Kategori: Politik

Debattartikel, ocuttad.

Här kommer alltså, som utlovat, hela debattartikeln innan den blev nedskuren ganska rejält. Håll tillgodo.

Som nätaktiv feminist så stöter man på alla möjliga typer som vill opponera sig mot det man gör. Ofta inte emot en specifik text eller slutsats, utan snarare emot det faktum att man driver en feministisk blogg och skriver feministiska texter. Män är minsann också förtryckta, upprepas in absurdum.

Jag håller med om att det finns problem som drabbar män för att de är män. Bland annat anses män ha större skyldighet att gå ut i krig, de tar oftare livet av sig, gör sämre ifrån sig i skolan och faller lättare in i brottslighet. Alla dessa saker är problem som drabbar män just för att de är män och är alltså misandri, den manliga motsvarigheten till misogyni.

Om någon väljer att ta tag i något av dessa problem och försöka göra något åt det är jag den sista att protestera. Jag har till och med gjort det själv genom att ifrågasätta machoidealet som jag tror ligger till grund för mycket av den sociala press som män känner. Jag, och många feminister med mig, tycker att dessa frågor är viktiga och skulle under inga omständigheter motarbeta någon som ville göra något för att lösa detta samhällsproblem.

Men man kan inte fokusera på allting samtidigt och för mig har det varit naturligt att fokusera på feminism. Alltså på vilka sätt kvinnor, och ibland även män, drabbas av de patriarkala strukturerna i vårt samhälle. Anledningen till det är att jag själv är kvinna och således har en naturlig inblick i hur detta förtryck slår. Jag vet, av naturliga skäl, ganska lite om hur det är att vara man i dagens samhälle. Jag har en väldigt begränsad möjlighet att på egen hand kunna förstå och analysera det strukturella förtryck som män utsätts för.

På samma sätt som jag försöker förstå rasism, klassförtryck och annat förtryck även fast jag själv inte är utsatt för det skulle jag gärna försöka förstå förtrycket av män. Problemet är att det är väldigt få som vill berätta om det. De flesta mansrättsaktivister fokuserar på att klaga på feminister för att vi inte tar upp deras problem åt dem. På att vi har valt att fokusera på en viss maktstruktur, ett specifikt förtryck, som råkar vara ett annat än vad de personligen tycker är viktigt.

Jag kan inte tala för alla feminister men personligen skulle jag aldrig klaga om någon startade en mansjour, mansseparatistiska kvällar på badhuset eller skrev en uppsats om sexismen mot män i tjejtidningar. Jag skulle snarare ta till mig budskapet med intresse, precis som jag gör med artiklar om rasism eller klassförtryck. Däremot tycker jag att det är tragiskt att något så viktigt som detta har kommit att bli en plattform för pajkastande mot feminister som gör sitt bästa för att befria samhället från det patriarkala förtrycket.

Tar avstånd från manshat.

Man ska tydligen ta avstånd från manshat som feminist. Även om det inte är ett stort problem bland feminister att de hatar män, även om jag själv inte sprider manshat, även om jag står upp emot manshat när det dyker upp och även om jag skriver om att det är problematiskt när feministisk analys skymmer sikten för problem män drabbas av räcker det tydligen inte. Så nu tar jag avstånd från manshat. Här kommer det:

Tydligare än såhär kan det väl inte bli? Men för att ändå förtydliga: jag hatar inte män, jag tycker inte att män är djur (i någon högre grad än kvinnor), jag tycker inte vi ska ha en speciell mansskatt, jag tycker inte att män är svin. Okej? Kan jag få fortsätta skriva om feminism nu?

Jag är en väldigt häftig åsiktsperson som har en debattartikel uppe på Aftonbladet.

Tja! Jag är cool och har i denna stund en debattartikel uppe på Aftonbladet som ni kan läsa här. Den handlar om mansrättsaktivister. Den är ganska nedskuren, och jag tänkte publicera den fullständiga versionen som jag skrev först om ett litet tag.

Nu stålsätter jag mig inför den hatstorm som troligen kommer komma från mansrättsaktivister. Tänk om den uteblir bara för att jag skrev så? Vore nästan en besvikelse, men bara nästan.

Hur kan man tycka att det är rimligt att kollektivtrafik är en lyxartikel?

Läser att Sl-kort är en lyxvara för många, vilket är föga förvånande eftersom det kostar närmare tusenlappen, och tänker på denna krönika av Fridah Jönsson om att kollektivtrafik minsann inte är en mänsklig rättighet och att man kan cykla istället om man inte har råd. Ja, klart man kan cykla om man bor nära jobbet, speciellt om man bor i stan, och om man har råd med en duglig cykel.

Jönsson har rätt såtillvida att detta inte vore ett problem om alla personer hade pengar nog för att lägga dem på ett Sl-kort, men så ser samhället inte ut idag och regeringen för inte någon politik för utjämning av klassklyftor eller minskande av fattigdom, så då är det väl bara rimligt att kräva att de statliga bolag som finns gör sitt för att dessa personer ändå ska kunna ta del av samhällsservice. Det är lite som att argumentera emot fri skola och sjukvård med att det är att människor inte har råd med marknadsalternativ som är problemet, inte marknadsalternativen i sig.

Det är inte helt ovanligt att folk argumenterar emot vissa samhällsförändringar med att det inte är grunden till problemet, utan bara ett symptom eller en påbyggnad. Detta kan vara ett effektivt sätt att upprätthålla status quo, eftersom det gör att man ägnar en massa tid åt att gräva i vad som är det ”egentliga” problemet istället för att göra vad som föreslagits, som åtminstone kan vara mildrande. Bara för att källan till ett problem är något annat betyder inte det att man inte ska mildra skadeverkningarna.

Ekonomisk nöd blir så mycket enklare att hantera om man trots den har tillgång till det essentiella, som skola, sjukvård, bostad, möjlighet till förflyttning och så vidare. det borde säga sig självt att en fattig person blir tryggare i sin situation om hen har tillgång till detta ändå. Det slutliga målet ska såklart vara att ingen behöver leva i ekonomisk nöd, men så länge det inte är en realitet så kan vi inte sluta underlätta för dem som gör det.

Och så detta eviga ”det är inte en mänsklig rättighet”. Herregud, vilket dåligt argument det är! Rättighetsresonemanget hade kanske fungerat om kollektivtrafiken sköttes av fristående företag som kunde konkurrera på en fri marknad, men så är icke fallet med Sl. Kollektivtrafik är en del av samhällets infrastruktur, det är en samhällsservice som byggts upp med skattepengar. Det är dessutom lönsamt för samhället i helhet om människor kan förflytta sig. Jag fattar inte hur man kan tycka att kollektivtrafik borde vara en lyxartikel, det är ju fullständigt orimligt.

Sexig politik.

Diskuterade ”twitters sexigaste” på just twitter. Twitters sexigaste är en tävling som handlar om att kora just twitters sexigaste. Men sexigt handlar här inte om att twittra om sex, se sexig ut eller liknande utan om detta:

Twittrare uppmanas nominera personer med så mycket personlighet, humor, smarthet, briljans eller andra egenskaper som gör att de känns som det sexigaste vi kan hitta.

Sexighet är alltså ”personlighet”, humor, smarthet briljans och så vidare. Och jag blir så trött, så trött på att allt i slutänden ska koka ihop till att vara sexigt.

Skrev om detta och fick, som väntat, invändningen att många faktiskt anser dessa egenskaper attraktiva och att sexighet bör gå och går utanför rent fysisk attraktivitet. Detta stämmer, och jag har såklart inga problem med att folk attraheras av dessa egenskaper. Vad jag däremot finner tröttsamt är att dessa egenskaper inte får stå för sig själv, utan sätt i kontexten av att andra finnas dem attraktiva. Jag skulle bli ganska grinig om någon beskrev mig som ”sexig” eftersom jag uttrycker min åsikter, är intelligent eller liknande. Jag vill att dessa egenskaper ska få stå för sig själva.

Vidare tänker jag på en gång när jag var med och startade upp ett ungdomsförbund där en medverkande uttryckte en önskan om att vi skulle vara ”sexigare” än det redan existerande ungdomsförbunden och sedan hade idéer om vilka politiska perspektiv, metoder och retorikval som anses sexiga bland ungdomarna. Även Centerstudenter har försökt slå sig in på sexighetsspåret men sin utvikningskampanj, och jag har även hört det ryktas om andra försök såsom att säga att ”storleken spelar roll” när man talar om skyskrapsbyggen.

För mig är detta väldigt typiskt för den unga intellektuella och politiska eliten eller vad man nu ska kalla det. Det viktiga är ”sexighet”, inte nödvändigtvis som i knullbarhet men som i att allt man gör, säger och så vidare ska belysas utifrån något slags lifestyleperspektiv, ett personligt varumärkesbyggande för att sälja in vissa politiska idéer. I takt med detta blir ofta själva innehållet mer urlakat, fullt av meningslösa statements och plattityder såsom att man ska få vara som man vill, vad nu det ska betyda.

Politiken handlar för dessa människor inte om att ta fram lösningar för att göra människors liv bättre utan om att marknadsföra sig själv som individ samt ha någon slags intern debattävling, eftersom det är sexigt. Det är sexigt med politiskt engagemang, intelligens och så vidare. Jag föraktar dessa människor, ty den som inte har ett intresse för att göra världen till en bättre plats har inte i politiken att göra enligt mig.

Och denna tweet ringar in saken så jävla väl. När jag kritiserade utviket så fick jag svart att det var ”kul” och inte så seriöst. Ja, det är just dte som är problemet. Att detta för er inte är något seriöst, bara en låtsaslek eller möjligtvis en framtida karriär, ett sätt att bygga sitt personliga varumärke och få flamsa runt samtidigt som man framstår som intellektuell.

Ett ganska rörigt inlägg om postkolonialism.

Intressant skrivet av Lena Andersson om postkolonialism, som är en samhällsvetenskaplig inriktning om studerar kolonialismens nutida effekter. Som jag förstår det kritiserar hon det när det kommer från människor som också har ett övrigt strukturperspektiv på samhället, till exempel feminism. Jag håller generellt med om kritiken med att perspektivet ibland kan dras alltför långt, bli en fråga om långsökta teorier och förtryck snarare än en fråga om verkligt förtryck och hur man ska frigöra sig från det. Lena Andersson tar som exempel hur man ibland inom denna tanketradition ser på förtryck riktat mot österländska kvinnor kontra västerländska kvinnor, där man i det första fallet är pigg på att påpeka att man inte ska överföra västerländska normer på andra samhällen, agera moraliska ryttare eller komma där och komma med uppdraget att ”rädda världen” från något slag idémässigt mörker medan man i det andra fallet gärna analyserar det patriarkala förtrycket ner in i minsta detalj.

Jag kan tycka att oviljan att erkänna objektiva moraliska värden är olycklig. Jag tror på objektiva värden såtillvida att jag ser förtryck som fel, oavsett vem som drabbas av det och hur det går till. Jag tycker inte att till exempel mord, misshandel eller könsstympning någonsin kan bli något berättigat, oavsett kulturell kontext. Jag anser inte heller att det någonsin kan vara rätt att som samhälle hålla människor i prekära livssituationer; utan mat, bostad, möjlighet att komma någonvart i livet och så vidare om det finns reella möjligheter att undvika det. Jag är inte fullt på det klara med exakt hur en allmänt giltig moral skulle kunna se ut, men jag tycker absolut att man kan säga att det finns saker som är mer eller mindre bra eller moraliska utan att det ska ses som någon slags förlängning av kolonialismen.

Däremot så tycker jag inte att det finns några konstigheter i att man är försiktig med att analysera och definiera andra förtryck eftersom det faktiskt lätt får en ganska obehaglig ton av moraliskt översitteri. Ett stort problem är också att främlingsfientliga röster kapar till exempel feministisk terminologi för att framställa Islam i dålig dager. Det intressanta här är att dessa teorier om maktstrukturer anses fullt dugliga när de används för att kritisera andra, men inte för att kritisera det egna samhället, alltså motsatsen till vad Lena Andersson anklagar postkolonialismen för.

Ja, jag tycker att man ska kunna kritisera även Islam som religion och kultur utan att ses som kolonialistisk i sitt idébygge, men risken är tyvärr stor att man fastnar i något slags evigt skuldbeläggande av andra kulturer och religioner istället för att göra upp med sin egen. Risken är stor att man istället för att frigöra en grupp från förtryck förtrycker en gång till, vilket jag ofta upplever är fallet i till exempel slöjdebatten.

Det finns bra och dåliga sätt att hjälpa till exempel kvinnor i samhällen olika vårt eget från patriarkala förtryck. Jag tror inte att det är en framkomlig väg att samma personer gör såsom de gör på hemmaplan, bryta sönder allting i minsta lilla beståndsdel och syna strukturerna noga noga. Jag tror att det kräver att man befinner sig i kulturen för att kunna göra det, helt enkelt för att sådant inte kan analyseras på samma sätt utifrån. Man måste vara inne i det, helt enkelt.

Med detta inte sagt att vi inte ska ta ställning emot kvinnoförtryck i andra kulturer, det ska vi absolut. Men vi ska inte göra det genom att analysera åt dem, utan snarare genom att ge dem medel för att själva kunna genomföra analys och föra sin kamp. Om man gör det förra blir det nämligen att knäppa dem på näsan och överföra våra egna idéer om vilket uttryck patriarkatet tar sig och hur det ska bekämpas. Sådant måste ju vara annorlunda beroende på kulturell kontext. Det är en stor skillnad på olika sorters stöd. Det första är att gå in med sina egna färdiga analyser, uppfattningar och värderingar och före dem på andra. Det andra är att utifrån ett visst ramverk, som till exempel bekämpandet av patriarkala strukturer, bistå med hjälp ekonomiskt och kunskapsmässigt utan att för den sakens skull gå in och ta över. Jämför med att på eget initiativ gå in i ett land i förevändningen att införa demokrati, som i Irak, och på att bistå med militärt stöd i ett uppror som från början skapats av och definierats av folket, som insatserna under arabiska våren. En frigörelse från förtryck kan aldrig göras helt och hållet av någon annan ty då kommer analys, metoder och så vidare oundvikligen att bli missriktade. Det måste alltid komma primärt från de förtryckta själva, även om man såklart ska hjälpa till så mycket som möjligt.

Varför talar vi så gärna om kön, men inte om klass?

Detta är ingen nyhet utan en gammal artikel från skolverket, som jag antar fortfarande är sann. När det rapporteras om att killar halkar efter tjejer i skolan så får man ofta intrycket av att kön är den främsta strukturella skiljelinjen mellan skolelever, vilket inte stämmer enligt skolverket. Kön har en ganska marginell inverkan i förhållande till andra faktorer, såsom klass.

Att klass är viktigare än kön för studieresultat förvånar mig inte det minsta, däremot säger det något om samhället hur mycket olika faktorer för framgång i skolbänken lyfts fram. Att göra och lyfta fram studier om pojkar och flickors studieresultat är populärt, att göra detsamma rörande klass är det inte. Jag tänker mig att det handlar om att vi är vana vid att tänka i kön, att könen är olika, medan vi helst inte funderar på olika skillnader på personer ur olika samhällsklasser.

Könsskillnaderna kan alltid bortförklaras med biologi, klasskillnaderna däremot är inte alls lika enkla att vifta bort med att naturen dikterat dem, även om en och annan personer gjort ett försök. Vi är vana vid att förklara könsskillnader med att det ”är så” och bortse från klasskillnader. Könsskillnaderna är ju något som samhället ständigt försöker skapa ur väldigt lite, medan klasskillnaderna är något man försöker förneka fast de finns där.

Nåja. Allt detta är bara egensnickrade teorier. Vad tror ni? Varför är man så pigg på att tala om kön, men inte om klass.

Mansrättsaktivister borde fokusera på sina egna problem istället för att hacka på oss feminister.

Ofta stöter man på en invändning som låter typ såhär: ”ameh duuuråååå” när man tar upp problem i mäns inställning mot kvinnor. Det kan antingen röra sig om att man vill påpeka att förhållandena även kan vara motsatta eller om att det finns andra förtryck. Till exempel att jag är vit, hetero, cis och medelklass och därmed står över i andra maktstrukturer.

Detta stämmer. Absolut. Bara för att jag är kvinna så betyder inte det att kan svära mig fri från andra maktstrukturer där jag är överordnad. Däremot är det en stor skillnad på att förneka dessa och på att inte aktivt lägga fokus vid dem. Jag fokuserar på könsmaktsordningen eftersom det är den jag själv känns konsekvenserna av. Jag skriver emellertid även om klass- ras- och hbt-frågor även om de inte rör mig personligen, bara inte lika mycket.

För det första handlar detta om att jag inte vill tillskriva mig något slags tolkningsföreträde för andra förtryckta grupper, eftersom det ofta kan bli en förlängning av förtrycket. Jag kan skriva om rasism, men jag har inte samma insikt om hur förtrycket slår och vad det består i av naturliga skäl. Därför ska jag inte heller ge sken av att veta det.

Jag är fullt medveten om att jag är privilegierad i jämförelse med många andra grupper. Därför åligger det mig att ta ansvar, att lyssna och försöka förstå, men inte att själv definiera förtryckets natur. Jag skulle bli arg om någon man kom och försökte knäppa kvinnor på näsan om vad feminism är eller borde vara. Jag uppskattar feministiska män men jag vill inte att de ska ta sig tolkningsföreträde framför mig eller andra kvinnor. Jag vill inte att de ska definiera problemen med könsmaktsordningen åt mig, säga åt mig vad som är rätt och fel. Precis som jag inte ska knäppa någon ur arbetarklassen på näsan med vad som är problemet i deras position.

Om man känner sig utsatt för sexism, rasism eller något annat förtryck så borde man definiera det, vari det består och vad man bör göra åt saken. Detta har jag inget emot att mansaktivister gör. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar upp på vilka sätt det är jobbigt att vara man. Till exempel frågan om varför män begår så mycket självmord, varför många män är ensamma, våldsamma, klarar sig dåligt i skolan och så vidare behöver en lösning. Men detta är inte min sak att ta hand om. Jag vet inget om detta förtryck, jag är inte i det. Jag kan inte säga vad det består i. Det handlar inte bara om att jag inte vill utan också om att jag inte är kapabel. Jag fokuserar på det jag kan mest om, alltså feminism. det är där jag har mest att säga, mest kunskap och där jag kan ta mig rätten att analysera och tolka samhället.

Problemet blir när man istället för att problematisera de strukturer som förtrycker en hackar på andra strukturperspektiv för att de får för mycket plats. Ett bra sätt att få mer plats är att prata om det ni upplever som problemen istället för att hacka på andra för att de inte tar upp dessa problem. Jag skulle ha all respekt för en mansrättsblogg som faktiskt tog upp strukturella problem män drabbas av för att de är män, istället för att tjata om sina konstiga uppfattningar om hur feminister är.

Har ni någonsin läst något här som handlar om att det inte är ett problem när män mår dåligt, blir våldtagna eller tar sina liv för att kvinnor har det värre eller lika illa? Jag har till och med upprepade gånger ställt mig emot sådana utsagor. Jag brukar inte heller gå in på Ströms eller Billings blogg och påpeka hur förtryckta kvinnor är, eller att kvinnor utsätts för samma problem, när de skriver om något som är jobbigt för män.

Alla mansrättsaktivister borde lägga mer fokus på vari deras problem består och hur de ska lösas istället för detta absurda fokus på att hacka på feminister. Feminister som grupp har inte sitt primära fokus i att hacka på mansrättsaktivister. Feminister tycker i regel inte att det är något dåligt om det öppnas en mansjour eller om det dras igång ett arbete mot problemen med mäns psykiska hälsa eller mäns kriminalitet. Vi fokuserar på det problem som kvinnor blir utsatta för, vilket då och då har att göra med ett orimligt stort fokus på mäns problem i samhället. Mansrättsrörelsen däremot fokuserar nästan uteslutande på att bekämpa kvinnorättsrörelsen, som om det var dennes fel att män tar livet av sig oftare än kvinnor eller att män förväntas vara fysiskt starka. Mig veterligen så brukar i alla fall det senare tas upp av feminister då och då.

Gör gärna en sammanställning om på vilket sätt tjejtidningar och Sex and the City är sexistiskt och förtrycker män, men gör det för guds skull som en kritik av dessa företeelser och inte för att förminska den problembeskrivning som feminister gör av herrtidningar. Båda dessa är problem och det ena förtrycket blir inte mindre problematiskt för att det andra också existerar. Jag skulle gärna läsa en sådan sammanställning, till och med kunna tänka mig att göra den, men jag förstår inte vad det har med Slitz sexism att göra.

Detta borde även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

En invändning jag har fått en herrans massa gånger mot mitt Slitz-inlägg är att det står samma saker i tjejtidningar. Jag antar här att man åsyftar vad jag skulle vilja kalla en instrumentell människosyn, alltså att människor ska ”användas” och sedan bytas ut eller uppgraderas på olika sätt. Jag håller med om att detta förekommer även i tjejtidningar och jag tycker att det är en vidrig syn att ha på människor oavsett vem som riktas den mot vem. Människor ska ses som mål och inte som medel och jag förstår inte hur man kan tala i termer av att ”byta ut” sin partner mot ”något bättre” alls.

Denna syn på människor och relationer är samhällsomspännande och ökar, i alla fall enligt min egen uppfattning. Jag tror den har mycket att göra med ett i allmänhet hårdnande samhällsklimat där alla uppmanas till att ”satsa på sig själva” och vara sin egen lyckas smed. Omtanke om andra hamnar i skymundan i en sådan värld. Det är djupt tragiskt och det är inget jag ställer mig bakom.

Vissa försöker få det till att detta är feminismens fel, för att kvinnor uppmuntras till att se till sina gena behov och intressen i första hand. Må så vara, men detta är ju inte vad alla feminister står för. Jag har vänt mig emot det länge och ser det framförallt som något liberalfeministiskt, eller powerfeministiskt som man också skulle kunna kalla det. Det är ett entreprenörsideal där man ska kämpa sig upp mot toppen självständigt, personligen göra upp med patriarkatets förtryck mot en själv eller kanske använda sin ”kvinnliga charm” för att komma framåt. Jag vill ha ett samhälle där människor tar hand om varandra, inte ett där allt handlar om att slåss om platsen på toppen på lika villkor.

Nåja, med det sagt att jag inte vill ha det såhär så vill jag även förklara varför detta råd ändå dyker upp i den feministiska debatten titt som tätt, för det gör det ju. Jag tror det handlar om iden att jämlikhet ska uppnås genom att kvinnor ska börja lika män. När kvinnor uppmanas till att inte bry sig för mycket om relationen handlar det inte framförallt om att man ska skita i andra för att det skulle vara ett egenvärde, snarare om att man till exempel i en kärleksrelation inte ska ta den sociala lasten även för sin manliga partner, vilket ofta blir fallet då kvinnor fostras i att vara omhändertagande och män i att vara individualistiska. De bästa vore om män och kvinnor var medvetna och omhändertagande i relationer, men om nu inte ens manliga partner är det så är det väl inget annat än rimligt att agera så även själv.

Men det jag talade om i mitt inlägg var inte detta. Jag berörde det flyktigt men konstaterade att det inte var det som var grejen, utan att det var ungefär vad jag förväntat mig. Det jag fann relevant var just den uppmaning till sexuellt utnyttjande som fanns i inlägget. Om detta förekommer i tjejtidningar eller ej vet jag inte, men jag har i alla fall aldrig stött på något liknande i ett sådant sammanhang. Om någon har det, vänligen berätta, för jag skulle i ärlighetens namn tycka att det var intressant och upprörande.

Vidare har jag heller aldrig beskyllt män som kollektiv för detta. De flesta än läser inte Slitz, det är jag medveten om. Men den som gör det och den som skriver texter likt detta borde fundera lite på vad det är man förmedlar. De rör sig inte om lite vanlig vardagssexism, ett litet skämt, utan om en direkt uppmaning till något som rentav kan betraktas som brottsligt i vissa fall. Det borde väl även den mest inbitna antifeminist förstå problematiken i.

Att acceptera sin eventuella fulhet.

En grej jag tänkte på apropå inlägget om min forna och falnande snygghet var det här inläggstipset jag fick från Blixa för ett tag sen, just om hur man ska göra för att hantera upplevd fulhet.

Jag undrar om du alltid känner att du klarar av det där – att inte låta ditt utseende påverka hur du mår. För mig går det verkligen i perioder. Under längre tider kan jag uppriktigt känna att jag lyckats men sen kan något helt plötsligt trigga igång den där hetsen: jag måste sminka mig, jag måste raka mig, jag vill vara så snygg jag bara kan osv. Eftersom jag bara pysslat med det här sen i höstas är jag rätt hård mot mig själv och ger inte efter för uppenbarligen har jag fortfarande en del problem. Hur är det för dig? Känner du konstant att du helt uppriktigt har lyckats släppa allt det där?

Jag vet att jag var mycket snyggare innan, dels för att jag var smalare men också för att jag orkade anstränga mig i en betydligt mycket högre grad för att se bra ut. Om man skiter i saker som ”utstrålning” och ”personlighet” så var jag helt enkelt mer attraktiv för typ ett år sedan. Inga konstigheter.

Ibland kan det hända att jag längtar tillbaks till detta. Tänker att jag minsann ska gå ner i vikt och bli snygg igen. Men för det allra mesta så känner jag mig tacksam för att jag har lärt mig att prioritera andra saker än min utsida. Det är klart att det går i perioder, men överlag så kan jag faktiskt svara ärligt ja på frågan om jag lyckas undvika att låta utseendet påverka hur jag mår.

Jag kan dock tänka mig att detta är jobbigare för personer som upplever sig som fula liksom i grunden. Jag tycker ändå att jag är en person som ser ganska bra ut, vilket gör det lättare att förhålla sig till de dagar när jag mest känner för att dra en säck potatis över huvudet. Jag har aldrig liksom känt mig sådär svinful som jag fått intrycket av att många andra gör.

Det är intressant hur mycket känslor som är kopplade till utsidan för kvinnor. En vanlig förklaring till dåligt humör är till exempel att man känner sig ful och äcklig. Detta är något som alla kvinnor förväntas förstå. Inte alls lika ofta hör man detsamma från män, de antas inte ha en dagsform som beror av hur de upplever sitt utseende.

Det enklaste när man känner sig ful är att helt enkelt fokusera på något annat. Ja, det är ett lamt tips eftersom det är sjukt svårt att styra sia tankar när man väl är inne i någon kroppsnoja. Men det handlar inte bara om att fokusera på anat i stunden, utan om att fokusera på annat i livet i stort.

Om det finns andra saker man värderar i livet, andra förmågor man vill utveckla, så borde inte detta vara ett större problem. För mig är det viktigare att vara en duktig skribent än att vara snygg, men det har ju att göra med att det är en förmåga jag utvecklat och kommit att identifiera mig själv mycket med. Jag tror att det är bättre att hänga upp sin självkänsla på saker som man faktiskt kan utveckla och som man är bra på istället för något så förgängligt som utseendet. Det gör en troligen mindre begeistrad över de dagar man känner sig snygg, men också mindre deppig de dagar man inte gör det.

Så tja, mitt bästa handfasta tips för att få en bättre självkänsla rörande utseendet är att utveckla förmågor, gör man det sätter man sitt värde som person till andra saker istället. Det är vad jag har gjort, visserligen inte medvetet men min utseendeångest har krupit sig undan i takt med att jag börjat känna stolthet över mina andra förmågor, framförallt min förmåga som skribent. Jag förväntar mig inte att detta ska funka för alla, all har kanske inte heller möjligheten att odla förmågor och intressen på samma sätt som jag, men det är i alla fall det som funkat för mig.