Etikett: politik

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?

Ett bra förslag är ett bra förslag oavsett vad SD tycker!

När det gäller vad SD röstar på så har de gånger där oppositionen fått ”hjälp” blivit betydligt mer uppmärksammade i media, än de gånger där SD röstat med regeringen, men tydligen har de i frågor där de kan avgöra röstat med regeringen en stor majoritet av tillfällena.

Jag tror knappast att oppositionen har samarbetat med SD, det finns för många inom de rödgröna som skulle ställa sig starkt emot en sådan uppgörelse. Det skulle inte gå. Jag tror inte heller att regeringen har gjort det, men där handlar det nog mer om pr-strategi än om ett faktiskt ställningstagande.

Bert Karlsson berättade i en intervju jag läste om Ny Demokrati och att socialdemokraterna hade dragit tillbaka ett förslag när de fick reda på att Ny Demokrati skulle rösta för det. Det är olyckligt att man antar att folk är idioter på alla punkter bara för att man är det gällande invandrarpolitik, men än olyckligare att förslaget i sig inte är det som räknas, utan varifrån det kommer.

SD måste ju mörka sina åsikter på grund av det rådande klimatet, för inget av blocken skulle driva en fråga som SD också drev. Det gör att man inte vet var SD står i andra frågor än invandrarfrågan och då är det omöjligt att bemöta dem på ett vettigt sätt om man nu skulle få för sig att vilja göra det. Det är i och för sig knappast en önskan hos de flesta.

Det blir såhär eftersom samtliga partier saknar ideologisk kompass, om ingen tror på något så är det lätt att göra avkall på sina låtsasåsikter för att SD har samma. Om partierna verkligen trodde på sina förslag så skulle de fortsätta göra det oavsett SD:s åsikt. Diskutera förslagen sakligt istället för vilka man samarbetar med. Ett bra förslag är ett bra förslag oavsett vad SD tycker.

Fy fan.

Moderaternas nya sköna jobbpolitik är så fruktansvärd. När man går in i fas tre av långtidsarbetslösheten (efter 450 dagar av jobbcoaching) så måste man ta jobb utan lön. Alltså man måste jobba för att få sin ersättning.

Detta är, förutom slaveri, lönedumpning. Med den arbetslöshet vi har idag är det knappast så att de som står utanför saknar förmåga att arbeta, men en arbetsgivare kan alltså välja att anställa en person och få pengar för det, istället för att anställa nån på riktigt. Man skulle kunna bygga ett helt företag på att anställa personer och få pengar för det, hela vinsten skulle kunna bestå av de pengarna.

Är man arbetslös ska man lida, är som känt Moderaternas agenda. Synd bara att de förstör för alla andra som har jobb och dessutom saboterar arbetsmarknaden.

Smygrasisterna Fp.

Jag har ju innan skrivit om vilket jävla smårasistiskt skitparti folkpartiet är. Nu har det fastslagits att deras förbud mot niqab strider mot diskrimineringslagstiftningen, vilket man väl hade kunnat räkna ut innan istället för att se över lagstiftningen nu.

Detta lär väl bara ytterligare understryka min poäng. Ni vet förslaget om lärarlegitimation som Fp har lagt? Det går i korthet ut på att lärare efter utbildning och en viss tids praktisk ska få en lärarlegitimation, som sedan ska kunna berättiga till löneförhöjningar. Grejen är bara den att hemspråkslärarna inte ingår i det här systemet, vilket i praktiken innebär att de inte får samma möjlighet till högre betalning i och med kompetens som alla andra lärare får.

Vi har en lag i Sverige som säger att alla barn har rätt till sitt lands kultur, vilket i praktiken innebär att de har rätt till hemspråksundervisning, men det här är en solklar särbehandling av hemspråk som ämne, och av både lärare och elever.

Det lustiga med det här är att Fp inte ens lär vinna några sd-röster på det eftersom det inte är en tillräckligt stor grej för att generera massa uppmärksamhet, som ju burka&niqab-förbudet ändå var. Detta är helt enkelt endast smygrasistiskt, och inget annat. Satan vad arg jag blir.

Skyll inte på Mona.

Om jag hade varit sosse nu så hade jag inte fortsatt tjata om hur keff Mona är. Jag hade hyllat henne till skyarna för att hon tycker att det är politiken det är fel på, jag hade talat om förändring och förnyelse. Jag hade erkänt att socialdemokratin är i en kris, att den måste förändras och förnyas.

Det är klart som fan att mittenväljarna väljer bort socialdemokraterna eftersom dem inte ens själva tycker om sin partiledare, eller ger något som helst stabilt eller tillförlitligt intryck. Klart man inte har förtroende för att parti som ska stå upp för dem svaga, och samtidigt dömer ut sin egen partiledare på grund av en massiv hatkampanj. Jag har förtroende för Mona Sahlin, däremot har jag inget förtroende för socialdemokraterna som parti.

Jag tycker Mona Sahlin är bra för hon erkänner att Moderaterna är en värdig motståndare, hon medger att hon underskattat dem och att de har genomfört ett bra förnyelsearbete. Hon är väl medveten om att hon styr socialdemokraterna under en svår period, och påpekar det faktum att socialdemokratin är i kris i hela Europa, att det inte är något unikt svenskt. Det är i det ljuset den här valförlusten måste ses, inte i något jävla tjat om hennes enskilda prestation. Jag tycker att hon känns jävlig hederlig och skulle hellre se henne som statsminister än till exempel Reinfeldt eller Persson.

Det vore trist om även socialdemokraterna omvandlades till ännu ett ytlig livsstilsparti, som Moderaterna har gjort. Jag förstår ju varför man strävar dit, för det är uppenbarligen det som funkar bäst. Men jag är glad att ni inte har nån jävla Anton Abele i riksdagen, att ni (än så länge) inte bytt ut alla mot ”unga fräscha” ansikten. Och jag tycker det är trist att ni skyller så mycket på Mona, när det är så himla uppenbart att detta egentligen handlar om något helt annat, nämligen att socialdemokratin är i en djup kris. Frågan är om sättet att ta sig ur den krisen är att ägna er åt samma småborgerliga imagepopulism som Moderaterna gör.

Likheten mellan Marcus Birro och Andreas Boonstra.

Får någon månad sedan kom det ut en bokrecension av Birros nya Att leva och dö som Joe Strummer. I recensionen konstateras att det inte går att recensera boken utan att recensera Birro.

Jag VILL läsa den utan förutfattade meningar. Det visar sig dock omöjligt eftersom romanens ”jag” inte går att skilja från författaren Marcus Birro.

Ungefär så tänker jag när jag ser Ett drömspel på teater moment i Gubbängen.

Jag minns första gången jag var på moment. Jag såg  Jekyll&Hyde tillsammans med min mamma och två vänner. De tog in oss till en liten liten scen där ungefär 15 personer fick plats och spelade på. Det var fantastiskt. Skitrolig och fruktansvärt bra teater, mycket skoj publikinteraktion och på det stora hela jävligt bra. Sedan dess har jag sett tre uppsättningar av Andreas Boonstra*, och det har i princip gått käpprätt neråt.

Ibland känns det som om de slår knut på sig själva i sina eviga försök att vara innovativa, men det kan man väl stå ut med eftersom de faktiskt också lyckas väldigt ofta. Ibland känns det flamsigt och ogenomarbetat, men det är å andra sidan en del av charmen. Ofta är det lite för långt för sitt innehåll, men det kan man också stå ut med.

Vad som däremot är en jävla plåga är att Andreas Boonstra låter sig själv ta så ofantligt mycket utrymme. Boonstra är vänster. Oj, vad vänster han är. Han tycker kapitalismen är fruktansvärd, han tycker det är tråkigt att folk dör, han hatar klassklyftor och så vidare och så vidare. Visst kan man ha en politisk agenda när man gör teater, inget fel med det, men det blir en aning påfrestande när han i slutet bara måste klämma in en halvtimmes monolog om allt som är fel i världen och vårat individuella ansvar. Alltså verkligen slå oss i huvudet med det och moralisera, upprepa vad han redan sagt och dessutom på ställen där det bara känns så jävla malplacerat. Klart som fan konst ska ha ett budskap, gärna moraliserande, men jag vill liksom inte ägna en halvtimme åt att höra en snubbe snacka om saker jag redan vet, med en ganska ointressant och framförallt jävligt oorginell infallsvinkel.

På detta så har han allt som oftast en ganska kass kvinnosyn. Alla riktiga pajasar i hans pjäser i kvinnor, visst smyger han in nån fjantig snubbe då och då, men alltför pliktskyldigt och kort. Alla killar har åtminstone något att komma med, något att ”lära” tjejerna. Okej om just den här specifika pjäsen innehöll det, men det är liksom ingen engångsgrej, han har fått mycket kritik för sin kvinnosyn innan.

Sedan så har han något perverst jävla behov av att hylla sig själv. Han skapar alltid en massa idiotiska karaktärer för att han ska kunna komma in med sin gitarr och sjunga lite och berätta hur saker och ting ligger till. Aldrig att han klär sig i fjantiga kläder, aldrig att han blir ”ägd” när han spelar rollen av sig själv. Ibland så lägger han in någon liten självdiss, men också det väldigt pliktskyldigt och krystat, mest i syfte att inte bara visa att han har rätt, utan att han minsann är ödmjuk också.

Det här är så himla himla synd, för Boonstra är BRA. Teater moment är bra. Alla deras pjäser är (bitvis) mycket underhållande, nyskapande, tänkvärda, engagerande och jävligt sanna, men tyvärr så lämnar dem alltmer en bitter eftersmak. Jag älskar teater moment, men nu så känns det som att det är lite lite moment och ganska mycket Boonstra. Om han kunde tona ner sig själv en liten aning och slutade använda pjäserna som sitt personliga politiska klotterplank så skulle jag säkert kunna njuta av det igen.

Men trots detta så var Ett drömspel helt klart sevärd. Dock hade jag helst läst eller sett en mer bokstavstrogen version av pjäsen innan jag såg den. När det gäller moderna och ”utflippade” tolkningar av klassiker så tycker jag att det är kul att känna till verket lite mer innan. Så se den, om det intresserar er. Och den som inte känner till Boonstra sedan innan kommer säkert inte tycka det här är lika jobbigt som jag gör.

*Faust, ön (som sattes upp på stadsteatern) och skattkammarön.

Dagens outfit.

Har varit på ”killkalas” osv.

Halsbandet är från gina tricot, resten är second hand.

För den som undrar om mötet igår: det kändes skitbra! Jag håller med dem i det mesta, jag tycker arbetssättet verkar vettigt, jag gillar personerna där och dessutom så är chansen att dra det dit man vill stor nu, eftersom det är precis nystartat. Jag kommer absolut att engagera mig i detta och det tycker jag att alla med dragning är liberalism ska göra, allvarligt.

Kanske inte så seriöst att detta hamnar i dagens outfit-inlägget. Jag kommer att skriva mer om ung liberal snart för den som vill veta. Tillsvidare kan ni besöka deras hemsida.

Bort med blockpolitiken!

Vad skönt att det rödgröna samarbetet är över (för det är väl ingen som tror att det kommer återtas senare?). Inte för att jag tycker det är kul att se dem ge upp, utan för att jag hatar det tvåpartisystem vi börjar röra oss mot. Innan så hade vi i alla fall olika partier, även om blocktillhörigheten var ganska satt, men nu har (eller hade) vi verkligen två block som agerar som partier, det vill säga har ett gemensamt manifest och så vidare.

Jag hoppas att alliansen också splittras. Det troligaste scenariot är väl att Moderaterna börjar ta för mycket plats och att Fp börjar flirta för mycket med främlingsfientliga. Det skulle vara otroligt skönt om politiken kunde gå tillbaks till att handla om ideologi där varje parti får utforma sitt eget, istället för att som nu bara handla om saker som är så generella för högern eller vänstern att alla partier i de respektive blocken kan enas om det.

Dessutom så är det helt absurt att tycka att det är rimligt att miljöpartiet och vänstern ska samarbeta. De ligger fan väldigt långt ifrån varandra, då Vänsterpartiet är typ kommunister och miljöpartiet är någon slags surdegs-/hornstullsliberaler. Partierna i det blå blocket ligger varandra betydligt mycket närmre ideologiskt, eller i alla fall i den politik de säger sig vilja utföra.

Det rödgröna samarbetet kan nog ha en framtid om vänstern försvinner. Jag förstår inte vad de har att göra där, speciellt då många har uttalat att de struntade i att rösta rödgrönt eftersom de inte vill se vänstern i regeringen. Vänsterpartiet känns för tillfället mest bara oseriöst och opragmatiskt och stoppar nog dessutom upp den förnyelse Socialdemokraterna säger sig vilja genomföra. Det kommer liksom inte gå att modernisera socialdemokratin om man envisas med att samarbeta med kommunister.

*Spyr på politik*.

Alltså, den här grejen med Moderaternas lilla text som var jättelik Sd:s. Det roligaste är ju hur de som skrivit den försvarar det hela genom att säga att de ”inte blivit inspirerade”. Jamen då är det väl om något etter värre, eftersom de helt på eget initiativ tyckte precis som Sd gör? Eller? Fattar inte vad det skulle spela för roll varifrån de fått sin input eftersom det faktiskt resultatet är detsamma. Fattar inte heller varför man hänger upp sig på formuleringar istället för innehåll.

Orkar inte att allt bara handlar om vilken ”retorik” som förs kring frågor eller vilka ord som används och att ingen tar någon hänsyn till vad det egentligen är som sägs. Om du använder samma ord och begrepp som Sd är du rasist, men inte om du har samma åsikter.

En liten tanke om feminism såhär innan jag måste rusa bara.

Jag har nog aldrig träffat en människa som är emot att alla ska ha lika rättigheter, kvinnor som män. Det är enligt min erfarenhet extremt ovanligt att man tycker så i Sverige.

Det motstånd jag däremot ofta stöter på är människor som inte köper feministisk verklighetsbeskrivning, alltså människor som förnekar att det finns en skillnad i hur män och kvinnor behandlas, eller förnekar i varje fall att detta till stor del beror på sociala konstruktioner snarare än reella biologiska skillnader.

De enda antifeminister jag stött på är människor som antingen bara missuppfattat begreppet feminism som kvinnovälde eller människor som förnekar existensen och vikten av sociala strukturer i största allmänhet. Därför borde fokus ligga på att övertyga folk om att den feministiska verklighetsbilden stämmer, det vill säga att vi lever i ett patriarkat, att män och kvinnor fostras in i olika roller och så vidare, snarare än att försöka få folk att tycka att alla är lika värda. För det tycker dem flesta redan, och dem som motsätter sig det är ju fan redan långt bortom gränsen för vilka som är värda att ens lägga energi på att tala med.