Etikett: arbetare

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Ett avskaffande av semesterrätten öppnar för smygsänkningar av löner.

Jag håller generellt med Johan Norberg om att man borde göra vissa av de rättigheter man har som arbetare mer flexibla och öppna för annorlunda behov. Jag kan till exempel tänka mig att man som förälder har mer glädje av att ta ut två-tre semesterdagar varje månad än att ta allt i en klump på sommaren. Eller att vissa kanske hellre jobbar året runt för de extrapengar det genererar.

Man kan argumentera för att man inte borde ha betald semester, utan att de pengarna istället skulle komma direkt på lönen för alla, som det gör för timanställda. Jag får till exempel 12 kronors semesterersättning för varje jobbad timme eftersom jag är timanställd. Det är inget fel med det, i slutänden får jag ju lika mycket pengar som någon som har fast anställning eftersom deras semesterersättning istället läggs undan.

När man diskuterar lönesättning använder man ofta ett begrepp som kallas levnadslön. Det innebär, kort och gott, alla alla ska kunna leva på sin lön. Och att leva innebär inte att vara tvungen att vända på slantarna i slutet av månaden. Om man har ett heltidsjobb så ska man kunna försörja sig utan att alltid köpa de billigaste krossade tomaterna från eldorado. På ett heltidsjobb ska man kunna hantera oförutsedda utgifter, kanske en rörmokarräkning eller en urinvägsinfektion. Helst ska man väl kunna lägga undan några slantar också.

Om man tog bort den lagstiftade semesterrätten så skulle den summa som anses vara en acceptabel levnadslön sjunka. Man skulle fortfarande få ut 80 eller 100 eller vad man nu tjänar varje timme, men det skapar ett utrymme för arbetsköparen att ta bort de där sista 12 procenten. Det är som att höja priset på en produkt genom att minska innehållet i förpackningen. Det är en smygsänkning, de flesta skulle helt enkelt inte se det direkt på sin lön. Men man skulle kanske vara tvungen att vända på kronorna för att kunna få semester.

Idag jobbar många unga några timmar extra på ”donken”, de flesta skulle nog inte fatta vad som hände om den där abstrakta semesterersättningen försvann. För dem är det ju inte semester på samma sätt som någon som jobbar heltid. Och det är ju så det börjar: vissa människor finner sig helt enkelt i det nya, på grund av okunskap eller desperation, och då kommer andra inte heller kunna ställa samma krav.

Om folk var insatta i sina villkor som arbetare, om facket var starkt som det var en gång och om man kunde vara säker på att slippa bli sparkad så fort man ens viskar något om arbetarrätt så skulle jag tycka att Johan Norberg hade rätt. Men nu är det tyvärr inte så. I nuläget tror jag att vi måste behålla den lagstiftning kring arbete vi har, helt enkelt för att arbetarrätten håller på att urholkas totalt. Och jag tror att vi måste fortsätta se semester som en rättighet arbetsköparen måste köpa ut en ur, snarare än något man måste ”välja”.

Johan Norberg

Folk har inte bara inte röstat på Sd, de har röstat på partier som gått till val på att till varje pris undvika samarbete med sd.

ja men kan ju oxå säga att 95% röstade inte vp(k)

Fick en ganska väntad kommentar rörande det här inlägget. Men nej, det är verkligen inte samma sak.

Skillnaden här är följande: de som inte röstat på Vp har bara röstat för något annat, men de som röstat för cp, socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartiet (hur kd, fp och c står vet jag inte, men jag misstänker att deras linje påminner om moderaternas) har röstat för partier som gått till val delvis på att inte samarbeta med Sd. All dessa partier, som ändå knipit i alla fall 70% av svenska folkets röster, har under hela valkampanjen fört en Sd-negativ retorik och lovat att de ska kämpa för att ge Sd så litet inflytande som möjligt. De har gått till val på att hata Sd, vilket jag inte tror att nån har missat.

Därför så är det inte samma sak. Om de andra partierna hade snackat på samma sätt om Vp så hade det givetvis varit fallet, men nu har dem inte det. Dessutom så får man ju se till de massiva motstånd Sd har mött även bland ”vanligt folk”, det vill säga barnfamiljer, folk inom vården, dagispersonal, restaurangpersonal, ni vet: vanliga jävla knegare, ingen ”pk-elit” här inte. Vi snackar vanliga människor, men kanske inte fullt så vanliga som de där smårasistiska skånska nysparkade fabriksarbetarna som ni så gärna lyfter upp som vanliga människor som ni vill skydda. Vi som är emot Sd:s politik är väl också vanliga människor?

I en demokrati kan man fan inte bara se till valresultat, det finns annat också. Om ett parti mäter massivt motstånd hos en majoritet av befolkningen så borde väl partierna ta hänsyn till det? Inte genom att sparka ut Sd eller så, men genom att föra en politik som stämmer väl överens med de väljare partiet man representeras åsikter. Det som spelar roll i slutänden är ju trots allt att makten ligger hos folket, för det är väl det demokrati betyder? Att se demokrati som något som endast existerar var fjärde år, när valet sker, är efterblivet och trångsynt. Debatten måste fortsätta hela tiden och folk måste alltid kunna uttrycka sina åsikter och bli hörda av de som sitter vid makten.