Kategori: Människor

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?

Utred riktiga brott istället.

Åh herregud vad jag blir irriterad på människor som tycker att det är så himla trist att man kan vara anonym på nätet. Som ba: ”men jag tycker folk är så himla elaka, ska man kunna vara det utan att få sitt straff??????”.

Man ba: ja? Jävligt efterbliven inställning kan jag tycka, att man med lagliga medel ska hindra stackars människor (i det här fallet orkidéexpeter) att bli påhoppade anonymt. Inte bara för att det inte är statens uppgift att se till att människor har det trevligt, utan helt enkelt för att eftergifterna på yttrandefriheten är på tok för stora för att man ska palla bry sig om alla stackare som folk säger elaka saker till.

Sen undrar jag också: vad fan skulle en avanonymisering leda till? Troligen inte ett skit! Visst, det skulle göra att människor kunde ta saken i egna händer och skicka hotbrev/ringa/söka upp personer som varit dumma på internet, och därigenom själva göra sig skyldiga till lagbrott. Men rättsväsendet har fan i mig viktigare saker att syssla med än att folk ”kränker” varandra på forum. Typ att utreda riktiga brott.

Och det sätter väl fingret på vad jag hatar med folk som ska komma och moralisera kring internet. Dessa människor tycker undantagslöst att rättsväsendet ska stå till förfogande när det gäller fildelningsbrott, internetmobbing och blogginlägg som handlar om att man tycker att invandrare är dumma. De tycker att man ska upprätthålla samma krav på vad som får och inte får publiceras på nätet som i en tidning. Vad de missar är att det är ett helt omöjligt projekt rent ekonomiskt, rättsapparaten kan bara inte ta den belastningen. Tänk er att de skulle utreda varenda elakt inlägg Kissie skrev? Det skulle verkligen bli helt omöjligt.

Ibland måste man göra prioriteringar och då tycker jag att de som inte fixar ”det hårda klimatet” på internet kan köpa latte för sina pengar alternativt betala sina egna rättegångskostnader, för jag vill fan inte att domstolar ska syssla med att utreda lindrig internetmobbing när vi redan som det är har ett stort problem med att många anmälda riktiga brott (som misshandel) inte utreds ordentligt, för att det saknas resurser. Och då är Alexandra Pascalidous orkidésamlande vän inte enligt mig en rimlig prioritet.

Kenza&tyra-show verkar i ärlighetens namn skitkasst.

Nu har trailer till Kenza &Tyra-show släppts och jag känner bara: nähä? Var det som jag trodde, att de bara skulle ”flumma runt” och ha sig?

Kenza , Tyra och Blodinbella är som de tuffa brudarna på gymnasiet. Först är Tyra och Blondinbella vänner och Blondibella  hänger på Tyra på alla ”galna” upptåg och Tyra vill gärna vara lite mogen precis som Blondinbella, men sen hittar Blondinbella sig själv  och blir för präktig och då börjar Tyra hänga med Kenza istället, som är lite mindre mogen.

Tillsammans hittar de på massa ”galna” saker och blir helt höga på all uppmärksamhet de får eftersom båda är skitsnygga och har personligheter och intressen som är som kopierade ur nån fräsch uppdaterad kärleksfilm.

Det här programmet verkar tråkigt och ointressant, jag vet inte om jag kommer orka kolla ens. Jaha, de är skitsnygga och sjunger med Darin och flamsar och har sig, jaha de är skitsnygga och simmar i en bassäng, jaha, Kenza är skitsnygg med lat och svär när hon motionerat ”tihi, jag kan vara såhär snygg och proppa i mig chips hela dagen och inte träna, samtidigt!”.

Aja, det jag tänkte komma till var att Tyra och Kenzas show kommer bli skitpopulär av samma anledning som alla skrattade åt de snygga tjejernas galna upptåg på gymnasiet: de är de snygga tjejerna, de är flockens ledare och de har därmed tolkningsföreträde på vad som är roligt. Ha så kul!

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.

Konstig stämning i kommentarsfältet.

Herregud vad jag flippar på folk som skriver om sig själva i tredjeperson. Jag hajjar alltid till när folk gör det för det finns liksom inte riktigt i min begreppsvärld att folk faktiskt gör det på riktigt, för mig är det något nån konstig slöjdlärare man har på lågstadiet gör och redan då ironiserar man över det. Sen kanske folk som skriver så om sig själva skämtar, men det är fan creepy ändå. Det är liksom inte roligt alls, bara obehagligt och jobbigt.

Nej, Kommentatorerna är duktiga. Kenza dålig förlorare och Doktorn önskar att han hade en hundradel av de där lojala läsarna på sin sida.

Dessutom var det svårt att kommentera här, Doktorn var tvungen att ta av sig strumporna för att lösa den matematiska formeln (9+5) vilket krävde mer än de 12…nej, 10 fingrar han har.

Jag hittade den här kommentaren (skriven av den här mannen) under det här inlägget av bloggkommentatorerna (en av mina favoritbloggar för den som inte fattat det än) och ba: va? Jag skulle fan ha känt mig våldtagen om nåt sånt dök upp i mitt kommentarsfält.

Ibland blir det verkligen tryckt stämning på internet precis som i verkliga världen. Nån skriver en askonstig kommentar och man pallar liksom inte dissa och står och ba: ahehehehe…. men tänker samtidigt: sluta vara så jävla obehaglig. Det händer mig då och då och jag tänker mig att det måste ske sjukt ofta för de lite mer populära bloggarna. Typ folk som håller med en av helt fel anledningar eller för att de misstolkat, och då pallar man inte stå där och kalla dem idioter eftersom de inte varit taskiga, men samtidigt vill man ju inte att de ska tro att man tycker som dem. Jobbigt läge.

Moleskine.

Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!

Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.

På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.

Möte med ”kändis”.

Idag såg jag ingen mindre än Julia Scott på gymmet. Till och med jag, som ivrigt hälsar på alla, blev nervös och vågade inte gå fram för jag tycker hon är så himla cool. Kan meddela att hon var mycket duktigt på motionscykeln och orkade köra hur länge som helst, jag blev imponerad, själv orkar jag knappt mer än fem minuter.

Jag kollade i alla fall på henne superlänge, hon måste ha trott att jag var galen alternativt dömde ut henne som ”tjockis som inte borde vistats på gymmet”. Men så är inte fallet, jag tycker den kvinnan är galet attraktiv.

Hursomhelst: om du läser detta så var tjejen som låg på träningsmattan utan att göra ett piss flera minuter och samtidigt sneglade jag. Jag ber om ursäkt för mitt ytterst märkliga beteende.

Det är minsann utsidan som räknas.

Detta definierar typ allt vad jag stör mig på med det jag kallar porslinsflickor, det vill säga tjejer som alltid ska vara så jävla sköra, feminina och 50-taliga.

Varför varför varför handlar man mat som är äcklig eller ofunktionella prylar bara för att det är fint? Varför käkar man macaroons när de egentligen bara smakar socker, varför gulliga cupcakes som tar timmar att göra när de smakar likadant som helt vanliga jävla muffins, varför gulliga plåster när de inte fäster mer än en halvtimme? Varför köper man sockervaddssaft, det är väl helt uppenbart att det bara kommer smaka… socker? Eller?

Jo, för att det är en fin förpackning, en ”söt” tanke och något som passar in i ens jävla image. Lite såhär: tja, här springer jag omkring och är så jävla feminin och pantad att jag inte ens bryr mig om hur de saker jag konsumerar egentligen smakar eller fungerar, jag bryr mig bara om att ha något fint att visa på min blogg. Snacka om att dra ”det är utsidan som räknas” till oväntade höjder.

Uppdatering:

Folk verkar ha blivit upprörda över detta så jag känner att det är läge för en förklaring.

Nej, Sandra kunde inte smaka saften i affären och nej, jag behöver inte läsa bloggar jag stör mig på. Ja, det var omoget av mig att skriva detta. Det är omoget med personangrepp och jag ångrar det. Jag förstår också varför man vill skapa sin egen värld på bloggen eller vad det nu är för medie man rör sig i, det är okej.

Jag tycker mig se en utveckling i samhället där folk är mer intresserade av att få saker att verka fint ur ett tredjepersonsperspektiv än hur det verkligen är egentligen och detta manifesterar sig jävligt bra i porslinsflickor, som i princip reducerar sig själva till gulliga tjejer i fina klänningar. Visserligen tycker jag också om det som är fint, men jag har svårt för hur folk konceptualiserar hela sitt liv.

Plötsligt handlar saker inte längre om hur det smakar, fungerar eller faktiskt känns, det handlar om att det ska låta bra när man berättar om det eller vara fint på bild.

Detta fick Sandra tyvärr stå symbol för i min text. Jag ber om ursäkt.