Grejer folk säger till vänstermänniskor.

Här kommer min topplista över störiga grejer folk säger till vänstermänniskor:

  1. Klaga inte, det finns de som har det värre. Tja, jag klagar liksom inte främst för egen del. Det är så jävla märkligt att anta att människor aldrig kan ha åsikter för andras skull än sin egen. Jag skriver om rasism fast jag inte drabbas av det utan snarare tjänar på det, för att jag tycker att det är viktigt. På samma sätt kan jag skriva om de negativa effekterna av kapitalism utan att själv vara den som drabbas av just de effekterna. Däremot vill jag påpeka att jag faktiskt också tillhör arbetarklassen i en strikt marxistisk mening, det vill säga att jag är en person som måste sälja min arbetskraft. Jag gör det inte just nu, men jag kommer att behöva göra det och jag studerar för att bli anställningsbar. Jag lider också av ofriheten i ett kapitalistiskt samhälle, jag kommer också att bli exploaterad. En måste liksom inte ligga i rännstenen och kräla för att kunna ha ett intresse i en samhällsomvandling.
  2. Pröva att arbeta/ha ett ”riktigt jobb” (oftast åsyftas här slitiga yrken) i ett år så får du se hur det känns!! Detta är en så jävla märklig grej att säga till en person som faktiskt kritiserar arbete. Jag antar att syftet är att påpeka att jag är bortskämd och att det är därför jag kan hålla mig med att formulera politiska tankar och visioner bortom ”hur ska jag skaffa mat idag”. Men grejen är, att jag är jävligt medveten om det privilegium jag har i att kunna välja bort arbete. Det finns liksom ett skäl till att jag undviker arbete, och det är för att min erfarenhet (ja, tro de eller ej, jag har arbetat) och mina observationer av verkligheten säger mig att det suger. Grejen är att min reaktion på detta inte är att tänka ”jag passar inte för lönearbete” utan att istället tänka ”lönearbete är en ganska sjuk grej i samhället”, och sedan göra vad jag kan för att ingen ska behöva drabbas av detta. Egentligen borde det ju vara människor som tycker att andra ska tvingas in i arbete för att det är det fetaste en kan syssla med som borde skaffa sig lite mer egen erfarenhet.
  3. Men folk har faktiskt fått det mycket bättre i och med kapitalismen!! Vill du ha det som i feodalsamhället eller? En viktig regel för alla diskussion är ”bara för att det finns/fanns sämre blir inte dåligt bra”. Bara för att kapitalismen har fört med sig bra saker betyder inte det att den inte också innehåller dåliga grejer. En måste väl fan kunna kritisera detta utan att bli anklagad för att vilja ha typ slaveri?
  4. Men kan du säga ett land utan kapitalism där det är bättre? Nej, det kan jag inte. Det beror på att typ alla länder i världen är kapitalistiska och att de som inte är det antingen är fast i ännu mer efterblivna produktionsformer eller kraftigt motarbetas. Till exempel Kuba blir ju knappast neutralt behandlat av omvärlden, utan motarbetas ständigt. Inte konstigt att det går dåligt då. Med detta inte sagt att det inte också finns andra problem i Kuba, bara att det kanske inte bara handlar om att kapitalismen är så jävla perfekt utan typ också om att det är det dominerande samhällssystemet och att det upprätthålls med våld och andra repressalier.  Det råder knappast någon ”fri marknad” när det kommer till samhällssystem så att säga. Få kommunister tror att en kommer kunna uppnå kommunism i ett enskilt land, utan ser det som en process som måste vara mycket mer omfattande. Men det viktigaste är att samhällsutveckling generellt inte går till som så att vi har en massa olika länder med olika system och att en sedan kollar vilket som funkar bäst. Det var ju inte så att kapitalismens framväxt kom sig av att ett land hade fullt utvecklad kapitalism och sedan bestämde alla andra länder att ”det där ser bra ut, det inför vi”. Att tro att vi har kommit till slutpunkten i historien, där alla tänkbara samhällssystem redan uppdagat sig och att vi nu bara har att välja på vilket som är bäst, är ganska naivt.
  5. Men vi har faktiskt röstat om detta! Alltså nja, den liberala demokratin är ju i stor utsträckning utformad för att gynna kapitalismens intressen och har uppkommit tillsammans med kapitalismen (rekommenderar bland annat Övervakning och straff av Foucault rörande detta, finns säkert bättre böcker så kom gärna med förslag om du har en). Olika krafter som kämpar emot kapitalismen blir motverkade på brutala sätt, det är tydligt att en av statens främsta uppgifter är att säkra äganderätten, människor tvingas dagligen underkasta sig kapitalismen för att kunna överleva vilket effektivt försvårar kamp och så vidare. Jag har helt enkelt lite svårt att respektera denna så kallade demokrati som sant demokratisk. Men om vi nu lägger allt det åt sidan så undrar jag exakt vad det är som är märkligt med att jag, inom ramarna för den så kallade ”demokratin”, kritiserar nuvarande samhällsordning? Det är väl helt enligt demokratins så kallade spelregler att jag också presenterar mitt perspektiv på samhället och låter folk ta ställning? Jag förstår faktiskt inte problemet.
  6. Men du använder ju produkter som kapitalistiska företag har gjort (otroligt ofta exemplifierat med smartphones av någon konstig anledning)!! Ja, så är det. Det beror på att det i princip inte finns några andra möjligheter att leva i det här samhället. Dessutom är det klart att kapitalismen ger upphov till en massa bra grejer, det är bara det att jag tror dessa grejer hade varit fetare utan kapitalism. Jag tror att utan kapitalism hade vi haft en jävligt mycket coolare smartphone än de vi har idag, vi hade haft ett facebook fast utan jobbig reklam och övervakning och så vidare. Tyvärr finns inte dessa saker idag, och det är tråkigt, det betyder emellertid inte att jag inte kan använda grejer som är kapitalistiskt producerade. Det är ett ganska konstigt krav att ställa, ety vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där i princip allt produceras kapitalistiskt. Ni kan ju inte seriöst tycka att en måste bo under en jävla sten för att kunna vara trovärdig i sin samhällskritik.

Nå, detta om detta. Fyll gärna på med era egna grejer.

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Om en kvinnofrigörelse bortom karriär eller förhållande.

Läser en ”antingen/eller” lista som Kissie har gjort på sin blogg. Sista punkten lyder såhär:

KARRIÄR / FÖRHÅLLANDE

Och jag tänker att detta säger så mycket om dagens kvinna. Kvinnan som slits mellan dessa två ”motpoler”, förhållande eller karriär. Som har att välja på att vara slav under patriarkatet eller kapitalismen (även om kapitalismen såklart är patriarkal, men ni fattar grejen).

Karriärkvinnan framställs inte sällan som ett feministiskt ideal. Kvinnan som inte lever för förhållanden med män utan istället för att göra karriär, tjäna pengar och så vidare. Vi har att välja mellan att ingå i heterosexuella monogama relationer eller total cynism när det kommer till andra människor, aldrig att vi kan prata om att leva i samvaro med andra människor på andra villkor. Antingen är det förhållanden eller total egoism, att gå upp i sig själv och endast sig själv, och då såklart även ”karriären”.

Det är såklart relevant för jämlikheten att kvinnor har samma möjligheter till ekonomisk självständighet som män. Problemet med karriärkvinnan som feministisk figur är att det inte fokuserar på frågor som lika lön för alla kvinnor, utan handlar om enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär inom ett kapitalistiskt system som fortfarande domineras av män och där kvinnor på de allra flesta ställen tjänar slavlöner.

Sedan är det såklart problematiskt att kvinnor uppmanas till att välja mellan dessa tu, förhållande eller karriär. Män behöver inte välja, de kan fortfarande utan problem ha båda delarna. Kvinnor däremot måste obönhörligen offra det ena.

Jag drömmer om en kvinnofrigörelse som innebär en verklig autonomi, där vi slipper vara slavar. Där vi slipper välja mellan att vara självständiga som karriärkvinna eller får kärlek i förhållanden. Där vi kan utveckla oss själva och våra relationer i frihet, utan att behöva sälja oss. Där vi inte behöver välja mellan karriär och förhållande, utan istället kan ägna våra liv åt betydligt mer meningsfulla saker än båda delarna.

Hijabuppropet.

Det har dragits igång något som kallas hijabuppropet som en reaktion på det faktum att muslimska kvinnor ofta blir trakasserade för sin slöja. Poängen är att en ska bära hijab i en vecka, för att visa sin solidaritet och rätten att få bära vilka kläder en vill. Jag vet själv inte om jag kommer att delta än, men oavsett tycker jag att det är ett bra initiativ.

Det är tydligt hur det sagda värnandet om muslimska kvinnors rättigheter i själva verket ofta tar sig uttryck i mer kvinnohat och trakasserier. När muslimska kvinnor får sin slöja avryckt eller blir misshandlade för att de har slöja på sig är det knappaste en fråga om att värna deras rättigheter, utan om kvinnohat.

Att tvingas täcka sitt hår är givetvis förtryck och fel, men att tvingas till att sluta bära sina religiösa symboler är lika illa. Muslimska kvinnor kan såklart också fatta beslut om vilka religiösa och kulturella uttryck de vill bära lika bra som någon annan kvinna. Om en vill bekämpa det kvinnoförtryck som finns inom Islam gör en inte bäst i att förbjuda slöja eller trakassera kvinnor med slöja, utan genom att jobba för att kvinnor ska kunna ha autonomi och för att myndigheter, feministiska grupperingar etcetera ska kunna jobba bra intersektionellt.

Men det är såklart inte en kamp mot kvinnoförtryck det handlar om egentligen, utan rasism. Och det är såklart jävligt bekvämt för många att låtsas att deras egen kultur inte har något kvinnoförtryck, utan att det riktiga förtrycket finns någon annanstans, utövas av och drabbar någon annan. De som tycker att kvinnor ska sluta bära slöja för att slöjan är en symbol för förtryck är inte intresserade av att kvinnor själva ska få välja sin klädsel, snarare handlar det om att kvinnor ska se ut på ett sätt som behagar dem, som gör att de kan passa in i idén om hur en ickeförtryckt kvinna ska se ut.

För den som inte har slöja till vardags men väljer att delta i slöjuppropet vill jag bara påminna om att din känsla av att bära slöja en vecka inte gör att du får insikt i hur det är att som muslimsk kvinna bära slöja dagligen. Som jag ser det är det en solidaritetshandling, inte ett sätt att känna hur det är att vara utsatt för den rasism och det hat som muslimska kvinnor blir utsatta för.

Valtvånget.

Det här med val är intressant. Det talas om valfrihet som något positivt. Problemet är att de flesta av oss väljer mellan saker som vi inte vet någonting om egentligen. Till exempel tandkräm och schampo. Hur mycket vet du egentligen om den tandkräm du väljer? Troligen inte ett skit. Ändå förväntas vi kunna göra ett upplyst val som konsumenter.

Sedan börjas det med ”konkurrens” inom välfärden så att en kan välja som konsument. Som skola. De allra flesta har ingen aning om vilken pedagogik som är bra, vilka skolor som kan tillgodose elevers behov etcetera. Då kan de hända saker som att tusentals elever väljer att gå i skolor som liksom bara råkar gå i konkurs. Hur löser vi det här problemet? Enligt skolverket genom att föräldrar blir mer ”aktiva konsumenter” och läser på mer om skolan.

På Skolinspektionen menar man att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat.

– Ja, det tycker jag att man kan göra. Ett bokslut är till exempel något man kan titta på. För många föräldrar är det här förstås komplicerade frågor att sätta sig in i, medan det är enklare för andra, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen.

Att välja är ett arbete. Att sätta sig in i olika alternativ, väga för och nackdelar, är ett arbete. Alla är inte kapabla att göra detta arbete, och även om människor vore det så skulle det fortfarande ta deras tid i anspråk. Det är ganska tydligt hur många människor inte fokuserar så mycket på en bra utbildning utan mer på om det är lätt att få bra betyg på skolan (min gymnasieskola hade till exempel det ryktet), om det är en ”soft” skola och om en får en dator/surfplatta.

En annan lösning vore ju såklart att det fanns rimliga regler kring etablering och upphandling så att detta inte inträffar, så att en som förälder inte behöver lägga mer tid och energi på att välja en bra skola utan att det istället var så att en kunde lita på att skolor faktiskt var bra, på att ens barn faktiskt fick den utbildning de är berättigade till.

Och det blir så tydligt hur valfrihet egentligen handlar om tvång. Vi är tvingade att välja mellan saker vi antingen inte vet ett piss om, eller så måste vi lägga vår tid och energi på att göra ”medvetna” val. Och om vi väljer ”fel” så kan vi bara skylla oss själva, detta trots att skolgång faktiskt är en rättighet. Men för att kunna bruka denna rättighet så måste vi ta oss igenom en hinderbana, vi måste göra en massa efterforskningar för att kunna göra ett upplyst val, och sedan måste ungen också komma in på den aktuella skolan. Annars blir det tyvärr svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.

Vi måste sluta behandla män som idioter och ge dem ansvar över sina handlingar.

Häromdagen på facebook så bevittnade jag följande: en kvinna lägger upp en bild på ett mejl hon fått från en man där han hotar med att våldta henne:

Sedan framkommer att den här mannen efter flertalet ordväxlingar bad om ursäkt för det hela och ”tog tillbaks”.

I kommentarerna kring det här så var det flera, bland annat jag, som uppmanade kvinnan till att anmäla mannen, något hon enligt egen utsago också har gjort. Det var dock en person som skrev att kvinnan skulle förlåta mannen för sitt beteende, för att han trots allt hade ”bett om ursäkt”. Sedan kom en lång harang om att vi måste visa ”förståelse” för människor som trakasserar oss eftersom ”alla kan göra misstag” och så vidare och så vidare.

Jag blir så jävla trött på den här tendensen att sopa det våld och de trakasserier män gör sig skyldiga till under mattan som om det vore typ olyckliga missöden eller ”misstag”. Som om de inte visste bättre, som om de bara inte kan förstå att det inte är en kul grej att som kvinna bli utsatt för hot om våldtäkt.

Att våldtäktshota någon är inget en ”råkar” göra bara för att en inte tänkte efter ordentligt. Det har sin grund i att en har en jävligt pissig kvinnosyn och detta är något som måste tas på stort allvar. Att tycka att det är okej att ens en enda gång anspela på det våld som kvinnor dagligen utsätts för i syfte att tysta en kvinna är fullkomligt oacceptabelt.

Att vilja ”förlåta” män som gör sig skyldiga till detta beteende för att de ber om ursäkt efter att ha blivit konfronterade med det och medvetna om att det de gör är brottsligt är att tycka att män borde kunna agera lite hur som helst så länge de ber om ursäkt när de blir medvetna om de möjliga konsekvenserna av sitt agerande.

Jag tycker att vi ska sluta behandla män som idioter som inte är medvetna om vad de gör. En människa med normal empati och intellektuell förmåga kan förstå att en människa inte blir glad av att få ett våldtäktshot, utan snarare skrämd. På samma sätt kan en människa begripa att en inte tar på en människas kropp utan att fråga om lov först, men många män gör ändå detta med kvinnors kroppar eftersom de väldigt ofta kommer undan med det. Det är ett sätt att utöva makt som män använder sig av dagligen, och om vi ständigt ursäktar män på premissen att de ”inte vet bättre” så kommer män att fortsätta med detta agerande.

Att tycka att kvinnor ska acceptera trakasserier för att den mannen som utsatta dem för det kanske bara gjorde ”ett misstag” eller är ”snäll egentligen” är att tycka att kvinnor ska offra sig för mäns skull. Det är att ålägga kvinnor ett krav på att vara förstående och toleranta för att män ska kunna komma lindrigt undan, som de aningslösa idioter de är. Etter värre är när det läggs fram som ett argument att kvinnan ska acceptera mannens ursäkt för att han annars kanske inte kommer att ändra sitt beteende annars, för att det är viktigt med ”tolerans” och ”förståelse”. Konstigt då att detta krav på tolerans och förståelse endast åläggs kvinnor, det är kvinnor som ska visa tolerans och förståelse för mäns ständiga ”misstag”, men män ska inte visa förståelse för att kvinnor inte vill ta emot våldtäktshot. Det är inte någon kvinnas uppgift att kompromissa med sina känslor och upplevelser för att någon jävla man ska kunna utvecklas och bli en god feminist. Att få det hela att handla om mannens personliga utveckling och ”insikt” och inte om att en kvinna har blivit utsatt för ett hot är verkligen vedervärdigt.

Hotet har som syfte att skrämma kvinnor till tystnad, och det fungerar väldigt ofta. Ibland skickar män sina hot till fel kvinnor, och då vill de såklart bli ursäktade för att de inte ”visste bättre”. Faktum kvarstår att mannens syfte med hotet var att skrämma en kvinna till tystnad, inte att ”skämta”. Vi måste sluta acceptera mäns bortförklaringar när de blir konfronterade med det våld och de hot de utsätter kvinnor för. Vi måste sluta behandla män som idioter och förstå att de också har ansvar för sina handlingar. Först då kommer vi kunna skapa ett samhälle där kvinnor går fria från mäns ständiga trakasserier.

Kapitalister måste också kämpa.

Ibland säger folk typ att ”kapitalister måste också kämpa” och liknande, som för att säga att livet faktiskt inte är så lätt för den som är kapitalist. Nej, jag känner såklart till detta. Det verkar fan pissjobbigt att vara kapitalist. De måste alltid gå omkring och stressa för att deras kapital ska ackumuleras, alltid hitta en massa nya investeringar och så vidare. Hade jag haft sjukt mycket pengar hade jag nog struntat i det och chillat istället.

Men grejen är att det är så kapitalism fungerar. Det är grundläggande att kapitalisten ständigt måste jobba för att förmera sitt kapital, ty annars blir hen (oftast en han) utkonkurrerad. Kapitalistens ”arbete” går dock ut på att exploatera andra människors arbete, alltså att köpa deras arbetskraft till ett lägre pris än värdet på deras produktion.

Att kapitalisten kan tycka att det är jobbigt att gå på styrelsemöten (eller vad de nu gör) eller att kapitalisten kan göra fel och förlora alla sina pengar gör inte kapitalismens problem mindre. Att det är hypotetiskt möjligt att de som idag har pengar och makt står utan imorgon innebär inte att kapitalismen är ett bra eller rättvist system.

För det är fortfarande så att den absoluta merparten av jordens befolkning är tvungna att arbeta för att leva. Och de arbetar inte för sig själva, de får inte själva ta ut frukten av sitt arbete, utan det är någon annan, en kapitalist, som exploaterar dem. Det är detta som är det grundläggande problemet och det jag tycker är omoraliskt i kapitalismen. Det spelar mig ingen roll om dessa roller skulle lottas ut årligen, så att alla fick en lika chans, eller om de ärvdes.

Det finns någon slags idé om att ombytlighet i det härskande skiktet skulle innebära någon slags rättvisa, om att det då är de mest dugliga som kommer dit och då ska en inte klaga. Men vad är lika möjligheter (som ju fortfarande bara existerar i teorin) värt om vi lever i ett förtryckande system? Den teoretiska möjligheten för någon att bli kapitalist är ganska oviktig, poängen är att det är ganska dåligt och inhumant att bygga ett samhälle på att exploatera människor. Det spelar liksom ingen roll vem som är i toppen och vem som är i botten, för det är fortfarande vidrigt att vissa människor tvingas att leva på det sätt som de i botten gör.

Twitter 17/8. Den patriarkala bekräftelsen som härskarteknik.

Alltså hyllandet av starka/självständiga kvinnor som ”sexiga” är så vidrigt. Alla dessa män som objektifierar feministiska kvinnor. Dessa män som i detta hyllande gör anspråk på att själva vara feministiska, men det enda de gör är att exotisera den feministiska kvinnan. En kvinna får såklart inte vara stark och självständig för sin egen skull. Nejnej, då ska hon objektifieras, göras till en mans våta dröm. Att ge kvinnor patriarkal bekräftelse för feministiska handlingar är ett utmärkt sätt att oskadliggöra dem.

Det är intressant hur män använder sin förmåga att ge patriarkal bekräftelse som en härskarteknik. Ett sätt att styra kvinnors handlande. Så många män som skrivit till mig ”du är bra och smart” och sedan följt av ett ”men…”, och sedan kommen en instruktion om hur jag ska göra för att behaga ännu lite mer, för att den mannen ska bli nöjd.

Den patriarkala bekräftelsen används ständigt för att styra feminister, i mäns uppdelande av ”vettiga” och ”ovettiga” feminister. När män ger bekräftelse till kvinnor i egenskap av ”vettiga feminister” är detta inte något snällt utan ett sätt att utöva makt.

Samma sak när män bekräftar kvinnor som i sitt utseende eller handlande strider mot normen om hur en kvinna ska vara. Och nästan alltid bygger denna bekräftelse på att den kvinnan ändå är lagom; lagom feministisk, lagom normbrytande. Aldrig för mycket. Det kan vara sexigt men en kvinna med lite håriga ben, men det får inte bli för mycket. Det kan vara sexigt med en kvinna som tar plats, men bara om hon kan tyglas på släktmiddagarna.

Så fort en kvinna bryter mot normen måste hon ges detta smakprov på patriarkal bekräftelse, för att sukta efter mer. Män måste berömma henne, bedöma henne, för att hon inte ska tro för en sekund att hon finns till för sin egen skull. Den patriarkala bekräftelsen är en härskarteknik. Den kommer nämligen alltid med villkor. Att du ska bli accepterad och bekräftad bara som du är, är såklart otänkbart. Det handlar alltid om förmåga att förbättra. Kan inte män fatta att jag inte behöver deras jävla godkännande eller råd om hur jag ska bli bättre. Att jag är min egen.