Kategori: Människor

Varför hata Linda Rosing?

Jag tänkte på en grej när jag läste bloggkommenterorerna om att Linda Rosing (eller Thelenius som hon heter nu) kanske ska öppna sitt kommentarsfält på sin blogg igen. För den oinsatta så var hon tvungen att stänga det för att folk skrev så mycket elakt, framförallt om hennes barn.

Innan jag visste något om Linda Rosing så var min utgångspunkt också att hata henne. Hon hade opererat pattarna, var blonderad, varit med i Big brother och var på det stora hela nidbilden av en blåst dokusåpadeltagare. Sen såg jag Den rätte för Rosing av nån anledning (för övrigt där ärkepajasen Hugo Rosas figurerar för första gången) och jag slogs av hur totalt orimligt det är att folk hatar Linda så mycket. Hon är verkligen inte förarglig på något vis, inte ens på det där sättet som Maria Montazami är genom att vara totalt verklighetsfrånvänd som ett resultat av sin totala brist på förmåga att tänka.

Jag tyckte verkligen bara synd om Linda. Det var massa killar som ville bli ihop med henne för att de ville ha nåt våp med stora pattar att sätta på, alternativt för att få vara med i tv. Och jag fattar bara inte varför folk ogillar henne, varför folk fortsätter tjata om alla idiotiska grejer hon har gjort. Det är ju fan bara synd om henne, en korkad trashkändis som folk tycker om att ömsom utnyttja, ömsom snacka skit om. Ändå bemödar sig folk med att gå in på hennes blogg, läsa den och skriva långa kommenterar om hur tjock hennes dotter är, hur korkad hon är och hur värdelöst unika partiet var.

Det kan nog vara så att det som gör för ont att tycka synd om måste man hata istället och jag tror det är det som är fallet med Linda. Antingen tycker man synd om henne och det är en förolämpning i sig, för man tycker synd om henne för att hon är hon, eller så bara hatar man för att man inte orkar leva sig in i hennes situation, för det är liksom lite för smärtsamt.

Outsiders.

Igår kollade jag på Outsider hela kvällen, eftersom jag är överdrivet intresserad av hälsa och vikt och sånt så kollade jag på programmet om fettskräck.

Det var del med nån bodybuildertjej, jag fattar verkligen inte hur man kan ha det som ideal men jaja. Det jag tänkte skriva om var ”Maja” som hade fobi för feta människor.

Visst är det viktigt att respektera folks fobier, men av en av kommentarerna under avsnittet av döma så fejkar Maja.

Känner Maja och detta är sorgligt att se. Hon har aldrig haft sådana här problem, men hon har alltid haft behov av att få uppmärksamhet. Dålig research av 5:an som betalade bra för hennes medverkan!

Spela roll! Vem fan bryr sig om hon har en fobi eller inte, kvinnan är ju helt efterbliven, helt jävla efterbliven!

Jag gillar framförallt när hon har gått i hypnosterapi och ska träffa tjockisar och ba går fram och hälsar på dem! Sen börjar hon bara: ”förlåt att jag stirrar men detta känns så himla konstigt och bla bla bla”. Och tjockisarna ba: ”…”. Hon beter sig med andra ord helt efterblivet socialt ändå.

Varför måste föräldrar vara som i en pinsam film om tonårsliv.

Åh herregud. Min morsa tidigare idag ba: Fanny, vet du vem den där kan-je vestt (Kanye West) är? När jag hade en kompis hemma, dessutom. Hon hade tydligen läst nån artikel i DN om när han dissade Taylor Swift på MTV-galan. Sen undrade hon om man kunde se när han var elak på youtube. Jag ba: ”…”

Ibland kan föräldrar verkligen vara som den där töntiga nidbilden av den typiska tonårsföräldern som försöker hänga med, typ: ”vad är det där fejsbokk alla pratar om?” eller ”vem är den där Lady Ga-ga egentligen, och vilka konstiga kläder hon har”.

Iphonecafe.

Iphonecafé är ju verkligen att gå för långt i sin maclivsstilshets. Jag hoppas verkligen att det är något (vad som helst) annat än ett fik där folk sitter och typ uträttar ärenden på sina iphones med hjälp av ett speciellt iphone-anpassat nätverk, där man kan testa varandras appar och där det kanske finns speciella laddningsstationer för ipones. Gud vad fjolligt det hade varit.

Apropå Iphone och Apple, läsa Julia scotts krönika om Macmän, fruktansvärt rätt och roligt.

Top model.

Tänkte på ett avsnitt av top model som jag såg för några dagar sen. Där var den en tjej som var någon slags ”fröken sverige”-figur fast i USA eller var det där programmet nu utspelar sig, hon hade långt fint hår och ett nervöst ”förlåt för att jag finns”-leende.

I alla fall så skulle de klippa henne korthårig i programmet, vilket var extremt ångestladdat för henne. Hon grät verkligen typ ett dygn, pratade massa med sin pojkvän i telefon och hade sig. Alla tyckte ju såklart hon var superfjantig. Sen ville dem klippa av hennes hår mer, men då gick det för långt, då drog hon hem istället.

Men det roliga var följande: När hon drog så sa hon ”skönhetstävlingar bygger karaktär, modellyrket förgör den”. Haha. Att tycka att det ”bygger karaktär” att stå och se snygg och ständigt glad ut, då har man fan ett jävligt uppfuckat perspektiv på saker och ting.

Jag kommer nog också att bli en såndär jävla moraltant.

Jag kan verkligen inte sluta störa mig på tanten jag berättade om. Hon som demonstrativt bad mig flytta min väska som låg bredvid mig på pendeln för att hon skulle få sitta där när det fanns massa andra platser lediga och sedan klagade på hur jag läste min tidning.

Allvarligt talat: hur orkar man hålla på sådär? Vad finner man för sjuk sadistisk njutning i att vara löjligt rättfärdig och moraliskt korrekt hela tiden? Vad är det som är så himla skönt med att få folk att i tid och otid följa ”outtalade regler”? Allt detta och lite till frågade jag mig.

Sen kom jag på att jag gör detsamma hela tiden. Jag säger åt folk som låter ”för mycket” på bussen, suckar högljutt åt skrikande spädbarn, lägger mig i om ag råkar ”överhöra” i korkad diskussion om feminism och ondgör mig varje dag på gymmet över människor som bara inte kan lägga pilatesmattan rätt eller som bara sitter och ”chillar” i maskinerna eller helt enkelt bara lyfter fel. Visserligen är dessa saker en aning mer berättigade (enligt mig i alla fall) men jag är fortfarande en liten moraltant och när jag blir gammal, frånskild och tjock kommer jag säkert också göra sådär för att få ut mina aggressioner över alla orättvisor som drabbat mig.

Jobbig tanke.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.

Det är lätt att vara djup och smart när du omges av ytliga idioter.

Det här tyckte jag var lite lustigt. Det är få som missat Cimon, Paradise Hotel-killen med det mest sneeky leendet. Han har tydligen gjort succé efter paradise hotel, dels genom att vara en ”mjukis” som tipsar tjejer om hur de ska få bättre självförtroende (vem gör inte, liksom) och dels genom att vara en riktig tänkare som ”grubblar” innan han säger saker.

Och jag tänker dels att det är lätt att förvåna med djupa insikter om alla förväntar sig att du ska vara en lismande stureplansbrat, dels att han inte har så jävla mycket att komma med egentligen. För vem tycker inte att det är dåligt att ”unga tjejer” har låg självkänsla, vem tycker inte att Kissie verkar vara ute på lite hal is när hon påstår sig ha två personligheter, en i bloggen och en ”riktig”.

Vissa människor har liksom en förmåga att få allt dem säger att verka vettigt och djupt. De har en förmåga att verka kloka, helt enkelt. Kanske för att de rör sig i kretsar där minsta lilla insikt om något är en sensation, kanske för att de vet hur man ska vårda sitt personliga varumärke.

Jag vill inte dissa Cimon, han har sällan fel och det är bra att det finns människor som dels fungerar som ikoner för allt som är coolt och som dels kan få in lite vettiga tankar i folk huvuden. Men det han berättar, det han upprörs över, är varken nytt eller speciellt, det är självklara insikter som jag tycker att alla borde kommit till då man är 16 år fyllda.

Det jag undrar är väl egentligen: varför i helvete tycker folk att han är så himla bra? Tycker de på allvar att han upplyser dem om saker och ting, handlar det om att man tror att alla andra är så infantila att den här typen av information behövs när den egentligen inte gör det eller handlar det om att det känns bra att känna igen sig, att se att en person som lyckas och befinner sig på en helt annan plats i livet har samma bryderier som en själv. Men jag tror tyvärr att det är så att folk har jävligt låga krav på den de kallar smart och upplyst och om det är det som gäller så tror jag faktiskt att jag förlorar mitt hopp om mänskligheten.

Kärringjävlar.

En typ av människa jag tycker sjukt illa om är den tvättäkta kärringen/moraltanten. Jag stötte på en sådan idag när jag åkte tvärbana. Eftersom det var få människor på tåget och hela min kupé var tom så satte jag min träningsväska på sätet bredvid mig. Typ två stationer senare kliver den här människan på. Istället för att sätta sig på någon av de lediga platserna mitt emot mig eller någon annanstans i tåget så ber hon mig flytta på väskan och sätter sig bredvid mig. Jag pallade inte riktigt bry mig utan fnissade lite för mig själv och fortsatte läsa min tidning (vilket för övrigt var ett flera år gammalt nummer av BON med intervjuer som sex, så jag tänkte väl att det hade varit lustigt om hon upprörde sig över det).

Efter ett tag, när jag läst min tidning helt normalt, så tycker hon att den ”skär in” i hennes arm. Alltså, för det första hör det till saken i kollektivtrafiken att saker och ting stöter in i varandra och det var knappast som att tidningen skadade henne eller ens var obehaglig. För det andra så är det fan oförskämt att välja platsen bredvid mig när så många andra är upptagna och dessutom kräva att jag inte ska ha någon kroppskontakt med henne. Jag flyttade hursomhelst till sätet mitt emot henne och lade demonstrativt ner träningsväskan bredvid mig vilket gjorde att hon kastade hatiska blickar på mig hela resan. Hemska ungdomar som bara tar plats tyckte hon säkert. Hemska kärringar som måste statuera exempel på hur de tycker man ska bete sig när det verkligen inte är nödvändigt, som på ett nästan tomt tåg.

En jobbig grej jag tänkte på.

Tjejer som ska ”skämta till det lite” och säger: jag är ju bög, för jag gillar killar, tihi.

Det är då man bara vill sätta sig ner med dem och ba: du vet väl att ”bög” inte bara markerar vilket kön du tänder på utan även vilket kön du själv tillhör? Alternativt skjuta dem och sedan sig själv i huvudet.