Fanny Åström – Sida 69 – Kom i kontakt med ditt inre hat

”Det är en skyldighet att rösta”.

Såhär i valtider 🙂 🙂 🙂 🙁 så säger många människor väldigt spännande grejer för att få andra att rösta. Detta inlägg ska inte tolkas som att jag har något emot att en röstar, jag har själv gjort det och var till och med ute två veckor i förtid för att slippa tänka på fanskapet.

Läste denna bedårande insändare i Metro:

Ja alltså vad ÄR egentligen poängen med att rösta? Kommer freden och friheten bli mindre om vi inte gör det? Är det ett hot? Jag fattar fan inte. Varför skulle röstandet i sig leda till en värld med mer fred och frihet? Kommer vi förlora vår rösträtt om vi inte utnyttjar den?

Hela det här resonemanget som jag tycker mig höra i en miljon olika tappningar är så jävla underligt. Vad är röstande egentligen? Det känns som att vissa anser att det är någon slags demokratibevarande ritual som vi måste utföra, att röstandet i sig liksom är demokratin. Det spelar föga roll vad som sedan händer, så länge alla deltar i processen är vi nöjda. Genom röstandet upprätthåller vi illusionen av att det är en jämlik tävlan, att vi ska vara goda förlorare om det inte blir som vi vill för vi har ju trots allt FÅTT VARA MED OCH BESTÄMMA!!!!!

I samma kategori finns den här ”det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls”. VARFÖR?!?!? Kan någon förklara för mig varför det skulle vara bättre att rösta blankt? Vissa bara ”men jag är ju för det demokratiska systemet, jag är bara emot alla alternativ”. Jamen alternativen är ju et resultat av systemet. Varför särskilja form och innehålla på det sättet? Om formen nu bevisligen leder fram till kassa alternativ, varför skulle den bevaras?

Vissa är såhär ”det är din skyldighet att rösta”. Min skyldighet gentemot vem, och varför? Vissa menar att det handlar om att upprätthålla det demokratiska systemet genom att visa någon slags lojalitet gentemot det. Detta tycker jag är e obehaglig grej att säga. Vi har ju vissa demokratiska rättigheter som människor, men vi har inga skyldigheter att använda dem. Det är liksom som att jag fått en fin fin present och så måste jag vara glad och tacksam och använda den trots att jag aldrig bett om den. Vad som gör saken etter värre är att vissa verkar mena på att det i sig är ett slags godkännande av det rådande att delta i processen, en tanke som en massa liberala gubbar eller så kallade ”kontraktsteoretiker” kört mycket på.

Och framförallt; om det nu är min skyldighet att rösta för att ”upprätthålla demokratin”, varför stanna där och varför fokusera på just röstandet? Är det också min skyldighet att försöka slå ner nazism och fascism? Eller kanske att motverka polisvåld? Jag menar, är det inte lite lustigt att det abslut viktigaste politiska deltagandet är det deltagande som:

Är tillåtet.
Egentligen främst låter oss välja mellan människor som på ett eller annat sätt redan sitter vid makten.

Hur kan det komma sig att vissa tycker det är JÄTTEVIKTIGT att lägga en lapp i en låda en gång var fjärde år men typ ger blanka fan i vad en gör resten av tiden? Jag tror det handlar en del om att upprätthålla illusionen av att det är vi som bestämmer och att det är vårat ansvar att ”ta chansen” att göra det. Om en kan måla upp en bild av den oansvariga medborgaren som inte tar denna chans så kan samtalet handla om det istället för om politiken som faktiskt förs. Fokus förflyttas från innehåll till form, för att innehållet är så fruktansvärt jävla meningslöst och intetsägande att det knappt ens går att prata om.

Men excesserna slutar liksom inte här! Vissa tycker rentav att det är en skyldighet att liksom ”sätta sig in i” politik och att komma fram till vilken jävla kandidat en ska rösta på och skit. De ba ”det är så hemskt att folk (speciellt ungdomar) är så oengagerade”. Gud vad jag blir matt på detta. Jag tänker bara att det kanske finns en anledning till att folk inte orkar bry sig om fanskapet och det är att det för det mesta är helt jävla irrelevant. Politik är så oerhört tramsigt och det märker folk.

Nå, nu har jag såklart röstat ändå eftersom jag inte vill se fyra år till med Alliansen och deras stödparti Sd vid makten. Men jag ser fan inget egenvärde i att rösta, inte heller tycker jag det är någon skyldighet. Den som har blåa sympatier kan lika gärna ligga på sofflocket vad mig anbelangar. Sluta prata om röstandet som något betydelsefullt i sig eller som någon jävla ”möjlighet” vi ska vara ”tacksamma” för. Vi måste sluta prata om formen, om ”demokratin” som ett tomt skal som vi måste förvalta, och börja prata om innehållet.

Skaffa barn på slentrian.

Jag funderade lite över vissa attityder som finns till att skaffa barn. När jag själv säger att jag inte vill skaffa barn så blir folk ofta chockade, och sen kommer det argument som ”men du kanske ångrar dig” och så vidare. Förutom att detta är sexistiskt i sin utgångspunkt att jag som kvinna inte skulle kunna göra ett informerat val i frågan så tycker jag att det finns en slapp attityd till barnafödande och föräldraskap.

Jag tänker att när en skaffar barn sätter en ett nytt liv till världen, och det är ett fett jävla ansvar. Jag anser att föräldraskap i någon mån kräver att en som förälder sätter barnets behov och intressen framför sina egna. Många föräldrar gör såklart inte det, och det tror jag också leder till att många har en olycklig uppväxt.

Med att sätta barnets behov först menar jag dock inte att typ skjutsa det till en miljon olika aktiviteter eller liknande, utan snarare att släppa sin prestige inför barnet, att släppa idén om att barnet ska bli ”lyckat” och ”framgångsrikt” och så vidare. Detta tror jag att många har väldigt svårt att göra, och det är inte konstigt då föräldraskap i vår kultur mycket handlar om att fostra en kompetent samhällsmedborgare en sedan kan vara stolt över.

Detta är något jag har tänkt mycket på och jag har kommit fram till att detta är en uppgift jag varken tror att jag skulle klara eller som jag vill ge mig på att försöka med. Jag anser inte, vilket vissa andra verkar göra, att det är en struntsak. Ofta tycker jag mig höra attityden att ”det går nog bra” eller ”det klarar du säkert” när folk uttrycker oro inför detta. Det är väl inte alls någon självklarhet att en klarar det bra? En massa människor mår sjukt kasst på grund av sin uppväxt, vad finns det egentligen för belägg för att det i regel skulle falla bra ut?

Men detta ser jag främst som en samhällelig fråga, det handlar inte om att enskilda individer är inkompetenta föräldrar utan att detta samhälle ställer det orimliga kravet att två individer ska kunna ha totalt ansvar över ett barn, att vi ska isolera oss i kärnfamiljer och så vidare. Jag tror helt enkelt inte att det är en särskilt bra miljö för barn, eller för någon människa över huvud taget.

Många verkar rädda för att fundera närmare kring den frågan; är det verkligen rimligt att skaffa barn under rådande omständigheter? Kan en garantera att barnet får en bra uppväxt i detta samhälle? Personligen tänker jag inte skaffa några barn, bland annat för att jag inte kan stå ut med tanken på att inte kunna axla det ansvaret.

Jag menar inte att säga att de som nu skaffar barn gör fel, snarare att det är intressant hur svårt det är att yttra eventuella argument emot det utan att folk ska vifta bort det som ”personlig smak” och så vidare. Nej, det handlar inte om personlig smak, det handlar om att ifrågasätta den här ideologin som råder i vårt samhälle om att barnaskaffande är det vackraste och mest oegoistiska en människa kan ägna sig åt, om att det är något en ”bara ska göra” utan att fundera särskilt mycket på saken. Detta tycker jag är orimligt med tanke på att det handlar om en ny människa som en kommer ha ansvar för åtminstone 18 år framöver, troligen längre. Det är en jävligt stor grej och jag tycker en ska tänka noga på vad det innebär och hur en vill vara som förälder.

Om kritik.

På sista tiden har ”kritik” eller ”internkritik” blivit ett nästan heligt ord när det talas om feminism. Det är väldigt väldigt fint och bra att kritisera saker och ting, speciellt om det råkar vara en rörelse som jobbar emot förtryck. Att utifrån en feministisk grund kritisera patriarkatet står däremot inte lika högt i kurs.

Positionen som kritiker är väldigt bekväm. Det är lätt att peka ut vad som är fel, desto svårare att komma med egna förslag på hur en kan göra istället. Med detta inte sagt att kritik skulle vara något dåligt; det är tvärtom ofta ett första nödvändigt steg för att komma vidare i teoribildningen. En måste alltid se att något är fel innan en kan börja fundera på vad som vore ett bättre alternativ eller en väg framåt.

Vår rörelse kan inte handla om kritik, utan kritiken måste vara ett inslag i ett större projekt. Kritiken ska hjälpa oss framåt. Det finns saker jag kan störa mig på som jag inte yttrar eftersom jag inte tror att det vore särskilt konstruktivt. Det finns saker som jag tycker är fåniga, som stör mig något oerhört, som får mig att bli alldeles matt, som jag låter vara eftersom jag inser att det inte kommer hjälpa kampen mot patriarkatet.

Men detta menar jag inte att vi inte ska kunna kritisera varandra, däremot anser jag att kritiken bör ha mål och mening. Varför sysslar vi egentligen med internkritik? Syftet är ju inte att vi är emot feminism, i så fall hade en knappast kunnat kalla det internkritik (även om det såklart inte hindrar vissa från att göra det ändå). Det handlar ju om att vi genom kritiken ska bli bättre, starkare, hitta bättre strategier. Internkritik är något annat än kritik utifrån, internkritikens syfte borde ändå vara att stärka rörelsen i projektet att nå det slutliga målet. Det betyder inte att vi måste vara sams, men det betyder att den som gör anspråk på att framföra internkritik borde vara lojal mot den feministiska idén, alltså viljan att störta patriarkatet. Jag är ofta hård i min kritik av feminister, men syftet med min kritik är inte detsamma som när jag kritiserar liberaler. Gällande feminister tror jag ju fortfarande på de grundläggande idéerna, jag är fortfarande lojal mot rörelsen. Min kritik kommer sig av kärlek och lojalitet mot projektet.

Sen funderar jag också på hur en förhåller sig till kritik. Idag tycker jag mig se en viss inställning som är att så fort det är kritik, då ska den tas på allvar. En måste lyssna på kritiken, och det spelar egentligen ingen större roll vad det är för kritik. Ungefär som om kritik alltid var värd att ta till sig. Kritik kan också vara bra eller dålig, mer eller mindre genomtänkt. Mycket av den kritik som jag stöter på är såväl okunnig som oskarp, även då den kommer från feministiskt håll. Till exempel så stöter jag ofta på missuppfattningen att radikalfeminismens teoretiska grund skulle vara någon slags odefinierad ”extremism” och ”manshat” vilket helt saknar stöd. Men jag stöter också ofta på relevant kritik som jag då försöker ta till mig, till exempel kritiken mot radikalfeminismens anspråk på kvinnor som en homogen grupp.

Jag har svårt att ta den som inte själv försöker ge sig i kast med uppgiften att formulera strategier på allvar när denne levererar kritik. Med detta menar jag inte att en behöver ha en fullständig teori, det har få människor, men däremot att en ska ha ägnat lite tid åt att fundera på möjliga framkomliga vägar. Att bara kritisera utan att själva vilja formulera ett bättre alternativ eller i alla fall peka ut en annan riktning anser jag inte är särskilt seriöst. Resultatet av sådan kritik är ofta att en ger upp projektet helt och hållet; hur en än gör blir det fel. Min åsikt är ändå att det är bättre att försöka och göra fel än att vara passiv. Jag har svårt att se något som mer fel än att ge mitt passiva medgivande till detta samhälle.

Jag tänker också att ingen teori är felfri, alla har sina problem. Men de flesta teorier har också tydliga förtjänster. När jag hör kritik mot till exempel radikalfeminismen, som jag ju själv anser mig tillhöra, så tänker jag inte att jag ska förkasta hela den radikalfeministiska teorin utan snarare att jag ska begrunda och vidareutveckla mina teorier utifrån detta. Jag ser det inte som att de olika feministiska perspektiven är ”fasta” kategorier, utan snarare som olika inriktningar eller tanketraditioner som har mycket gemensamt och utvecklas med och genom varandra. När det målas upp skarpa motsättningar, nästan som krig, mellan till exempel queerfeminism och radikalfeminism vill jag påpeka att kritiken av heterosexualiteten är grundläggande inom båda perspektiven. Jag tror inte att vi ska måla upp större motsättningar än vad som faktiskt finns där, med detta inte sagt att vi inte ska låtsas om de faktiska motsättningarna. Men bara för att feminister tycker olika i vissa frågor eller har olika perspektiv så innebär inte det att all grund för gemensam kamp är bortblåst.

Händer.

På senaste tiden har jag börjat drömma om händer. Händer som spretar ut fingrarna och möter varandra. Först försiktigt med fingertopparna, sedan förs handflatorna ihop. Kramar om varandra.

Jag vill att det ska vara försiktigt, att det ska gå långsamt långsamt. Jag vill blunda och känna varenda nerv i min kropp vidröras och vibrera.

Jag vill att någon ska vidröra mina händer och att det ska kännas, att jag ska få tid att känna.

Jag vill att någon ska vidröra mitt ansikte och min kropp ömt och kärleksfullt och jag vill vidröra någon på samma sätt tillbaka.

Men när jag kommer ut i verkligheten så är det så smutsigt. Då finns aldrig någon tid för försiktighet, och när tiden finns blir jag otålig och osäker. Jag blir osäker för att jag inte vet hur en gör. Så fort någonting känns rätt så blir jag rädd. Jag blir rädd för att göra fel, för att förstöra allt. Jag blir rädd för att uppleva något som jag inte kan hantera. Jag är rädd för att alla de upplevelser jag haft hittills ska avslöjas som falska en gång för evigt – oåterkalleligt. Att jag inte ska kunna återvända.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Varför ligger jag med honom? Varför säger jag till honom hur jag vill bli berörd, varför instruerar jag honom om hur han ska röra händerna i mitt underliv eller i vilka ställningar jag tycker om att bli penetrerad. Jag vet att jag kommer känna ångest dagen efteråt. Jag vet att jag kommer hata mig själv så fort det är över. Ändå är det så svårt att motstå. Jag ligger med honom för att glömma den jag låg med innan honom.

Jag hatar verkligen sex, ändå har jag det. Jag har det för att jag i svaga ögonblick får för mig att det kommer ge mig det jag behöver. Egentligen vill jag bara ha händer. Ömma händer som smeker mig lätt. Men det är som att det inte finns tid för händer.

Om kärlek och lögner.

Jag vill leva i ett samhälle där vi kan älska varandra fritt – utan överordning och underordning. Jag vill leva i ett samhälle där jag kan komma åt andra människor, leva med och genom dem, utvecklas tillsammans med dem, utan att det ska innebära underkastelse från min sida eller någon annans.

Jag vill inte hata män eller vara rädd för män, men i detta samhälle måste jag ständigt vara på min vakt, för att jag vet att mina relationer med dem kommer äga rum på underkastelsens villkor. Jag vill inte underkasta mig, jag kämpar så hårt för att inte underkasta mig, men det tycks mig omöjligt när det handlar om att ha relationer med män. Att hata män är mitt sätt att undvika underkastelse. Men givetvis önskar jag att slippa hata män och att slippa underkasta mig, det tycks mig bara inte vara en möjlighet idag.

Feminismen anklagas för att vara egoistisk och kärlekslös. Jag är inte egoistisk eller kärlekslös – jag har så mycket att ge och jag vill också ge. Jag vill leva tillsammans med andra, jag vill hjälpa dem att växa. Men jag vill inte att det ska ske på min bekostnad, jag vill inte själv stanna och kräla bara för att de ska kunna utvecklas. Jag vill inte förpassas till en utbytbar individ som gör markservice, som bekräftar en man, lagar hans mat, passar hans barn, allting på hans villkor. Det om något är kärlekslöst – i en sådan relation skulle jag varken kunna ge eller ta emot kärlek. Jag har mycket att ge, men i relationer som inte är ömsesidiga eller kärleksfulla ruttnar det bort. Istället blir jag förbittrad, jag känner mig instängd och berövad på mig själv.

Inte heller kan jag begripa varför en skulle vilja strukturera sitt liv utifrån överordning. Jämlikhet är en förutsättning för kärlek, så fort det finns makt med i spelet så fördärvas ärlighet, tillit, närhet. Det sker inte bara i vissa stunder utan det präglar hela relationen, hela vårt sätt att förhålla oss till varandra. Det ligger inte i mitt intresse att vara varken över- eller underordnad i relationer. Jag vill framförallt ha ärliga relationer, för jag vill åt andra människor, inte som tillgångar eller troféer utan för deras egen skull. För att jag vill lära känna dem, utvecklas av dem, utveckla dem.

Jag tänker också på kontroll; när en är i en situation där en saknar makt, till exempel som kvinna i relation till män, så är det lätt att en vill ha substitut för denna makt i form av olika sätt att kontrollera situationen. Detta tar fram strategier som ömsom kan vara extremt osympatiska. Jag tänker på kvinnor som gnäller och tjatar, som ljuger och manipulerar, som uppoffrar sig gång på gång och sedan känner bitterhet över det. Detta är såklart inte kvinnornas eget fel, det är ett beteende som är sprunget ur deras egen underordning.

Just lögner intresserar mig mycket. Det finns ju en generell bild i patriarkatet av att kvinnor är falska och lögnaktiga. Detta är såklart delvis myter, och män är knappast heller särskilt ärliga själva. Men jag tror också att det ligger viss sanning i att många kvinnor systematiserar lögnen för att få fördelar inom det patriarkala systemet. Jag tänker att en av de mest grundläggande formerna av lögn i patriarkatet är att spela rollen som kvinna, att göra sig till och kokettera. Detta gör många kvinnor så systematiskt att det blir en del av deras jag.

Jag tänker att en som kvinna ofta tvingas in i att ljuga för att få tillgång till de resurser som män sitter på i detta samhälle och godtyckligt delar ut. Kanske ge sken av att vilja saker och ting en egentligen inte vill för att det för med sig andra fördelar, till exempel ha sex inte för sexets egen skull utan för den bekräftelse som kommer med, kanske skrattar en åt en mans tråkiga jävla skämt just för att han är man och så vidare. Vidare; ärlighet är farligt, eftersom det gör en akut sårbar. Lögner är ett medel en kan ta till när en saknar reell makt över sin situation, det tvingar in en i en fälla där en tvingas till lögner för att kunna upprätthålla någon slags personlig sfär, upprätthålla någon slags kontroll över situationen. Utan lögnen så skulle vi stå helt nakna inför mäns makt, jag har svårt att tänka mig något mer utelämnat, något mer skrämmande. När en saknar makt kan en i alla fall upprätthålla någon slags kontroll genom att inte lämna ut hela sitt jag, genom att inte vara genuin i mötet. Då kan en tänka; han fick kontroll, han fick tillgång, men det var inte mitt sanna jag han fick tillgång till.

Men lögnen är såklart i sig en tragedi. Att inte kunna framträda helt och fullt inför människor en lever tillsammans med och säger sig älska, det är en tragedi. Att tvingas spela spel för att situationen gör det alltför riskabelt att inte göra det. Att ständigt tvingas förhålla sig till mäns makt och göra om sitt jag efter det. Det är väl inte konstigt att vi ljuger?

F-ordet.

Tänkte lite på den liberalfeministiska antologin F-ordet, vars syfte var typ att visa på ”alternativa” (borgerliga) sätt att resonera kring feminism. Många feminister har som någon slags agenda att göra ”f-ordet” mindre ”stigmatiserat”.

Jag tycker detta är väldigt problematiskt, för det är att rakt av köpa den liberala verklighetsbeskrivning som säger att det är själva ordet ”feminist” som är problemet. Att motståndet mot ”feminismen” skulle handla om ”fördomar” mot feminister eller liknande, och inte om att den feministiska rörelsen faktiskt utgör ett konkret hot mot de som är rädda för ordet. Jag tror att en gör kampen mot patriarkatet, som jag ändå anser vara feminismens kärna, en stor otjänst när en försöker få ”feminismen” att framstå som något snällt och ofarligt, för feminismen ska inte vara snäll och ofarlig. Vi kommer inte åstadkomma förändring med snällhet.

En motsatt strategi skulle kunna vara att kolla på vad det är som folk skräms av i ”f-ordet”, och se på varför dessa saker anser skrämmande. Till exempel; feminister är ”fula” (har ett ickeheterosexuellt utseende, anpassar sig inte efter den manliga blicken), lesbiska, okvinnliga, manshatare och så vidare och så vidare. Varför skrämmer de här sakerna? Kan vi utifrån detta hämta en strategi?

Att främst kämpa för rätten att kalla sig feminist utan att bli socialt stigmatiserad kan tyckas lockande, för det kan vara ett reellt problem för feminister att vi inte kan benämna oss själva utan att bemötas med hat. Men jag tror att det är en återvändsgränd. Att vara feminist har inget egenvärde, värdet ligger i att bedriva en effektiv kamp. Denna kamp kommer alltid att möta motstånd, oavsett vad vi kallar den.

Jag skulle gladligen överge ordet ”feminist” om det kunde få kampen att bli effektivare, men jag tror inte att det är det det handlar om. Jag tror ärligt talat inte att det spelar någon roll hur vi namnger oss. Hel projektet att fokusera på och samlas kring ett ord som sägs beteckna någon slags politisk identitet är meningslöst. Vad skulle det egentligen ge oss i kampen mot patriarkatet?

Om att ge nazister uppmärksamhet.

Kommer ibland i kontakt med argumentet ”men om ni demonstrerar emot nazisterna så får de ju bara mer uppmärksamhet”. Det tycks vara en självklarhet att det vore något negativt att nazister får uppmärksamhet.

Jag funderar lite på vad detta argument implicerar. Det bygger lite på idén om att folk liksom skulle flockas kring den nazistiska rörelsen bara de visste om att den fanns. Jag personligen är ganska övertygad om att nazism generellt är en ganska impopulär ideologi idag. Jag tror inte att folk går med i SvP för att de hör att det hållits en demonstration, och de få som gör det tror jag inte utgör något större hot.

Jag tycker att det är rimligt att det faktum att den största svenska nazistiska kraftansamlingen sen andra världskriget gjordes för några veckor sedan får uppmärksamhet. Jag tycker att det är rimligt att uppmärksamma att nazister har utfört en del attacker på sista tiden. Sedan tycker jag inte att en ska göra det till en större sak än vad det är, för rädslan är i sig farlig.

Vad är alternativet? Att nazisterna lugnt får hålla sin marsch. Då hade den kanske inte fått uppmärksamhet i media på samma sätt, men människorna som hade varit i närheten hade icke desto mindre märkt det. Och de hade också märkt att ingen var där för att göra motstånd. Jag tror att detta är betydligt farligare på sikt.

Nazism och fascism växer när människor är rädda. Det handlar om att ta makt över områden, om att folk inte ska våga gå ut av rädsla för våld. Det spelar ingen roll om det finns några övertygade nazister, det som spelar roll är om de ges och tar utrymme att göra folk rädda, om de lyckas ta makt över ett område. Det är deras politiska verkan. Det är därför det är viktigt att utgöra en motmakt. När vi demonstrerar emot, när vi utgör ett hot mot och försvårar deras närvaro, då visar vi att vi inte låter dem ta den makten utan strid. Det tror jag är jävligt viktigt, och i slutänden det enda som fungerar.

Jag tror mer om människor i allmänhet än att de blir dedicerade nazister av att höra att det finns nazistiska partier. Jag tror inte att ”uppmärksamhet” är ett problem, så länge uppmärksamheten inte är på deras villkor. Jag tror att det är betydligt värre att få höra nyhet efter nyhet om att personer blir utsatta för rasistiska våldsdåd när de är ute på kvällen, att se hakkors sprejade på dörrar och tunnlar, att helt plötsligt få veta att nazister håller en spontan demonstration i innerstan. Jag tror inte att det är nyheten om att vi var tusentals som demonstrerade mot nazism som gör att nazisterna får makt.

Twitter 11/9. Feminismen måste vara militant.

Jag hatar hur ni pratar om ”jämställdhet” som om det vore en liten spricka i fasaden, inte ett grundläggande system. Som om vi skulle kunna få bort patriarkatet genom lite punktinsatser, som om vi inte behövde förändra samhället i grunden.

Nej alltså snälla det går inte att ”utbilda” bort patriarkatet på grund av är inte en fråga om ”värderingar” utan om MAKT. Män har MAKT, makt som de använder till att exploatera och få fördelar med. Varför skulle de släppa den ifrån sig? Kanske finns några få män som är beredda att göra detta och det är bra men det stora flertalet kommer INTE göra det. Det är en fråga om hur hela samhället är organiserat, alla jävla institutioner, det går inte att ta bort med ”kunskap”. Det handlar för helvete inte om en rosa jävla tröja det handlar om systematiskt förtryck och exploatering. Du kan ha hur många ”goda samtal” som helst och detta kommer ändå inte bli mindre sant.

Feminismen måste, för att kunna komma någonstans alls, vara MILITANT. Vi måste vara beredda att ta till våld för att skydda våra kroppar. Vi måste vara beredda att organisera våra liv helt annorlunda, om att förena oss i kamp för vår rätt till självbestämmande. Trött på lobbying, kampanjer, punktinsatser. Det är bara att skrapa på ytan, men patriarkatet är inte yta utan ett grundläggande system.

Undrar verkligen hur det kommer sig att vissa inte tänker längre än näsan räcker. VARFÖR kräla i idioti. T.ex. ”feminist har en extremiststämpel”. Jamen VARFÖR tror du det är så ditt jävla mähä. Men se där tog tankekedjan slut för det handlar bara om att upprepa dessa jävla floskler in i oändligheten.

Att ha ”rätt till sin åsikt”.

Diskuterade ”yttrandefrihet” för ett par dagar sedan. Som alla vet är detta koncept helt centralt i den så kallade ”demokratin” vi lever i.

Folk brukar gillar att fråga ”men vill inte du att vänsterdemonstration ska skyddas av polisen”. För det första så tror jag inte det skulle bli en reellt aktuell fråga, vänsterdemonstrationer brukar sällan skyddas av polisen på det sättet och brukar inte heller behöva skyddas. De grupperingar som vänder sig emot vänstern är antingen för små, eller så är de töntiga liberaler som aldrig skulle göra något själva men däremot gärna tycker att våldsmonopolet ska användas till att motverka ”oroligheter”.

MEN inte ens om det var en reell fråga så tror jag att jag hade velat det, eller att jag hade tyckt det var relevant snarare.

Det är nämligen så, att anledningen till att jag är politiskt engagerad inte är att jag vill ”ha en åsikt” utan att jag vill åstadkomma förändring. Att min rätt att ”ha en åsikt” skyddas av polis spelar föga roll om de gör allt som står i sin makt för att åsikten inte ska kunna realiseras (till exempel skyddar den privata äganderätten eller bara samhället och dess institutioner i sin helhet).

Hela idén om att människor ska ha rätt att ”ha en åsikt” bygger på ett enormt missförstånd av vad politik handlar om. Det är inte en fråga om individens identitet, det är en fråga om samhället. Nazisterna vill inte bara ”uttrycka sin åsikt”, det vill verka som politisk kraft för att förändra samhället. Jag vill inte heller ”ha en åsikt”, jag vill uppnå det klasslösa postpatriarkala samhället.

Däremot så SÄGER det ju en del om samhället att nazisters demonstrationer skyddas med stora polisinsatser FAST det finns stöd i lagen för att förbjuda dem, medan en vänsterdemonstration inte skyddas ens när polisen VET att det finns en hotbild mot den (till exempel i Kärrtorp). Det säger något om vad som prioriteras i detta samhälle, vilka politiska krafter som faktiskt accepteras, när vi rör oss bortom de liberala flosklerna om ”yttrandefrihet” och ”allas lika värde” så ser vi klart och tydligt att nazisters åsikter anses mer skyddsvärda än vänsterns och antirasisters och antifascisters. Nazisterna får polisbeskydd och eskort, vi blir bortjagade, tårgasade, nerridna av hästar. Det är uppenbart att polisen inte står på vår sida, att de till och med är våra fiender i detta. För det handlar inte om nazisters ”rätt till sin åsikt”, det handlar om deras rätt att verka som en politisk kraft i ett offentligt rum, och denna rätt skyddas.

Det ingår i det liberala tänkandet att särskilja åsikter från handlingar. För det första är yttrandet av en åsikt i sig en handling, men det kan också på sikt skapa en grogrund för faktiskt förbjudna handlingar. Det nazistiska organisering gör det, ju fler de blir, ju mer aktiva de blir och ju mer accepterad deras närvaro blir desto större är risken att de också tar sig för annat som inte är att ”uttrycka sin åsikt”. Det har vi ju redan sett ett gäng gånger nu det senaste året, och en måste vara bra naiv om en inte fattar hur det hänger ihop. Givetvis är nazisterna inte våldsamma på sina marscher, de vill ju ha snutens beskydd, men det är såklart inte deras enda verksamhet.

Detta gäller väl inte alla som motdemonstrerar, men mitt syfte är i alla fall inte att stå snällt i ett hörn och ”säga min åsikt”, mitt syfte är att göra det jävligt osoft och obehagligt för nazister att gå. Det är för att jag är övertygad om att nazistisk organisering inte heller bara handlar om att ”säga sin åsikt” utan om att verka som en aktiv politisk kraft, en nazistisk sådan, vilket jag har väldigt svårt att greppa hur en inte skulle kunna se som något negativt. Och jag tror att det är klokt att göra något innan det är för sent.

”Demokrati”.

En grej jag tycker är lite Spännande så att säga är hur folk slänger sig med ordet ”demokrati” för att försvara det ena och det andra, typ att nazister ska få demonstrera under polisbeskydd.

Jag får alltid lust att fråga typ ”jamen så intressant, vilken demokratiteoretiker utgår du från”. Inte för att en måste grunda sina resonemang hos någon teoretiker MEN en borde väl i alla fall fundera lite på vad en menar. Det är nämligen inte någon självklarhet.

Vad menar vi när vi säger demokrati? Ordet betyder i grunden folkstyre och har ändrat innehåll många gånger genom historien. Till en början trodde en till exempel inte att demokrati kunde finnas i stora stater eftersom det ansågs självklart att representation inte var förenligt med demokrati, eftersom alla (eller alla fria män) skulle ha möjlighet att delta i diskussionen, företräda sig själva.

Den typ av demokrati vi har idag kallas liberal demokrati och det är INTE det enda system som kan kallas demokratiskt, även om många tycker om att låtsas det. Det har däremot noll förankring i någon slags teoretisk diskussion, där talar en rentav ofta om de problem och det ”demokratiunderskott” som detta system för med sig.

Många tycker om att prata om yttrandefrihet som anses så viktigt och DEMOKRATISKT. För det första rör yttrandefriheten förhållandet mellan medborgare och stat, och innebär att du inte ska bli hindrar på förhand att uttrycka dig. Det är på intet sätt en självklarhet att snuten ska försvara till exempel nazister mot andra medborgare.

Inte ens i en liberal demokrati är det en självklarhet att vem som helst ska få yttra sina åsikter offentligt. Till exempel så anses det relevant med mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet, och detta är något som de flesta ställer sig bakom. I flera länder finns det ett förbud mot organiserade nazister. Jag vet själv inte om jag tror att ett förbud är en rimlig lösning på problemet, men att slänga sig löst med ordet ”demokrati” för att försvara nazisters rätt att inte bara demonstrera, utan att få hjälp av våldsmonopolet med att jaga bort motdemonstranter (som har en demokratisk rätt att demonstrera) är extremt oseriöst och saknar förankring i teori. Helt enkelt liberala floskler.