Kategori: Politik

Era rubriker: Saker jag avskyr.

Ja, var ska jag börja? En stor del av mitt liv bygger på att jag ogillar saker och ting. Ge mig något; en film, en bok, en artist, och du kan ge dig fan på att jag finner problem i det. Sån är jag, helt enkelt.

Den senaste veckan har min ilska primärt riktat sig mot politiskt ”engagerade” ungdomar som redan som 18-åringar är fullfjädrade arbetslinjemoderater.

Det vill säga unga personer som vägrar se någon större och mer komplex bild av samhället och istället envisas med att intala sig själva och omvärlden att alla är sin egen lyckas smed, att det inte finns fattigdom eller strukturellt förtryck av olika grupper i Sverige och att allt löser sig bara man söker tillräckligt många jobb.

Det jag ogillar med den här typen av personer är att de verkligen innerligt tror att deras verklighetsbeskrivning stämmer helt enkelt för att de inte har sett eller velat se något annat. De har levt hela sina liv i skyddade villaförorter eller i innerstaden och ser politik som ett spännande fritidsintresse snarare än något som verkligen har makt att förändra människors liv.

Troligen kommer de att klättra till någon ansvarsfull post inom vilket parti de nu än tillhör och få en massa makt över andra människors liv, människor de är fullkomligt ointresserade av att försöka förstå. De är egentligen inte intresserade av att förändra något på riktigt, utan åt att ägna sin tid åt att hålla menlösa diskussioner om olika skattesatser och dricka rosévin på fina bjudningar med andra politikertoppar.

Kanske tänker de ibland att de själva ju har lyckats i livet, och att det därför borde vara möjligt för vem som helst att göra detsamma. För det finns inga orättvisor i vårt samhälle, i alla fall inte så stora att man inte kan bryta sig ut ur sina strukturella bojor med lite god vilja och en bok av Mia Törnblom.

Jag kan acceptera att människor tycker annorlunda än vad jag gör, men jag orkar absolut inte med dessa människor som liksom använder sitt politiska engagemang som en accessoar. Som klär sig i åsikter de läst sig till i en bok och som låtit bra. Som aldrig orkat utforska verkligheten på djupet utan bara härleder allt ur samma gamla slagord: ”frihet för individen”, där ”frihet” betyder att man inte hindras av några statliga regleringar och därefter vilar tryggt i förvissningen om att allt skulle vara okej bara man legaliserade röka och lät krogen ha öppet till fem.

Rubriken kommer från Anna.

Hur kan den här människosynen var okej?

Det här blogginlägget är otroligt. Otroligt hemskt. Det handlar om när rfhl, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, får besök från några två moderata riksdagspersoner, varav en Isabella Jernbeck. Bland annat denna ordväxling utspelas när personen som tar emot besökarna pratar om läkemedelsberoende.

” Vilket gnäll det är på läkarna”, säger Isabella.

” Det är ju läkarna som inte tar ansvar för sin förskrivning… försöker jag men avbryts.

”Det är väl inte läkarnas fel att de blir beroende”, säger Isabella. ”Något ansvar får de väl ta själva”.

Människosynen här är så vidrig. Vidrigt är även det faktum att Isabella inte ens på ett studiebesök förmår att bortse från sin världsbild och kanske försöka ta in något nytt. Vad är i så fall ett studiebesök ens till för? Varför ska olika verksamheter ta emot riksdagspersoner om de inte ens är intresserade av att höra vad personer med faktiskt expertis på området har att säga om saker.

Men läs hela inlägget för guds skull. Det säger en hel del om vilken människosyn som vissa personer på betydelsefulla poster kommer undan med och att vissa människor inte kan ha förmåga att se samhället på nya sätt, utan är totalt låsta i sin bild av skuld och ansvar.

Kan det inte bara vända snart.

Inte allt för sällan hör man att det är en del av att växa upp att acceptera makten, orättvisorna och felen i världen. Som unga är människor ofta idealister men när man blir äldre, stadgar sig och skaffar familj så försvinner det. Man bryr sig mer om Rutavdrag än om stora och viktiga frågor, helt enkelt.

Jag har också börjat känna av detta. Jag har börjat känna en enorm matthet inför precis allt som har med politik att göra. Jag vill liksom bara slippa tänka på all skit som pågår i världen. Om det fortsätter såhär kommer jag nog slutligen inte orka vara något annat än likgiltig, det är jag övertygad om.

Jag tror att alla som bryr sig känner på det här sättet förr eller senare, i vissa perioder. Man orkar helt enkelt inte engagera sig alls när det dyker upp problem var man än vänder sig och allting verkar så oöverstigligt och alla är dumma i huvudet. Då är det enkelt att sluta sin inom sin bubbla och bara bry sig om sitt eget liv.

Men jag hoppas att det kommer tillbaka för eller senare, det där lustfyllda engagemanget. Den där känslan av att kunna vara arg, upprörd och förbannad utan att det slår ner en och istället ger en mer kraft i det man gör. Men nu, nu känner jag bara missmod och okonstruktiv vrede. Och jag vill inte att den ska förvandla mig till en likgiltig person som accepterar världen som den ser ut.

Vem bryr sig om Sd lägger den avgörande rösten när politiken ändå är densamma.

Detta är lustigt tycker jag. Man hävdar att det sällan är avgörande för utgången i en votering i riksdagen vad Sd röstar på. Det är säkert hel sant, den stora majoriteten av politiska beslut tas med enighet de olika blocken emellan. Däremot är det ju helt oviktigt att kolla på den typen av frågor eftersom det ändå råder bred enighet, det är ju vattendelarfrågorna som är intressanta. Det är liksom som att säga att demokrati är dålig för att Sd ställer sig bakom rösträtten.

Och även om det inte var Sd:s stöd som avgjorde i frågan så kan man ju fortfarande dra slutsatser om vilken människosyn som ligger till grund för att ett förslag går igenom om Sd stödjer det. Nu måste man ju såklart kunna tycka som Sd i vissa frågor utan att det är fel, men om Sd stödjer ett visst parti i en absolut majoritet av alla omröstningar, oavsett om deras stöd är avgörande eller inte, så tyder det ju ändå på en likhet i många värderingar.

Och det är då man måste börja fundera på vad som egentligen är så problematiskt med Sd. Är det partiet som sådant eller det samhällsklimat som har fört fram det, det övriga politiska klimat i vilket ett öppet främlingsfientligt parti kan ta plats och inte ens uppfattas som överdrivet radikala.

Sexualiteten är inte statisk, men kan vara svår att förändra.

Jag tycker det skulle vara intressant att få svar på frågorna ”hur” och ”varför”… Tror du att sexualitet är något statiskt som inte kan förändras?

Lisa under inlägget om patriarkalt influerat sex.

Jag tror absolut inte att sexualiteten är statisk och är helt övertygad om att man kan lära sig av med vissa preferenser, på samma sätt som man kan lära sig andra.

Däremot tror jag att detta kan ta mycket tid och energi i anspråk och därför så ser jag det inte om eftersträvansvärt att trycka på för mycket att folk ska göra det. Många har problem nog bara med att våga njuta och ge uttryck för sina redan existerande sexuella preferenser.

Så jag tycker framförallt att man ska säga till folk att våga njuta och våga leva ut det dem tänker på. Sedan kan man gå vidare från det och försöka hitta en sexualitet som inte är influerad av könsstrukturer om man vill, men jag tycker inte att det är något man behöver göra och jag förstår att de absolut flesta inte prioriterar det i sina liv.

Man måste få utleva sin sexualitet, även om den är patriarkalt influerad.

Angående mitt inlägg om Maran och feministiska våldtäkter så fick jag denna kommentar.

Jag fattar inte hur en kan säga att allt är ok att tända på. Vi LÄR oss ju vad vi ska tända på, av allt omkring oss. Varför inte istället problematisera VARFÖR vi tänder på könsmaktsstrukturer och vad det får för konsekvenser? HUR har vi tränats in i detta, och hur kan vi avprogrammera oss? För fyrtio år sen blev män kåta på skymten av en kvinnas könshår, idag tänder män på rakade kön. I antikens Kina tände män på doften av snörda fötter.

Jag vägrar låta patriarkatets könsmaktsstruktur invadera min sexualitet så till den milda grad att jag ska återskapa könsmakten i mitt sex.

Det är sant att samhället och dess värderingar influerar vår sexualitet och man kan absolut diskutera varifrån olika sexuella preferenser och värderingar stammar, det tycker jag. Däremot har jag ingen lust att strunta i att utleva olika saker som jag redan vet att jag tänder på för att jag inte ska ha en sexualitet som är patriarkal.

Jag ser det som än värre att förtrycka delar av sin sexualitet för att man inte ser den som korrekt ur ett feministiskt perspektiv. För min egen del skulle det allvarligt begränsa min sexualitet om jag gjorde det, och det skulle skapa en värre problematik: att jag var tvungen att strunta i min egen njutning för att ta hänsyn till ett högre ideal. Det har jag ingen lust med att göra.

Om man har koll på vad man tänder på, vet vad man vill ha och vet vad gränsen går kan jag omöjligt se rollspel, dominans och så vidare som problematiskt. I mina ögon är det något man gör för att tillfredsställa sig själv, även om det är influerat av könsmaktsordningen.

Däremot så ska man ju såklart inte ha den typen av sex om man inte tycker om det. Men om man gillar det ser jag ingen anledning till att man ska förtrycka det. Sedan kan man såklart försöka hitta andra sätt att ha sex på om man nu vill det, men i mina ögon är det bara att backa i tiden att uppmana tjejer till att inte utleva de grejer de vill för att nå upp till något slag högre ideal.

Hur kan det vara motiverat att ge pengar till stora företag som ”tack” för att de bygger vinstdrivande verksamhet.

Regeringen har beviljat ett bidrag på 100 miljoner kronor till att facebook ska bygga sina serverhallar i Luleå. Jag har så otroligt svårt att begripa hur man kan tycka att det är rätt att ge skattepengar, och så mycket dessutom, till ett privat företag för att de ska kunna bygga upp sin egen verksamhet. Om man räknar på det ger regeringen en tredjedels miljon till varje årsanställd, då satsningen förväntas kräva 300 anställda. Jag vet inte hur mycket det kostar att anställa någon i ett år, men jag kan nog tänka mig att det blir +/- noll i slutänden.

Jag har förstått det som att det handlar om en principsak. Man vill inte att tillväxt ska skapas i den offentliga sektorn, utan i den privata. Men just nu är den privata sektorn till stor del finansierad med skattepengar genom den här typen av bidrag, varför inte bara använda dem till att ha fler offentliganställda som ju faktiskt behövs.

Hur kan det vara motiverat utifrån någon politisk ideologi eller samhällsmål att ge pengar till stora företag som ”tack” för att de bygger sin vinstdrivande verksamhet på ett speciellt ställe. Jag kan tycka att bidrag till affärsverksamhet är motiverat när det handlar om människor utan kapital som vill starta upp verksamheter, fast jag är tveksam även i de fallen. Absolut inte när ett företag som Facebook, som redan investerar flera miljarder egna kronor, har valt staden Luleå för att bygga på sitt imperium.

Jag ser det mer eller mindre som korporativism då skattepengar används för att finansiera samhällsonyttiga privata projekt.

Kvinnor är inte änglar som går på jorden för att rädda män från deras mörker.

Marcus Birro är för mig lite vad Per Ström är för OWC-Hannah. Den eviga fienden, personen man bara inte kan förmå sig att fortsätta läsa och förundras trots att man tycker att allt som kommer ur munnen, eller tangentbordet, är total idioti.

Nu har Marcus Birro skrivit en krönika om ”män”. Om hur män ”är”. Tydligen är det enda som skiljer en man från total ödeläggelse ”kärleken och tron”. Vidare så driver män runt i  ”insydda kostymbyxor, suger in kinderna och balanserar den och medhavda kaffemuggen”. Jag antar att det ska vara lite charmigt och framförallt ödmjukt att man som man kritiserar män som grupp. Kanske rentav upplevas som feministiskt. Jag vet inte.

Birro klargör också detta:

Det är inte kvinnorna som behöver frigöra sig, det är männen. Det är arbetarklassens män i småstäderna som är dagens förlorare. De unga kvinnorna utbildar sig och flyttar till storstaden. Männen blir kvar.

För det första har Marcus Birro helt enkelt fel. Kvinnor är inga ”vinnare” i dagens samhälle även om det på sista tiden har dykt upp en del unga kvinnor som gör karriär, som Blondinbella. Det betyder inte att det är så kvinnor generellt gör. Kvinnor har fortfarande lägre inkomst än män genomsnittligt.

Marcus Birro ”älskar kvinnor” för de är kulturella och känsliga och vet att livet handlar om kärlek. Kvinnor är allt som män inte är, och kvinnor är mäns räddning från dem själva. Detta är nästan den mest mansgrisiga inställningen tycker jag, den här synen på kvinnor som rena och oskuldsfulla väsen som har nått en högre insikt om livet än män och finns på jorden enbart för att vi ska rädda män från deras jävla mörker.

Snälla Marcus… Både kvinnor och män är framförallt människor. Det finns större skillnader inom könen än mellan dem. Män och kvinnor ”är” inte på ett visst sätt. Kvinnor är varken onda horor eller oskuldsfulla och väna madonnor, vi är människor. Vi är inte övermänskligt starka, vi klarar inte av mer än andra människor. Vi är också sårbara, patetiska och beroende. Vi kan också ha en sekund ifrån ”det inre yxhugget” och vi vet att det kan vara jävligt jobbigt. Vi kan också må dåligt och behöva hjälp och stöd.

Och vi måste, liksom alla andra människor, ibland ta oss samman och försöka fixa våra liv på egen hand. Försöka samla ihop skärvorna av oss själva eller våra liv efter att det slagits i bitar. Alla människor mår piss ibland, såväl kvinnor som män. Skillnaden är att vissa känner sig tvungna till att kokettera om det och till att utnämna hälften av jordens befolkning som räddare.

Men jag kommer under inga omständigheter ta hand om Marcus Birros jävla mörker och det hoppas jag att ingen annan heller gör. Han får väl helt enkelt hålla god min och plocka upp sin egen skit som en massa andra människor (även kvinnor) gör. Dessutom utan att gnälla om det.

Det är inte okej att förstärka könsroller bara för att man är kvinna.

FumikoFem har skrivit ett bra inlägg om Lina Neidenstams serie Maran, som är en sexserie i folksagemiljö. Vi har även diskuterat detta en del på twitter. Neidenstam gör tydligen sin serie för ett projekt som handlar om att kvinnor ska ge ut porr för att göra könsfördelningen lite jämnare. Det är en tanke jag absolut ställer upp på, jag tror att det är skitbra om kvinnor blir mer bekväma i att tillverka och konsumera porr eftersom jag tror att det ger oss mer makt över vår egen sexualitet.

Men Neidenstam har också sagt att skildringar som är ofeministiska plötsligt på något sätt skulle bli feministska bara för att en kvinna är upphovsmannen. Det tycker jag är ett jävligt problematiskt förhållningssätt. Könsroller och könsmaktsordningen upprätthålls både av kvinnor och av män. Kvinnor kan inte komma undan med att sprida misogyni bara för att de är kvinnor. Exemplet hon tagit är att en våldtäktsscen kan vara feministiska om en kvinna gjort den.

En våldtäktsscen som är menad att verka som sexuell upphetsning kan fan inte vara feministisk, inte i sig. Sättet den tillkommit på kan vara feministiskt i den meningen att det är en kvinna som ligger bakom trots att porrbraschen är så mansdominerad, men att den i sig själv skulle var feministisk är bara en väldigt märklig sak att hävda. Jag fattar absolut inte hur det kan vara feministiskt att låta sexuellt våld förekomma i en skildring som är menad att vara upphetsande. Jag tror inte att sådana skildringar måste vara problematiska men jag har svårt att under några omständigheter se dem som feministiska.

Jag tycker att kvinnor ska skapa mer porr men det handlar inte om att porr skapad av kvinnor per automatik blir feministisk. Däremot så tror jag att kvinnors sätt att se på sex och kvinnors behov skulle hamna mer i centrum. Jag tror också att män har ett försprång när det gäller utforskandet av sin sexualitet eftersom det är mer accepterat för dem att konsumera porr, vilket gör att man får lättare att ta reda på vad man gillar och inte gillar. Om kvinnor i högre grad gjorde och konsumerade porr på egen hand skulle de kanske ha mer önskemål vid samlag.

Men fler kvinnor i porrbranschen tjänar inget till om de inte också förändrar porren och skapar porr utifrån sitt eget perspektiv istället för att se till vad manliga konsumenter kan tänkas vilja ha. Däremot tror jag att Neidenstams nya bok är alldeles förträfflig och kommer absolut lägga vantarna på den så snart det går.

Feministskola och lägesuppdatering.

Nu är min feministskolan del tre ute här. Denna vecka handlar den om särartsfeminism och likhetsfeminism. Jag hade vara en kväll på mig att skriva den eftersom Hilda var på besök och jag inte ville sitta och göra det då, men jag tycker ändå att det blev ganska bra. Ämnet var enkelt den här gången också. Läs den och kom gärna med feedback!

Annars så har jag det bra. Igår ägnade jag och barnen eftermiddagen åt att lyssna på Black Sabbath och äta våfflor. En av dem har dessutom visat sig ha en oväntad talang för att rita så nu sitter vi med mina akvarellkritor.