Kategori: Blogg

Vem jag tar debatten med.

Så ofta det händer, att olika personer bli förbannade för att jag inte vill ”ta debatten” med dem. De diktar upp någon jävla historia om att jag inte släpper igenom några kritiska kommentarer och gud vet allt. Detta är såklart lögn, jag har många människor här som kommenterar kritiskt och som jag svarar på. Gemensamt för alla dessa är dock två saker:

  1. De behandlar mig inte som en idiot. Detta är verkligen asviktigt för att jag ska orka snacka med någon. Jag blir så jävla trött på människor som går in med ingångspunkten att jag typ har ”missförstått” något eller att jag helt enkelt bara är korkad. Det är klart att jag inte vill diskutera på de premisserna, vem vill det?
  2. De tar sig tid för att förstår mina utgångspunkter, mina åsikter och resonemang. Det är fan omöjligt att diskutera med folk som går in med en speciell tanke om vad jag tycker och sedan vägrar släppa den. Gemensamt för dessa är att de brukar anklaga mig för olika saker. Jag fattar inte hur en kan tro att jag skulle vilja ”diskutera” med någon som bara spottar ur sig massa anklagelser.

Jag tycker att det är väldigt konstigt att människor förväntar sig att de ska kunna bete sig hur som helst och ändå bli väl bemötta. Jag är ledsen, men det funkar inte så. Jag kan tycka att det är uppfriskande med diskussioner och olika perspektiv, men jag tycker inte att det är ”uppfriskande” att bli knäppt på nosen eller mästrad, vilket jag inte tycker borde vara någon större överraskning för någon. Vem vill ha det så?

Vad tror ni?

IMG_20121210_091808Som sagt så har jag bokcirkel på SCUM-manifestet nu. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej att lägga upp läsanteckningar och så vidare här på bloggen (givetvis omgjorde till vettiga inlägg). Jag tänker att det skulle vara bra att flytta fokuset lite från manshatet till vad Solanas faktiskt har att säga om patriarkatet.

Vad tror ni om detta?

Lästips och klitoris.

Idag tycker jag att ni ska läsa två grejer.

Dels det här inlägget av Lemoine om det ”riktiga” kvinnoförtrycket (som vissa brukar kalla det kvinnoförtryck som pågår i Andra kulturer) och hur det hänger ihop med allt annat kvinnoförtryck. Har inte så mycket att tillägga utöver att det är fett bra.

Och så tycker jag ni ska läsa det här om hur trist det kan vara att ha en fitta hos Zettermark, ni kan med fördel länka samma det med den här texten jag skrivit om hur biologin är politisk.

Kommenterade inlägget såhär:

Apropå klitoris: det var först i år som jag lärde mig hur den ser ut, att det inte bara är den där lilla knoppen utan ett ganska stort organ.

Tänker också på hur tragisk normaliserat det är att sex inte ska vara skönt för kvinnor. Det var liksom något jag accepterade hur länge som helst, att det mest handlade om att det skulle ”gå” och inte om att det skulle vara skönt. Nu har jag lärt mig hur det känns att vara riktigt kåt, men det tog verkligen tid, många år av i bästa fall mediokra upplevelser.

Tänker på alla dessa idéer som florerade om att det typ ”ska” göra ont första gången, vilket såklart delvis handlade om myten om mödomshinnan, men jag tänker mig att det också var frågan om att kvinnor liksom får lära sig att stå ut med vissa saker under sex bara för att det är det som liksom ”måste” till för att sexet ska bli av, eftersom män (det var ju alltid omslutande sex med män som förutsattes när det talades om att ”förlora oskulden”) helt enkelt inte visste hur en skulle göra, och det fick en såklart inte lära sig som kvinna heller. Det är så vidrigt.

Gud vad jag önskar att de hade talat mer om lust och kåthet. Inte om sex som något jobbigt en typ måste gå igenom för att det blir ”skönt sedan” (antingen för att sexet blir bättre sen eller för att en får ut andra grejer, typ bekräftelse som könsvarelse), vad många obehagliga sexuella upplevelser jag hade kunnat bespara mig då, om jag hade fått lära mig att det ska vara skönt och att jag ska vara kåt och inte att jag bara ska stå ut med skiten.

Bild för den som inte vet hur klitoris ser ut:

Clitoris_anatomy_labeled-en.svg

Visst är det sjukt att den är så stor? Hade ingen aning om detta förrän jag såg det i någon broschyr från Rfsu.

Frågor.

Ibland klagar jag på folk som ställer frågor om feminism. Jag tänkte att jag skulle reda ut lite vad jag menar.

Jag får två olika typer av frågor som rör feminism. Dels de som rör feminism generellt, dels de som är ställda till mig personligen, alltså som rör vad jag anser i olika feministiska spörsmål. Den senare typen tycker jag är trevliga, de är ställda till mig personligen för att någon undrar vad jag tycker, inte enbart till mig i egenskap av ”nån feminist” som den personen råkade hitta. Ofta är det så att jag redan har skrivit om saken, och då brukar jag länka till de texterna. Ibland svarar jag inte alls, men det handlar snarare om att jag inte har tid än om att jag blir irriterad. Överlag kan jag tipsa om att söka lite i arkivet, det är ganska troligt att jag berört ämnet innan.

Den tidigare typen däremot riskerar ofta att vara ganska störiga. Ibland är de okej, och då brukar jag också svara, men ibland känns det liksom som om personen bara är för jävla slö för att orka googla lite eller läsa någon bok om saken. Det kan vara frågor (eller påståenden förklädda till frågor) av typen ”exakt hur förtrycker min pojkvän mig/jag min flickvän (gud, jag har skrivit så mycket om detta, kolla arkivet för fan)” eller typ ”men kvinnor kan faktiskt också vara elaka, vad tycker feminister om det???”.

Jag ger inga privatlektioner. Jag kommer helt enkelt inte sitta och redogöra för hur patriarkatet fungerar bara för dig, bara för att du inte orkar sätta dig in i saken. Sådant gör mig bara irriterad. Om du är genuint intresserad föreslår jag att du försöker hitta information själv, och det finns verkligen otroligt mycket. Är du inte intresserad kan du strunta i saken.

Jag har själv börjat applicera detta i mycket högre grad. Jag har faktiskt slutat fråga många av de jag följer som skriver om rasism om vad olika ord/förkortningar betyder eller liknande för att istället kolla upp saken själv. Och grejen är, att det går för det mesta alldeles utmärkt. Om jag inte hittar något så brukar jag fråga, men grejen är att en liksom kan kolla upp saken själv först.

Jag blir så jävla irriterad på det här att så fort en skriver om feminism så antas en vara någon slags företrädare för alla feminister och någon allmän frågelåda. Folk blir dessutom arga när en inte ständigt serverar dem med svar. Då kan de låta: ”men jag vill ju bara förstå, hur ska jag göra det om du inte förklarar”. Jag har till och med fått på mig folk som anklagar mig för att skriva ”för svårt” eftersom de personligen inte har rätt kunskapsnivå för att kunna ta sig an mina texter. Som om det var mitt ansvar att lägga mig på just specifikt deras nivå av kunskap,inte deras att läsa på så att de begriper.

Såhär: jag är inte ansvarig för din förståelse av världen. Om du inte förstår feminism är det inte mitt fel, utan det är faktiskt ditt eget ansvar att utbilda dig. Var istället tacksam över det faktum att jag har skrivit så många texter om saken som du kan ta del av helt gratis. Jag tar mig an de frågor jag vill ta mig an, skriver de texter jag vill skriva. Jag är inte din personliga kunskapsbank bara för att jag råkar driva en feministisk blogg. Det ligger inte heller i mitt intresse att förklara basal feminism för olika personer som är för slöa för att kolla upp saken själva. Tyvärr, men så jävla viktiga för kampen är ni inte.

Faq.

320Håller på med en Faq här. Tanken är att en ska kunna gå dit för en kort introduktion till både mig som person och det bloggen handlar om. Om ni vill att jag ska beröra något särskilt så får ni gärna skriva det.

Styrka.

626

Jag har fått så himla mycket kärlek de senaste dagarna, och det betyder så mycket. Jag har inte kunnat svara på allt (speciellt inte kommentarerna, de drunknar snabbt, förlåt för det), men ni ska veta att jag läser och att det värmer så himla mycket.

Det är så stort att få läsa era berättelser om förtryck och om frigörelse, det är så fantastiskt att veta att jag kan vara en liten liten del i att hjälpa någon till ett bättre liv. Jag tänker på de kvinnor som betytt något för min egen frigörelse, och sen tänker jag att det känns så fantastiskt att jag kanske är en sådan för någon av er. Det ger mig styrka och insikt om hur viktig feminismen har varit och fortfarande är för mig, det gör att jag gång på gång återupptäcker de där gamla insikterna, får ny styrka i mina övertygelser.

Ni är fantastiska och det finns så mycket styrka i feminismen och systraskapet. Glöm inte det.

Objektifiering banar vägen för våld.

Intressant det här, hur ett inlägg om att kvinnor ständigt utsätt för objektifiering kan urarta i en diskussion kring huruvida kvinnliga politiker är snygga eller ej. Jag har aldrig hävdat att kvinnor inte kan komma någonvart utan att vara snygga, däremot att en som kvinna ständigt utsätts för recensioner av ens utseende, oavsett om de är positiva eller negativa. Poängen är inte att det är synd om fula kvinnor för att de har lägre status utan att alla kvinnor ständigt får lära sig att det är deras utseende som räknas främst och främst och att det leder till sjukt mycket ångest hos alla kvinnor, inte bara ”fula” kvinnor.

Det finns vissa idéer om att män har andra faktorer som de bedöms efter, ofta beskrivna såsom ”makt”. Skillnaden är dels att makt kan uppnås på många olika sätt, inom många olika områden, medan snygghet bara handlar om en grej. Om en manlig politiker intervjuas om sin makt kan en till exempel tänka sig att det faktiskt är relevant i sammanhanget, medan en kvinnlig politikers kläder eller utseende inte riktigt är det. Män får liksom vara bra på sin grej utan att också deras ”makt” ska diskuteras, eftersom makten för det mesta är tätt sammankopplat med vad de är bra på. En kan såklart tänka sig att dessa ideal är negativa för många män, vilket jag också tror, men det är inte en fråga om objektifiering. Mannen finns fortfarande för sin egen skull, bedöms efter vad han gör. I den mån han bedöms efter vad han har, i termer av makt eller pengar, så är detta ett resultat av vad han har åstadkommit (eller beskrivs i alla fall så). Detta är liksom motsatsen till objektifiering, detta är att på ett mycket tydligt vis beskriva någon som ett subjekt.

Vissa snackar om att kvinnor i dejtingsammanhang bryr sig om mäns utseende. Det är ju inte så märkligt, eftersom det faktiskt är en relevant faktor då. Män bryr sig givetvis även om kvinnors utseende i sådana sammanhang vilket är helt rimligt. Däremot uppfattar jag det absolut som att kvinnor oftare lägger fokus på en mans personlighet, det är sällan jag hör kvinnor tala om mäns utseende på samma sätt som jag ofta hör män tala om kvinnors. Jag tycker överlag att det är en bra grej att kvinnor i lägre grad objektifierar män, och vänder mig emot feministiska projekt som går ut på att kvinnor ska objektifiera män mer. Det handlar liksom inte om att nå någon rättvisa utan om att vi ska kunna mötas som människor av kött och blod utan att bli avhumaniserade.

När en talar om en kvinna endast som en kropp så är det att avhumanisera och objektifiera. Detta är i sin tur något som öppnar för olika former av våld, avhumanisering är liksom en grundfaktor i alla våld. Denna typ av objektifiering kan drabba alla, men sättet den drabbar kvinnor på är genomgående i hela samhället och en stark del i vår kultur. Kvinnor porträtteras ständigt som objekt. Detta leder givetvis till att många tycker att kvinnor inte finns till för sin egen skull, utan främst ska tillfredsställa män. Detta är i sin tur en anledning till att kvinnor blir utsatta för såpass mycket våld som handlar om att exploatera dem som kvinnor, det vill säga våldtäkter, sexuella trakasserier och så vidare. Det sker helt enkelt en ständig avhumanisering av kvinnor som skapar ett ideologiskt utrymme för att utöva förtryck och våld. Därför är objektifiering en viktig grej att tala om.

Sedan finns det en massa grejer vi också måste diskutera, olika normer och ideal som är pressande och skadliga. Men objektifiering handlar om mer än så, det handlar om att skapa en grogrund för våld mot olika grupper, och i det här fallet kvinnor.

Ni får mig att gång på gång inse vad som är viktigt i livet, och det är inte att böja sig under patriarkatet.

Internets rövhål har tydligen snokat reda på mig och bestämt sig för att spekulera i på vilka sätt jag är sjuk, mitt kärleksliv och att jag har fått för lite av den magiska Kuken™ och så vidare. Det fascinerar mig med alla dessa män som tror att deras könsorgan är så jävla fantastiska. Jag är ledsen lilla gubben, men din kuk är inte föremålet för mina drömmar.

Överlag har jag på sista tiden fått ta emot mer av det här hatet som jag tidigare faktiskt varit ganska skonad från. Men jag antar att en inte tillåts ta hur mycket plats som helst som kvinnlig feminist utan att det ska komma.

Jag vill bara säga att det betyder sjukt mycket för mig att driva den här bloggen, att få all underbar respons och få höra alla berättelser om kvinnors liv, bli arg över det förtryck ni utsätts för och glädjas över de ljusglimtar som trots allt finns i det patriarkala mörkret. Och det gör mig så glad att veta att den här bloggen för många av er är en av dessa ljusglimtar. Det gör mig glad att läsa att jag sätter ord på saker ni känt, att jag hjälpt er att förstå er situation. Detta är så otroligt viktigt för mig. Dels för att jag vet att jag gör något bra, men också för att det ger mig så himla mycket styrka. Känslan av systerskap.

Ni är fantastiska och ni får mig att orka fortsätta även dagar då en möts av en jävla vägg av skit, ni får mig att gång på gång inse vad som är viktigt i livet, och det är inte att böja sig under patriarkatet.

Tack för det.

Tack och kommentarsmissöde.

Hej! Först och främst vill jag säga tack för all fin respons jag har fått på det här inlägget, och tack alla som hjälpt till att sprida texten. Det betyder så himla mycket att få det, speciellt när jag verkligen anstränger mig med en text och lämnar ut mig.

Sedan vill jag säga att jag tyvärr behövt radera en del kommentarer de senaste dagarna, som inte levt upp till kommentarsreglerna. Tyvärr verkar det som om några kommentarer har strukit med oförtjänt, så om du känner att det kan gälla din kommentar får du gärna skriva om den, eller åtminstone tänka att det inte är dig det är fel på.

Några kommentarer kommer jag att släppa igenom när jag orkar formulera svar på dem, eftersom jag inte vill låta dem stå oemotsagda.