Kategori: Politik

När en inte vet vad en vill.

IMG_20140822_165022Har tänkt lite på debatten kring samtycke och hela den här ”gör inget du inte vill”-retoriken. Givetvis är det viktigt att ett nej respekteras och s vidare, men det som varit mest förvirrande för mig i sexuella sammanhang är att jag sällan har haft någon aning om vad jag egentligen vill.

Jag tror att detta handlar om att jag har lärt mig att använda mig sexualitet som en handelsvara, det vill säga en resurs jag ska använda för att få tillgång till något annat. Jag har liksom ingen större koll på hur jag egentligen vill ha det, för det har aldrig varit det som har varit i fokus när jag ska ha sex. Det har alltid handlat om att söka godkännande, bekräftelse, trygghet, närhet och så vidare.

Vidare så är män ofta väldigt dåliga på att ge utrymme under sex. Har flera gånger varit med om att de bara ”kört på” utan att känna in och också varit dåliga på att läsa av hintar eller ibland uttryckliga nej. Min favorit är när en säger typ ”lugna ner dig” och de är lite lugnare i typ 15 sekunder för att sedan köra på i samma jävla tempo igen.

Så, när jag ligger där så är det jävligt svårt att helt plötsligt ba ”såhär vill jag ha det” och sedan uttrycka det. Jag har aldrig lärt mig att tänka så, det har inte varit någon poäng med att tänka så och uttrycka det eftersom det ändå inte har hörsammats. Det kan vara mer obehagligt att ta reda på vad en faktiskt vill och uttrycka det än att bara strunta i det, för när en vet vad en vill så blir en också medveten om alla gånger en inte får vad en vill eller när ens gränser överträds.

Min poäng är att vi inte bara kan se på mäns sexuella makt som att de gör överträdelser mot ens uttryckliga eller i alla fall medvetna vilja i ett givet tillfälle, sexualiteten som sådan är patriarkal. Våra begär och våra sexualitetsmönster har skapats i en patriarkal kontext, en kontext som bland annat säger att kvinnors sexualitet och begär är mindre värda än mäns och att kvinnor inte har någon riktig sexualitet. I ”gör inget du inte vill”-retoriken tycker jag ofta att det finns en underliggande idé om att människor har någon slags inneboende vilja som de bara måste våga ge uttryck för, och jag har snarare upplevt att jag behöver bygga upp det här begäret.

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Det hade varit fint att få diskutera sex och intimitet på det här sättet lite mer. Att vara i ett sammanhang där folk erkänner att det inte är så jävla lätt att veta alltid, och försöker ta reda på hur en ska gå tillväga. Jag är nämligen övertygad om att det finns fler som känner som jag.

”Stabilitet” och ”ordning” som överordnat politiskt mål.

Angående mina eftervalsreflektioner så fick jag den här kommentaren:

Jag tycker att det var märkligt av alliansen att använda ordet ”stabilitet” som något positivt. Låter ungefär som att ”allt är så bra nu, så vi nöjer oss här” – ingen idé att göra några förändringar.

Detta är, som jag ser det, ett av den så kallade ”demokratins” största problem. Den liberala demokratin gör anspråk på att kunna göra rum för alla ideologier, det vill säga att vi inom dess ramar ska kunna ”välja” helt fritt hur vi vill ha vårt samhälle. Så fungerar det såklart inte, utan ramarna är tvärtom mycket fasta.

Till exempel; när det är ”kris” så tar det över precis allt annat. När det inte är så mycket tillväxt så anses det vara ett såpass stort problem, och det finns bara en enda lösning; mer tillväxt. Alla andra politiska frågor blir i ett sånt läge helt sekundära. Ingen bryr sig om typ bostäder, utbildning, sjukvård för att inte tala om kultur eller fritid när det är kris. Då är det viktigaste att ”fixa tillväxten” för att tillfredsställa företag. en massa saker som människor värderar kan inte prioriteras eftersom det skadar ”tillväxten”. Till exempel; klimatpolitik, minska klassklyftor, öka reallöner och så vidare och så vidare.

Detta kan en ju på sätt och vis förstå, det är rimligt att saker och ting sätts ur spel i ett samhälle i kris, MEN problemet är att vi lever i ett samhälle som hela tiden skapar sina egna kriser. Det är liksom inga naturkatastrofer det rör sig om, det är vårt eget system som skapar dessa kriser, som vi förhåller oss till som om de vore naturfenomen. Vi pratar om hur ”marknaden reagerar” på det ena och det andra, ungefär som om det var ett stort odjur som vi var tvungna att mata. Och ja, så är det väl på sätt och vis, men jag har så svårt att förstå hur folk tycker detta är förenligt med demokrati.

För att inte tala om situationen med Sd nu. Plötsligt har hela valet kommit att handla om att inte låta Sd få inflytande. Frågan hanteras som om det vore något som bara har hänt oss, men i själva verket är det ju såklart ett resultat av att en under fyra år inte gjort något långsiktigt för att hantera problemet. Då skapas en kris, som måste hanteras, och den hanteras genom att politiker tvingas kompromissa bort sina ideal för att ta ”ansvar”. Och ja, det är ett rimligt sätt att agera givet situationen MEN frågan är ju varför vi har den här situationen. På ett sätt tror jag att vissa politiker tycker situationen är ganska bekväm; de kan lägga sitt fokus på att ”ta ansvar” för det som redan finns, göra små justeringar här och där kanske, men de kommer inte ha något utrymme för att driva fram några större reformer.

När jag läste demokratiteori i statskunskap så var det i en bok där det stod att det inte får bli ”för mycket” demokrati, eller folkligt deltagande, för då kan det ”koka över”. Detta är säkert alldeles sant, våra institutioner kan inte hantera att för många bryr sig. Frågan är ju vad det är för en ”demokrati”, om det bygger på att stora delar av befolkningen ska vara politiska passiva. Det är väldigt långt ifrån ursprungliga demokratiideal som byggde på aktivt deltagande (om än för en väldigt liten grupp).

Jag tänker också på hur en av polisens främsta uppgifter är att ”upprätthålla ordning”. Det finns en gräns för hur långt människor får nyttja sina demokratiska rättigheter, och den gränsen går vid när det ”stör ordningen”, och jag antar att det är det som menas med att ”koka över”. Det vill säga; folk får gärna nyttja sina demokratiska rättigheter men inte till den grad att det riskerar att bli en verklig kraft för förändring.

Stabilitet är väl på sätt och vis ett rimligt samhällsmål, men vi måste fråga oss vad vi upprätthåller för stabilitet? Just nu är det ett stabilt status quo, som är förtryckande och ohållbart på många sätt. Jag skulle gärna se en stabil reformdriven utveckling mot kommunismen, men det lär väl inte hända.

Jag orkar inte bära mäns sorg över förtrycket jag utsätts för.

Jag tänkte lite på det här att ha relationer med män samtidigt som en teoretiserar kring patriarkalt förtryck i heterorelationer. För att tydliggöra så vill jag säga att jag inte tror att män förtrycker för att de är typ ”onda” utan för att de har en maktposition endast i egenskap av att vara just män. Denna position behöver inte aktivt utnyttjas för att äga relevans. Detta upprätthålls av båda parter; jag har också inlärda beteendemönster och sätt att tänka som återskapar dessa strukturer. Det går helt enkelt inte att komma ifrån inom ramarna för detta samhälle.
IMG_20140715_124940
Hur som helst; när jag har haft relationer med män har de i regel vetat om min inställning till heterorelationer, det vill säga att det är något förtryckande. Ändå har jag ju valt att ingå i dessa relationer med dessa män. Det handlar om en massa olika drivkrafter, dels såklart att jag också bär omkring på patriarkala ideal som säger att jag får värde genom att få bekräftelse av en man. Hur medveten jag än är om detta så försvinner det inte. Men sedan finns det såklart också andra drivkrafter, till exempel att jag faktiskt kan tycka om en person och få något ut av umgänget trots att det är en man. Ingen människa är ju bara sitt kön.

Detta skapar onekligen lustiga situationer. Till exempel; män som liksom vill vara undantag från detta. Jag försöker förklara att de inte kan vara undantag, och då blir de ledsna. Och så känner jag att det är upp till mig att trösta dem eller ursäkta dem och så är mansegosmekandet igång igen. JAG VILL INTE SMEKA NÅGOT JÄVLA MANSEGO!!!!!!!!!!!! Jag önskar att det kunde ta det lite mer lugnt och ba ”okej hon har ändå valt att vara med mig så jag kanske ska uppskatta det istället för att göra anspråk på att vara det stora undantaget från alla patriarkala strukturer”.

Jag blir så trött på den enorma ängslighet som många män uppvisar inför feministisk kritik av relationer. JA det är min åsikt att alla heterorelationer är förtryckande. JA jag känner också begär inför män och väljer (eller har i alla fall valt) att ingå i relationer med dem trots detta. Saker och ting är inte så svartvita, det går liksom inte att ha en praktik där en helt och hållet undviker förtryck.

Det värsta jag vet är att behöva säga till en man att han är bra för att han försöker, att han är bättre än andra män eller whatever. Det är sånt som kväver mig, när jag tvingas bli ansvarig för att han ska kunna hantera sina egna skuldkänslor inför att vara överordnad. Det är väl fan inte mitt problem, och det är i sanning ett sätt att utöva patriarkalt förtryck att tvinga kvinnor att bära det.

Jag tror detta handlar om att män, när de konfronteras med idén om patriarkala strukturer, tänker att de vill uppnå perfektion. Om de tar sig an projektet ”feministman” då vill de liksom vara helt perfekta. Problemet är att detta är en omöjlighet inom ramarna för detta samhälle. Det hela blir i sig en förtryckande praktik, eftersom de får mig att vara delaktig i och bekräfta dem i ett projekt som främst syftar till att stärka deras självbild.

Jag tänker på sorg, över patriarkatet och vem som tvingas bära den. Jag går alltid omkring med en sorg över att det här samhället ser ut som det gör, jag har lärt mig att hantera den här sorgen. Män däremot konfronteras inte med den på samma sätt, det bär inte på samma sätt bördan av det. När de konfronteras med den är deras instinktiva reaktion att trycka den ifrån sig, att försöka ”lösa” situationen. För mig blir detta bara frustrerande eftersom jag vet att det inte går att lösa, och att jag blir tvungen att ta ansvar över och hantera mannens sorg när jag har fullt upp med min egen. Jag orkar inte bära fler sorger än min egen och mina systrars. Jag orkar inte bära mäns sorg över att jag är förtryckt, och att det faktumet gör att vår relation är dömd till att vara ojämlik.

Politisk pr.

Jag har funderat lite på politisk pr på sista tiden, och mer specifikt pr som fungerar just för att folk tycker det är bra pr.

Jag tänker framförallt på förra valet. Då pratade alla om ”Nya Moderaterna” som något slags genidrag pr-mässigt. Schlingmann, alltså Moderaternas dåvarande pr-gubbe, målades ut som någon slags gud. Som om det inte fanns någonting annat bakom Moderaternas framgångar, som om allt ar en fråga om att de typ lyckats hitta på rätt slogan.

Jag minns att jag pratade med många som lakoniskt konstaterade att Moderaterna gjorde ”bra pr” och sen var det inte så mycket mer med den saken. Som om det liksom var slutdiskuterat då, som om det inte fanns något att göra åt saken, som om pr var allt vad politik handlade om. Som om det inte fanns någon möjlighet att gå utanför den cyniska pr-bubblan och faktiskt diskutera något annat, på andra premisser.

Samma sak med hur det talas om Sd. Jag hör till exempel många tala om Jimmie Åkesson som en ”duktig retoriker”, lustigt nog också något som inte sällan sägs om Adolf Hitler. När en talar på detta sätt för det tankarna till att nazityskland eller Sd:s framgångar var någon slags sump, att det bara handlar om att rätt person råkade ta tag i partiet.

Jag undrar; vad är syftet med att prata om vem som gör bra/dålig pr eller har bra/dålig retorik. Det där är ju bara ett jävla säljknep för partierna, det är ju ingenting som rör os egentligen. Det viktiga för mig är ju inte deras ”retorik” utan deras politik.

Det handlar om en generell avpolitisering, om att det blir mindre och mindre viktigt av att ta reda på vad partierna faktiskt står för och mer och mer relevant att prata om deras ”pr”. Hela konceptet att bjuda in ”retorikexperter” för att kommentera debatter är idioti. Det hjälper ju inte någon att faktiskt förstå något av relevans för hur de ska rösta.

En annan grej som är problematisk med detta snack, speciellt när det rör fascistiska eller rasistiska partier, är hur en liksom talar som om människor inte hade något ansvar eller möjlighet att begripa vad det faktiskt är de röstar på. Frågan om det faktiska innehållet i politiken undviks ständigt.

Vidare så skapar en illusionen av att ”retorik” skulle vara något åtskilt från innehåll. Den här ”retoriken” flyger inte omkring fritt, utan den appellerar till saker i vårt samhälle. I ett rasistiskt samhälle fungerar en rasistisk retorik. Att låtsas som om det bara är en fråga om att just Åkesson lyckas formulera sig på rätt sätt är absurt. Det handlar inte om att Åkesson är en ”skicklig retoriker” utan om att han anspelar på saker. Det är det vi måste fokusera på, inte ”retoriken” i sig.

Eftervalsreflektioner.

Reflektioner angående valet:

  1. Jag blir irriterad när folk uttrycker förvåning eller förfasar sig över att Sd fick så mycket. Fanns det något mer uppenbart än att Sd skulle få högt stöd? Jag förstår att folk gärna håller hoppet uppe MEN jag tycker samtidigt att det tyder på en viss världsfrånvändhet. Vad som också stör mig med detta är att jag tror det är samma människor som kommer ”ta ställning” och sedan inte göra något mer fram till nästa val.
  2. Allt fokus på Sd:s vågmästarroll förbryllar mig. Alliansen har varit minoritetsregering med Sd som vågmästare i fyra år. Det är absolut ingenting nytt att Sd har en vågmästarroll och jag tycker det är fascinerande att folk säljer in det så. Däremot att de har fördubblat sitt väljarstöd, det är en stor grej.
  3. Alliansen jobbade hårt på att sälja in det som något helt naturligt att en förhandlar om regering och den politik en ska föra INNAN en har haft val. Detta är jättemärkligt eftersom det absolut inte är standard. Hela snacket om ”stabilitet” och ”trovärdighet” får politiker att framstå som tjänstemän, vilket såklart ligger i högers intresse eftersom deras ”visioner” är alldeles för vidriga för att rösta på. Deras stora trumfkort är att de kan framstå som ”ansvarstagande”.
  4. Hur vissa diskuterar Sd:s framgångar som om det inte vore ett problem om de inte får inflytande, alltså om någon form av blocköverskridande samarbete kan göras. För det första så är blocköverskridande samarbete i sig en slags inflytande Sd får; de skapar ett politiskt klimat i vilket inga större förändringar tillåts ske. Detta tror jag på sikt också gynnar dem eftersom de är ett missnöjesparti som lär växa om det politiska ”etablissemanget” inte gör några förbättringar. Vidare så har de ju redan och kommer troligen få mer inflytande över debatten och hur de skapar en större acceptans för rasistiska åsikter som drabbar verkliga människor dagligen. Att reducera politik och rasism till hur röster faller i ett parlament tror jag är problematiskt.
  5. Vad som på allvar skrämmer mig är att M kommer röra sig närmare Sd och att regeringen inte kommer kunna göra några betydande reformer, vilket kommer leda till att folk kommer rösta mer på Sd + blåa blocket nästa val. Jag ser det inte som osannolikt att vi får en allians med M och Sd.

Så vad gör en? Jag har fan ingen aning. Jag önskar jag hade något smart, genomtänkt, peppigt att säga men det har jag inte. Vad jag vet är att vi måste hitta långsiktiga strategier för att motverka Sd, inte bara hoppas på att det lyckas skapas en regering som gör att de får mindre inflytande de fyra kommande åren.

Kvinnor betalar priset för mäns naivitet.

girl interrupted girl interrupted2 girl interrupted3Kollade på Girl, Interrupted igår och fick en del att tänka på. Den handlar alltså om en kvinna som åker in på mentalsjukhus på grund av ett suicidförsök. I filmen kommer en snubbe hon har legat med på besök och vill att hon ska fly med honom. Han säger åt henne att hon inte är sjuk och att hon inte hör hemma på sjukhuset.

Det fick mig att tänka på hur naiva män ofta kan vara inför känslomässiga besvär. Jag har erfarit detta själv när jag har varit ganska tydlig med vilka begränsningar jag har känslomässigt när det gäller intimitet och relationer och de ändå väljer att inleda relationer med mig, och sedan blir förvånade när det inte funkar eller när det dyker upp problem. De får av någon anledning för sig att det som gäller generellt för relationer inte gäller just dem, att de utgör något slags magiskt undantag som ska rädda mig från alla de besvär som kommer med relationer med män i patriarkatet. De tror att om de bara älskar mig tillräckligt mycket eller liknande så kommer det lösa sig. Att det liksom finns något som gör vår relation speciell, som gör den förskonad från det som krossat alla andra relationer jag haft med män. Givetvis är det inte så.

Mannen i filmen har, som jag förstod det, egentligen bara träffat huvudpersonen en eller ett fåtal gånger, men han tror sig ändå veta att hon inte är som de andra som sitter där. Han tror sig veta att hon är kapabel att åka iväg med honom.

Antagligen har han fått för sig att han kan rädda henne, att det faktum att han (tror att han) älskar henne ska rädda henne.

Det får mig att tänka på en man som brukade besvara mitt teoretiserande kring patriarkatet med att han minsann älskade mig och inte skulle göra det ena eller andra mot mig. Han sålde in sig själv som lösningen på det patriarkala förtryck jag lidit av ett helt liv, som skapat mig. Det var väl inte av elakhet han gjorde det, men det var en naivitet som blev förödande för mig. För efter att tag så började jag söka lösningen i honom, jag blev beroende av honom. Han accepterade inte det faktum att såväl samhället, jag själv och han hade begränsningar. Att det inte spelade någon roll hur mycket han älskade mig.

Jag tror att män ofta kan kosta på sig att vara mer naiva, för det är inte de som betalar det högsta priset för den naiviteten. Kärleksrelationer är inte samma sak för män som för kvinnor; kvinnor har mycket mer att förlora. Vi är mer utelämnade till mäns godtycke, till deras omdöme om oss. Det kostar på att lita på en man, och om en sedan blir sviken är det ofta en stor och smärtsam grej.

Jag önskar att jag kunde vara naiv, att jag kunde kasta mig in i relationer och hoppas på att allt ska gå bra. Men jag har blivit sårad för många gånger för att kunna, jag är för rädd för att bli sårad igen.

En övertalar inte en nykter alkoholist att det kommer bli annorlunda att dricka den här gången, men att övertala någon som haft vissa problem med relationer och intimitet hela livet att kasta sig in i en nya verkar vara ett helt normalt beteende. Jag förstår det inte. Om en nu älskar en person så borde en inte ställa den typen av krav, då borde en låta det ta sin tid och ha förståelse för de problem med tillit och närhet som finns. Men istället ska alla gränser forceras.

Han (tror att han) älskar henne, därför ska hon ta sitt pick och pack och fly till ett annat land tillsammans med honom. Har han funderat på vad som händer om hon visar sig vara för sjuk? Nej, för han behöver inte. Det får bära eller brista tänker han, och om det brister är det inte han som betalar priset. Precis som det var jag som fick betala priset för någon annans lögner.

”Det är en skyldighet att rösta”.

Såhär i valtider 🙂 🙂 🙂 🙁 så säger många människor väldigt spännande grejer för att få andra att rösta. Detta inlägg ska inte tolkas som att jag har något emot att en röstar, jag har själv gjort det och var till och med ute två veckor i förtid för att slippa tänka på fanskapet.

Läste denna bedårande insändare i Metro:

IMG_20140807_142627Ja alltså vad ÄR egentligen poängen med att rösta? Kommer freden och friheten bli mindre om vi inte gör det? Är det ett hot? Jag fattar fan inte. Varför skulle röstandet i sig leda till en värld med mer fred och frihet? Kommer vi förlora vår rösträtt om vi inte utnyttjar den?

Hela det här resonemanget som jag tycker mig höra i en miljon olika tappningar är så jävla underligt. Vad är röstande egentligen? Det känns som att vissa anser att det är någon slags demokratibevarande ritual som vi måste utföra, att röstandet i sig liksom är demokratin. Det spelar föga roll vad som sedan händer, så länge alla deltar i processen är vi nöjda. Genom röstandet upprätthåller vi illusionen av att det är en jämlik tävlan, att vi ska vara goda förlorare om det inte blir som vi vill för vi har ju trots allt FÅTT VARA MED OCH BESTÄMMA!!!!!

I samma kategori finns den här ”det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls”. VARFÖR?!?!? Kan någon förklara för mig varför det skulle vara bättre att rösta blankt? Vissa bara ”men jag är ju för det demokratiska systemet, jag är bara emot alla alternativ”. Jamen alternativen är ju et resultat av systemet. Varför särskilja form och innehålla på det sättet? Om formen nu bevisligen leder fram till kassa alternativ, varför skulle den bevaras?

Vissa är såhär ”det är din skyldighet att rösta”. Min skyldighet gentemot vem, och varför? Vissa menar att det handlar om att upprätthålla det demokratiska systemet genom att visa någon slags lojalitet gentemot det. Detta tycker jag är e obehaglig grej att säga. Vi har ju vissa demokratiska rättigheter som människor, men vi har inga skyldigheter att använda dem. Det är liksom som att jag fått en fin fin present och så måste jag vara glad och tacksam och använda den trots att jag aldrig bett om den. Vad som gör saken etter värre är att vissa verkar mena på att det i sig är ett slags godkännande av det rådande att delta i processen, en tanke som en massa liberala gubbar eller så kallade ”kontraktsteoretiker” kört mycket på.

Och framförallt; om det nu är min skyldighet att rösta för att ”upprätthålla demokratin”, varför stanna där och varför fokusera på just röstandet? Är det också min skyldighet att försöka slå ner nazism och fascism? Eller kanske att motverka polisvåld? Jag menar, är det inte lite lustigt att det abslut viktigaste politiska deltagandet är det deltagande som:

  1. Är tillåtet.
  2. Egentligen främst låter oss välja mellan människor som på ett eller annat sätt redan sitter vid makten.

Hur kan det komma sig att vissa tycker det är JÄTTEVIKTIGT att lägga en lapp i en låda en gång var fjärde år men typ ger blanka fan i vad en gör resten av tiden? Jag tror det handlar en del om att upprätthålla illusionen av att det är vi som bestämmer och att det är vårat ansvar att ”ta chansen” att göra det. Om en kan måla upp en bild av den oansvariga medborgaren som inte tar denna chans så kan samtalet handla om det istället för om politiken som faktiskt förs. Fokus förflyttas från innehåll till form, för att innehållet är så fruktansvärt jävla meningslöst och intetsägande att det knappt ens går att prata om.

Men excesserna slutar liksom inte här! Vissa tycker rentav att det är en skyldighet att liksom ”sätta sig in i” politik och att komma fram till vilken jävla kandidat en ska rösta på och skit. De ba ”det är så hemskt att folk (speciellt ungdomar) är så oengagerade”. Gud vad jag blir matt på detta. Jag tänker bara att det kanske finns en anledning till att folk inte orkar bry sig om fanskapet och det är att det för det mesta är helt jävla irrelevant. Politik är så oerhört tramsigt och det märker folk.

Nå, nu har jag såklart röstat ändå eftersom jag inte vill se fyra år till med Alliansen och deras stödparti Sd vid makten. Men jag ser fan inget egenvärde i att rösta, inte heller tycker jag det är någon skyldighet. Den som har blåa sympatier kan lika gärna ligga på sofflocket vad mig anbelangar. Sluta prata om röstandet som något betydelsefullt i sig eller som någon jävla ”möjlighet” vi ska vara ”tacksamma” för. Vi måste sluta prata om formen, om ”demokratin” som ett tomt skal som vi måste förvalta, och börja prata om innehållet.

Skaffa barn på slentrian.

Jag funderade lite över vissa attityder som finns till att skaffa barn. När jag själv säger att jag inte vill skaffa barn så blir folk ofta chockade, och sen kommer det argument som ”men du kanske ångrar dig” och så vidare. Förutom att detta är sexistiskt i sin utgångspunkt att jag som kvinna inte skulle kunna göra ett informerat val i frågan så tycker jag att det finns en slapp attityd till barnafödande och föräldraskap.

Jag tänker att när en skaffar barn sätter en ett nytt liv till världen, och det är ett fett jävla ansvar. Jag anser att föräldraskap i någon mån kräver att en som förälder sätter barnets behov och intressen framför sina egna. Många föräldrar gör såklart inte det, och det tror jag också leder till att många har en olycklig uppväxt.

Med att sätta barnets behov först menar jag dock inte att typ skjutsa det till en miljon olika aktiviteter eller liknande, utan snarare att släppa sin prestige inför barnet, att släppa idén om att barnet ska bli ”lyckat” och ”framgångsrikt” och så vidare. Detta tror jag att många har väldigt svårt att göra, och det är inte konstigt då föräldraskap i vår kultur mycket handlar om att fostra en kompetent samhällsmedborgare en sedan kan vara stolt över.

Detta är något jag har tänkt mycket på och jag har kommit fram till att detta är en uppgift jag varken tror att jag skulle klara eller som jag vill ge mig på att försöka med. Jag anser inte, vilket vissa andra verkar göra, att det är en struntsak. Ofta tycker jag mig höra attityden att ”det går nog bra” eller ”det klarar du säkert” när folk uttrycker oro inför detta. Det är väl inte alls någon självklarhet att en klarar det bra? En massa människor mår sjukt kasst på grund av sin uppväxt, vad finns det egentligen för belägg för att det i regel skulle falla bra ut?

Men detta ser jag främst som en samhällelig fråga, det handlar inte om att enskilda individer är inkompetenta föräldrar utan att detta samhälle ställer det orimliga kravet att två individer ska kunna ha totalt ansvar över ett barn, att vi ska isolera oss i kärnfamiljer och så vidare. Jag tror helt enkelt inte att det är en särskilt bra miljö för barn, eller för någon människa över huvud taget.

Många verkar rädda för att fundera närmare kring den frågan; är det verkligen rimligt att skaffa barn under rådande omständigheter? Kan en garantera att barnet får en bra uppväxt i detta samhälle? Personligen tänker jag inte skaffa några barn, bland annat för att jag inte kan stå ut med tanken på att inte kunna axla det ansvaret.

Jag menar inte att säga att de som nu skaffar barn gör fel, snarare att det är intressant hur svårt det är att yttra eventuella argument emot det utan att folk ska vifta bort det som ”personlig smak” och så vidare. Nej, det handlar inte om personlig smak, det handlar om att ifrågasätta den här ideologin som råder i vårt samhälle om att barnaskaffande är det vackraste och mest oegoistiska en människa kan ägna sig åt, om att det är något en ”bara ska göra” utan att fundera särskilt mycket på saken. Detta tycker jag är orimligt med tanke på att det handlar om en ny människa som en kommer ha ansvar för åtminstone 18 år framöver, troligen längre. Det är en jävligt stor grej och jag tycker en ska tänka noga på vad det innebär och hur en vill vara som förälder.

Om kritik.

På sista tiden har ”kritik” eller ”internkritik” blivit ett nästan heligt ord när det talas om feminism. Det är väldigt väldigt fint och bra att kritisera saker och ting, speciellt om det råkar vara en rörelse som jobbar emot förtryck. Att utifrån en feministisk grund kritisera patriarkatet står däremot inte lika högt i kurs.

Positionen som kritiker är väldigt bekväm. Det är lätt att peka ut vad som är fel, desto svårare att komma med egna förslag på hur en kan göra istället. Med detta inte sagt att kritik skulle vara något dåligt; det är tvärtom ofta ett första nödvändigt steg för att komma vidare i teoribildningen. En måste alltid se att något är fel innan en kan börja fundera på vad som vore ett bättre alternativ eller en väg framåt.

Vår rörelse kan inte handla om kritik, utan kritiken måste vara ett inslag i ett större projekt. Kritiken ska hjälpa oss framåt. Det finns saker jag kan störa mig på som jag inte yttrar eftersom jag inte tror att det vore särskilt konstruktivt. Det finns saker som jag tycker är fåniga, som stör mig något oerhört, som får mig att bli alldeles matt, som jag låter vara eftersom jag inser att det inte kommer hjälpa kampen mot patriarkatet.

Men detta menar jag inte att vi inte ska kunna kritisera varandra, däremot anser jag att kritiken bör ha mål och mening. Varför sysslar vi egentligen med internkritik? Syftet är ju inte att vi är emot feminism, i så fall hade en knappast kunnat kalla det internkritik (även om det såklart inte hindrar vissa från att göra det ändå). Det handlar ju om att vi genom kritiken ska bli bättre, starkare, hitta bättre strategier. Internkritik är något annat än kritik utifrån, internkritikens syfte borde ändå vara att stärka rörelsen i projektet att nå det slutliga målet. Det betyder inte att vi måste vara sams, men det betyder att den som gör anspråk på att framföra internkritik borde vara lojal mot den feministiska idén, alltså viljan att störta patriarkatet. Jag är ofta hård i min kritik av feminister, men syftet med min kritik är inte detsamma som när jag kritiserar liberaler. Gällande feminister tror jag ju fortfarande på de grundläggande idéerna, jag är fortfarande lojal mot rörelsen. Min kritik kommer sig av kärlek och lojalitet mot projektet.

Sen funderar jag också på hur en förhåller sig till kritik. Idag tycker jag mig se en viss inställning som är att så fort det är kritik, då ska den tas på allvar. En måste lyssna på kritiken, och det spelar egentligen ingen större roll vad det är för kritik. Ungefär som om kritik alltid var värd att ta till sig. Kritik kan också vara bra eller dålig, mer eller mindre genomtänkt. Mycket av den kritik som jag stöter på är såväl okunnig som oskarp, även då den kommer från feministiskt håll. Till exempel så stöter jag ofta på missuppfattningen att radikalfeminismens teoretiska grund skulle vara någon slags odefinierad ”extremism” och ”manshat” vilket helt saknar stöd. Men jag stöter också ofta på relevant kritik som jag då försöker ta till mig, till exempel kritiken mot radikalfeminismens anspråk på kvinnor som en homogen grupp.

Jag har svårt att ta den som inte själv försöker ge sig i kast med uppgiften att formulera strategier på allvar när denne levererar kritik. Med detta menar jag inte att en behöver ha en fullständig teori, det har få människor, men däremot att en ska ha ägnat lite tid åt att fundera på möjliga framkomliga vägar. Att bara kritisera utan att själva vilja formulera ett bättre alternativ eller i alla fall peka ut en annan riktning anser jag inte är särskilt seriöst. Resultatet av sådan kritik är ofta att en ger upp projektet helt och hållet; hur en än gör blir det fel. Min åsikt är ändå att det är bättre att försöka och göra fel än att vara passiv. Jag har svårt att se något som mer fel än att ge mitt passiva medgivande till detta samhälle.

Jag tänker också att ingen teori är felfri, alla har sina problem. Men de flesta teorier har också tydliga förtjänster. När jag hör kritik mot till exempel radikalfeminismen, som jag ju själv anser mig tillhöra, så tänker jag inte att jag ska förkasta hela den radikalfeministiska teorin utan snarare att jag ska begrunda och vidareutveckla mina teorier utifrån detta. Jag ser det inte som att de olika feministiska perspektiven är ”fasta” kategorier, utan snarare som olika inriktningar eller tanketraditioner som har mycket gemensamt och utvecklas med och genom varandra. När det målas upp skarpa motsättningar, nästan som krig, mellan till exempel queerfeminism och radikalfeminism vill jag påpeka att kritiken av heterosexualiteten är grundläggande inom båda perspektiven. Jag tror inte att vi ska måla upp större motsättningar än vad som faktiskt finns där, med detta inte sagt att vi inte ska låtsas om de faktiska motsättningarna. Men bara för att feminister tycker olika i vissa frågor eller har olika perspektiv så innebär inte det att all grund för gemensam kamp är bortblåst.