Kategori: Politik

Det är en självklarhet att den som tjänar pengar på att exploatera jorden också måste ta ansvar för den.

När miljöskatt diskuteras så blir jag alltid så irriterad. Folk framställer det som någon slags moralistisk straffskatt på ”omoraliskt beteende” helt utan relation till det problem som det avser att lösa. Folk beklagar sig över att man vill gör det dyrare att flyga, helt utan en tanke på varför man är intresserad av denna lösning. Det är ju inte som att man vill inför miljöskatt för att jävlas med folk eller för att få folk att handla ”rätt” bara för sakens skull. Miljöskatten har som syfte att förbättra miljön, det är inte en tom symbol utan något som kommer få effekter i verkligheten.

Vidare så är det företagen som ska beskattas, inte människorna. Företag ska beskattas efter hur mycket koldioxid de släpper ut vilket dels kan göra vissa produkter dyrare, men också i allra högsta grad gynnar miljövänliga beslut. Detta borde ju vilket stolpskott som helst fatta, att om miljöskadliga lösningar blir lönsammare än de miljövänliga så kommer företagen att välja de miljövänliga.

Miljöskatt är vidare en relativt liberal lösning. Jag tycker till exempel mest bara att man ska tvinga företag att vara miljövänliga via lagstiftning. Idag är det mer kostsamt att vara miljövänlig än att inte vara det, och det måste väl alla förstå att ett system där man tjänar pengar på att förstöra planeten inte är vettigt eller hållbart. Det är inte en sund ekonomi, helt enkelt.

Vissa är emot miljöskatt av praktiska skäl, och det kan ja väl till viss del sympatisera med. Vissa verkar dock vända sig emot miljöskatt på ideologisk grund, för att man ska få ”göra vad man vill” i någon slags dumliberal anda. ”Men tänk på friheten” skriker folk och viftar hejvilt med armarna. Visst, jag är för frihet och självbestämmande till exempel över den egna kroppen men varför ska företag har rätten att förstöra planeten, som vi ju alla lever på.

Det är väl en jävla självklarhet att en person eller ett företag som tjänar pengar på att exploatera naturresurser eller förstöra miljön tar ansvar för den jord och de människor de tjänar sina pengar på. Företag som inte får denna ekvation att gå ihop ekonomiskt, alltså att kunna driva sin verksamhet på ett miljövänligt sätt, borde ärligt talat dö ut och det snarast. Jag fattar inte hur man kan tycka något annat i den här frågan, jag fattar inte hur man kan tycka att det på något vis är rätt att explorera jorden utan att ge något tillbaka. Det förefaller mig bara helt jävla orimligt.

Barn som politiskt slagträ.

Sverigedemokraten Eddie Påfvelssons gjorde ju ett ganska omtalat uttalande om att rasblandning skulle vara något negativt. Eller, han kallar det ju inte rasblandning eftersom han ställer sig emot rasbegreppet utan menar istället att det är en fråga om kulturblandning. Och så var det ju den där lilla grejen med att han tycker att nationalsocialism är kärlek, men jag är mycket mer intresserad av att skriva om rasbladningen.

Man tar ifrån ett barn rätten att ha ett riktigt ursprung så att barnet kan känna en trygghet. På samma sätt som man ska ha en mamma och en pappa så ska man ha en historia. Men jag gillar inte rasbegreppet, utan jag syftar på människor från olika världsdelar, säger han.

Det jag tycker är intressant med detta är detta eviga behov folk har att förklara vad människor i allmänhet och barn i synnerhet behöver i sina liv. Det är klart att den kan verka förvirrande för vissa ungar att ha två eller tre olika kulturarv och nationaliteter att fundera på, istället för enbart en. Jag hade dock tyckt att det varit jätteroligt att ha en förälder från ett annat land. det ger en öppning till andra kulturer, tanketraditioner och språk. Nu är mina båda föräldrar svenska sedan många generationer, vilket duger gott det med, men jag kan inte komma ifrån att jag hade uppskattat om en av dem kom från ett annat land.

Sofia Capel skriver bra om detta. Hon har föräldrar från två olika länder och sedan växt upp i ett tredje, för att flytta till ett fjärde. Hon skriver om hur folk automatiskt antar att detta har varit en stor grej, liksom påverkat henne mer än vad ens bakgrund generellt påverkar en.

Det är väl klart att ens uppväxt och bakgrund påverkar en. Det gäller ju oavsett om man har fler eller färre en två föräldrar, inte lever med sina föräldrar, har två mammor eller två pappor eller har föräldrar från olika kulturer. Det kan säkert tillföra dåliga saker, som oro över att inte känna sig ”normal” (något som ju främst samhället för på en, snarare än hemförhållandena som sådana) men säkert även något bra. Jag fattar verkligen inte folks behov av att definiera exakt vilka förhållanden barn mår bäst under.

Barns behov och intressen används som ett politiskt slagträ, och det är såklart bekvämt eftersom de själva inte kan uttrycka sig, och om de gör det så tas de inte på allvar. Jag tror att de flesta barn mår bra bara de får kärlek, trygghet och uppmärksamhet i sina hem, utöver det tror jag inte att det finns några speciella konstellationer som är överlägsna andra. Däremot tror jag att många andra är väldigt fasta i uppfattningen att andra ska växa upp under samma förhållanden som de själva gjorde, speciellt om de växt upp under väldigt normativa förhållanden.

Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull.

För det mesta har jag tilltro till människor. Tänker att de är vettiga, att de flesta kan och vill förstå och göra världen till en bättre plats. Men så ibland så exponeras man inför den avgrundsdjupa och gränslösa idioti som finns ute i världen. Nej, jag menar inte folk som bara ”inte tycker som jag” utan människor som gå in med någon slags målsättning att aktivt motarbeta rörelser för likabehandling, komma med idiotiska argument som inte baserar sig i verkligheten och sedan känna sig förtryckta när man inte är intresserad av att ”diskutera” med dem. Fan vad tröttsamt det är, vad det tar på krafterna.

Nej, jag är inte intresserad av att diskutera med alla människor. Vissa personer ha jag så lite gemensamt med åsiktsmässigt att det inte är någon ide att prata, tyvärr. Så resonerar väl alla i någon grad? Varför ska man lägga energi på att samtala med någon som inte vill förstå, det förefaller ju bara meningslöst för båda parter.

När jag diskuterar vill jag att nivån ska hållas relativt hög, jag är inte intresserad av pajkastning, personangrepp och halmgubbar. Därför diskuterar jag helst inte med personer som jag inte tror att jag kan upprätthålla den nivån med. Det tycker jag är vettigt, ty jag ser absolut inget syfte med att ägna tid åt sådant och har i ärlighetens namn extremt svårt att förstå varför andra gör det.

Diskussion för diskussionens skull är bara ovettigt och oproduktivt. Jag är inte intresserad av att ”ta” någon jävla ”debatt” bara för sakens skull. Jag är intresserad av att lägga min intellektuella energi där det spelar roll, där jag kan lära något av någon eller där någon annan kan lära av mig. Man behöver inte tycka lika, men man ska åtminstone ha en ingångspunkt av att man vill lyssna på varandra och förstå varandra. Jag ser inget egenvärde i att människor säger saker bara för att det kan sägas, för att de får säga det. Jag ser inget egenvärde i att uttrycka min åsikt.

Detta är skälet till att jag sällan läser mansrättsaktivistbloggar, än mindre kommenterar i dem. Jag skriver om sådant först när jag anser det vara tillräckligt relevant som samhällsfenomen. Att en enskild person eller en mindre grupp tycker en skitpuckad grej gör mig inte bekymrad eller villig att ”ta debatten” med dem. De gör mig bara ledsen och grinig att göra det, och det är nog inget som gör det lättare för mig att få igenom vad jag vill.

En jävligt oviktig klassfråga.

Såg på Agenda med Gustav Fridolin som medverkande idag, där det diskuterades miljöskatt. Fridolin tog upp detta att flyg väldigt ofta är otroligt subventionerat, till skillnad från annan och mer miljövänliga fortskaffningsmedel, och menade såklart att vi måste ha skattesatser som gynnar miljövänligt leverne.

Och sedan den eviga responsen på detta: ”så du menar att det ska bli dyrare att flyga? Stackars alla barnfamiljer när de ska på Thailandssemester!”. Herregud, hur kan man ens vräka ur sig en sån sak? Fridolin var väldigt tydlig med att man ska bygga upp ett system för ett miljövänligare samhälle som inte gör det svårare för de personer med de minsta marginalerna. Som respons på detta så säger programledaren att dessa barnfamiljer som åker till Thailand tillhör denna grupp. Ursäkta mig, men det gör dem inte. Hur fast är man inte i sitt medelklassperspektiv om man ser barnfamiljer som har råd att åka till Thailand som någon slags representant för hushåll med små marginaler. Det är klart att det finns Thailandresenärer som tillhör denna grupp, men det är knappast representativt.

Sedan säger programledaren att Fridolin vill göra det till en klassfråga att åka till Thailand. Fattar ni det? En klassfråga! Herregud människa, det är redan en klassfråga. Och ja, jag tycker fan att det är helt okej att det är en klassfråga att åka till Thailand. Det är klart jag önskar att ingenting i hela världen var en klassfråga, men i förhållande till alla andra saker som människor vägras tillträde till på grund av sin klasstillhörighet så tycker jag att semester i Thailand är en av de minst akuta.

Om man nu tänker sig att man slutar gynna miljöfarlig trafik och börjar subventionera miljövänlig trafik, såsom tåg och kollektivtrafik, istället. Det är väl rimligare att man prioriterar att människor kan ta sig till skola eller jobb eller hälsa på familj och vänner i landet än att de ska kunna semestra i Thailand. Att kollektivtrafik är en klassfråga är en jävla skam, att semester i Thailand är det är på sin höjd en tråkig omständighet för ett antal hushåll som ligger i gränslandet.

Det är ju skitbra att man har börjat tala om klass mer och mer i den offentliga debatten, jag tycker verkligen det är viktigt och en positiv utveckling. Men det blir bara fånigt när man tar upp saker som att Thailandsresor blir dyrare som ett exempel på klassförtryck.

Dessa personer förtjänar inte min repekt eller tid.

Det är klart att de som säger sig ingå i en rörelse också till viss del står som symbol och representant för denna rörelse. Du kan inte bara kalla dig feminist utan att det betyder något, och även om folk har olika åsikter inom rörelsen så binds vi såklart samman av likheter. Vem som helst kan inte erkännas som feminist, det är mer än ett ord. Det är även så att medlemmar i en rörelse måste ta ett visst ansvar för rörelsens historia. Om något inte fungerat eller gått fel så bör man ta ställning till detta. Man kan inte bara svära sig fri, ty man ingår av egen vilja i ett kollektiv som står för en massa olika saker.

Jag har absolut inget emot iden om ett kollektivt ansvar inom olika rörelser. Jag anser själv att man om man kallar sig främlingsfientlig, kristen eller mansrättsaktivist får ett automatiskt ansvar att ta avstånd från de inom gruppen florerande idéer som man inte sympatiserar med alternativt stå till svars för dem. Man kan inte bara säga ”men det sa inte jag” om det finns visst tankegods som är vanligt förekommande, ty i så fall så låter man ändå dessa åsikter florera, även om man inte personligen uttrycker dem. Det är dock ett tydligt sätt att ta ställning för vissa idéer att varken ta avstånd från dem men fortfarande betrakta sig som en del av rörelsen eller lämna rörelsen.

Däremot blir det tröttsamt när man åläggs att göra avbön varje gång man öppnar munnen för att tala om feminism, speciellt då man ska göra avbön för åsikter inte ens hälften av alla feminister står för. Det är inget anat än en halmgubbe, något som tas upp igen och igen och som feminister förväntas ta ställning emot fast det liksom aldrig har varit allmänna åsikter bland feminister och absolut inte är det idag.

Jag kan tänka mig att ta avstånd från vanligt förekommande feministiska uttalanden och idéer jag inte ställer mig bakom, vilket jag också gör. Jag brukar även förtydliga att jag inte tycker saker som det annars ligger nära till hands att tro att jag tycker. Däremot orkar jag inte ta avstånd från något som inte är en stor del i rörelsen och som jag aldrig gjort sken av att hålla med om. Konfrontera mig med vad jag säger istället, de resonemang jag faktiskt för. Och om du undrar var jag står i vissa frågor; fråga trevligt. Attackera mig inte med ”men ni feminister tycker ju såhär” utan att varken ha belägg för saken i sig eller ha anledning att tro att jag håller med.

Ett grundläggande krav på att jag ska bevärdiga mig med att ta någons argument på allvar är att hen har gjort i alla fall ett litet försök till att sätta sig in i ämnet i fråga. En person som anklagar mig för att hata män, tycka att män är djur och att vi ska ha mansskatt har uppenbarligen ingen koll på varken den feministiska diskursen i stort eller på mig som person, och detta trots att denna information är mycket lättillgänglig. En person som inte tar en argumentation med mig på tillräckligt stort allvar för att göra en snabb sökning men fortfarande vill spy ut sina åsikter, uppfattningar och ”argument” förtjänar inte min respekt eller tid, så enkelt är det.

Vita kränkta kvinnor.

På Twitter finns det ett (väldigt oaktivt) konto som heter ”vita kränkta kvinnor” som uppenbarligen är någon slags ironisk reaktion på facebook-gruppen ”vita kränkta män” som attackerar feminister och ironiserar över feminism genom att dra helt sinnessjuka paralleller till patriarkatet. Jag fick till exempel denna kommentar:

en vit cis hetero medelklass kvinna skriver nyfeministisk debattartikel i Aftonbladet. #avant-garde

Det är ju inte så att jag reagerar på att någon skriver såhär på twitter, men jag tycker att detta är en ganska vanlig inställning bland folk som ska försöka göra sig lustiga över feminismen.

Och tänkte typ såhär: ja, det är ju sant att jag ändå har det ganska bra eftersom jag är överordnad i en massa olika maktordningar, till exempel rörande etnicitet, sexualitet och klass. Detta är jag medveten om och försöker ta ansvar för i mitt handlande, både på ett personligt plan men också i mina politiska ståndpunkter. Det är jätteviktigt att man förstår vilka fördelar man har här i världen gentemot andra och tar ansvar för det.

Vissa människor försöker göra poäng av att många feministiska kvinnor inte alls är särskilt förtryckta, att det inte är så synd om oss. Alltså nej, det är inte synd om mig, för guds skull. Jag vet det. Jag har det verkligen förhållandevis bra och jag har inga problem med att erkänna det. Jag upplever det heller inte som provocerande att någon annan påpekar det, som vissa vita män tycks bli.

Och nej, feminism är väl inte så jävla radikalt, snarare en ganska självklar åsikt i mina ögon. Dock en åsikt jag innehar och är beredd att försvara. Att jag är feminist handlar inte om att nära någon slags självbild som radikal, jag önskar verkligen att feminismen vore en oprovocerade ideologi, men så är det ju faktiskt inte idag. Deppigt.

Bara för att man konstaterar att man är strukturellt underordnad i vissa sammanhang så betyder inte det att man tycker synd om sig själv eller har en så kallad offerkofta. Det finns en ide om att alla som påtalar problem och orättvisa de själva blir utsatta för grottar ner sig i sin offerroll, men så behöver inte alls vara fallet. Du kan vara medveten om något, belysa och bekämpa något, utan att för den sakens skull gå omkring och tycka synd om dig själv.

Måste man vara mest förtryckt i hela världen för att vara intresserad av att kämpa mot maktstrukturer och förtryck?

Antifeministargument.

Två grejer som alltid dyker upp när feminism diskuteras är dessa argument:

  1. Feminister tycker att män är djur. Detta var det Ireen von Wachenfeldt, före detta ordförande för Roks, en paraplyorganisation för kvinnojourer i Sverige, som sade i en intervju. Det skedde 2005, alltså för sju år sedan. Uttalandet möttes av stark kritik från den egna organisationen och en tredjedel av medlemsjourerna lämnade organisationen. Det föranledde också Ireen von Wachenfeldts avgång som ordförande. Säkert finns det även andra feminister som håller med men jag har aldrig träffat eller hört talas om någon. Att man sju år efter att detta inträffat, efter att en mängd feminister och feministiska organisationer tagit avstånd från uttalandet, efter att den som gjorde uttalandet har fått avgå som en följd av uttalandet fortfarande ta upp det varje gång man diskuterar feminism är fan absurt. Hur kan man fortfarande anse denna utsaga utgöra ett relevant argument emot feminism?
  2. Feminister vill ha mansskatt. Det har aldrig lagts fram något förslag på mansskatt. Det detta rörde sig om var att flera vänsterpartister, Gudrun Schyman inkluderad, lade fram en motion om att man skulle utreda mäns våld mot kvinnor och barn, alltså en effekt av patriarkatet, och beräkna vad kostnaderna för detta var på en nationell basis. Det fanns inget förslag om att mäns skatt ska höjas på grund av detta. Detta skedde 2004 och flera feminister har sedan dess offentligt uttalat sig emot mansskatten, som inte ens var föreslagen från första början. Ändå så är detta, åtta år senare, ett av antifeministernas primära argument för att föra feminismens diskriminering av män i bevis. Poängen är att detta inte var något existerande politiskt förslag, snarare en missuppfattning och möjligtvis en retorisk modell från vissa håll, men det har mig veterligen aldrig diskuterats införandet av en verklig mansskatt seriöst inom den feministiska rörelsen i Sverige.

Personer som tar upp dessa två exempel när de ska föra feminismens dålighet i bevis är ärligt talat inte värda att ta på allvar. Feminister har gång på gång tagit avstånd från dessa uttalanden och förslag, även i de fall där det inte ens har funnits något att ta avstånd från från början, och ändå kommer det upp så fort någon kallar sig feminist. Släpp det, för helvete.

Tack för stödet.

När jag publicerade artikeln igår så var jag verkligen orolig. Jag visste att den skulle väcka reaktioner, att det skulle komma en massa mansrättsaktivister och vara arga och sura, kalla mig lilla gumman och förklara för mig hur världen fungerar. Och så skedde ju, såklart. Men jag fick också en sån enorm jävla uppbackning.

Jag vill bara säga tack för det. Det betyder väldigt mycket att folk kommenterar, sprider, gillar och tar det jag skrev i försvar. Inte som att jag annars hade bytt åsikt, men det gör verkligen skillnad att inte känna att man står ensam. Sånt är jobbigt och tär, även om det ”bara” är elaka kommentarer på internet.