktivt opponera sig, men att inte ge personer som ägnar sig åt sådant bekräftelse tycker jag är en rimlig förhållningsregel. De kanske hittar någon annan brud som kan skratta åt deras sexistiska skämt. Min förhoppning är såklart att så många som möjligt ska sluta spela med i detta, för då är jag ganska säker på att dessa personer skulle få sig en funderare och faktiskt sluta.

Om Vita Kränkta Män och feministiska män.

Jag tycker att alla borde läsa detta inlägg på kvinnopartaj om schyssta snubbar och feministiska män. Texten är ganska delvis riktad mot Zolfagary, upphovspersonen bakom Vita Kränkta Män (Vkm) som jag hamnade i en diskussion med angående det hela. Jag känner själv inför Vkm att det var väldigt roligt till en början, men när Zolfagary kom ut med att hen låg bakom och sidan började creddas så otroligt mycket, skulle göras bok av och så vidare så blev det liksom så jävla självgott hela grejen. Detta är inte en kritik riktad mot specifikt Zolfagary, utan mot hela stämningen som omgärdade och fortfarande omgärdar projektet i helhet.

Jag tycker att det är jättebra att män är feminister och tycker såklart att de också ska kunna uttrycka sig i debatten, på samma sätt som jag gör det i både frågan om klass och rasism även fast jag är medelklass och vit. Vad en aldrig får glömma när en gör det är dock att en automatiskt kommer att ha fördelar på grund av sin privilegierade samhällsställning.

Det finns två viktiga aspekter i det här. Dels det unisona hyllande som tenderar att komma så fort en man är det minsta lilla insatt i feministiska frågor. Jag har dessvärre själv gjort mig skyldig till detta åtskilliga gånger då jag sett det som ”gott nog” att en man över huvud taget visat intresse för feminism. Den andra aspekten, som följer av detta, är hur många män som är engagerade inom feminismen lätt går in i ett slags självgott ”jag har gjort nog”, vilket säkerligen beror på att omgivningen ser en som någon jävla jesus för att en delar lika på föräldraledigheten eller har någon slags feministisk grundanalys.

När jag twittrade om detta så blev jag anklagad för att inte tro att män kan vara feminister utan att ha en baktanke. Det är absolut inte fallet, jag är säker på att de flesta feministiska män har en genuin förståelse och kritik mot könsmaktsordningen. Däremot ser jag hur många feministiska män lätt går upp i bilden av sig själva som upplysta, jämställda och så vidare och därför stannar upp i någon slags bekväm position där de dels är tillräckligt feministiska för att tas emot med öppna armar i feministkretsar men samtidigt fortsätter åtnjuta sina manliga privilegium utan självkritik. Jag tror inte att det handlar om att de vill ha det så, men jag tror att det väldigt lätt är så det ändå blir eftersom vi lever i ett patriarkat och detta går igenom i samhällets alla sfärer, så även den feministiska.

När det kommer till Vkm så kände jag i början att det var en relevant och rolig sida som lyfte upp ett samhällsfenomen och tillika problem, gav många inom den feministiska scenen något att enas kring och erbjöd ett nytt och relevant begrepp. Sedan tyckte jag att det började bli tråkigt när det började publiceras saker som bara är ren idioti rakt av, konspiratoriskt flashbacktjafs som ingen tar på allvar ändå, men som en ändå kan sitta och håna gemensamt för att de är så dumma i huvudet och oupplysta och så vidare. Det kan en väl såklart få göra, men det finns en problem i detta som är väldigt viktigt att förstå, nämligen att hånandet av folk som helt enkelt bara är dumma i huvudet erbjuder en bekväm och självgod position där en kan känna sig bättre och därmed slippa kritisera sitt eget bidragande till att upprätthålla könsmaktsordningen. Det var detta jag såg i Vkm och därför tappade jag också intresset för sidan. Innehållet som faktiskt fick folk att ifrågasätta vanligt förekommande attityder och resonemang i samhället eller hos sig själv byttes ut mot ren lyteskomik och drift med saker som var en en med minsta lilla vett i skallen inser är idioti. Det kan väl vara intressant som humor för den som gillar att skratta åt mindre begåvade, men som samhällskritik duger det ganska illa.

Det jag menar har skett här är att en går från en relevant ifrågasättande och samhällskritisk position till att inta den mer bekväma positionen där en helt enkelt bara gör sig lustig över folk som inte vet lika bra som en själv. Denna position tillåter också att en litar sig tillbaks med sina egna värderingar och slutar ifrågasätta sig själv, eftersom de finns folk som är värre.

Nu vet jag inte hur Zolfagary hanterar hela den här grejen, så detta ska inte läsas som en kritik av hen personligen. Däremot tycker jag att vi bör betrakta fenomenet och fundera över det och framförallt tänka på att aldrig någonsin sluta ifrågasätta sin egen position, aldrig bli bekväm i sin roll som lite lagom samhällskritisk, upplyst och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att vi behandlar förekomsten av feministiska män med jämnmod. Det är skitbra att de finns och så vidare, samtidigt får vi inte hylla dem för mycket.

Klassamhället skiter i din jävla empati.

Wallin ställer sig frågan om det är viktigt att känna till sin klasstillhörighet för att känna empati med ”andra klasser”.

Jag undrar vad detta är för ingångspunkt i frågan egentligen. Anledningen till att vi ska ha kunskap om klassamhället är inte att vi ska känna empati för andra klasser. Arbetarklassen bör givetvis inte känna empati för överklassen, ty en bör av uppenbara skäl inte känna empati inför sina förtryckare. Om överklassen känner empati för arbetarklassen så är det bara en tom känslomässig gest om det inte tar sig konkret uttryck i kamp för klassamhällets upplösande.

Vad spelar det för roll om en känner empati inför de förtryckta i samhället om en inte samtidigt kämpar för att upphäva detta förtryck?

Jag känner inte empati med andra klasser, jag känner empati med andra människor. Och på grund av detta så tycker jag att det är mycket angeläget att klassamhället upplöses. Det finns ingen mening med att se och erkänna klassamhället om vi inte förvaltar denna insikt i ett motstånd mot detsamma. En person som är medveten om klassamhällets existens och inte samtidigt tar ställning emot det är av samma skrot och korn som alla andra. Det spelar ingen roll om hen känner empati för de som har det sämre, om hen inte tar ställning emot systemet som sådant så är detta bara tomt prat som i bästa fall tar sig uttryck i rent symboliska handlingar såsom välgörenhet som möjligtvis kan ge lindring, men som inte förändrar samhället som födde problemen. Som att sätta ett plåster på ett köttsår.

Har feminismen gått för långt?

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om en grej som jag kom in i på förra inlägget, nämligen detta om ”feminismen gått för långt”. Ibland vill folk (oftast män) att en ska diskutera huruvida ”feminismen har gått för långt”. Förutom att jag har grymt svårt att begripa hur en ideologi som strävar efter jämlikhet kan gå för långt så blir jag liksom alltid konfunderad när jag funderar på hur dessa människor ser på sitt eget inflytande i frågan. Ungefär som om det var deras sak att avgöra huruvida det finns ett behov av mer feministisk kamp. Ungefär som om den kvinnliga frigörelsen är något som de själva kan stoppa och starta efter behag.

Anledningen till att kvinnor har så mycket rättigheter idag är inte att någon varit ”snäll” och gett oss dessa. Anledningen är inget annat än en lång och tålig kamp mot förtryck. Det var liksom inte så att de styrande en dag bara bestämde sig för att ”ok, nu gör vi samhället lite mer jämställt”. Detta säger ju sig själv, men det finns fortfarande många som vill låta påskina att det faktiskt inte har varit på detta sätt.

Detta handlar om att i efterhand täcka över de konflikter och kamper som lett fram till frigörelsen för viss grupper, för att skapa intrycket av att frigörelse inte är något man kämpar sig till utan något som är från ovan givet. Något en bör vara tacksam för, nöja sig med och inte kräva mer av.

Givetvis tycker de som över huvud taget ställer frågan att feminismen har ”gått för långt”, de flesta skulle nog inte velat att den kommit någonvart över huvud taget. Saken är att det är helt jävla ovidkommande vad de tycker och inte tycker om feminism, för det är inte för dem kampen förs. Som feminist får en inte låta sig luras av detta och tro att det här är personer vi behöver lyssna på eller på något sätt övertyga om ett feminismen inte har gått för långt. Visst kan det vara roligt att debattera saken, men en ska samtidigt veta att personer som ställer frågan inte är några vi behöver ha med oss på vår sida.

Det är knappast så att frigörelse historiskt har kommit till genom att de som mister sina privilegium på grund av denna blir övertalade till att förstå rimligheten i den, det har alltid och kommer alltid att handla om maktkamp. En kan aldrig förvänta sig att någon ska komma och ge en rättigheter bara för att en är människa, det är något en måste kämpa sig till. Och så spelar det ärligt talat ganska liten roll om någon jeppe tycker att det har gått för långt.