Kategori: Politik

Andra människors pengar.

I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.

Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.

Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.

Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.

Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.

Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.

Att aktivt förvränga historien för att den ska tjäna ens egna syften är direkt omoraliskt.

Givetvis betyder inte Moderaternas tidigare motstånd mot allmän rösträtt att de är emot den nu, något sådant vore bara löjligt att hävda. Lika fånigt som att ta upp socialdemokraternas tidigare vurm för tvångssterilisering när man pratar om steriliseringskravet på människor som vill genomföra en könskorrigering. Att däremot påstå att partiet har varit drivande när merparten i själva verket har jobbat emot är ju helt enkelt historierevisionism.

Det är alltid lätt att säga att man egentligen var för något när det har visat sig gå bra. Det stämmer säkert att det funnits krafter inom moderaterna som varit emot apartheid och för lika rösträtt. Att däremot tillskriva hela partiet äran för något man verkligen inte kämpat för är verkligen otroligt illa.

Jag kan störa mig otroligt mycket på när politiker saknar grepp om historien och därför gör om gamla tabbar gång på gång. Däremot dömer jag inget parti efter vad de gjort för flera decennier sedan, varken moderaterna eller socialdemokraterna. Men när man försöker skriva om historien för att kunna rida på den i framtida val börjat det onekligen lukta illa. Historielöshet är förlåtligt om än blåögt och problematiskt, men att aktivt förvränga historien för att den ska tjäna ens egna syften är direkt omoraliskt.

Jag förstår inte varför det skulle vara statens ansvar att folk ska kunna onanera.

Vissa tycker att jag har fel när jag skriver att det skulle vara en form av statligt godkänd och dessutom finansierad form av prostitution att låta hjälp vid onani ingå i de rättigheter som man har som vårdtagare. Jag vill börja med att säga att jag inte är tvärt emot prostitution, jag vet faktiskt inte var jag står i frågan. Jag vill också påpeka att sexualitet inte är samma sak som sex eller sexuell tillfredsställelse. Jag tycker att alla har rätt till att inte få sin sexualitet begränsad, men det betyder inte att man har rätt till att få sex eller hjälp vid onani.

Det jag tycker är problematiskt i frågan är hur man ska dra gränser. Som vårdtagare har man vissa rättigheter som man kan kräva. Jag tycker inte att hjälp vid onani eller samlag ska ingå i dessa rättigheter, svårare än så är det inte. Om man sedan som vårdtagare väljer att på egen hand anskaffa sig dessa tjänster är det en annan sak men jag fattar faktiskt inte varför det skulle ingå i statens åtaganden att göra det möjligt för en person att onanera.

I Sverige är prostitution olagligt och det skulle absolut kunna ses som en form av prostitution att hjälpa en handikappad med att ta på kondom, sätta på porrfilm eller hjälpa till vid samlag. Det är ju en sexuell tjänst, helt enkelt. Jag förstår såklart vari skillnaden ligger på att köpa ett samlag och på att få en kondom påträdd för att man inte kan göra det själv men jag anser att det finns ett stort problem gällande gränsdragning här. Om vi definierar det som en rättighet att få utöva sex och onani trots funktionshinder, var går då gränsen. Det finns en massa människor som inte får ligga på grund av sociala handikapp, ska de också få tillgång till sex eller något slags substitut för det?

Jag tycker att det är väldigt problematiskt att tala om sex som en rättighet. Ingen har rätt till att hindra dig till sex med någon som är med på det, men du kan inte heller under några omständigheter kräva att få hjälp med sex eller onani. Sedan om den här typen av sexuell tjänster skulle tillåtas för alla så är det klart att även handikappade skulle kunna köpa dem men absolut inte på statens bekostnad.

Bra med granskning av psykvården.

Sjukt intressant denna granskning som aftonbladet (!) har gjort av psykiatrin. Psykiatrin har som jag förstått det en tendens att grovt missköta sina plikter. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att psykiskt sjuka personer generellt är mindre handlingskraftiga när det kommer till saker som att kräva sin rätt gentemot diverse institutioner.

Man kan tydligt se en skillnad i vård och bemötande hos personer som känner till och kräver sina rättigheter och dem som inte gör det och det faller sig väl naturligt att en psykiskt sjuka som grupp har större hinder när det gäller att göra sådant. Kanske att de inte orkar, att de inte är vid sina sinnens fulla bruk eller att det helt enkelt är lättare att vifta bort en person som har en psykisk sjukdom som okunnig och oviktig.

Därför tycker jag att det är otroligt viktigt att psykvården granskas av utomstående, för det är tyvärr först då som det kommer vinna kraft och kunna tas upp till ordentligt debatt.

Jag föredrar att få mina upplevelser av ”något större” någon annanstans, på ett ställe som inte byggts på ett system fyllt av orättvisa och förtryck.

Här i Bryssel har jag besökt många kyrkor och tänkt lite på det där med gud. Vissa religiösa vill ju få det till att vi ateister saknar ”något” i livet i och med att vi inte tror på gud. Jag antar att det handlar om att vi inte tror på något ”större”, alltså en högre makt och att vi saknar ”rättesnören” i livet, alltså en moral instiftad av en högre makt. Vi saknar även förmåga att förundras över skönheten i gud skapelse.

Jag tänker såhär: jag tror på en massa saker. Jag tror på människans förmåga att uträtta storverk såväl socialt som politiskt. Jag har en personlig moral som jag tror på, en idé om hur jag ska behandla människor som jag har kommit fram till genom diskussion och praktik. Jag kan stundtals bli förbluffad och förundrad över skönheten i naturen. Allt detta som religiösa pratar om som fina saker de får från gud får jag på andra vis.

Jag förstår att man som religiös blir uppfylld av något när man går in i en kyrka; det blir jag också. Det är otroligt vackert, mäktigt och fridfullt. Men jag har också något annat i bakhuvudet; av vem uppfördes detta, varför och vem fick betala. Och svaret på den frågeställning är tyvärr väldigt ofta att det betalades av ett folk som var förslavat under kyrkans makt som ytterligare manifesterade sig i dessa byggnader, och att de som profiterade på det var prästerskapet. Då föredrar jag att få mina upplevelser av ”något större” någon annanstans, på ett ställe som inte byggts på ett system fyllt av orättvisa och förtryck.

Vi kan ha ett strukturellt perspektiv utan att skriva in det i lagboken.

FumikoFem har skrivit ett inlägg om hur det personliga inte alls får vara politiskt när det kommer till sex. Som exempel tar hon upp det mycket omtalade BDSM-fallet. Hur man blir anklagad för att vara moralist när man ifrågasätter det att en vuxen man har haft väldigt grovt BDSM-sex med en mycket yngre och uppenbart självdestruktiv kvinna.

Jag har min inställning i själva rättssaken helt klar: mannen ska inte dömas. Han har inte begått något brott och jag tycker inte heller att det ska vara ett brott att ha sex med en person som samtycker hur grovt detta sex än är.

Huruvida det var moraliskt rätt eller fel av mannen att handla som han gjorde kan man däremot diskutera. Jag kan väl personligen säga att jag inte hade haft den typen av sex med en person som uppvisade självdestruktiva tendenser. Men personer gör ofta saker och ting som kan ifrågasättas moraliskt och det betyder inte att det ska vara brottsligt för det.

När sex diskuteras har folk av någon anledning extremt svårt att särskilja allmän diskussion från lagstiftning. Så fort man ifrågasätter en persons sexuella agerande så antas det genast att man vill lagstifta kring det. Så behöver det inte alls vara, man kan helt enkelt tycka att en person har gjort fel utan att för den sakens skull tycka att det personen har gjort bör vara kriminellt.

Det är väldigt viktigt att strukturer diskuteras och att det finns ett politiskt arbete som syftar till att bryta ner strukturer. Men det finns tusentals olika sätt att göra det på och jag tror inte att lagstiftning är den enda vägen. I fallet med den här kvinnan så tror jag att andra åtgärder, till exempel bättre ungdomspsykiatri, hade varit mycket bättre saker att satsa på.

Men man måste kunna kritisera någons sexuella handlingar utan att det ska skrikas att man är moralist. Det handlar inte om att jag har något emot BDSM eller att jag har något emot att 16-åringar knullar, däremot så har jag något emot att en persons känslomässiga tillstånd utnyttjas. Jag säger inte att det är det som har skett i det här fallet, eftersom jag inte var med när det hände. Däremot tycker jag att man ska få diskutera vad som är rätt att fel att göra (tillsammans?) med en person i ett väldigt kritiskt psykiskt tillstånd utan att bli anklagad för att vara moralist. Det handlar inte om moralism eller om vad som ska stå i lagboken, det handlar om hur man bör behandla andra människor, i sängen och utanför.

Socialbidragssystemet är komplicerat och utlämnar socialbidragstagare åt tjänstemännens godtycke.

Det här med socialbidrag då. Folk har skrivit om sina erfarenheter här och det är jävligt intressant läsning. Skriv gärna mer om era erfarenheter!

Jag tänkte gå igenom några av berättelserna och börjar med denna som skrevs under ”namnet” anonyma. Jag hoppas att det är okej att jag publicerar den såhär.

Jag är sjukskriven med minsta möjliga ersättning (under sextusen i månaden), min sambo är sjukskriven med ett par tusen mer i månaden. När sjukskrivningsersättningen tog slut sökte vi socialbidrag, fick bra bemötande, lämnade in alla kontoutdrag (allt man haft sen tre månader vill dom se) och väntade. Sen fick vi ett brev där det stod att vi levt med överskott de senaste månaderna och därför inte kunde få bidrag från socialen. Vi hade haft för mycket pengar. Vi borde ha sparat av den rätt låga sjukersättningen och när vi inte lyckats med det så kunde vi inte få några pengar från soc. Avslag pga överskott. Jag fattade ingenting.

En person har alltså varit sjukskriven och fått den ersättning han är berättigad till. När perioden av sjukersättning tagit slut så har de ansökt om socialbidrag men inte kunnat få något eftersom de levt på ”överskott” innan. Visst är det bra om folk lägger undan pengar men det ska väl ändå inte förväntas av en att man ska leva under den ersättning man är berättigad till? Jag tycker verkligen att det låter otroligt märkligt.

Sådär i efterhand kan man ju alltid tänka att man borde ha levt mer sparsamt, men har man gjort av med pengarna så har man ju det och då spelar det liksom ingen roll hur mycket man hade innan. Det är ju fortfarande för stunden man är pank och har ett behov. Dessutom rör det väl sig knappast om några enorma summor utan om ganska lite pengar.

Jag antar att de hör personerna har fått en för hög ersättning innan sjukersättningsperioden tog slut, för man brukar ju knappast få avslag på socialbidragsansökan om man innan haft ett jobb som man sedan förlorat eller varit tvungen att sluta på. Då förväntas det ju inte att man ska leva på minimum under den period man har inkomst för att man eventuellt kan förlora sin inkomst.

Om det nu är som jag tror så är det ju de som delar ut sjukersättningen som har gjort fel och gett för mycket och inte personerna som antagit att de pengar man får är pengar man kan använda för att leva. I så fall borde det ju vara de som ska stå till svars för misstaget, inte sant? Om det inte är som jag tror skulle jag gärna vilja ha en annan förklaring, för det kan väl inte vara så att man inte kan få ersättning om man innan levt på över socialbidragsnormen. Det vore ju fullständigt orimligt.

Det hade varit en sak om socialbidragssystemet var tydligt. Då hade man kunnat attackera de delar man tyckte var orimliga, diskutera hur hög ersättningen ska vara och så vidare. Det akuta problemet för tillfället är att det är alldeles för svåröverskådligt vilket skapar en situation där bidragstagaren inte har något att säga till om eftersom hen inte är medveten om reglerna eller sina rättigheter. Man är i princip utlämnad åt tjänstemännens godtycke.

Att se saker ur ett strukturellt perspektiv är att se till grupper, inte individer.

Det har riktats kritik mot min feministskola för att jag delat upp konsumtion i manligt och kvinnligt. Jag förstå denna kritik, jag var otydlig med vad jag menade i min text. Till skillnad från den om mäns våld mot kvinnor där jag braskade som en galning för att ingen skulle kunna missuppfatta ens med god vilja.

Givetvis konsumerar kvinnor andra saker än smink och kläder, och det finns såklart även män som konsumerar smink och kläder. Vad jag syftar till i min text är den stereotypa bild som finns av kvinnors och mäns konsumtion.

Varför vill jag dela upp det då? Handlar inte feminism om att se bortom könen?

Jo, det gör det. Men för att ses bortom könen så måste man först se vad som skiljer könen åt. Inte bara i hur dem verkligen är, utan hur de behandlas i populärkultur, media och verkliga livet. Därför kan det vara relevant att tala om mäns och kvinnors konsumtion, för att det faktiskt finns olika bilder av den och olika mönster kring den.

Min poäng är att man anklagar stereotypt kvinnlig konsumtion så fort man ska snacka om överkonsumtion och därför får det att framstå som att kvinnor generellt är större miljöbovar. Sen är verkligheten såklart med komplex, så är det alltid. Jag fattar att kvinnor också är individer, men när man snackar strukturer så snackar man om grupper med människor, inte om enskilda individer. Det är liksom det som är grejen någonstans. Att anlägga ett strukturellt perspektiv på frågan, och inte ett individuellt. Det kan andra människor göra så bra åt mig.

Mina tankar kring Ganna.

Jag har inte engagerat mig i historien om Ganna, varken känslomässigt eller här. Världen är en grym plats, det visste jag redan innan. Asylpolitik har heller aldrig varit ett område som intresserar mig sådär jättemycket, och det är inte heller något jag tycker behövs eftersom andra gör det så bra åt mig. Men det är väl bra att Ganna får stanna antar jag.

Nu har det också börjat diskuteras om man ska ändra lagen för att äldre ska få möjlighet att vara nära sina släktingar. Jag har sett äldre jämföras med barn, och barn har ju som känt rätten att få vara nära sin familj. Tobias Billström säger nej och hänvisar till de höga kostnader det skulle leda till. Detta har såklart utlöst ett mindre ramaskri.

Hur mycket jag än önskar att det var annorlunda så är det inte så. Det kostar att ha in människor här, speciellt om människan råkar vara en gammal och sjuk som under inga omständigheter kommer att kunna jobba utan bara kommer kräva resurser från äldrevården. Man kan säga att det är värt det, absolut, men man måste begripa att bara för att det borde vara en rättighet att få vara nära sin familj på ålderns höst så betyder inte det att pengarna till det dyker upp ur tomma intet.

Jag vill påpeka att jag i det specifika fallet Ganna är helt med på att hon ska få stanna helt enkelt för att hon i princip skickas till sin död om hon skickas hem. Det som är poängen är att det liksom är vanlig jävla medmänsklighet och inget vi behöver stifta en ny regel för. Det täcks upp så bra av de regler kring flyktingar som redan finns, vilket bevisas ganska väl av att europadomstolen har beslutat att man ska utreda det hela. Vad jag däremot ställer mig emot är de personer som med Gannafallet som bakgrund kräver att gamla personer ska åtnjuta extra rättigheter när det kommer till asyl.

Vi kan ha en sån jävla regeliver ibland och jag tror att det är jävligt problematiskt. Istället för att avgöra vem som är i störst behov av asyl rätt och slätt så har man skitmånga regler att förhålla sig till, alla med olika möjliga tolkningar och tillämpningar. Det ska ska avgöra är väl om hemresan kommer leda till omänsklig behandling, inte vilken ålder personen i fråga är i. Sedan så ska åldern såklart vägas in i helhetsomdömet och det är det ju inget konstigt med alls.

Jag känner att den här fixeringen vid att skapa ett skydd för specifikt äldre lite tar fokus från den viktiga frågan: hur vi ska behandla människor sådär i största allmänhet. Hur vi ska prioritera med våra trots allt begränsade resurser. Ska vi ge mer pengar till flyktingar eller inte? Ska vi höja skatterna så att vi kan ta in fler personer? Eller finns det någon annan lösning på problemet som det inte har talats om hittills?

Men att kollra bort sig i blödiga historier och förneka att ekonomi ens skulle ha något med det hela att göra blir bara löjligt. Politik handlar delvis om ekonomi, om fördelning av resurser. Och att låtsas som om dessa resurser är oändliga så fort det handlar om sjuka och gamla, det håller inte.