Sex – Sida 12 – Fanny Åström

SATC och makt genom otillräknelighet.

Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.

Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.

Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.

Det behöver inte vara perfekt för att det ska vara värt det.

Angående mitt inlägg om det här med att män ska ta mer ansvar för sin utlösning så fick jag en del intressant respons från just män (vem kunde ana). Vissa män kände att de behövde påpeka att avbrutet samlag inte är en perfekt preventivmetod. Jag är såklart medveten om detta, men jag kan också resonera och inse att det minskar risken för att en ofrivillig graviditet ska äga rum om män slutar komma i fittan. Det är inte svårt att inse att fler spermier ger större risk för graviditet.

Detta får mig att tänka på en annan grej som män ofta säger apropå mina inlägg, och det är att samhället aldrig kommer kunna bli helt fritt från förtryck. Det kanske är sant, jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är bättre att ha mindre förtryck än idag.

Jag undrar lite varför det är så viktigt för så många män att påpeka att ens förslag inte kommer ge en helt perfekt värld. Det är nog ingen som är feministiskt engagerad som förväntar sig att allt kommer att vara helt jävla fantastiskt när patriarkatet är upphävt, däremot förväntar vi oss att det kommer att vara bättre, och det är väl ändå något värt att kämpa för? Men män brukar förvisso inte vara så bra på att förbättra för kvinnor så det förvånar väl inte egentligen.

Det känns som att dessa män inte vill engagera sig i något om de inte är säkra på att det kommer leda till total jävla perfektion. Varför kan de inte nöja sig med att saker kommer bli bättre, varför måste det vara helt fläckfritt för att de ska vara för? Den här inställningen skapar så otroligt mycket lidande eftersom den gör att en massa människor skiter i att engagera sig för ett bättre samhälle.

För mig är det helt absurt att tänka såhär. Jag blir ju utsatt för patriarkalt förtryck, klart jag vill att det ska bli mildare. Det behöver inte försvinna helt för att det ska vara värt att kämpa, för det handlar om mina livsvillkor och det är faktiskt något jag prioriterar oavsett.

Och apropå preventivmedel: det finns inget sådant som är helt säkert, inte ens kondom. Avbrutet samlag eller ickeomslutande sex är två bra preventivmetoder, om än inte heltäckande. Dessa man med fördel kompletteras med andra, såsom kondom eller att räkna dagar. Poängen är att det finns en massa saker män kan göra för att skydda kvinnan som de tyvärr i nuläget inte alltid gör. Frågan är varför vissa är så himla måna om att påpeka att lösningar som innebär att män måste ta ansvar inte är säkra, när det faktum att till exempel p-piller inte är det sällan lyfts fram? Kanske kanske kan det handla lite om det här med att män gärna hittar på ursäkter för att slippa ta ansvar.

Kan inte cismän bara skärpa sig och ta lite ansvar för sin jävla utlösning någon gång?

Vi måste prata om det här med barnalstrande sex. Kuk-i-fittan-sex, oskyddat sex, sex där en cisman kommer i en ciskvinnas underliv. Det är väldigt problematiskt att detta är normen för hur vi idkar samlag i detta samhälle.

Jag tänker på cismän som kommer för tidigt, alltså som lovat att dra ut den när det är dags men som inte gör det för att de ”glömmer”, och så ligger en där med deras jävla sperma i ens underliv och måste börja oroa sig för om en kanske kommer bli gravid. Det är inte särskilt respektfullt.

Samma sak gäller även om en skulle ha kondom. Det här med män som liksom bara gör sin grej och kommer och sedan tänker sig att samlaget är slut. Det är så oerhört respektlöst att bara ”glömma” att tillfredsställa sin partner innan samlaget tar slut, för det brukar ju ofta vara just slut när mannen har fått sig sin utlösning.

Hur svårt kan det vara att planera ett samlag efter att en inte ska komma i någons underliv? Typ ta på sig en kondom, eller se till att avbryta innan utlösning. Om en nu vet att en har svårt att undvika utlösning så kan en väl strunta i att ha så mycket omslutande sex. De flesta män kan ju också träna upp sin förmåga att kunna förhindra utlösning så det kan vara en bra idé långsiktigt. Hur svårt kan det vara att inse sina begränsningar och planera utefter detta?

Alltså okej om det händer typ nån gång, men många män verkar sätta denna ignorans i system. Jag har varit med om det lite för många gånger för att det ska rör sig om enskilda händelser, och det är jag knappast ensam om. Det är ju ett problem som många människor har, till och med såpass att det dyker upp i en massa populärkultur.

Saker och ting ”händer” inte bara, saker och ting tillåts väldigt ofta hända på grund av ignorans inför risken att det ska hända. Såsom det här med sex fungerar för många idag så kan mannen bara köra medan det är kvinnan som får ta ansvar för om något ”händer”. Det är hon som ska se till att ha en backup, att skydda sig med till exempel p-piller. Det är hon som måste påminna om att mannen inte ska komma inuti henne, och ha överseende med om han ändå gör det.

Det går att planera ett samlag utefter den risk som finns för att någon ska bli gravid. Ibland sker misstag, men det är knappast förklaringen till den stora mängd män som ”råkar” komma i olika underliv. Kan inte män ba skärpa till sig och ta lite ansvar för sin utlösning någon gång?!?

Se kvinnor som människor.

Många män har de senaste dagarna frågat mig om hur en ska göra för att ta kontakt med en kvinna en är intresserad av om en inte får typ gå fram och kommentera utseende/ta på en främling.

Jag tycker detta är en intressant fråga på många sätt. Jag undrar hur dessa män gör när de skaffar sig vänner. Brukar de gå fram till personer de tycker ser snälla ut och kommentera deras utseende? Eller brukar de kanske typ… hänga i olika sammanhang och småsnacka lite med folk och snacka mer med de som är intressanta? Eller kanske hänga på något forum och fråga om en fika om de får extra bra kontakt med någon? Det är i alla fall så jag brukar skaffa mig vänner, och, tro det eller ej, ligg! Processen ser faktiskt typ likadan ut.

Senast jag blev uppraggad så var det av en man jag träffat i något slags sammanhang som hörde av sig och frågade om jag ville ses med motiveringen att jag ”verkade kul”. Vi sågs och hängde och sedan låg vi. Tänk att den här personen lyckades få mig i säng utan att kommentera mitt utseende eller tog på mig utan min tillåtelse! Vid närmare eftertanke tror jag inte att en enda av de personer jag har haft sex med har inlett sin kontakt med att kommentera hur jag ser ut eller ta på mig utan min tillåtelse, och det har faktiskt gått bra ändå. Jag tror kanske rentav att jag hade bangat om han hade inlett med det eftersom jag tycker att det är sjukt onajs att bli objektifierad det första som händer. Jag föredrar om en person fokuserar mer på vem jag är än hur jag ser ut, och jag tror inte att jag är ensam om detta.

Vissa verkar tycka att det är ”praktiskt” att kommentera utseende. Jag kan förstå det, jag kan också förstå hur det är praktiskt att inte försäkra sig om samtycke innan en har sex med en kvinna. Vad jag också kan begripa att en ibland får åsidosätta sitt behov av att saker ska vara praktiska och tänka på hur ens agerande uppfattas. Faktum är att många känner sig obekväma av att bli objektifierade, speciellt av främlingar. Detta är ett gott skäl till att inte göra det, hur bekvämt det än kan vara.

Men den mest intressant grejen här är hur kontaktsökande ser så olika ut i olika situationer. Att ta kontakt med någon en vill ligga med ska liksom göras enligt vissa regler. Varför är det så? Varför kan folk inte bara ta kontakt med potentiella ligg som de gör med vem som helst annars?

Vi förväntas behandla människor vi ligger eller vill ligga med annorlunda än vi behandlar människor i allmänhet. Är det på grund av rädsla för att inte lyckas med projektet, för att råka slösa tid på att prata med en människa som en sedan ändå inte får i säng? Om det är så du resonerar är du nog tyvärr en skitstövel. Jag menar, hur osympatiskt är det inte att bara vilja prata med någon om en belönas med sex. En lösning på problemet kan alltså vara att sluta opp med att ha en så otroligt tråkig och objektifierande syn på kvinnor. Kanske får en ligga mindre, vad vet jag, men det tycker jag nog att en kan stå ut med.

Om det nu är så att en bara är ute efter lite kravlöst sex så tycker jag att en kan söka sig till sammanhang där det är det uttalade syftet, det finns till exempel gott om sexkontaktsidor som en med fördel kan använda sig av. Men att gå omkring och ge människor ”komplimanger” eller ta på dem med stor risk att de känner sig obekväma och hotade är inte okej, inte någonstans. Dessutom tror jag inte att det är ett särskilt effektivt sätt att få ligga på, jag tror snarare att det handlar om mäns tendens att i tid och otid ta sig rätt över kvinnors kroppar.

Den patriarkala dansen.

Här är talet jag höll på Tjejjouren Mejas manifestation för samtyckeslagstiftning i Eskilstuna. Det är första gången jag läser upp en text offentligt och jag är väldigt nöjd. Tack till Tjejjouren Meja för att jag fick komma!

Bildkälla.

Idag tänkte jag berätta för er om en dans, en dans ni alla kan. Ni har alla era unika stilar, era egna rörelser, men grundstegen är desamma. Det är en dans ni alla har lärt er, utan att ha något att säga till om. Dansen jag tänkte tala om är den patriarkala dansen.

Redan innan vi visat våra skrikande ansikten inför världen kommer frågorna; vad hoppas du på, flicka eller pojke? Någon kanske vill ha en pojke för att flickor har så svårt att hålla sams, någon kanske vill ha en flicka för att det är så fint med rosa och blommigt. Redan här görs åtskillnaden mellan män och kvinnor, redan här uttalas värderingar kring dessa tu. Redan här förbereds den patriarkala dansen.

Den patriarkala dansen fortsätter efter födseln. Bebisar som uppfattas som pojkar får en mycket mer oöm behandling, de förväntas tåla mer, de får krypa iväg längre innan de blir stoppade. Bebisar som uppfattas som flickor får mer ömhet, blir oftare hindrade i sitt utforskande av världen. Det är här vi görs till kvinnor och män, det är här vi förbereds för den patriarkala dansen.

Flickor lär sig tidigt att ta ansvar för pojkar. När flickor blir trakasserade av pojkar ska flickor bli glada för, eller ha överseende med, uppmärksamheten. Detta ansvar följer med kvinnor under resten av livet. Kvinnor som blir utsatta för mäns trakasserier får höra att de ska klä sig annorlunda, bete sig annorlunda, reagera annorlunda.

Precis som i många andra danser för män, och kvinnor följer. Männen står för initiativen i den patriarkala dansen, kvinnor reagerar på de initiativ som män tar. Kvinnan kan bara förhålla sig till den spelplan mannen har satt upp.

Ibland sägs det att en våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Fram till dess att det magiska ordet utstöts så har mannen rätt att göra vad han vill med kvinnan. Återigen får kvinnan axla ansvaret för mannens beteende, det är hon som måste sätta stopp när han passerar hennes gränser, inte han som själv måste undersöka var hennes gränser går.

Om kvinnans gränser överträds så är det hennes fel. Varför hånglade du med honom? Varför gick du hem med honom? Varför sa du inte nej tydligt nog? Kvinnan får ansvaret för att avbryta den patriarkala dansen.
Vi måste sluta dansa den patriarkala dansen, ty det är den som leder till att kvinnors gränser överträds. Det går inte att välja att den ska dansas ibland, ibland inte. Män och kvinnor lär sig att närma sig varandra genom den patriarkala dansen, hur ska vi plötsligt kunna kasta den åt sidan när den inte passar längre? Dansen måste sluta dansas helt och hållet.

En samtyckeslag är såklart inte allt, men det innebär att vi som samhälle slutar acceptera den patriarkala dansen. Det innebär att en del av det ansvar som nu ligger på kvinnan istället skulle läggas på mannen. Mannen skulle bli tvungen att inte bara sluta vid ett nej, utan istället försäkra sig om att det finns ett ja. Det skulle innebära att vi gav tillbaks kvinnor lite av rätten till sina kroppar, men det skulle inte göra att den patriarkala dansen upphörde.

För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte ens sopar dansbanan. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte säger åt flickor att ha överseende med pojkars övergrepp och istället börjar ställa krav på att pojkar ska sluta begå dem. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi slutar ursäkta mäns beteende med att de ”är sådana” och istället ger dem ansvaret över sina egna handlingar. Vi måste lära oss att dansa en ny dans, en dans där vi möts som människor, som jämlikar. Och det är det som är feminism; kampen för att den patriarkala dansen ska upphöra, kampen för att människor ska slippa vara kvinnor eller män, kampen för att vi ska slippa lära oss den patriarkala dansen, och istället bli människor fria att välja våra egna danssteg.

Onödig moralism och misogyni i abortmotståndet.

Ett argument emot abort som jag tycker är vidrigt är följande ”men om en har sex så ska en kunna ta konsekvenserna”. Det är liksom så onödigt moralistiskt. Varför tvinga in människor i något de uppenbarligen inte vill bara för sakens skull, för att de ska ”ta konsekvenserna”, när det faktiskt finns en massa andra möjligheter också. Det känns som en så himla onödig tillbakagång att envisas med att inte ge folk vissa möjligheter bara för att.

Ibland talar folk om att människor som inte förmår skydda sig inte borde ha sex alls. Det kanske är sant, men om en inte anses mogen nog för att ha sex borde en ju verkligen inte skaffa barn.

Vidare så finns det en ganska stor ojämlikhet i vem som får ta konsekvenserna, det är ju nämligen kvinnan som vanligt. Det är kvinnan som måste bära på barnet, som måste föda det och som troligen kommer få ta ansvaret för det. Det är också kvinnor som traditionellt sett fått ta skulden för det inträffade. Det är helt enkelt en inställning som stärker kvinnor underordning.

Ofta är det män som slarvar med kondom. Det är män som försöker tjata sig ur att använda kondom, som ”glömmer” den, som suckar när den tas fram och så vidare. Visst finns det kvinnor som undviker kondom men jag skulle säga att de är betydligt färre än de män som gör det. Jag skulle också vilja hävda att många kvinnor som undviker kondom gör det för att de lärt sig att det är så OERHÖRT JOBBIGT för män att ha kondom. Så var det i alla fall för mig under tiden jag slarvade med kondomen, och det är inte heller särskilt konstigt att det känns mindre kul att förslår det efter att en fått suckar, tjat och menande blickar gång efter gång.

Det är också män som har sex med kvinnor mot deras vilja. Nu talar jag inte bara om regelrätta våldtäkter här, utan om all form av press en kan känna inför att ligga med någon annan. Jag skulle säga att kvinnor garanterat är överrepresenterade i gruppen som känner sig pressade till samlag. Kvinnor lär sig att de måste betala för mäns uppmärksamhet och kärlek med sina kroppar. Många kvinnor har samlag fast de egentligen inte vill, för att de känner sig tvungna. Det är så manligt överläge fungerar, kvinnor är så måna om att få mäns kärlek och bekräftelse att en gott kan betala med sin kropp.

Varför är det alltid kvinnor som ska betala för mäns vårdslöshet, mäns tillfredsställelse och så vidare? Varför är det alltid kvinnor som ska straffas för det som händer när en har sex? Den här moralismen kring aborter är inte bara dum och onödigt, den är oerhört misogyn också. Det är sällan att personer kläcker ur sig att vi ska sluta bekämpa könssjukdomar eftersom det är bättre med avhållsamhet. Undrar vad det beror på? Kanske att det drabbar båda könen.

Vad offrar kvinnor för mäns ansvarslöshet?

Rörande det här med risker som är förenade med abort, som jag tog upp i förra inlägget, så har vissa undrat vad jag menar. Jag vill förtydliga att jag inte tror att en behöver vara rädd för sitt liv eller bestående skador om en gör en abort, speciellt inte om den sker tidigt. Riskerna för sådant är som jag förstått det ganska små. Däremot är abort på andra sätt smärtsamt, det är till exempel många som mår dåligt eftersom en proppar i sig e massa hormoner. Detta går såklart över, men det är fortfarande ingenting som är särskilt trevligt att genomlida. Att till exempel må psykiskt dåligt är också en risk och et obehag som är värd att ta med i beräkningen.

Anledningen till att jag skriver så är för att jag kan tycka att det är problematiskt när folk har en för lättvindig inställning till aborter. Ofta så uppfattar jag att män har en väldigt avslappnad inställning till att kvinnor ska göra abort, jag har till exempel stött på de som tycker att de minsann inte behöver skydda sig vid sex eftersom en ju kan göra abort.

Jag har själv tänkt att jag kan skippa skydd vid sex eftersom en kan abortera, men i gymnasiet fick jag ett missfall vilket gav mig en del insikter om vilken jävla chock för kroppen det kan vara att först förbereda en graviditet och sedan få den avbruten. Jag hade också en ytlig bekant som gått in i en flera månaders lång depression på grund av en abort. Sedan dess har jag skyddat mig.

Jag tycker att det är en ganska stor skillnad på vad jag väljer att göra med min egen kropp och vad en man pressar mig till att göra, men vad som är viktigare är att att viktigt skäl till att jag slarvade med skyddet innan var att så många män är så oerhört omedgörliga när det kommer till att använda kondom. Det kan vara fråga om väldigt subtila saker som att sucka när kvinnan ber om det, eller att liksom börja köra på med penetration och så vidare utan att ens bry sig om det. I en sådan kontext är det lätt att känna att det är värt att ta risken, en an ju ändå göra abort.

Det verkar finnas någon slags uppfattning om att abort är något som kvinnor gör i en handvändning, typ för skojs skull. Detta tycker jag är en problematisk uppfattning av två skäl. Dels för att den spär på den här idén om att kvinnors kroppar är något en kan göra lite vad en vill med, i det här fallet för att mannen ska slippa det enorma obehaget med att ta på sig en jävla kondom. Jag tycker det är ganska absurt att vissa män uppenbarligen tycker att en kvinna ska genomlida en abort för att de ska slippa ha kondom. Jag tror också att det är problematiskt eftersom denna idé kan användas av abortmotståndare, för att stärka uppfattningen om att aborter genomförs i onödan och liknande.

Jag tror att det som krävs är en viss omvärdering av mäns njutning och kvinnors kroppar. Jag ser abort som preventivmetod mycket som ett resultat av att män lastar över sitt ansvar att skydda sig på kvinnor. Idag anses i princip kvinnan ha ansvaret för att skydda sig vid sex, och om hon blir gravid är det hennes ansvar. Män däremot kan kosta på sig att vara lite slarviga, för det är ju ändå inte de som sitter med ansvaret för det hela. I en sådan kontext blir det plötsligt helt rimligt att en man värderar att slippa ta på sig kondom högre än att kvinnan han ligger med ska slippa genomgå ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Jag tycker det är viktigt att tala om vad kvinnor offrar för mäns vårdslöshet.

Att sätta gränser.

Det kommenterades lite angående ”problem med att säga nej” på mitt inlägg om hur en kan agera i sexuella situationer som man.

Jag har varit i många sexuella situationer där jag har haft noll problem med att säga nej, och jag har också varit i många situationer där det varit väldigt jobbigt. Idag skulle jag nog ha lättare att säga nej i en jobbiga situation än jag haft tidigare i livet, men mitt bestämda intryck är att det handlar mer om situationen än om mig som person. Om jag har sex med en person som signalerar att han inte kommer att respektera ett eventuellt nej så blir det helt enkelt jävligt mycket svårare att upprätthålla sina gränser.

Har jag sex med en person som jag upplever är noggrann med att lyssna in mig och förstå var mina gränser går är det lättare för mig att känna av dem. Det handlar om att tillåtas ha gränser. Om en känner på sig att ens gränser kommer att överträdas, vad är då meningen med att göra någon varse om dem eller ens känna in dem? Det gör ju bara det hela ännu mer smärtsamt när gränserna inte respekteras.

Om jag vet eller känner på mig att en person inte kommer att respektera mitt nej så kan det ibland kännas bättre att bara låta det gå än att behöva utstå förnedringen i att uttrycka sin vilja och sedan bli ignorerad. Det kan också vara så att jag helt enkelt struntar i att känna efter vad jag vill, eftersom jag upplever att det inte finns något utrymme för det.

Om du aldrig upplevt dig ha problem med att säga nej kan det alltså handla om att du har haft tur med dina partners. En kan såklart också träna upp sin förmåga att känna in sina gränser och prioritera dem högre än att undvika eventuell dålig stämning, men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.

Även om jag idag är såpass feministiskt medveten som jag är kan det vara svårt att sätta gränser när det kommer till sex. Jag tror att det krävs mer än floskler i stil med att en ”inte ska göra något en inte vill” och liknande, sådana lägger i ganska hög grad skulden och ansvaret på offret. Det som krävs att vi i högre grad synar det så kallade sexuella spelet män och kvinnor emellan och liksom analyserar hela kedjan, hela den sexuella situationen. Det som krävs är att vi förstår vad det är för beteenden och värderingar i samhället som leder fram till att kvinnor har svårt att sätta gränser.

Hur agera i sexuella situationer med kvinnor som man.

Fick denna fråga under inlägget En snäll kille:

Hur borde jag agera i en sån här situation? Jag är noga med sex, frågar alltid ”är du säker på att du vill göra det här, helt säker”, men om det inte är så enkelt… vad borde jag göra??

Så, hur göra för att som man undvika situationen jag beskrev i inlägget här. Detta är verkligen inte en lätt fråga eftersom alla dessa värderingar rörande sex sitter så himla djupt i såväl män som kvinnor, vilket gör att det kan vara mycket svårt att komma ifrån. Jag tänkte skriva utifrån de problem jag har haft med detta och vilket sexuellt beteende från mäns sida som hjälpt mig med det.

Jag vill först och främst säga att det är väldigt bra att fråga, men att det kan göras på olika sätt. Många män kan fråga på ett sätt som snarare känns krävande, som om en måste leverera ett definitivt svar direkt. Många gånger är en helt enkelt inte helt säker på vad en vill och då är det bättre att ta det lite långsamt framåt och vara lyhörd inför signalerna istället. Om din partner verkar kåt och tar egna initiativ är det ofta ett bra tecken på att hon vill, gör hon inte det är det nog bra att avvakta oavsett om han svarar/har svarat ”ja” på frågan om hon vill ha sex.

Ofta när det har kommit till sex för mig så har det funnits en viss dubbelhet. Jag har velat ha sex eftersom sex med män är ett sätt att bli bekräftad som kvinna i det patriarkala samhället, men jag har inte njutit särskilt mycket av själva sexet. Jag har helt enkelt använt min kropp som en handelsvara för att få saker jag velat ha från män, men i slutänden har detta beteende skadat mig. Jag har till exempel varit mer pådrivande att ha sex i relationer där jag inte känt att jag fått den bekräftelse och kärlek jag har behövt, och det har hänt ett flertal gånger att jag har haft sex med en person utan att egentligen vilja bara för att det är det enda sättet jag kunnat få någon form av kontakt. Jag tänker mig att detta är ett ganska vanligt förhållningssätt till sex bland många kvinnor som jag tänker är pådrivet av patriarkala strukturer kring hur kvinnor definierar sitt egenvärde.

Resultatet av detta har bland annat varit att jag har varit mest pådrivande att ha sex trots att jag egentligen har njutit ganska lite av sexet som sådant, något som många män är kvicka på att utnyttja. Detta gör i sin tur att en känner sig utnyttjad och objektifierad, vilket inte sällan förstärker det här bekräftelsebehovet.

Vad är då skälet till detta beteende? Kvinnor blir insocialiserade i att vi är könsvarelser först och främst, och endast i andra hand människor. Ett sätt att bli bekräftad som könsvarelse är att ha sex med män, eftersom en då får det bekräftat att en är värd någonting som kvinna. Det kan också vara ett av de sätt som kvinnor kan få tillgång till män känslomässigt, eller i alla fall få illusionen av att få känslomässig tillgång till män. Det är viktigt att förstå att detta är ett samhälleligt problem, men det betyder inte att du inte kan göra något åt det på individnivå.

Vad är då lösningen? Jag tror att det är viktigt att som man bekräfta att din kvinnliga partner har ett värde utöver det hon får som könsvarelse vid sex. Alltså att du värderar henne som människa och inte bara som kvinna, att du vill ha hela henne och inte bara det hon kan ge dig i egenskap av just kvinna. Det är viktigt att bekräfta detta gång på gång och inte bara typ enstaka gånger. Om du gör detta så tror jag att det här med sex kommer att spela en mindre roll i hur hon värderar sig själv, vilket i sin tur leder till att en slutar ha sex av bekräftelseskäl.

När jag har varit i sexuella situationer med män så spelar det stor roll vilken inställning jag uppfattar att de har. Om det känns som att de är ute efter bara just sex så är det alltid mycket jobbigare att tacka nej, men om jag känner att jag uppskattas som person så är det lättare. Det handlar alltså inte bara om att acceptera ett nej, utan om att värdera sällskapet lika högt oavsett om det blir sex eller inte. En grej många män gör som signalerar precis motsatsen är att typ… vända sig om för att sova direkt om de får ett nej. Det som signaleras här är att det enda som är värt att få av mig är sex, annars är det lika bra att sova. Detta är ett väldigt typiskt exempel på ett riktigt oskönt beteende som många män ägnar sig åt, som gör det betydligt svårare att tacka nej till sex.

Sedan tycker jag också att det är en bra idé att vara MYCKET avvaktande, i alla fall till en början i en sexuell relation. Alltså att vid minsta lilla tvekan om vad kvinnan vill så skiter en i det. När jag har träffat män som agerat så så har det ofta känts jobbigt till en början eftersom en är så van vid att män ska vara ”på” och kämpa och att en själv ska vara lite avvaktande, men det har alltid känts jävligt fett till slut eftersom sexet då ägt rum på mina villkor. Det kan säkert finnas kvinnor som tycker att det är alldeles för jobbigt att uttrycka vad de vill ha, och att det därför inte blir något sex alls, men jag tror generellt att det är en positiv erfarenhet att känna att det är en själv som sitter på makten att ta initiativ när en är van vid att aldrig ha det. Det tvingar in en i att känna efter själv och ta reda på vad en egentligen vill, och det tror jag är en mycket bra sak för många kvinnor, om än inte helt konfliktfritt.

En snäll kille.

Har med en text i antologin Intimitet och makt som givits ut av organisationen Realstars som jobbar mot trafficking: Jag kallar den En snäll kille. Här kommer den:

Du är en snäll kille, inte någon våldtäktsman. Du tycker att det är förskräckligt med våldtäkter, män som inte respekterar kvinnors gränser, kvinnors nej. Du vet att det är viktigt att respektera gränsen, att den inte överträds. Du säger: om hon säger nej så slutar jag direkt.

Och jag tänker på alla gånger jag har legat där, i sängen, med en man över mig. En man som kanske varit snäll mot mig, som jag kanske varit nära, som förväntar sig mer. Hur svårt det är att säga nej. Hur svårt det är att utstöta det där ordet. Att tänka; är det verkligen så farligt? Kan jag inte genomlida detta? Jag tänker på att väga för- och nackdelar, att ta hänsyn till pinsamheten i att inte vilja, pinsamheten i att säga nej. Hur en tänker på den jobbiga tystnaden som uppstår i de krossade förväntningarnas spår, på risken att nejet bara faller platt till marken, att det inte lyssnas på. Att det är bättre att bara härda ut än att utstå förnedringen i att inte lyssnas på. Att det är bättre att härda ut än att bli våldtagen, än att få det svart på vitt; min vilja, mitt jag, betyder ingenting.

Det handlar om att göra protesten otänkbar från första början. Om att täppa till den öppning som finns för att säga nej. Om att tydligt visa att en inte bryr sig om det där samtycket. Det handlar om att visa att det inte finns någon möjlighet till ett nej. Att visa; jag har rätt till det här. Jag har rätt till din kropp, till dig, till att använda dig på det sätt som behagar mig. Att visa; du inte är en människa för mig, du är framförallt en kropp som jag gör vad jag vill med. Att visa; du inte har rätt till dig själv, till din vilja. Du har inte rätt att känna efter och säga det där magiska ordet. Det där ordet som ska sätta stopp på det. Nej.

Det sägs att våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Men det som sker innan då? Det som sker i blickarna och i kroppsspråket. Och även innan dess; det som sker i samhället, i den ideologiska bearbetning som drabbar kvinnor, den ständiga bearbetningen av självbilden som säger; du ska finnas till för män. Kan inte våldtäkten ske redan där, genom att utesluta nejet. Genom att göra det otänkbart. Genom att förvägra någon rätten att ens uttrycka sin vilja.

Vissa män tar sig självklart rätt, det blir svårt att säga nej då. Men svårigheten finns inte i talet, utan i tanken. Det blir svårt att tänka; nej, det här är fel, när någon agerar som om det vore det självklaraste i världen. När någon ligger där över dig och inte verkar bry sig, bry sig om vad du vill. När det känns som att ditt nej bara skulle stötas ut i tomma intet, att ingen skulle höra det, då är det inte ens ett alternativ. Och innan en ens hunnit känna efter är det hela fullbordat. Och efteråt känner en sig smutsig. En frågar kanske sig själv; varför sa jag inte nej? Han skulle säkert ha slutat om jag sagt nej, han är ju en snäll kille. En snäll kille som slutar när en säger nej. En snäll kille som vet var gränsen går, där en säger nej.

Det sägs att våldtäkt inte handlar om sex. Att det är två helt olika saker, i grunden åtskilda från varandra. Att sex och våldtäkt endast till formen, till själva de fysiska rörelserna, ytligt liknar varandra, men att de i sin substans är så skilda från varandra som två ting kan bli. Men våldtäkten kommer inte från intet, från en plats långt utanför det samhälle där även sexets form konstruerats, den kommer från den patriarkala synen på sex, den patriarkala synen på män och kvinnor och samspelet dem emellan som könsliga varelser.

Den patriarkala synen på sex som fastställer: männen är agenter, kvinnorna är objekt. Det är män som styr, män som avgör sexets form, män som har begär som ska tillfredsställas. Som kvinna kan du endast acceptera eller avfärda, reagera på ett redan färdigt förslag. Och accepterar, det gör du tills du säger nej. Din kropp är mannens egendom tills du utstöter det magiska ordet. Nejet som ska lösa allt, som ska skydda från våldtäkten. Nejet som sätter upp gränsen mellan våldtäkt och sex, som ska resa den oöverträdbara muren. Nejet som är det enda skyddet.

I det patriarkala sexets form finns våldtäkten inneboende, som en ständigt närvarande möjlighet. Eftersom kvinnan ständigt reduceras till objekt, fråntas sin handlingskraft, så finns alltid möjligheten att överträda hennes gränser, utan att hon säger nej. Just för att nejets gjorts otänkbart från första början.

Du är en snäll kille. Inte någon våldtäktsman. Du lyssnar när hon säger nej. Men det där nejet, och din respekt för det, det är en sån liten del i helheten, en liten del i den våldtäktskultur vi lever i. Den våldtäktskultur som ständigt gör kvinnor till objekt, ständigt fråntar kvinnor deras vilja och förmåga att säga nej. Det finns så många sätt att överträda en människas gränser, att ignorera ett nej är bara en av dem, det finns så många andra. Att göra nejet osägbart, att med all tydlighet visa för någon att du inte bryr dig om hennes vilja, att göra henne till en ickeperson. Är du fortfarande en snäll kille då?