Vem jag tar debatten med.

Så ofta det händer, att olika personer bli förbannade för att jag inte vill ”ta debatten” med dem. De diktar upp någon jävla historia om att jag inte släpper igenom några kritiska kommentarer och gud vet allt. Detta är såklart lögn, jag har många människor här som kommenterar kritiskt och som jag svarar på. Gemensamt för alla dessa är dock två saker:

  1. De behandlar mig inte som en idiot. Detta är verkligen asviktigt för att jag ska orka snacka med någon. Jag blir så jävla trött på människor som går in med ingångspunkten att jag typ har ”missförstått” något eller att jag helt enkelt bara är korkad. Det är klart att jag inte vill diskutera på de premisserna, vem vill det?
  2. De tar sig tid för att förstår mina utgångspunkter, mina åsikter och resonemang. Det är fan omöjligt att diskutera med folk som går in med en speciell tanke om vad jag tycker och sedan vägrar släppa den. Gemensamt för dessa är att de brukar anklaga mig för olika saker. Jag fattar inte hur en kan tro att jag skulle vilja ”diskutera” med någon som bara spottar ur sig massa anklagelser.

Jag tycker att det är väldigt konstigt att människor förväntar sig att de ska kunna bete sig hur som helst och ändå bli väl bemötta. Jag är ledsen, men det funkar inte så. Jag kan tycka att det är uppfriskande med diskussioner och olika perspektiv, men jag tycker inte att det är ”uppfriskande” att bli knäppt på nosen eller mästrad, vilket jag inte tycker borde vara någon större överraskning för någon. Vem vill ha det så?

Om galna kvinnor.

Twittrade ”de så kallade ”galna exen” är alltid de vettigaste kvinnorna” och fick en länk till följande inlägg, med ett helt fantastiskt citat:

What men mean when they talk about their “crazy” ex-girlfriend is often that she was someone who cried a lot, or texted too often, or had an eating disorder, or wanted too much/too little sex, or generally felt anything beyond the realm of emotionally undemanding agreement. That does not make these women crazy. That makes those women human beings, who have flaws, and emotional weak spots. However, deciding that any behavior that he does not like must be insane– well, that does make a man a jerk.

And when men do this on a regular basis, remember that, if you are a woman, you are not the exception. You are not so cool and fabulous and levelheaded that they will totally get where you are coming from when you show emotions other than “pleasant agreement.”

When men say “most women are crazy, but not you, you’re so cool” the subtext is not, “I love you, be the mother to my children.” The subtext is “do not step out of line, here.” If you get close enough to the men who say things like this, eventually, you will do something that they do not find pleasant. They will decide you are crazy, because this is something they have already decided about women in general.

(citatet följs sedan av bloggarens egna erfarenheter av att vara ”galen” som jag också rekommenderar er att läsa)

Det ligger så mycket i detta, framförallt kring kvinnors strävan efter att vara undantaget. Det är ett väldigt tydligt sätt på vilket män håller kvinnor på plats, genom att hylla dem för att inte vara som andra kvinnor. Genom att säga att de är ”speciella” och ”inte som andra kvinnor” så ger de bekräftelse, men endast på villkoret att kvinnan ska fortsätta att vara ”inte som andra kvinnor”, vilket i princip alltid är liktydigt med att de ska lägga band på sig, hålla inne med sina känslor och så vidare.

Tidigare så blev jag smickrad när någon sade att jag inte var som andra kvinnor, vilket oftast hade att göra med att jag framstod som orädd, intelligent, frispråkig och liknande. Idag blir jag bara förbannad över liknande ”komplimanger”. Jag behöver inte att män ska komplimera mig genom att nedvärdera mitt kön. Det gör mig bara rädd för att kliva utanför ramen, för att reduceras till att bli som alla andra ”galna” kvinnor är. För grejen är, att det klivet är så himla lätt att göra. Så fort du råkar göra eller säga fel så kommer du också att reduceras till att bli den galna kvinnan, för det är helt enkelt så dessa män ser på kvinnor; de kvinnor som inte lever upp till deras högst egoistiska krav på känslomässig ”stabilitet” (undertryckande), de kvinnor som inte till varje pris försöker undertrycka sina känslor och impulser för att män ska kunna vara fortsatt bekväma, de kvinnorna kommer oundvikligen att bli den ”galna kvinnan”.

Detta relaterar också till det jag skrivit om Vettiga Feminister™, nämligen hur många män ger bekräftelse till feminister som är villkorad med att de inte ska vara så ovettiga som andra feminister. Det är ett sätt att få folk att hålla sig på linan, att balansera för att inte ramla över den där kanten då en genast klassas som ”ovettig” eller ”galen”. Livet börjar handla om att inte bli sådär dålig som andra kvinnor eller andra feminister är.

Hantera sexistiska skämt.

Jag har fått frågan ett gäng gånger om hur en kan hantera sexistiska skämt. Detta är ju ett ständigt aber som feminist, och som kvinna i största allmänhet, speciellt då folk gärna bli lite extra jobbiga om de märker att en blir provocerad eftersom de tycker det är så himla ”kul”.

Först och främst vill jag säga att jag verkligen tycker att det är en bra idé att, om möjligt, sortera bort sexistiska människor ur sitt umgänge. Många har en idé om att en inte ska låta ”åsikter” komma i vägen för umgänge, men det handlar liksom inte om åsikter utan om grundläggande respekt för människorna i ens närhet. Människor som inte kan respektera dig och undvika att dra ”skämt” som gör dig obekväm är helt enkelt inte värda din tid.

Sedan finns det såklart en mängd situationer då en inte har möjligheten att slippa undan, eller där en värderar umgänget såpass högt att en inte vill lämna det. I sådana situationer tror jag att det kan vara effektivt att applicera följande.

Först och främst måste en släppa idén om att en ska uppfattas som en ”skön tjej”. Det handlar liksom om att en måste våga vara obekväm och skapa dålig stämning. Tyvärr så är det ofta så att det inte finns något annat sätt att göra detta på än att vara obekväm, så det är en fråga om avvägningar. Jag vet, det är lättare sagt än gjort, men jag kan säga att det är mycket av en övningsfråga. Ofta är det väldigt jobbigt att stå på sig, men det är inte sällan extremt befriande efteråt. Jag har verkligen fått så himla mycket högre självrespekt sedan jag började våga säga ifrån. Om du inte vågar säga ifrån; skratta inte med. Var likgiltig. Sådant kan många gånger vara väldigt effektivt, speciellt i mindre grupper.

En första grej en kan göra är att söka allianser. Oavsett om det är i klassen, på arbetsplatsen eller i släkten så finns det troligen vissa vettiga människor i sammanhanget som inte heller tycker det är kul med sexism, eller som i alla fall är mer mottagliga för kritiken av den. Med sådana kan en försöka prata kring de situationer en upplever som problematiska. Det finns flera olika poänger i detta. För det första kan det vara skönt att dela erfarenheter och tankar och känna att en inte är ensam, och det kan också bädda för att fler reagerar på sexismen, och säger till eller i alla fall inte skrattar med. Sexistiska skämt och liknande existerar alltid i ett sammanhang, och om den som skämtar inte får någon positiv respons så är det troligt att hen inte känner sig så peppad på att fortsätta, oavsett var hen själv står i frågan.

Om en är ensam i sina uppfattningar så tror jag att det ofta funkar bra att sansat förklara hur olika skämt är problematiska. Försök att lägga fokus på strukturen och inte individen. Till exempel ett våldtäktsskämt är till stor del problematiskt för att kvinnor lever under våldtäktshot. Lyft fram det, lyft fram kvinnors sociala verklighet och i vilken kontext skämtet verkar istället för att fokusera på skämtet som sådant. Jag tror i och för sig att personliga attacker kan vara effektiva, men det beror mycket på sammanhang och vad en själv känner att en vågar.

Det kan också vara effektivt att fråga ”hur menar du nu?/vad är det som är roligt?” eller liknande. Ofta inser folk hur idiotiskt de beter sig när det tvingas förklara det, och om de inte själva göra det så kanske andra i sammanhanget tänker till. Det kan även vara effektivt att efter en konfrontation ta upp diskussionen med andra i sammanhanget utanför, just för att väcka tankar och kanske på sikt kunna skapa allianser. Ofta är det nog så att den som drar själva skämten inte är beredd att ändra åsikt, men att andra runtomkring kan vara det.

Det är också viktigt att visa stöd och få stöd. Om en är flera som upplever sexismen som problematisk i ett sammanhang så kan en komma överens om att stötta varandra när någon säger till. Om en är flera så blir det enklare att säga ifrån och den enskilda individen tvingas inte stå för allt. Det är viktigt att tänka på att stötta andra kvinnor och feminister i deras upplevelser och strider. Även om en inte vågar göra det öppet i den stunden så kan en göra det efteråt, det kan också betyda jättemycket. Jag var till exempel med om en gång när jag sade ifrån när jag blev tafsad på, och en person i sällskapet sedan tog mig åt sidan och sa: ”vad modigt att du sa ifrån”. Även om hen inte sa något i själva stunden jag sa till så betydde hens stöd jättemycket. Så ge stöd till alla andra som säger ifrån, öppet i stunden eller senare privat. Det betyder verkligen skitmycket, kom ihåg det.

Att göra motstånd kan ofta vara ett sätt att ge andra mod till detsamma, och det kan vara stärkande att tänka på när en hamnar i jobbiga situationer på grund av det. Tänk att varje gång du gör motstånd mot sexism i ett sammanhang med andra så hjälper du ett litet litet frö att gro inne i någon. Du visar på andra sätt att se på verkligheten, andra vägar att ta i sitt liv, och det kan vara oerhört viktigt. Varje gång du säger ifrån mot sexism så ställer du dig i ledet av miljontals fantastiska kvinnor som kämpat för sina rättigheter, och du bidrar till att världen ska bli en lite bättre plats. Det brukar jag tänka på när jag förlorar tron och styrkan, och det tycker jag att du också ska göra.

Kämpa!

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 1.

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Håll till godo!

Inledning

Först kommer en inledning om varför det manliga könet måste förgöras. Som sagt så läser jag detta som den socialt konstruerade manligheten/patriarkatet, mer specifikt de delarna av män som bidrar till förtrycket av kvinnor. Solanas går snabbt vad hen anser om män, och lägger fram sin tes om att mannen är en ofullständig kvinna och att han vill bli kvinna. Sedan kommer hen in på att män är väldigt bra på Pr, och specifikt att de lurat alla att män är kvinnor och kvinnor är män.

Detta genom att påstå att de kvinnliga egenskaperna är hans egna – känslomässig styrka och oberoende, kraft, dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet, bestämdhet, mod, integritet, vitalitet, intensitet, karaktärsstyrka, coolhet, etc – och genom att projicera de manliga egenskaperna på kvinnor – fåfänga, lättsinne, banalitet, svaghet, etc.

Jag vet inte vad jag anser om manliga och kvinnliga egenskaper riktigt. Jag kan hålla med om att i dagens samhälle så har män ofta väldigt många negativa karaktärsdrag, vilket beror på att förtryckarrollen är en ganska sympatisk roll, men jag tror absolut inte att det måste vara så.

Det jag tänker på här är hur män ofta projicerar det ”dåliga” i mänskligheten på kvinnor. Kvinnor är känslosamma och svaga, medan män är starka, rationella etcetera. Mycket av att vara människa är att vara svag och beroende, att ha känslor och styras av dem och så vidare. Denna aspekt av sig själva försöker många människor, men i synnerhet män, att förneka. Istället är det kvinnor allena som bär på dessa ”negativa” egenskaper.

När jag umgicks med så kallade Smarta Killar mycket i högstadiet/gymnasiet så var detta otroligt vanligt. Så fort någon visade upp ett beteende som var ”irrationellt” (gissa vilka som definierade rationell/irrationell…) så var det ”kvinnligt”, oavsett om det var en man eller en kvinna som stod för det. Det var liksom kvinnligt att prata om eller ge uttryck för känslor, det var kvinnligt att vara ”svag” och så vidare. Att vara kvinnlig var självklart något dåligt, men det behöver en väl knappast skriva.

Dessa män hade såklart själva och dessa ”kvinnliga” egenskaper, eftersom det är en del av det mänskliga villkoret, men de dolde dem bakom en fasad av rationalitet. Eftersom de aldrig pratade om sina känslor så kunde de låtsas som om de inte hade några. Det blev istället ofta upp till kvinnorna i sällskapet att anpassa sig efter deras uppenbart känslostyrda beteende. Eftersom männen alltid gick omkring med övertygelsen om att de var ”rationella” och inte styrdes av sina känslor så kunde de såklart inte förstå att de själva också kunde behöva förstå och ifrågasätta sitt eget agerande.

Efter denna inledning kommer vi in på delen ”Mannen är ansvarig för”, som är en lång lista över alla de hemskheter Solanas anser att män har ansvar för. Jag kommer inte beröra alla punkter, utan bara de jag finner mest intressanta.

Artigheter, trevligheter och ”värdighet”.

Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.

Detta är något jag själv känner igen i oerhört hög utsträckning. Jag har aldrig varit en artig människa. När jag skaffade min första partner så tyckte han att min oartighet var ett stort problem, och ville ”lära mig” att bete mig bättre. Ett bra beteende sammanföll ofta i hans ögon med att inte skapa ”dålig stämning” när folk kläckte ur sig sexistisk skit och liknande, att inte göra folk obekväma genom att tala om vissa ämnen som var ”privata”.

Det är klart att han hade poänger i det han sade, men det var också så att det ofta handlade om just att upprätthålla en social kod bara för att inte skapa situationer som kunde upplevas som obehagliga eller upprörande. Mycket av det här med att upprätthålla god stämning handlar om att människor med makt ska kunna gå på med sin sexism, rasism och så vidare utan att bli konfronterade av de människor det drabbar.

Solanas fortsätter på detta spår senare i boken, när hen diskuterar faderskap. Jag tar upp det här eftersom jag tycker att det är relevant för att förklara hur jag ser på saken:

Ogillandet av känslosamma »scener« leder till rädsla för starka känslor, rädslor för vrede och hat, rädsla för att konfrontera verkligheten, eftersom en konfrontation med verkligheten till en början alltid leder till vrede och hat. Rädsla för vrede och hat, i kombination med en brist på självförtroende när det gäller att hantera och förändra världen och när det gäller att på det allra minsta sätt påverka sitt öde, leder till en oreflekterad tro på att världen och de flesta människor i den är trevliga, och att de mest banala triviala förströelser är jätteskojiga och djupt tillfredsställande.

Detta handlar om uppfostran, och mer specifikt (som jag tolkar det) att lära någon just ”artighet”. Artighet handlar om att undvika obehagliga situationer, vilket ofta är detsamma som känslomässiga ”scener”. Eftersom en konfrontation med verkligheten oundvikligen blir känslomässig på det obehagliga sättet så skapar detta behov av artighet en ständig falskhet i vår kommunikation, ett ständigt döljande och överslätande, som tvingar människor att ljuga och hindrar dem från att se ”sanningen”, alltså komma i kontakt med sina sanna känslor kring saker och ting.

Jag tycker att det ligger väldigt mycket i detta. Jag tror att det finns en allmän rädsla för att orsaka obehagliga scener, vilket effektivt hindrar kampen emot förtryck eftersom det alltid är otrevligt att upptäcka och konfrontera förtryck. Och eftersom det är jävligt jobbigt att inte agera på insikter en skaffat sig så slår människor ifrån sin insikterna till att börja med. Jag tycker att en ofta ser detta hos kvinnor som klagar på sin livssituation men som inte klarar av att politisera det, helt enkelt eftersom det är smärtsamt att inse att en är förtryckt, speciellt i ett samhälle där en kan förlora mycket på att agera på denna insikt. Det är helt enkelt bekvämare att ”lyckligt” ovetande foga sig under samhällets förtryck.

Det var allt för nu. Skriva gärna era egna tankar kring texten.

SCUM.

Verkar finnas intresse för SCUM-cirkeln! Jag vill först och främst säga att det finns delar i SCUM som jag anser problematiska, bland annat den otroligt biologistiska syn Solanas har på män och kvinnor. Hen beskriver mäns problem som främst biologiska, något jag såklart inte ställer upp på eftersom jag anser att kön främst konstrueras socialt.

Boken innehåller också en hel del transfobi, något som i hög grad följer från just biologismen.

Sedan brukar ju folk tycka att en ska ”ta ställning” till att Solanas vill förstöra det manliga könet. Jag tycker att manssamhället och den patriarkalt konstruerade manligheten ska utrotas, jag tror däremot inte att det är nödvändigt att döda alla individuella män för den sakens skull. Jag läser Solanas text som en uppgörelse med patriarkatet, inte med alla individuella män, och läst som så tycker jag att den har mycket att säga om verkligheten. Om du inte tolkar det så, visst, men jag är inte intresserad av din klagosång över att det är så taskigt och våldsamt skrivet.

Jag anser att boken bjuder på bra insikter om manssamhället och den socialt konstruerade manligheten. Den är befriande att läsa eftersom den är så arg och kompromisslös och uteslutande vänder sig till kvinnor, betraktar kvinnor som starka och kapabla att förändra sina liv. Det märks verkligen att den är skriven med glödande ilska mot patriarkatet, en ilska en också kan känna och sympatisera med när en läser. Jag tycker också om hur den uteslutande riktar in sig på de privilegierade skikten i samhället, alltså medelklassen, och beskriver patriarkatet som väldigt mycket en produkt från detta. Detta är för det första en beskrivning jag håller med om, för det andra är det en kul kontrast eftersom det är så vanligt att det är fattigare människor, icke-vita och så vidare som får stå modell för det ”riktiga” kvinnoförtrycket.

Jag lägger upp första delen av läsanteckningarna senare idag. Den som vill läsa boken kan kolla på den här bloggen där den finns, det finns också ett långt förord skrivet av översättaren Stridsberg som jag rekommenderar er att läsa.

Vad tror ni?

IMG_20121210_091808Som sagt så har jag bokcirkel på SCUM-manifestet nu. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej att lägga upp läsanteckningar och så vidare här på bloggen (givetvis omgjorde till vettiga inlägg). Jag tänker att det skulle vara bra att flytta fokuset lite från manshatet till vad Solanas faktiskt har att säga om patriarkatet.

Vad tror ni om detta?

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

Solanas om barnafödande.

IMG_20130818_192236

Jag deltar för närvarande i en kvinnoseparatistisk SCUM-cirkel, vilket är fantastiskt på många vis (tänkte återkomma till detta ämne sedan). Jag gillar verkligen det här stycket om barnafödande. Och ja, jag håller med. Jag tror verkligen att den ideologi som omgärdar barnproduktionen ofta kastar kvinnor tillbaks till något slags primitivt stadie, helt enkelt för att det är vad som uppmuntras.