Om kritik.

På sista tiden har ”kritik” eller ”internkritik” blivit ett nästan heligt ord när det talas om feminism. Det är väldigt väldigt fint och bra att kritisera saker och ting, speciellt om det råkar vara en rörelse som jobbar emot förtryck. Att utifrån en feministisk grund kritisera patriarkatet står däremot inte lika högt i kurs.

Positionen som kritiker är väldigt bekväm. Det är lätt att peka ut vad som är fel, desto svårare att komma med egna förslag på hur en kan göra istället. Med detta inte sagt att kritik skulle vara något dåligt; det är tvärtom ofta ett första nödvändigt steg för att komma vidare i teoribildningen. En måste alltid se att något är fel innan en kan börja fundera på vad som vore ett bättre alternativ eller en väg framåt.

Vår rörelse kan inte handla om kritik, utan kritiken måste vara ett inslag i ett större projekt. Kritiken ska hjälpa oss framåt. Det finns saker jag kan störa mig på som jag inte yttrar eftersom jag inte tror att det vore särskilt konstruktivt. Det finns saker som jag tycker är fåniga, som stör mig något oerhört, som får mig att bli alldeles matt, som jag låter vara eftersom jag inser att det inte kommer hjälpa kampen mot patriarkatet.

Men detta menar jag inte att vi inte ska kunna kritisera varandra, däremot anser jag att kritiken bör ha mål och mening. Varför sysslar vi egentligen med internkritik? Syftet är ju inte att vi är emot feminism, i så fall hade en knappast kunnat kalla det internkritik (även om det såklart inte hindrar vissa från att göra det ändå). Det handlar ju om att vi genom kritiken ska bli bättre, starkare, hitta bättre strategier. Internkritik är något annat än kritik utifrån, internkritikens syfte borde ändå vara att stärka rörelsen i projektet att nå det slutliga målet. Det betyder inte att vi måste vara sams, men det betyder att den som gör anspråk på att framföra internkritik borde vara lojal mot den feministiska idén, alltså viljan att störta patriarkatet. Jag är ofta hård i min kritik av feminister, men syftet med min kritik är inte detsamma som när jag kritiserar liberaler. Gällande feminister tror jag ju fortfarande på de grundläggande idéerna, jag är fortfarande lojal mot rörelsen. Min kritik kommer sig av kärlek och lojalitet mot projektet.

Sen funderar jag också på hur en förhåller sig till kritik. Idag tycker jag mig se en viss inställning som är att så fort det är kritik, då ska den tas på allvar. En måste lyssna på kritiken, och det spelar egentligen ingen större roll vad det är för kritik. Ungefär som om kritik alltid var värd att ta till sig. Kritik kan också vara bra eller dålig, mer eller mindre genomtänkt. Mycket av den kritik som jag stöter på är såväl okunnig som oskarp, även då den kommer från feministiskt håll. Till exempel så stöter jag ofta på missuppfattningen att radikalfeminismens teoretiska grund skulle vara någon slags odefinierad ”extremism” och ”manshat” vilket helt saknar stöd. Men jag stöter också ofta på relevant kritik som jag då försöker ta till mig, till exempel kritiken mot radikalfeminismens anspråk på kvinnor som en homogen grupp.

Jag har svårt att ta den som inte själv försöker ge sig i kast med uppgiften att formulera strategier på allvar när denne levererar kritik. Med detta menar jag inte att en behöver ha en fullständig teori, det har få människor, men däremot att en ska ha ägnat lite tid åt att fundera på möjliga framkomliga vägar. Att bara kritisera utan att själva vilja formulera ett bättre alternativ eller i alla fall peka ut en annan riktning anser jag inte är särskilt seriöst. Resultatet av sådan kritik är ofta att en ger upp projektet helt och hållet; hur en än gör blir det fel. Min åsikt är ändå att det är bättre att försöka och göra fel än att vara passiv. Jag har svårt att se något som mer fel än att ge mitt passiva medgivande till detta samhälle.

Jag tänker också att ingen teori är felfri, alla har sina problem. Men de flesta teorier har också tydliga förtjänster. När jag hör kritik mot till exempel radikalfeminismen, som jag ju själv anser mig tillhöra, så tänker jag inte att jag ska förkasta hela den radikalfeministiska teorin utan snarare att jag ska begrunda och vidareutveckla mina teorier utifrån detta. Jag ser det inte som att de olika feministiska perspektiven är ”fasta” kategorier, utan snarare som olika inriktningar eller tanketraditioner som har mycket gemensamt och utvecklas med och genom varandra. När det målas upp skarpa motsättningar, nästan som krig, mellan till exempel queerfeminism och radikalfeminism vill jag påpeka att kritiken av heterosexualiteten är grundläggande inom båda perspektiven. Jag tror inte att vi ska måla upp större motsättningar än vad som faktiskt finns där, med detta inte sagt att vi inte ska låtsas om de faktiska motsättningarna. Men bara för att feminister tycker olika i vissa frågor eller har olika perspektiv så innebär inte det att all grund för gemensam kamp är bortblåst.

Händer.

På senaste tiden har jag börjat drömma om händer. Händer som spretar ut fingrarna och möter varandra. Först försiktigt med fingertopparna, sedan förs handflatorna ihop. Kramar om varandra.

Jag vill att det ska vara försiktigt, att det ska gå långsamt långsamt. Jag vill blunda och känna varenda nerv i min kropp vidröras och vibrera.

Jag vill att någon ska vidröra mina händer och att det ska kännas, att jag ska få tid att känna.

Jag vill att någon ska vidröra mitt ansikte och min kropp ömt och kärleksfullt och jag vill vidröra någon på samma sätt tillbaka.

Men när jag kommer ut i verkligheten så är det så smutsigt. Då finns aldrig någon tid för försiktighet, och när tiden finns blir jag otålig och osäker. Jag blir osäker för att jag inte vet hur en gör. Så fort någonting känns rätt så blir jag rädd. Jag blir rädd för att göra fel, för att förstöra allt. Jag blir rädd för att uppleva något som jag inte kan hantera. Jag är rädd för att alla de upplevelser jag haft hittills ska avslöjas som falska en gång för evigt – oåterkalleligt. Att jag inte ska kunna återvända.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Varför ligger jag med honom? Varför säger jag till honom hur jag vill bli berörd, varför instruerar jag honom om hur han ska röra händerna i mitt underliv eller i vilka ställningar jag tycker om att bli penetrerad. Jag vet att jag kommer känna ångest dagen efteråt. Jag vet att jag kommer hata mig själv så fort det är över. Ändå är det så svårt att motstå. Jag ligger med honom för att glömma den jag låg med innan honom.

Jag hatar verkligen sex, ändå har jag det. Jag har det för att jag i svaga ögonblick får för mig att det kommer ge mig det jag behöver. Egentligen vill jag bara ha händer. Ömma händer som smeker mig lätt. Men det är som att det inte finns tid för händer.

Om kärlek och lögner.

Jag vill leva i ett samhälle där vi kan älska varandra fritt – utan överordning och underordning. Jag vill leva i ett samhälle där jag kan komma åt andra människor, leva med och genom dem, utvecklas tillsammans med dem, utan att det ska innebära underkastelse från min sida eller någon annans.

Jag vill inte hata män eller vara rädd för män, men i detta samhälle måste jag ständigt vara på min vakt, för att jag vet att mina relationer med dem kommer äga rum på underkastelsens villkor. Jag vill inte underkasta mig, jag kämpar så hårt för att inte underkasta mig, men det tycks mig omöjligt när det handlar om att ha relationer med män. Att hata män är mitt sätt att undvika underkastelse. Men givetvis önskar jag att slippa hata män och att slippa underkasta mig, det tycks mig bara inte vara en möjlighet idag.

Feminismen anklagas för att vara egoistisk och kärlekslös. Jag är inte egoistisk eller kärlekslös – jag har så mycket att ge och jag vill också ge. Jag vill leva tillsammans med andra, jag vill hjälpa dem att växa. Men jag vill inte att det ska ske på min bekostnad, jag vill inte själv stanna och kräla bara för att de ska kunna utvecklas. Jag vill inte förpassas till en utbytbar individ som gör markservice, som bekräftar en man, lagar hans mat, passar hans barn, allting på hans villkor. Det om något är kärlekslöst – i en sådan relation skulle jag varken kunna ge eller ta emot kärlek. Jag har mycket att ge, men i relationer som inte är ömsesidiga eller kärleksfulla ruttnar det bort. Istället blir jag förbittrad, jag känner mig instängd och berövad på mig själv.

Inte heller kan jag begripa varför en skulle vilja strukturera sitt liv utifrån överordning. Jämlikhet är en förutsättning för kärlek, så fort det finns makt med i spelet så fördärvas ärlighet, tillit, närhet. Det sker inte bara i vissa stunder utan det präglar hela relationen, hela vårt sätt att förhålla oss till varandra. Det ligger inte i mitt intresse att vara varken över- eller underordnad i relationer. Jag vill framförallt ha ärliga relationer, för jag vill åt andra människor, inte som tillgångar eller troféer utan för deras egen skull. För att jag vill lära känna dem, utvecklas av dem, utveckla dem.

Jag tänker också på kontroll; när en är i en situation där en saknar makt, till exempel som kvinna i relation till män, så är det lätt att en vill ha substitut för denna makt i form av olika sätt att kontrollera situationen. Detta tar fram strategier som ömsom kan vara extremt osympatiska. Jag tänker på kvinnor som gnäller och tjatar, som ljuger och manipulerar, som uppoffrar sig gång på gång och sedan känner bitterhet över det. Detta är såklart inte kvinnornas eget fel, det är ett beteende som är sprunget ur deras egen underordning.

Just lögner intresserar mig mycket. Det finns ju en generell bild i patriarkatet av att kvinnor är falska och lögnaktiga. Detta är såklart delvis myter, och män är knappast heller särskilt ärliga själva. Men jag tror också att det ligger viss sanning i att många kvinnor systematiserar lögnen för att få fördelar inom det patriarkala systemet. Jag tänker att en av de mest grundläggande formerna av lögn i patriarkatet är att spela rollen som kvinna, att göra sig till och kokettera. Detta gör många kvinnor så systematiskt att det blir en del av deras jag.

Jag tänker att en som kvinna ofta tvingas in i att ljuga för att få tillgång till de resurser som män sitter på i detta samhälle och godtyckligt delar ut. Kanske ge sken av att vilja saker och ting en egentligen inte vill för att det för med sig andra fördelar, till exempel ha sex inte för sexets egen skull utan för den bekräftelse som kommer med, kanske skrattar en åt en mans tråkiga jävla skämt just för att han är man och så vidare. Vidare; ärlighet är farligt, eftersom det gör en akut sårbar. Lögner är ett medel en kan ta till när en saknar reell makt över sin situation, det tvingar in en i en fälla där en tvingas till lögner för att kunna upprätthålla någon slags personlig sfär, upprätthålla någon slags kontroll över situationen. Utan lögnen så skulle vi stå helt nakna inför mäns makt, jag har svårt att tänka mig något mer utelämnat, något mer skrämmande. När en saknar makt kan en i alla fall upprätthålla någon slags kontroll genom att inte lämna ut hela sitt jag, genom att inte vara genuin i mötet. Då kan en tänka; han fick kontroll, han fick tillgång, men det var inte mitt sanna jag han fick tillgång till.

Men lögnen är såklart i sig en tragedi. Att inte kunna framträda helt och fullt inför människor en lever tillsammans med och säger sig älska, det är en tragedi. Att tvingas spela spel för att situationen gör det alltför riskabelt att inte göra det. Att ständigt tvingas förhålla sig till mäns makt och göra om sitt jag efter det. Det är väl inte konstigt att vi ljuger?

F-ordet.

wpid-img_20140911_101133.jpgTänkte lite på den liberalfeministiska antologin F-ordet, vars syfte var typ att visa på ”alternativa” (borgerliga) sätt att resonera kring feminism. Många feminister har som någon slags agenda att göra ”f-ordet” mindre ”stigmatiserat”.

Jag tycker detta är väldigt problematiskt, för det är att rakt av köpa den liberala verklighetsbeskrivning som säger att det är själva ordet ”feminist” som är problemet. Att motståndet mot ”feminismen” skulle handla om ”fördomar” mot feminister eller liknande, och inte om att den feministiska rörelsen faktiskt utgör ett konkret hot mot de som är rädda för ordet. Jag tror att en gör kampen mot patriarkatet, som jag ändå anser vara feminismens kärna, en stor otjänst när en försöker få ”feminismen” att framstå som något snällt och ofarligt, för feminismen ska inte vara snäll och ofarlig. Vi kommer inte åstadkomma förändring med snällhet.

En motsatt strategi skulle kunna vara att kolla på vad det är som folk skräms av i ”f-ordet”, och se på varför dessa saker anser skrämmande. Till exempel; feminister är ”fula” (har ett ickeheterosexuellt utseende, anpassar sig inte efter den manliga blicken), lesbiska, okvinnliga, manshatare och så vidare och så vidare. Varför skrämmer de här sakerna? Kan vi utifrån detta hämta en strategi?

Att främst kämpa för rätten att kalla sig feminist utan att bli socialt stigmatiserad kan tyckas lockande, för det kan vara ett reellt problem för feminister att vi inte kan benämna oss själva utan att bemötas med hat. Men jag tror att det är en återvändsgränd. Att vara feminist har inget egenvärde, värdet ligger i att bedriva en effektiv kamp. Denna kamp kommer alltid att möta motstånd, oavsett vad vi kallar den.

Jag skulle gladligen överge ordet ”feminist” om det kunde få kampen att bli effektivare, men jag tror inte att det är det det handlar om. Jag tror ärligt talat inte att det spelar någon roll hur vi namnger oss. Hel projektet att fokusera på och samlas kring ett ord som sägs beteckna någon slags politisk identitet är meningslöst. Vad skulle det egentligen ge oss i kampen mot patriarkatet?

Om att ge nazister uppmärksamhet.

Kommer ibland i kontakt med argumentet ”men om ni demonstrerar emot nazisterna så får de ju bara mer uppmärksamhet”. Det tycks vara en självklarhet att det vore något negativt att nazister får uppmärksamhet.

Jag funderar lite på vad detta argument implicerar. Det bygger lite på idén om att folk liksom skulle flockas kring den nazistiska rörelsen bara de visste om att den fanns. Jag personligen är ganska övertygad om att nazism generellt är en ganska impopulär ideologi idag. Jag tror inte att folk går med i SvP för att de hör att det hållits en demonstration, och de få som gör det tror jag inte utgör något större hot.

Jag tycker att det är rimligt att det faktum att den största svenska nazistiska kraftansamlingen sen andra världskriget gjordes för några veckor sedan får uppmärksamhet. Jag tycker att det är rimligt att uppmärksamma att nazister har utfört en del attacker på sista tiden. Sedan tycker jag inte att en ska göra det till en större sak än vad det är, för rädslan är i sig farlig.

Vad är alternativet? Att nazisterna lugnt får hålla sin marsch. Då hade den kanske inte fått uppmärksamhet i media på samma sätt, men människorna som hade varit i närheten hade icke desto mindre märkt det. Och de hade också märkt att ingen var där för att göra motstånd. Jag tror att detta är betydligt farligare på sikt.

wpid-imag0191.jpgNazism och fascism växer när människor är rädda. Det handlar om att ta makt över områden, om att folk inte ska våga gå ut av rädsla för våld. Det spelar ingen roll om det finns några övertygade nazister, det som spelar roll är om de ges och tar utrymme att göra folk rädda, om de lyckas ta makt över ett område. Det är deras politiska verkan. Det är därför det är viktigt att utgöra en motmakt. När vi demonstrerar emot, när vi utgör ett hot mot och försvårar deras närvaro, då visar vi att vi inte låter dem ta den makten utan strid. Det tror jag är jävligt viktigt, och i slutänden det enda som fungerar.

Jag tror mer om människor i allmänhet än att de blir dedicerade nazister av att höra att det finns nazistiska partier. Jag tror inte att ”uppmärksamhet” är ett problem, så länge uppmärksamheten inte är på deras villkor. Jag tror att det är betydligt värre att få höra nyhet efter nyhet om att personer blir utsatta för rasistiska våldsdåd när de är ute på kvällen, att se hakkors sprejade på dörrar och tunnlar, att helt plötsligt få veta att nazister håller en spontan demonstration i innerstan. Jag tror inte att det är nyheten om att vi var tusentals som demonstrerade mot nazism som gör att nazisterna får makt.

Twitter 11/9. Feminismen måste vara militant.

Jag hatar hur ni pratar om ”jämställdhet” som om det vore en liten spricka i fasaden, inte ett grundläggande system. Som om vi skulle kunna få bort patriarkatet genom lite punktinsatser, som om vi inte behövde förändra samhället i grunden.

Nej alltså snälla det går inte att ”utbilda” bort patriarkatet på grund av är inte en fråga om ”värderingar” utan om MAKT. Män har MAKT, makt som de använder till att exploatera och få fördelar med. Varför skulle de släppa den ifrån sig? Kanske finns några få män som är beredda att göra detta och det är bra men det stora flertalet kommer INTE göra det. Det är en fråga om hur hela samhället är organiserat, alla jävla institutioner, det går inte att ta bort med ”kunskap”. Det handlar för helvete inte om en rosa jävla tröja det handlar om systematiskt förtryck och exploatering. Du kan ha hur många ”goda samtal” som helst och detta kommer ändå inte bli mindre sant.

Feminismen måste, för att kunna komma någonstans alls, vara MILITANT. Vi måste vara beredda att ta till våld för att skydda våra kroppar. Vi måste vara beredda att organisera våra liv helt annorlunda, om att förena oss i kamp för vår rätt till självbestämmande. Trött på lobbying, kampanjer, punktinsatser. Det är bara att skrapa på ytan, men patriarkatet är inte yta utan ett grundläggande system.

Undrar verkligen hur det kommer sig att vissa inte tänker längre än näsan räcker. VARFÖR kräla i idioti. T.ex. ”feminist har en extremiststämpel”. Jamen VARFÖR tror du det är så ditt jävla mähä. Men se där tog tankekedjan slut för det handlar bara om att upprepa dessa jävla floskler in i oändligheten.

Att ha ”rätt till sin åsikt”.

Diskuterade ”yttrandefrihet” för ett par dagar sedan. Som alla vet är detta koncept helt centralt  i den så kallade ”demokratin” vi lever i.

Folk brukar gillar att fråga ”men vill inte du att vänsterdemonstration ska skyddas av polisen”. För det första så tror jag inte det skulle bli en reellt aktuell fråga, vänsterdemonstrationer brukar sällan skyddas av polisen på det sättet och brukar inte heller behöva skyddas. De grupperingar som vänder sig emot vänstern är antingen för små, eller så är de töntiga liberaler som aldrig skulle göra något själva men däremot gärna tycker att våldsmonopolet ska användas till att motverka ”oroligheter”.

MEN inte ens om det var en reell fråga så tror jag att jag hade velat det, eller att jag hade tyckt det var relevant snarare.

Det är nämligen så, att anledningen till att jag är politiskt engagerad inte är att jag vill ”ha en åsikt” utan att jag vill åstadkomma förändring. Att min rätt att ”ha en åsikt” skyddas av polis spelar föga roll om de gör allt som står i sin makt för att åsikten inte ska kunna realiseras (till exempel skyddar den privata äganderätten eller bara samhället och dess institutioner i sin helhet).

Hela idén om att människor ska ha rätt att ”ha en åsikt” bygger på ett enormt missförstånd av vad politik handlar om. Det är inte en fråga om individens identitet, det är en fråga om samhället. Nazisterna vill inte bara ”uttrycka sin åsikt”, det vill verka som politisk kraft för att förändra samhället. Jag vill inte heller ”ha en åsikt”, jag vill uppnå det klasslösa postpatriarkala samhället.

Däremot så SÄGER det ju en del om samhället att nazisters demonstrationer skyddas med stora polisinsatser FAST det finns stöd i lagen för att förbjuda dem, medan en vänsterdemonstration inte skyddas ens när polisen VET att det finns en hotbild mot den (till exempel i Kärrtorp). Det säger något om vad som prioriteras i detta samhälle, vilka politiska krafter som faktiskt accepteras, när vi rör oss bortom de liberala flosklerna om ”yttrandefrihet” och ”allas lika värde” så ser vi klart och tydligt att nazisters åsikter anses mer skyddsvärda än vänsterns och antirasisters och antifascisters. Nazisterna får polisbeskydd och eskort, vi blir bortjagade, tårgasade, nerridna av hästar. Det är uppenbart att polisen inte står på vår sida, att de till och med är våra fiender i detta. För det handlar inte om nazisters ”rätt till sin åsikt”, det handlar om deras rätt att verka som en politisk kraft i ett offentligt rum, och denna rätt skyddas.

IMG_20140830_152152Det ingår i det liberala tänkandet att särskilja åsikter från handlingar. För det första är yttrandet av en åsikt i sig en handling, men det kan också på sikt skapa en grogrund för faktiskt förbjudna handlingar. Det nazistiska organisering gör det, ju fler de blir, ju mer aktiva de blir och ju mer accepterad deras närvaro blir desto större är risken att de också tar sig för annat som inte är att ”uttrycka sin åsikt”. Det har vi ju redan sett ett gäng gånger nu det senaste året, och en måste vara bra naiv om en inte fattar hur det hänger ihop. Givetvis är nazisterna inte våldsamma på sina marscher, de vill ju ha snutens beskydd, men det är såklart inte deras enda verksamhet.

Detta gäller väl inte alla som motdemonstrerar, men mitt syfte är i alla fall inte att stå snällt i ett hörn och ”säga min åsikt”, mitt syfte är att göra det jävligt osoft och obehagligt för nazister att gå. Det är för att jag är övertygad om att nazistisk organisering inte heller bara handlar om att ”säga sin åsikt” utan om att verka som en aktiv politisk kraft, en nazistisk sådan, vilket jag har väldigt svårt att greppa hur en inte skulle kunna se som något negativt. Och jag tror att det är klokt att göra något innan det är för sent.

”Demokrati”.

En grej jag tycker är lite Spännande så att säga är hur folk slänger sig med ordet ”demokrati” för att försvara det ena och det andra, typ att nazister ska få demonstrera under polisbeskydd.

Jag får alltid lust att fråga typ ”jamen så intressant, vilken demokratiteoretiker utgår du från”. Inte för att en måste grunda sina resonemang hos någon teoretiker MEN en borde väl i alla fall fundera lite på vad en menar. Det är nämligen inte någon självklarhet.

Vad menar vi när vi säger demokrati? Ordet betyder i grunden folkstyre och har ändrat innehåll många gånger genom historien. Till en början trodde en till exempel inte att demokrati kunde finnas i stora stater eftersom det ansågs självklart att representation inte var förenligt med demokrati, eftersom alla (eller alla fria män) skulle ha möjlighet att delta i diskussionen, företräda sig själva.

Den typ av demokrati vi har idag kallas liberal demokrati och det är INTE det enda system som kan kallas demokratiskt, även om många tycker om att låtsas det. Det har däremot noll förankring i någon slags teoretisk diskussion, där talar en rentav ofta om de problem och det ”demokratiunderskott” som detta system för med sig.

Många tycker om att prata om yttrandefrihet som anses så viktigt och DEMOKRATISKT. För det första rör yttrandefriheten förhållandet mellan medborgare och stat, och innebär att du inte ska bli hindrar på förhand att uttrycka dig. Det är på intet sätt en självklarhet att snuten ska försvara till exempel nazister mot andra medborgare.

Inte ens i en liberal demokrati är det en självklarhet att vem som helst ska få yttra sina åsikter offentligt. Till exempel så anses det relevant med mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet, och detta är något som de flesta ställer sig bakom. I flera länder finns det ett förbud mot organiserade nazister. Jag vet själv inte om jag tror att ett förbud är en rimlig lösning på problemet, men att slänga sig löst med ordet ”demokrati” för att försvara nazisters rätt att inte bara demonstrera, utan att få hjälp av våldsmonopolet med att jaga bort motdemonstranter (som har en demokratisk rätt att demonstrera) är extremt oseriöst och saknar förankring i teori. Helt enkelt liberala floskler.

Föreläsning.

Höll ju en föreläsning på feministiskt forum i Göteborg i helgen. Det var väldigt roligt och jag träffade en massa fina människor. Tänkte att jag skulle lägga ut texten som jag baserade föreläsningen på här. Det blev en del grejer som var annorlunda i själva föreläsningen dock.

Just nu pågår det mycket diskussioner om vilka andra ideologiska perspektiv som feminism är förenlig med. Många frågar sig var F! står i ekonomiska frågor, folkpartiet har ”feminism utan socialism” som en slogan i valet och så vidare. Jag kommer argumentera för att en strävan efter att krossa patriarkatet inte är förenlig med ett liberalt perspektiv, och försöka formulera en idé om hur vi istället kan angripa frågan.

Först och främst måste vi fråga oss vad en ideologi är. Jag brukar tänka att en ideologi kan delas upp i två olika delar. Den första är verklighetsbeskrivningen; hur tänker en sig att verkligheten ser ut. Den andra är målet, vad vi vill med samhället. Ofta säger vi att en feminist är någon som vill att könen ska vara jämlika, men det är inte hela sanningen. För att kunna kalla sig feminist så bör en också tycka att vi lever i ett samhälle där kvinnor är strukturellt underordnade. Detta tycker de flesta som kallar sig feminister. Frågan sedan är hur vi anser att denna strukturella underordning ser ut. Detta är ingen obetydlig fråga, utan avgör i förlängningen vilka metoder vi använder för att bryta den.

Ofta ses feminism som ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik. Samhället ska vara organiserat på ett visst sätt, och sedan ska kvinnor och män ha samma möjligheter i detta samhälle. Ungefär som om det inte spelade någon roll för könsmaktsrelationerna hur samhället i övrigt är utformat. Jag menar att detta är ett liberalfeministiskt synsätt; det patriarkala förtrycket beskrivs i termer av ”fördomar” och ”diskriminering” eller kanske ”rester från tidigare”, något som för tankarna till att det skulle vara ytliga företeelser som skulle kunna motverkar med utbildning eller att kvinnor lär sig att ”ta för sig”.

Så vad beror detta synsätt på? Min teori är att det har sin grund i att en inom liberalismen anser samhället vara uppdelat i olika ”sfärer”; den offentliga där det politiska livet sker, den ekonomiska och den privata. Målet i liberalfeminismen är att kvinnor ska ha samma formella rättigheter som män i den offentliga sfären, det vill säga rätt till alla yrken, alla utbildningar och så vidare. Ibland kan det även ställas krav på lika utfall i någon mån, alltså representation. Men det finns inget intresse att se särskilt mycket närmare på vad som sker i den privata sfären. Det som hamnar i den offentliga sfären är det som anses vara politiskt, alltså det som vi kan påverka genom politiska beslut inom rådande system. Var gränsen går är absolut ingen självklarhet, men den grundläggande idén är ändå att det finns saker och ting som människor gör som inte kan eller bör påverkas politiskt.

Jag menar att patriarkatet måste ses som ett politiskt system, även de delarna som tar sig uttryck i den privata sfären. Alla system som handlar om makt, om överordning och underordning, är politiska. En av de främsta patriarkala strategierna är just att få det patriarkala förtrycket att framstå som opolitiskt.

Radikalfeminismen började fokusera på dessa frågor på 70-talet. Radikalfeministerna lyfte fram det sexuella förtrycket, alltså förtrycket av kvinnor som könsvarelser. Radikalfeministerna menade att det finns en grundläggande struktur som bygger på mäns förtryck och exploatering av kvinnor som inte är en fråga om ”diskriminering” eller liknande inom det rådande systemet, utan som utgör ett relativt fristående system. Mycket kan sägas om radikalfeminismens teorier och praktiker, men jag tror att det är viktigt att vi tar fasta på den radikalfeministiska idén att patrirkatet utgör ett grundläggande, politiskt system som bygger på mäns förtyck och utsugning av kvinnor som kvinnor.

Vad är då poängen med att kolla på den privata sfären? I den privata sfären så äger mycket av det patriarkala förtrycket rum, bland annat så reproduceras många normer kring kön där och mäns våld äger ofta rum i hemmet. Liberalfeminister brukar i viss mån tycka att detta är relevanta politiska frågor, till exempel kan de ställa krav på att misshandel i hemmet ska tas mer på allvar eller att våldtäktslagstiftningen ska skärpas. Detta är såklart relevant, men för att angripa patriarkatet tror jag även att vi måste se på det förtryck som sker på grund av frivillig underkastelse, nämligen den patriarkala utsugningen§. Inom ramarna för den privata sfären sker reproduktionen. Reproduktionen är alltså dels reproduktionen av själva livet. Detta innebär inte bara barnafödande och -fostrande, utan också den omsorg som vi ger till varandra för att orka med arbetslivet. Utan denna omsorg, som är en del av den praktik vi kallar kärlek, så skulle människor inte orka med sina liv.

Hur ser då denna struktur ut? En brukar tala om något som kallas obligatorisk heterosexualitet eller den heterosexuell matrisen. Detta innebär att människor i det här samhället delas in i kvinnor och män, två grupper som antas vara ömsesidigt uteslutande och kompletterande. Denna uppdelnings antas vara ett allmängiltigt och relevant sätt att beskriva människors genus och sexualitet. Sedan förväntas det att kvinnor och män ska bilda så kallade par, som ska vara den minsta enheten i samhället. Dessa par ska sedan bilda ”familj” och så vidare. Detta syns inte bara i vilka normer och ideal vi har utan även i juridiken, samhällsplaneringen och så vidare. Till exempel byggs bostäder i hög grad för just par och/eller familjer, det anses självklart att den som har gett upphov till ett barn biologiskt också är den som ska ta hand om det och så vidare, det var inte alls länge sedan samkönade par fick samma juridiska villkor som heterosexuella par och så vidare. Det finns även en stark norm om just tvåsamhet, det vill säga att de som har en tvåsam kärleksrelation och även väljer att leva sina liv tillsammans åtnjuter vissa juridiska rättigheter och har skyldigheter gentemot varandra som inte till exempel vänner har. Det finns helt enkelt ett färdigt kit som en förväntas organisera sitt liv efter om en önskar ingå i kärleksrelationer eller skaffa barn.

Nu tänkte jag ta upp den kritik som har riktats mot dessa idéer. En av liberalfeminismens största kritik av radikalfeministiska perspektiv är att radikalfeminister inte tycker att kvinnor kan välja själva. Jag tror att en kan göra en åtskillnad på fria val och medvetna val. I detta samhälle väljer vi till viss del saker och ting själva, men för att få tillgång till vissa saker så måste vi ofta underkasta oss patriarkala normer. Vi kan i viss mån göra val, men vi kan inte avgöra inom vilken kontext dessa val sker eller ha full kontroll över de konsekvenser valen får. För att få tillgång till olika fördelar i patriarkatet, till exempel social bekräftelse, trygghet, känsla av sammanhang och mening, måste vi underkasta oss patriarkala relationsformer. Vi måste ingå i relationer där vi blir utsugna. Vi kan välja, och det gör också många, att inte ingå i dessa relationer, men det är på bekostnad av något; att ingå i det etablerade samhället. Om vi väljer att inte ingå i sådana relationer kommer vi få kritiska frågor, bli uteslutna ur vissa sammanhang, känna oss utanför när andra pratar om sina normativa liv.

Vi lär oss att det är i den vi får tillgång till saker vi behöver; närhet, trygghet, bekräftande av oss själva som individer. I viss mån är det också så; att hitta dessa saker utanför den heteromonogama relationen är svårare, det är inte så vårt samhälle är uppbyggt. Vårt samhälle bygger kring att vi ska få dessa behov tillgodosedda primärt i de heteromonogama relationerna. Det är till exempel inte helt ovanligt att människor vittnar om att de blivit uteslutna från gemenskapen när de skilt sig, eller att de inte haft någon att prata med när deras vänner skaffat barn och de själva inte gjort det.

Dessa normer skapar en situation där faktiska män kan få makt över faktiska kvinnor och barn inom relationer och familjer. För att få tillgång till det vi vill ha så måste vi underkasta oss dessa normer, och faktiska kvinnor måste underkasta sig faktiska män, gå med på att leva i en relationsform som i majoriteten av alla fall är förtryckande, begränsande och utsugande. Detta innebär inte att en inte också kan åtnjuta fördelar av att göra detta, men själva spelplanen är patriarkalt riggad.

Hur vi organiserar vårt kärleksliv, vår omsorg om varandra, vår reproduktion, är centralt för hur samhället formas och fortlever. Patriarkatet är således inte en fråga om att kvinnor ”diskrimineras” på lösa grunder, utan är ett grundläggande maktförhållande som bär detta samhälle och som går igenom i alla människors liv. Patriarkatet syns inte bara när någon blir slagen i hemmet, utan det finns även i de lustfyllda delarna av våra relationer.

Utan patriarkala reproduktionsförhållanden och allt det gratisarbete som kvinnor utför skulle samhället inte kunna se ut som det gör idag. Den patriarkala exploateringen är en grundläggande materiell förutsättning för detta samhälle. Denna utsugning får sedan en rad effekter, som till exempel att kvinnor får lägre löner eller sämre tillgång till olika maktpositioner i samhället, men själva grunden för detta ligger enligt mig inte i ”fördomar” eller ”diskriminering” som flyger omkring löst i luften utan mål och mening, utan det handlar om att kvinnor konsekvent tvings ge mer av sig själva i relationer, och därmed får mindre över till sig själva.

Därför måste vi som feminister börja ta denna fråga på allvar och se över möjligheterna till att de som är förtryckta i patriarkatet kan organisera sig som klass, det vill säga som en gruppering som har en given del i produktionen, i det här fallet reproduktionen. Precis som arbetare kan organisera sig och har organiserat sig i egenskap av arbetare, så kan vi också organisera oss i egenskap av uppbärare i reproduktionen. Vi kan säga; att vi vägrar att delta i reproduktionen på de villkor som erbjuds. Att vi vägrar ta hand om män och peppa deras ego, att vi vägrar ge kärlek om det innebär underkastelse, att vi vägrar föda barn om det innebär att vi blir mer beroende av en man eller att vi får sämre ekonomiska förhållanden.

Idéer om att förtryckta i patriarkatet skulle kunna organisera sig som klass brukar ofta bli bortviftande med att det är något som aldrig har skett, och således inte heller något som kommer att ske. Jag menar att vi kan se många av de framsteg som skett i fråga om till exempel barnomsorg och familjepolitik i ljuset av detta; när det har förts kollektiv kamp har vi kunnat driva igenom till exempel offentlig barnomsorg, eller bättre villkor inom äktenskapet. Det har kanske inte alltid varit så uttalat, men det handlar ändå om att kvinnor har börjat kunna ställa och också ställt högre krav på förhållandena inom relationer och i hemmet.

En av klasskampens förutsättningar har alltid varit att se sig som en maktfaktor, alltså att peka på att en faktiskt fyller en ovärderlig roll i samhällsbygget och att hota med att inte bidra om en inte får tillgång till en större bit av samhällets goda. Här menar jag att feminismen ofta har ett problem i att vi ofta ser oss själva som enbart förtryckta. När vi gör det blir ropen på förändring tomma, för vi har ingenting att luta oss mot. Om vi istället ser till den makt vi faktiskt har som kollektiv, till allt det arbete vi faktiskt utför som samhället aldrig skulle klara sig utan, så har vi helt plötsligt en annan position att ställa krav ifrån.

Det finns också kritik mot denna idé som bygger på att skillnaderna i förtrycket vi utsätts för är större än likheterna. Jag tycker att en kan se att vi drabbas av samma struktur utan att för den sakens skull tänka att individens upplevelse skulle se likadan ut i praktiken. Det finns mycket som skiljer oss åt, men vi är alla underkastade detta system även om vi underkastar oss eller ställer oss utanför. Jag tror att vi måste söka efter praktiker för att förena vår kamp som ska bygga på erkännandet av dessa olikheter i våra positioner som förtryckta.

Feminismen kan alltså inte vara ett tillägg till en grundläggande ekonomisk politik, utan måste ses som en fråga om en grundläggande struktur i samhället. Vi kan inte skrapa på ytan, ifrågasätta ”normer” och ”diskriminering”, utan att försöka se det exploateringsförhållande som gömmer sig där bakom. Det patriarkala förtrycket är ingen slump, som det ofta framställs som av framförallt liberalfeminister, utan är en grundläggande maktstruktur. Jag menar att vi måste ha denna förståelse av patriarkatet och de många former av förtryck som äger rum inom dess ramar för att kunna angripa det i grunden. Detta innebär inte att det bara skulle kunna finnas en metod för kamp, men däremot att det är viktigt att fundera på hur saker och ting hänger samman när vi formulerar våra krav och strategier.

För att kunna nå ett samhälle bortom patriarkatet så måste vi inte bara sträva efter jämställdhet i det offentliga livet, utan även ifrågasätta själva kärleken och könsrelationerna, hur människor skapas till kvinnor och män och hur vi sedan organiserar våra relationer mellan varandra, och vad som sker i dessa relationer. Många säger att människor skaffar relationer, familjer och barn för att de vill, och det ligger säkert mycket sanning i detta. Den intressanta frågan är på vilka villkor detta sker. Vi kan, i alla fall formellt juridiskt, välja bort många av de relationer där förtrycket sker, men då väljer vi även bort andra saker.

Ofta när en lyfter fram dessa idéer så anklagas en för att vara egoistisk och kärlekslös, vilket som bekant är det absolut värsta en kvinna kan vara eftersom hela vårt värde ligger i att vi ska vara motsatsen; vårdande, omsorgsgivande, bekräftare av mäns ego, självuppoffrande och så vidare och så vidare. Det sägs också att många kvinnor faktiskt vill ingå i den typen av relationer som jag här har kritiserat. Det är säkert sant, men de som ger denna kritik utgår ifrån att själva slutmålet skulle vara att vi inte skulle bilda relationer, familjer och så vidare. Men detta är bara en möjlig metod för att nå slutmålet, som är att skapa förutsättningar för att sann kärlek ska kunna äga rum i detta samhälle. Det handlar inte om att var och en ska välja det som passar den bäst, utan om att förändra själva grundförutsättningarna för detta val. Idag är dessa grundförutsättningar just patriarkatets förutsättningar, och givet dessa finns det alltid en maktobalans som fördärvar kärleken.

Sann kärlek måste bygga på frivillighet, ömsesidighet och frihet. I dagens samhälle så är det inte så det ser ut. Kärleken är snarare något vi tvingas in i och där kvinnor som grupp är underordnade män. Kvinnor går inte in i kärleksrelationer på samma villkor, vi är varken fria eller jämlika, och därför kan inte frivillighet eller ömsesidighet heller existera.

Själva slutmålet bör vara att vi ska kunna älska, ge omsorg, bekräfta varandra och skapa liv på våra egna villkor. Att kunna få älska utan att underkasta sig, att kunna ge omsorg och kärlek utan att bli exploaterad. Helt enkelt; att kräva att reproducera, att ge av vår kraft, vår omsorg, vår bekräftelse, på våra egna villkor, för att det är vad vi vill göra. Att utveckla varandra. Ömsesidigt och frivilligt och inte för att det är vad som krävs eller förväntas av oss.

Att begära det en vet skadar en.

IMG_20140906_120804Jag tänker på de sjuka situationer som ibland kan uppstå om en 1. har en feministisk analys 2. lever i ett patriarkat.

Till exempel: när jag har varit i relationer med män och samtidigt vetat hur sjukt nedbrytande de varit. Jag har liksom kunnat se allting i detalj. Jag har kunnat se förtrycket utspelas framför mig och kunnat formulera det men JAG HAR INTE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT DET. Jag har vetat att för varje extra timme, dag, vecka i denna relation så kommer jag att rasas sönder mer och mer och ändå har jag inte kunnat lämna det.

Vad är det som gör det så svårt att ha självbevarelsdrift i dessa relationer? Vad är det som gör det nästintill omöjligt att bara dumpa fanskapet?

Det är som att mitt begär förråder mig. Det är som att det finns en patriarkal slöja mellan mig och verkligheten som gör att jag inte kan tänka klart. Jag kan inse något helt och fullt intellektuellt, men jag kan omöjligt omsätta det i praktik. Det är som en drog, ett väldigt väldigt starkt beroende, i princip omöjligt att övervinna.

Jag tänker att det handlar om att jag helt enkelt inte vetat vad jag ska ta mig till annars. Jag har blivit så oerhört frånvänd min egen existens, mina egna drömmar, att jag inte vet hur jag ska lyckas återfå dem. Det känns lättare att bara fortsätta i samma spår mot undergången än att falla handlöst ner.

Det handlar också om självrespekt. Jag tänker mig helt enkelt att jag inte är värd bättre. Jag tror inte att jag kan få det bättre. Jag tror att jag är dömd till att leva i misär, och då kan jag lika göra göra det tillsammans med någon.

Frågan är hur en tar sig ur det. Jag försöker nu att skapa strategier för att förhindra de här processerna så tidigt som möjligt. Steg ett är att undvika att bli känslomässigt och/eller materiellt beroende av någon relation, men framförallt i någon relation till en man. Detta är tråkigt, för det handlar om att vara på sin vakt.

I de relationer jag haft nu har jag varit tydlig med att jag inte vill ha några kärleksförklaringar och/eller löften, och att jag heller inte kommer att ge några. Detta för att jag vet hur farligt det är att börja tänka i de banorna, att börja tänka att den här relationen är trygg och säker och att jag kan hänga upp min existens på den. Om en undviker att tänka så från första början blir det enklare att upprätthålla någon form av integritet.

Men det är också tråkigt att det ska behöva vara så, för jag skulle vilja kunna kasta mig in i saker också. Jag skulle vilja kunna känna den formen av tillit utan att det skulle behöva göra mig illa. Tyvärr tror jag att det är väldigt svårt i detta samhälle.

Vill någon här dela med sig av sina strategier?