Tipsa mig om nihilism.

Bilder likt dessa delas ganska frekvent bland dagens ungdomar. Nu syftar jag inte bara på själva formen (som jag för övrigt tycker är ganska pretentiös), utan också på innehållet. Nihilismen. Uppmaningen att skita i allt, inte bry sig, att ”ha kul”, YOLO! och liknande. Jag skulle säga att vi har ett nihilistiskt ideal i samhället. Människor uppmanas till att inte värdera saker och att vara beredda att kasta bort relationer, platser och sammanhang så fort dem inte ”ger” en någonting lägre (ofta handlar detta om att det relationerna ska ”ge” en är framgång). Vi uppmanas till att på olika sätt ”rensa ut” i våra liv. Jag tycker ofta att en stöter på olika ”tips” om hur en ska optimera sitt liv så att det ska vara så energieffektivt som möjligt, alltså så att en inte ska slösa engagemang på saker som inte är ”givande”.

Jag har en tanke om hur detta hänger ihop med kapitalismen, entreprenörsandan och så vidare som jag tänkte utveckla så snart jag får tid att sätta mig ner och skriva ordentligt (tyvärr något det varit ont om de senaste dagarna). Men innan dess så skulle jag vilja be er om hjälp med att hitta sådana här bilder eller andra exempel på det jag skriver om. Troligen så stöter ni på det då och då, så ha gärna detta i bakhuvudet och pinga mig när det händer.

Esmeralda.

Nu hade jag tänkt att köra lite reklam här, som riktar sig till folk som studerar på Uppsala Universitet.

Esmeralda är ett projekt som drivs av Uppsala Studentkår för att motverka den sociala snedrekryteringen till högskolan. Syftet är alltså att locka grupper som generellt inte söker sig till högskolan, såsom personer med studieovan bakgrund eller annan etisk bakgrund än svensk, att göra det i högre grad.

En del i detta är studentambassadörerna, som alltså ska vara personer som läser på Uppsala Universitet med bakgrund  någon av dessa underrekryterade grupper som föreläser i skolor om sin väg till högskolan, hur det fungerar och så vidare. Detta projekt leds av min kollektivkamrat som är en utmärkt person.

I alla fall så behövs det fler studentambassadörer till projektet. Jag tycker det verkar kul och viktigt och hade gärna gjort det själv, men jag uppfyller inte kriterierna. En får dessutom lön för arbetet, jag vet dock inga exakta summor.

Om du studerar på Uppsala Universitet, har studieovan bakgrund eller annan etnisk bakgrund än svensk och känner att du kan avvara några timmar på att göra ett sjukt viktigt arbete, som du dessutom får lön för, så tycker jag att du ska höra av dig.

Kontaktuppgifter och mer information finns här.

Äganderätt.

Ibland blir jag så trött på mänskligheten (eller ja, typ hela tiden). Alltså, jag ska inte komma och säga något om jakt i sig för jag äter själv kött då och då, och tycker väl överlag att det är ett vettigare sätt att skaffa fram det på än djurhållning som den ser ut idag. Däremot så undrar jag hur en är funtad när en berättigar det hela med att älgarna har ätit av ens skog. Som om hen hade haft mer rätt till skogen än älgarna i någon egentlig mening. Som om det vore ekvivalent att äta av ”någons skog” och att döda. Oavsett så är det ett jävligt märkligt perspektiv på äganderätt vissa har.

H&m bidrar till att upprätthålla förtrycket.

När en diskuterar företags produktion, såsom h&m, så är det alltid någon viktigpetter som ska komma och ba ”men h&m äger faktiskt inga fabriker så de har inget inflytande”. Alltså, jo. Det har dem visst. För det första är det deras eget beslut att lägga produktionen på leverantörer, de skulle lika gärna kunna ha den själva. För det andra så har de givetvis ett grymt förhandlingsläge eftersom de är ett av världens största klädföretag. Det är inte som att fabriksägarna är de som sitter på makten här. H&m skulle kunna kräva den femdubbla lönen, bra arbetsmiljö, sex timmars arbetsdag, rätt till att bilda fackföreningar och så vidare om de bara valde att prioritera det framför att pressa priserna in absurdum. Om just den fabriksägaren inte ville ge dem det så skulle h&m kunna välja vilken annan fabrik som helst, det finns nog många som gladeligen skulle ta uppdrag från h&m. Det är löjligt att stirra sig blind på vem som formellt äger fabriken, faktum är att h&m i sammanhanget har makt, en makt som de kan bruka.

En annan grej som h&m:s utsände sa i debatten efter Kalla Fakta var att det inte är h&m som styr, eftersom de problem som finns i länderna där de har fabriker främst är politiska. Hen menade alltså att det viktiga var att det blev demokrati så att folk kunde få rätt att bilda fackföreningar och så vidare. Men h&m väljer såklart själva i vilket land de förlägger sin produktion, och det finns säkert en massa demokratier där de hade kunnat välja att sy upp sina kläder istället. Nu gjorde de dock inte så, utan valde istället att förlägga sin produktion i länder där de vet att arbetarnas rättigheter inte är de bästa.

En kan såklart låtsas att en inte har med det där att göra som en av världens största beställare, men faktum är att h&m väljer att handla med diktaturer. Troligen så profiterar de faktiskt på att det är just diktaturer de handlar med, eftersom de har den politiska styrkan att slå ner olika former av arbetarkamp. Det är ju inte helt ovanligt att mindre demokratiska stater väljer att skapa ekonomiska frizoner och bistå fabriksägarna med att hålla ”ordning” för att gynna ett bra företagsklimat. Detta är i sin tur såklart något som den styrande makten i dessa länder tjänar på. Troligen får beslutsfattare mutor i något led för att skapa undantag eller se mellan fingrarna på formella lagöverträdelser, och fabriksägarna tjänar såklart på att kunna hålla lönerna skitlåga. Kontentan är att h&m inte bara struntar i att agera och använda sin makt för att göra gott, utan faktiskt rentav kan tänkas uppehålla det ickedemokratiska och orättvisa systemet i dessa länder eftersom de bidrar till de vinster som görs på det, genom att betala för produktionen.

Sedan kan en såklart diskutera vems ansvaret ”egentligen” är, och det är klart att jag skulle vilja att alla länder var demokratiska så att h&m inte kunde förlägga sin produktion i länder där lönerna är under levnadslönen, det saknas rättigheter till att bilda fackföreningar och så vidare. Nu är det emellertid inte fallet, och därför är det väldigt viktigt att vi förstår vad h&m ägnar sig åt här. De inte bara profiterar på den globala orättvisan och det förtryck som finns i dessa länder, de inte bara struntar i att använda den makt de faktiskt har utan de bidrar aktivt till att upprätthålla detta orättvisa och förtryckande system. De har alla jävla möjligheter att skapa bättre förutsättningar för arbetarna i fabrikerna, men de väljer att inte göra det eftersom de prioriterar vinst högre. Sen är det klart att de inte kommer göra gott bara för att vara snälla, men en ska fan inte tro att de är maktlösa.

Osmakligheten.

Det förvånar mig såklart inte alls att Löwengrip tyckte att denna reklam för OnePiece var ”ball” eftersom ”företag engagerar sig för en god sak”:

Jag citerar Löwengrip:

Jag tycker att det är ballt när företag engagerar sig politiskt för en god sak och speciellt som nu, när OnePiece väcker en viktig fråga om diktatorn Kim Jong Un i Nordkorea […] Jag vet inte hur mycket diktatorn själv kommer att bry sig men att frågan väcks är det viktigaste!

Jag blir full i skratt när jag tänker på att hen anser att OnePiece har ”väckt” frågan om Nordkorea. Som om inte den ”frågan” har uppmärksammats gång på gång.

Jag tycker att OnePieces Nordkoreakampanj är djupt osmaklig. Jag tänker mig två olika scenarior den kan leda till. Dels att folk, liksom Löwengrip, tycker att de gör något bra när de ”uppmärksammar frågan”, dels att folk inser att det bara är ett menlöst pr-trick och tycker att det är ett roligt skämt. Oavsett utfall så är det att bagatellisera och profitera på en fruktansvärd diktatur.

Åh gud, vad matt jag blir.

Tenta och flytt.

Hejhej! Det har ju varit lite tyst här de senaste dagarna vilket beror på att jag har behövt panikplugga till en tenta jag skrev i fredags, och dessutom ägnat hela lördagen åt att flytta. Nu har jag och resten av kollektivet flyttat in i Flogsta låghus, i en jättefin fyra där vi alla äntligen har varsitt rum med dörrar. Jag får dessutom plats med mitt gigantiska skrivbord.

H&m kan inte sätta priser hur som helst.

Kalla fakta gjorde för ett tag sedan en granskning av h&m som i sig inte tillförde särskilt mycket nytt. Jag är på det stora hela emot olika former av konsumentmakt, som ni kanske vet, så jag bryr mig föga om vem som handlar på h&m och inte. Däremot har det uppstått en diskussion som i princip alltid uppstår då arbetsvillkor, lönesättning och liknande diskuteras. Nämligen om folk är ”beredda” att betala mer för att få den där tröjan.

Alltid när sådana här diskussioner uppstår så utgår folk dels från att höjningen av priserna skulle bli jättehöga, dels från att alla extrakostnader skulle hamna på konsumenten. Folk resonerar ungefär såhär: ”men h&m kommer ju inte vilja sänka sin vinst, därför kommer de höja priserna med motsvarande belopp”. Alltså, om h&m hade fått precis som de velat hade de såklart gått med oändligt mycket vinst, satt priserna till orimligt höga summor utan att det påverkade konsumenternas beslut, sätt lönerna till noll och så vidare och så vidare. Om h&m hade fått bestämma hade de troligen köpt upp hela jävla jordklotet vid det här laget. Varför gör dem då inte detta?

Grejen är att det inte är så att h&m är någon slags allsmäktig härskare som bara kan bestämma om de ska gå med mer eller mindre vinst. H&m kan inte bara helt sonika välja att höja sina priser utan att detta påverkar konsumenternas beslut. H&m sätter såklart sina priser utefter vad de tjänar mest på, något som bestäms utifrån två faktorer: hur mycket som säljs och vilket pris detta säljs till. Om priset bli högre så säljer de mindre, om priset blir lägre så säljer de mer. Detta är extremt grundläggande nationalekonomisk teori och dessutom ganska lätt att resonera sig fram till.

Om h&m tvingas höja sina löner till arbetarna så kommer det inte leda till att tröjan går från att kosta 99 till 499 (en prisökning som vissa verkar tycka är rimlig att anta). Det är nämligen extremt få som kommer att vilja betala 499 för en h&m-tröja. Om det var så att kunderna konsumerade lika många tröjor oavsett om de kostat 99 eller 499 så hade h&m redan satt sina priser vid 499. Dessutom utgör lönekostnaderna till fabriksarbetarna knappast en så stor del av kakan att en löneökning på 300-400 % hade gett en prisökning på 400 %.

Om h&m skulle höja lönerna skulle priserna kanske gå upp en smula, men om priserna skulle öka för mycket så skulle h&m förlora för mycket på det. Därför skulle de troligen hantera de ökade lönekostnaderna på andra sätt, till exempel genom att sänka sina vinster. Det är klart att de inte vill sänka sina vinster, men det är inte heller så att de rakt av kan bestämma precis hur de ska göra med vinster, löner, prissättning och så vidare.

Nå, nu hyser jag såklart inget hopp till att h&m ska ta någon form av socialt ansvar om de inte tvingas till det, antingen av lagstiftning eller genom att arbetarna i deras fabriker gör motstånd. Det jag blir irriterad på är när folk utgår från att h&m kan välja att höja sin priser hur som helst utan att det ger konsekvenser hos konsumenterna. Som om de nu hade satt priserna såhär lågt för att vara snälla på något sätt, men att de lika gärna skulle kunna välja att sätta det dubbla.

Och ja, det jag skriver här har stöd i nationalekonomisk teori för den som undrar. Inte för att det egentligen är något vidare argument för att något skulle vara mer sant.

Instagram.

Eftersom jag har skaffat ny telefon med duglig kamera så har jag även skaffat Instagram. Där heter jag Fannyarsinoe och lägger upp bilder som berör typ vad jag hittar på om dagarna, alternativ raljerar över reklam, produkter, tidningsartiklar och liknande. Den som vill får såklart hemskt gärna följa, så jag känner mig värdefull.

Bild från fönstret i föräldrahemmet.

Skogskyrkogården. I vanlig ordning.

”Inte en enda kalori.”

Min bror.

Min bananflugsfälla.

Killpopcorn och killcola.

Till labilitetens försvar.

Mycket i detta samhälle handlar om att en ska vara stabil. Både på ett personligt plan men också på ett politiskt. Att pendla snabbt mellan olika sinnesstämningar, vara oberäknelig och så vidare definieras alltsom oftast som ett problem (och dessutom ofta som ett kvinnligt kodat sådant).

Jag hade min första kontakt med detta problem då jag var 16 år gammal och började äta minipiller. Från att ständigt ha pendlat mellan glädje, ilska, sorg och andra sinnesstämningar så gick mitt liv in i en mer eller mindre grå dimma. Jag orkade inte göra så mycket, inte träffa lika mycket folk och så vidare. Det sjuka är att jag definierade detta som något positivt. Detta på grund av två saker:

  1. Det var bekvämt. Även om jag överlag mådde sämre så visste jag hur jag skull känna. Jag fick inte några oregerliga utbrott eller gråtattacker, jag blev inte plötsligt sjukt rastlös och så vidare.
  2. Den andra och viktigaste aspekten var sorgligt nog hur andra människor upplevde mig. Jag inbillade mig att folk i regel tyckte jag var en jobbig person att att de skulle gillar mig mer om jag var lite ”nedtonad” (det vill säga lätt deprimerad). Alltså, vissa tyckte nog jag var jobbig men de personer som jag umgicks med och som värderade mig tyckte ju om mig för den jag var och gillade mig såklart inte mer för att jag blev en blek kopia av detta jag.

Jag noterade alltså att min sinnesstämning blev förändrad av tabletterna och misstänkte också att det var till det sämre, men valde ändå att fortsätta på grund av att jag värderade att vara stabil framför att må bra. Det kändes viktigare för mig att min omgivning skulle tycka att jag var lätt att ha att göra med. Jag ville hellre behaga den breda massan än att bibehålla de drag som visserligen kunde uppfattas som jobbiga men som också var och fortfarande är en del av min charm. Så jag fortsatte med tabletterna.

Sedan kanske ett halvår senare så slutade jag med dem av andra skäl, som jag inte minns. Jag kommer ihåg hur jag hade någon lång och indignerad utläggning om nåt i skolan och hur en av mina klasskamrater (som jag innan diskuteras just pillerna med) sa ”har du slutat med p-pillerna eller?”. Och då förstod jag att den där lusten för att diskutera och delta och energin som pumpade i mina ådror var det som var vinningen i instabiliteten. Även om den gör mig oberäknelig och säkert också jobbig i vissa personers ögon så är det en väldigt stor del av vem jag är och det är också de starka sinnesstämningarna som driver mig till mycket.

En stor del av att bli vuxen handlar om att en ska lära sig att på olika sätt hantera sin känslor. Som barn och som tonåring får en vara utåtagerande, arg och ledsen. Det förväntas av en. Som vuxen ska en dölja dessa känslor och hålla dem i det privata. En förväntas även tona ner på sitt samhällsengagemang, även om detta förväntas ske något senare. Jag skulle såklart inte vilja leva i samma känslomässiga kaos som när jag var tonåring men jag vänder mig samtidigt emot detta att en ska ta avstånd från olika yttringar av känslor en faktiskt känner. Det är skillnad på att faktiskt nå en ökad känslomässig stabilitet och bli bättre på att hantera sina känslor och på att hålla dem inom sig.

Som vuxen förväntas en alltid kunna lägga band på sina känslor. Framförallt negativa känslor som ilska och sorg. Istället för att ge uttryck för sina känslor direkt så gör många det indirekt genom att distrahera sig från dem genom konsumtion, droger eller liknande. Nu menar jag inte att alla sådana praktiker fungerar såhär, men jag är helt övertygad om att de fyller en stor funktion när det kommer till att undertrycka känslor och skapa stabilitet.

Jag tänker att någon slags grundläggande förändring av ens liv eller person per definition måste vara instabil eftersom det handlar om att röja undan vissa fundament i ens liv och ersätta dem med nya. Att till exempel frigöra sig från olika typer av heteronormativa och patriarkala strukturer handlar om att ta bort en stor del av det man definierar sig själv utifrån, eftersom det är såpass inlärt i oss. Detta är en omvälvande process för var och en som ger sig in i den och det är klart som fan att en inte kommer kunna gå igenom den ”stabilt”. Det är uppslitande och jobbigt, helt enkelt.

En kan även dra paralleller mellan detta och kravet på stabilitet inom politiken. Det är något som har blivit väldigt centralt i den politiska debatten de senaste åren, detta att en vill ha stabilitet (främst ekonomisk sådan) och inte för stora förändringar. Ett bra exempel är att socialdemokraterna har motsatt sig att ta bort en massa omstridda skattereformer regeringen infört med det enda argumentet att människor ”inrättat sin privatekonomi efter detta”. Stabiliteten blir alltså viktigare än att ha någon slags linje om vilken riktning en vill att samhället ska röra sig i, och i slutänden handlar det också om att en prioriterar stabilitet framför progressivitet.

Jag tror att stabilitetskravet i grunden är något som hindrar utveckling och upprätthåller status quo, både på det personliga planet och det politiska (i den grad de nu kan åtskiljas). Jag tänker inte längre eftersträva stabilitet i min person eller mina känslolägen utan vill känna ge mig hän åt de känslostämningar jag har.