Jag är mitt uppe i en massa stressiga grejer just nu, såväl plugg (jag fick plats på kursen igår! Tack för allt stöd!), men jag tänkte skriva mitt inlägg till min och Schmenus bloggutmaning om sex och feminism i morgon. På söndag ska inläggen vara inne och det vore så himla kul om ni skrev. Ämnet för veckan är Bortom penetrationsnormen och går att läsa mer om här.
Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv.
Fick den här frågan för ett tag sedan:
Skulle inte du kunna skriva något om det här med att tjejer ofta tävlar och konkurrerar med varandra på ett osunt sätt. Hittade ett inlägg som tangerade det som handlade om tjejer som umgås med killar ”för att det är mycket rakare skönare jargong”, men jag tänker mer på detta att vi tidigt lär oss tycka illa om andra tjejer på ett sätt jag inte upplever att killar gör. Förstår du hur jag menar?
Jag förstår precis vad du menar, och har också känt det här hatet gentemot andra kvinnor.
Egentligen är det inte så konstigt att kvinnor hatar varandra, vi har ju hela livet blivit inpräntade med att kvinnor är sämre, att kvinnor gör fel, att kvinnlig vänskap är skit och så vidare. I ett samhälle där män har makten så blir det såklart viktigare att få bekräftelse av män, och därför är många kvinnor beredda att slänga sin vänskap med kvinnor i sjön så fort manlig bekräftelse hägrar. Jag har varit med i många könsblandade sammanhang där kvinnor har varit extremt pådrivande i baktalandet av andra kvinnor och kvinnliga egenskaper, och jag har själv gjort mig skyldig till detta. Det handlar om att försöka skapa distans mellan sig själv och den förtrycka gruppen, utmåla sig själv som bättre än de andra kvinnorna och samtidigt trampa ner dem lite mer i skiten. Men problemet med den här metoden är att en också drar ner sig själv, för om en försöker framstå som bättre för att en är ”okvinnlig” så kommer alla gånger en visar upp ”kvinnliga” egenskaper att vändas emot en. En kommer förakta sig själv så fort en ger uttryck för svaghet, irrationalitet, ytlighet eller vad det nu kan vara en har tagit avstånd från. Att hata andra kvinnor leder till självhat, och självhat leder till hat mot andra kvinnor.
När kvinnor väl försöker skapa systraskap så blir det ofta skjutet i sank av omgivningen. Det nedvärderas och förklaras ohållbart. Jag har flera gånger hört om mig och mina feministkompisar att det ”inte funkar” och att vi kommer ”börja bråka”. Alla konflikter kvinnor emellan härleds till att kvinnor helt enkelt inte kan ha relationer med varandra utan att bråk uppstår. Kvinnors vänskap tas sällan på allvar utan degraderas, mäns vänskap däremot beskrivs ofta som det vackraste som finns. Ni vet allt snack om ”bros before hoes” och liknande, det handlar ju om att degradera relationer med kvinnor och uppvärdera relationer män emellan. Motsvarande kultur finns inte bland kvinnor.
Jag tänker mig att det finns en liknande relationsdynamik i vänskapsrelationer mellan kvinnor och män som i heterosexuella kärleksrelationer, nämligen att kvinnor anpassar sig känslomässigt för att få relationen att fungera. Jag har aldrig kunnat tala med en man om vår gemensamma vänskap på samma sätt som jag kunnat tala med en kvinna, vilket har gjort att jag istället för att ”leva ut” konflikten internaliserat den i mig själv och tänkt att det är jag som ska ändra på mig eller ha ”överseende”. Mitt intryck är också att få män talar om sina relationer med varandra. Detta kan göra att relationer med män uppfattas som mindre konfliktfyllda.
För mig har vänskapen med kvinnor alltid varit den mest betydelsefulla och mest uppbyggande, relationer med män har varit betydligt mycket mer nedbrytande. Däremot har jag varit dålig på att värdera min vänskap med andra kvinnor, och ofta tagit den för given. Mina kvinnliga vänner har ändå alltid funnits där för mig, även då jag svikit, jag har alltid kunnat lita på dem. Mina manliga vänner har jag inte alls kunnat lita på på samma sätt. Men på ett sätt har jag ändå skämts för min vänskap med andra kvinnor, inte vågat leva ut den ordentligt.
Idag så skäms jag inte längre över att vara kvinna, och jag hatar inte heller andra kvinnor. Jag värderar min vänskap med andra kvinnor betydligt mycket högre än vad jag gjorde innan, jag har insett att den är väldigt betydelsefull för att jag ska kunna leva ett bra liv och att det är dumt att prioritera den lägre än relationer med män. Jag har också slutat offra kvinnor för att själv framstå i bättre dager inför män. Och jag har upptäckt att systraskap är så otroligt starkt när en låter det finnas, låter det betyda något. Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv och istället börja hata patriarkatet.
Lästips och reflektioner.
- Jag tycker att det är fantastiskt att musikhjälpen tar upp det viktiga ämnet mödradödlighet som tema i år. Det är extremt angeläget att diskutera just hur kvinnor så ofta får lida eftersom våra kroppar ses som mindre värdefulla. Jag hoppas att vi snart också kan börja diskutera själva havandeskapet som ett politiskt problem, även om jag inte tror att vi är nära en rent praktisk lösning på problemet än på ett tag.
- Den här texten av Vingren är bra och viktig. Den handlar om rättssäkerhet när det kommer till våldsutsatta barn och de snyfthistorier som ofta dyker upp angående sådant. Föräldrar som ser det som sin ”rättighet” att vara med sina barn även om det finns indikationer på att barnen blir utsatta för våld. När det kommer till sånt här ska en alltid ta det säkra före det osäkra, risken är att en annars skickar hem ett barn till misshandel och sexuella övergrepp. En har ingen ”rätt” till sina barn, barn däremot har rätt till att skyddas från övergrepp.
- Den här artikeln om att kvinnojourer riskerar att läggas ner runt om i landet. Regeringen ”utreder” tydligen, trots att det flera gånger sagts att kvinnojourerna ska få mer resurser. Det är ett stort problem att situationen för kvinnojourerna är så osäker som den är, det gör det väldigt svårt att bedriva någon form av långsiktigt arbete. Det spelar liksom ingen roll om en får lite pengar akut, det som krävs är en löpande trygg finansiering. Jag är ju själv engagerad i en tjejjour och vi har samma problem, det blir omöjligt att upprätthålla kontinuitet i arbetet då.
Det kollektiva Stockholmssyndromet.
Sluta ljuga för fan!
Kvällspromenad.
Bilderna är från i somras.
Alla beslut är politiska beslut.
Ibland säger folk att de gör saker av ”politiska skäl”. Jag säger också såhär ibland, men egentligen tycker jag det är ett ganska konstigt uttryck. I mina ögon finns det ingen separat politisk sfär, utan hela livet är politik. Allting jag gör gör jag på ett eller annat sätt av politiska skäl, medvetet eller omedvetet.
När jag till exempel valde att sluta raka benen gjorde jag det på ett sätt av politisk övertygelse, eftersom jag genom feminismen kommit till insikt om att det är något som i hög grad tvingats på mig från samhället. Men egentligen var det ju inte mer politiskt än innan när jag följde samhällets ideal. Att följa samhällets normer, att inte göra motstånd, är precis lika mycket politik som att inte göra det. En påverkas ju alltid av politik i alla beslut en fattar i livet. Nu menar jag alltså inte bara vad riksdagen beslutar, utan hela samhället. Patriarkatet är politik, rasismen, kapitalismen är politik. Det handlar om hur vi lever tillsammans, hur samhället är organiserat.
Jag tänker att jag använder feminismen för att nå mig själv och vad jag vill göra i livet. De val jag gjort utifrån feministisk ideologi har i slutänden handlat om att jag personligen känner efter mer, på riktigt frågar mig; vad är det jag vill, vad finns bortom alla de här patriarkala värderingarna jag blivit matad med? På ett sätt handlar det ju om att jag frigjort mig från en politik, nämligen den patriarkala.
Ensamma män och prostitution.
Alltid när en diskuterar prostitution så dyker det upp någon jävla snyfthistoria om ensamma män som minsann inte får någon annan närhet och därför tvingas till att köpa den. Jag förstår inte hur detta kan vara ett argument. För det första är prostitution inte något substitut för närhet eller kärlek, att köpa en annan människa kan aldrig vara detsamma som att ha vänner eller en partner.
Många av de män som köper prostituerade är gifta, har familj och så vidare. Det handlar uppenbarligen inte om ensamhet, det handlar om något annat. Det handlar om att köpa sig rätten till en annan människas känslor, en annan människas kropp. Det handlar om att med penningens hjälp kunna ta utan att ge något tillbaka, om att kunna få något som kanske liknar kärlek utan att själv behöva anstränga sig känslomässigt. Jag förstår att många män gör detta, många män har nämligen inte fått lära sig hur en värnar om sina relationer och ger kärlek, utan istället fått lära sig ett cyniskt spel där mannens rätt råder. Då kan det bli knepigt när människor i ens närhet faktiskt ställer krav på en för att de ska kunna ge något.
Jag är egentligen helt ointresserad av vad de män som köper sex kan ha för bevekelsegrunder för det hela. Det är säkert jättesynd om dem på flera sätt, men det berättigar inte att en betalar för att kunna våldta någon. När vi talar om mäns roll i prostitutionen så blir det alltid en sådan jävla snyfthistoria av det hela, det handlar alltid om mäns behov och mäns känslor, inte om vad de gör med dessa kvinnor. Hur är mäns behov relevanta i det här fallet? Det är ju inte som att kvinnor aldrig är ensamma, varför köper inte de sex (ja, jag vet att det förekommer, men inte ens i närheten av samma utsträckning)? Det handlar inte primärt om livssituationen utan om makt, om att män utövar makt genom sex, genom att våldta och trakassera och köpa sig rätten till kvinnors kroppar.
Om en känner sig ensam som man så kan en förslagsvis ta tag i det på något annat vis än att köpa sig närhet. Ett tips är att de män som har relationer eller familjer skulle kunna se till att sköta sina relationer med dem istället för att köpa sig rätten att slippa anstränga sig känslomässigt för att få någonting tillbaks. Ja, det kan vara en jobbig process, men det är tyvärr det en måste gå igenom om en ska kunna få kärlek och närhet på ett sätt som inte är djupt förtryckande. Men ja, det ligger uppenbarligen inte i allas intresse att sluta förtrycka andra människor, och många män verkar vara mer intresserade av att leva ett känslomässigt bekvämt liv än att behandla kvinnor som människor.
Mer om surrogatmödraskap.
Igår var det någon som skrev till mig på twitter att denna tycker att det är ”fantastiskt” att en kan hyra en livmoder, apropå grejer jag skrivit om surrogatmödraskap. Jag tänker att det säkert finns många som tycker det är fantastiskt att de kan köpa sig rätten att våldta en kvinna, det betyder inte att det är en bra grej.
Det talas om kvinnors fria val, om att vissa kvinnor faktiskt vill bli surrogatmödrar. Som om det var det det handlade om. Det en glömmer med ett sådant perspektiv är maktaspekten. Vilka är det som blir köpta som surrogatmödrar? För det mesta är det fattiga kvinnor. För mig är det mer relevant att värna om dessa kvinnor än om de kvinnor vars högsta dröm eventuellt är att föda någon annans barn. Precis på samma sätt som jag är mer intresserad av de kvinnor som lider av prostitution än av de kvinnor som inget hellre vill än att sälja sex. Dessutom handlar det inte bara om just dessa kvinnor, det handlar om synen på kvinnokroppen i samhället som helhet. Ska den vara en handelsvara? Ska den kunna exploateras på det sättet? Nej, jag tycker inte det.
Vidare har jag fått invändningar i stil med ”men om två kvinnor hyr ut sina livmödrar till varandra, vem ska straffas då”, och jag undrar bara: varför skulle någon vilja göra något sådant? Varför ska vi anpassa vår lagtext efter sådana extremfall? Det känns rimligare att utgå från det som faktiskt generellt är fallet. Den här typen av ”argument” som bygger på att gå in i de mest absurda exempel och fråga ”hur skulle du tillämpa din lag i det här fallet?”, och jag har väl minst sagt svårt att se syftet med det. Ja, jag kan väl tycka att det är viktigare att skydda utsatta kvinnors rätt från att deras kroppar exploateras än att skydda två kvinnors rätt att samtidigt bära varandras barn, men det är ju bara jag. Alla lagar kan vridas och vändas i det absurda, i slutänden är det en fråga för jurister som ju är experter på att författa och tolka lagtext.
Jag tycker att surrogatmödraskap ska vara olagligt på samma sätt som prostitution, det vill säga att köparen är den som ska straffas eftersom det är köparen som sitter i en maktposition. Jag tycker att straff ska utgå oavsett om den som bär barnet bor utomlands eller inte, det borde vara ganska lätt att kontrollera.
Nej, jag tror inte att det hjälper fattiga kvinnor i Indien om ideellt surrogatmödraskap tillåts i Sverige, snarare skapar det en större acceptans för att nyttja den typen av tjänster oavsett plats och övriga omständigheter. Ideellt surrogatmödraskap är dessutom knappast oproblematiskt, det kan finnas extremt mycket press även i det. Eftersom egna barn anses vara så viktigt för många så är det inte alls svårt att tänka sig en situation där en person ingår i en sådan överenskommelse under press. Vidare så kan en ändå erbjuda olika former av ersättning, till exempel bekosta dyra levnadsvanor under graviditeten.
Folk frågar hur en ska genomföra ett sådant förbud. Det är inte särskilt svårt, idag i Sverige har vi i praktiken redan ett förbud. För att kunna genomföra surrogatmödraskap så måste det dels ske en operation, dels någon slags juridisk överenskommelse. Det handlar om att en helt enkelt inte låter sjukvården i Sverige bistå med den typen av ingrepp och inte godkänner den typen av avtal juridiskt. Sedan kommer det såklart ändå att finnas möjligheter att göra det, men det kommer inte att äga någon juridisk giltighet och därför kommer surrogatmodern har rätten på sin sida. Jag skulle också kunna tänka mig en situation där en som surrogatmoder kan få ut skadestånd från den som köpt tjänsten. Jag tror nog att just detta är ett område som är ovanligt enkelt att lägga under juridisk kontroll.
Osmaklighet.
Moderaterna kör en ny reklam som jag faktiskt, på fullaste allvar, tycker är rent osmaklig. Eller ja, det mesta som Moderaterna gör är såklart osmakligt men detta är liksom så jävla vidrigt.
Moderaterna beslutade sig alltså typ denna månad för att dra in specialstödet till autistiska barn och till dyslektiker. Detta innebär att dessa barn inte längre kommer kunna gå i de specialskolor de behöver eller få extra hjälp i klassrummet. Istället ska de… gå i sommarskola? Hur löser det någonting om undervisningen fortsätter vara undermålig? Det liknar mer ett straff än hjälp. Sommarlovet fyller liksom en funktion, nämligen den att låta barn vila upp sig. Det är jävligt jobbigt att bara kötta året runt, och det är såklart än jobbigare för barn som redan har det svårt i skolan. Dessutom är det inte så jävla kul att vara en av de ungar som måste läsa sommarskola, det kommer givetvis att kännas jävligt utpekande.
Se till att skapa en skola som funkar för alla, som gör att alla kan få in rätt kunskap under de månader som skolan är. Det funkar liksom inte att dra in resurser samtidigt som en gör den här typen av ”satsningar”. Det är bara vidrigt.
Det finns inga logiska ideologier.
En grej jag tycker är jättekonstig är folk som använder ordet ”logisk” så fort de tycker att något är fel. Till exempel folk som tycker feminismen är ”ologisk” för att de inte håller med om att kvinnor är förtryckta. Det är inte en fråga om logik, det är en fråga om hur en uppfattar verkligheten.
Logik handlar om att analysera argumentation. Att ett resonemang är ”logiskt” betyder inte att det är sant, det betyder bara att slutsatserna följer på premisserna. Om feminismens premisser är att det finns ett patriarkat och att det är dåligt så följer feminismen som ideologi för det mesta mycket väl på detta, däremot kan en tvista om grunderna, vilket är något helt annat än att angripa ett resonemang med ”logik”.
Det verkar finnas en idé hos många om att det finns ett ”rätt” sätt att tänka och att det är ”logiskt”, vissa försöker bygga hela filosofier på att härleda utifrån olika axiom (t.ex. rätten till liv och egendom, som ofta är fallet bland delar av extremhögern), men i grunden handlar allting faktiskt om vilka värderingar en har som utgångspunkt och det är ingenting en kan komma fram till ”logiskt” utan något en måste formulera ideologiskt.
En ideologi blir inte mer ”logisk” för att den härleds utifrån axiom, för axiomen är fortfarande lika mycket rent tyckande som i vilken annan ideologi som helst. I slutänden kokar allting ned till hur en uppfattar verkligheten och vad en tycker om fanskapet, varken mer eller mindre. Sedan kan ideologin inbördes vara hur sammanhängande och ”logisk” som helst, men det spelar faktiskt ingen roll.
Men ja, jag antar att vissa tycker att det är jobbigt att inse att de är precis lika mänskliga och ”ologiska” som vilken feministbrud som helst. Folk vill väl tro att de själva står bortom rent tyckande och ideologi och ägnar sig åt typ… matematik när de gör utsagor om hur världen är beskaffad.