Etikett: politik

Om straff som hämnd.

Jag läser debattartikeln rörande KD och läser följande:

Det är viktigt att personer som begår brott bestraffas och döms till straff som står i rimlig proportion till den kränkning av brottsoffret som brottet faktiskt utgör.

Detta är en syn på brott och straff jag tycker är djupt obehaglig.

I min värld så ges straff dels för rehabilitering av sjuk individer som begår brott, dels för att hålla vissa mycket farliga människor borta från samhället och dessutom finns de ju till för ett avskräckande syfte. Men att straffet ska ses som en institutionaliserad hämnd tycker jag är absurt.

Straffen ska ju finnas till för att ett tryggare samhälle ska skapas, inte för att brottsoffer ska få någon slags känslomässig kompensation, det har vi skadestånd till. Och samhällets dömande, dessutom.

Straffen ska inte ta mer pengar i anspråk än vad som krävs för att det här med trygghet ska uppnås, för fängelser kostar faktiskt, även om inte tänker på det. Och jag kan säga att jag inte vill att mina skattepengar ska gå till orimliga straff ur en samhällssynpunkt bara för att brottsoffer ska tycka att det känns skönt att gärningsmannen får vad han förtjänar.

I grund och botten är väl detta en typisk kristen, i alla fall djupt konservativ(och således också kristet influerad), ståndpunkt. Och det kan nog vara därför KD bemöts av så många ”fördomar”, helt enkelt för att det strängt taget inte är fördomar vi talar om, utan fakta.

Rätten att vara anonym.

Fick en kommentar från Jessica på det här inlägget som jag tänkte besvara i ett inlägg, för jag tycker det är en relevant frågeställning.

Jag hakade mest upp mig på att han drar repliken ”det inte var det yttrandefriheten var till för” i samband med kränkningar på nätet. Sen när har kränkningar/mobbing/whatnot med rätten att yttra sina åsikter att göra? (Eller missade jag nånting?)

Jag håller med om att det inte finns någon given rättighet att kränka folk. Grova kränkningar, hot och mobbing bör vara förbjudna enligt lag, eftersom de ju är att direkt skada en annan människa. Här är det viktigt att belysa ”grova”, för jag tycker att folk kan ha en tendens att polisanmäla folk över sjukt töntiga saker ibland.

Men när det gäller debatten om nätanonymitet är läget ett annat, för här handlar det inte om rätten att kränka andra utan primärt om rätten att vara anonym. Internet har blivit ett viktigt demokratiskt verktyg, information kan spridas i ett rasande tempo, åsikter delas och diskuteras och man kan organisera sig i grupper smidigt. En stor del av internets funktion när det gäller detta är att folk kan vara anonyma: man kan helt enkelt uttrycka åsikter man kanske inte skulle våga yttra annars, vilket leder till ett ypperligt klimat när det gäller röjande av hemlig information rörande myndigheter och politiker. Idag har vi ett läge där vi rör oss mer och mer mot en total informations- och åsiktsfrihet, inte bara lagligt utan även socialt, och det är fantastiskt.

Det vore tråkigt om internetmobbing användes som argument för att inskränka detta. Visserligen är internetmobbing tråkigt, men det är verkligen ingenting  jämförelse med vilken utveckling vi kan behöva avstå från om man på grund av denna avskaffar rätten att vara anonym på internet. I jämförelse med det så tycker jag att kommentarer kring Anton Abeles haka är ganska försumbara.

Anton Abele är på riktigt ett hot mot demokratin.

Få har väl missat att 18 år gamla Anton Abele har kommit in i riksdagen (även om det ännu inte skett officiellt).

Här skriver Viktor Barth-kron om varför Anton Abele är ett hot mot demokratin, i själva verket handlar artikeln om att det är kasst att personvalssystemet inte fungerar emn det är hursomhelst läsvärt.

Nog om det, Anton Abele är nämligen i mina ögon ett verkligen hot mot demokratin. Inte Abele som enskild individ, dock, men de vindar som blåser i samhället som har fått honom att komma så långt.

Detta läste jag i dagens DN men jag hittar inte artikeln på nätet. Det är en liten intervju med Anton Abele.

Anton Abele menar att det är ett problem med kränkningar på nätet och att ”det inte var det yttrandefriheten var till för”. Jag antar att han i förlängningen kan komma att mena att yttrandefrihet endast ska gälla vissa givna uttalanden. Så är det förvisso redan, men när folk resonerar som Anton Abele riskerar det att komma sådana begränsningar i allt större grad.

Yttrandefriheten finns för att säkra demokratin. Visserligen är kommentarer om Anton Abeles haka knappast bärande för att demokratin ska fungera, men om man börjar rensa ut det man inte tycker att ”yttrandefriheten är till för” så har vi i slutänden ett samhälle där bara mysradikala åsikter får ta plats, som t.ex. att det är dumt att slå folk (ett uttalande Anton Abele har fått stor uppmärksamhet för).

Yttrandefriheten kan av naturliga skäl inte villkoras, helt enkelt av den enkla anledning att det inte ska vara en subjektiv fråga vilka uttalanden som är ”yttrandefriheten är till för”, det är ju det som är själva grundtesen i yttrandefrihet, att även människor med obekväma åsikter ska kunna komma till tals. En typisk obekväm åsikt är att Anton Abele har en stor haka, en obekväm åsikt i Tyskland på 40-talet var att Judar var lika mycket värda som andra människor och en obekväm åsikt i Sverige på 50-talet var att det är dumt att tvångssterilisera folk. För att sätta det i perspektiv, liksom.

Vidare tycker Anton Abele att man ska införa strängare straff för våldsbrott och säkert en massa andra brott. Det tycker han för att ”man ska bli straffad så mycket att man aldrig gör om det”. Det finns INGET, verkligen inte en enda jävla rapport som visar på att strängare straff minskar återfallsrisken eller den totala kriminaliteten i ett samhälle, snarare föreligger sambandet vara tvärtom. Att föra en sådan politik är inte bara korkat utan direkt oansvarigt.

Ja, detta är ju för mina kloka bloggläsare totalt uppenbara slutsatser, så jag behöver nog inte tjata mer om det. Men ett sorgligt faktum att att många tycker att yttrandefriheten kan villkoras till att endast innefatta åsikter som ”yttrandefriheten finns till för” och att man inte behöver se till forskningsresultaten för att dra slutsatser kring straffsatser. En sån person (och säkert flera andra) sitter just nu i riksdagen.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.

Vi ska inte utradera något jävla kulturarv.

Björklund har också fått kritik för att förslaget är en flirt med främlingsfientliga krafter. Men han tror att mer kristendom ska göra Sverige öppnare.

– Att vi ska utradera vårt eget kulturarv på grund av invandringen det tror jag är fel tänkt. Sverige kommer vara ett mer öppet och välkomnande land om de som växer upp här känner sig trygga i sitt eget kulturarv, säger Jan Björklund i TV4.

Detta handlar inte om att något kulturarv ska utraderas, det handlar om att kristendomen som religion inte borde ha särställning. Jag håller med om att vi inte ska utradera vårt kulturarv, jag tror få av Björklunds kritiker gör det. Jag firar jul, midsommar, påsk och valborg, jag läser Selma Lagerlöf och Strindberg, det är väl vår kulturarv? Om man tror att kristendomen är en så jävla väsentlig del av vårt kulturarv så borde man tänka om.

Att Björklund hävdar att anledningen till att vi firar jul är att jesusbarnet föddes då är i det närmaste genant. Alla som har minsta lilla koll på svensk historia vet att högtiden jul härstammar från midvinterblotet. Det är en högtid som har sitt ursprung i naturdyrkan som man sedan har gjort kristen för att lättare kunna smyga in i den vidriga religionen i vårt land.

Vårt kulturarv är minst lika mycket hedniskt som kristet. Midsommar, nyår eller valborg, som ändå är två av våra största högtider, har absolut ingenting med kristendomen att göra. Som jag sade innan är julen inte heller ursprungligen kristen och jag har också hört nämnas att påsken har sina asatrosanor, men vet inte vilka dessa skulle bestå i.

På det stora hela är inget i vare sig vår kultur eller lagstiftning särskilt kristet. De flesta lagar skulle kunna härledas från andra politiska ideologier eller helt enkelt bara utifrån det som funkar bäst, utom såklart de morallagar vi har gällande sex, men det fattar jag inte varför vi är intresserade av att behålla. Det är hursomhelst knappast så att våran samhällsmoral skulle krackelera om vi tog bort det kristna inflytandet, som vissa verkar vilja göra gällande.

Om vi läser svensk historia i skolan så kommer det kristna inflytandet att lyftas fram automatiskt, men då har man också en plattform för att berätta om allt det som Sverige är vid sidan om kristendomen. Att känna sin kultur handlar inte bara om att känna sin folkreligion, utan om att känna hela sin historia, sin geografi och vilka värderingar som genom tiden varit gällande: socialdemokrati, sexualmoral, asatro, naturdyrkan och kristendom. Det ska också finnas ett fokus på att lokalisera de här värderingarna i vårt moderna samhälle och givetvis att ifrågasätta dem. Att läsa bibeltexter är däremot inget annat än trams som inte hör hemma i skolmiljö. Vi ska inte ge kristendomen ”äran” för något som är urgamla hedniska traditioner.

Avskaffa religion som skolämne till att börja med.

Angående det här med kristendomens särställning i undervisningen: varför i helvete ska man ens ha ämnet religion i skolan? Man borde istället ah ämnet livsåskådningar.

En ide jag stöter på ofta ”ute på fältet” är att folk tycker att man ska ”hitta sin tro”, alltså att man ska välja vilken fullkomligt irrationell ide man tycker ”känns rätt”. Att tron är det enda sättet att nå andlighet och harmoni i sitt liv, att det är det enda sättet man kan skaffa sig ett rättesnöre, en moral att leva efter.

Men världen är full av livsåskådningar, olika filosofier kring hur man ska leva som alla kan erbjuda andlighet i någon form. Eller ett rättesnöre, om man så vill. Jag ogillar iden om att religion har någon slags särställning bland andra livsåskådningar som verkligen är fullständigt oberättigad, dels när det gäller innehållet som sådant men också historiskt inflytande. Som om religion vore det enda som påverka människors sätt att tänka.

Kristendomen har påverkat Sverige, men inte mer än asatro eller naturdyrkan (som i mångt och mycket är samma sak), så varför tas det aldrig eller i varje fall mycket sällan upp?

Jag vill se ämnet religion avskaffas och ersättas med ämnet livsåskådningar. Där kommer det givetvis att falla sig naturligt att ta upp de ledande religionerna, men man kommer också ta upp filosofisk synsätt såsom existentialism och säkert också politiska. Då kanske människor förstår att det finns mer att hämta från livsåskådningar än bara troende eller ateist, det finns så mycket att välja och vraka på utan att man för den sakens skulle behöver hänge sig åt någon irrationell dogm, vilket dels skulle leda till att folk skulle göra ett mer upplyst val när det gäller att ”hitta sin tro” och dels att religionens särställning skulle försvagas.

För varför ska något som i princip bara bygger på irrationella antaganden och vidskeplighet och som dessutom leder till så mycket elände få vara viktigare än filosofiska teorier när det gäller vägval i livet? Varför ska religionen få ha patent på att predika vad som är rätt och fel? Ungefär som om irrationalitet vore något fint, något som berättigar en åskådning ett större utrymme.

Den religion har haft inflytande i våran historia får ju automatiskt en särställning, så varför ytterliggare förstärka denna?

Förutom att Björklunds syn på att kristendomen borde ha en specialplats inom religionsundervisningen är helt förkastlig av jämlikhetsskäl så fattar jag inte hans argument om att den borde lyftas fram för att den har haft mycket inflytande.

Om den haft så stor inflytande så märks ju det ändå när man läser svensk historia? Vi behöver väl inte särbehandla kristendomen i religionsundervisningen också, det räcker med att vi berättar hur vårt land har byggts upp med alla faktorer som påverkat oss, alltså även kristendomens intåg.

Jag anser i alla fall att jag har fått ta del av tillräckligt mycket lärdom om kristendomen under min skoltid. Vad som däremot verkligen borde införas i undervisningen är religionskritik. Herregud vad fint det hade varit med lite sköna lektioner om varför religion suger trots allt. Lite föreläsningar om kristendomens brott mot mänskligheten, lite föreläsningar om kopplingen mellan tro och folkmord/terror. Och då kommer man ju liksom per automatik läsa ganska mycket om kristendomen, eftersom det är en religion med ett väldigt blodigt förflutet. Och så får både jag och Jan Björklund som vi vill.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag.

Utanförskap och otrygghet främjar rasism. Det är en något de flesta är överens om.

I de enskilda fallen kan man se att människor som är utsatta, haft jobbiga uppväxtförhållanden och så vidare söker sig till extrema grupper där det finns tydliga hierarkier så att alla vet sin plats och där man dessutom ofta blir välkomnad med öppna armar, eftersom Sd och andra rasistiska grupper behöver allt stöd de kan få. Där man umgås med människor på grund av sina gemensamma åsikters skull, där man kan föras samman av ett gemensamt hat. Naturligt faller det sig också att människor som upplever att de misslyckats med sina förehavanden i livet letar efter syndabockar.

Om jag fick reda på att mitt syskon, mitt barn eller en vän var Sd-sympatisör så skulle jag inte svara med att bryta kontakten, jag skulle visa att jag tyckte om personen för den hen var men inte för den sakens skull respekterade henoms åsikter. Jag skulle försöka resonera med personen och komma fram till varför hen tyckte som hen tyckte. Helt enkelt för att jag tror att öppen dialog och förståelse är det bästa sättet att bryta extrema åsikter på. För den som blir utfryst så faller det sig naturligt att skapa egna grupper och syndabockar.

Detta betyder inte att man ska acceptera den andra partens åsikter, för det är en stor skillnad på att acceptera personer och åsikter. Du kan älska en person utan att älska vad den gör. Man måste kunna ifrågasätta utan att det ska ses som fientligt, för den som hyser en åsikt som hen också uttrycker ska vara beredd på att försvara den. Men om man tycker att de som är främlingsfientliga ska lyssna på en så måste man också vara beredd att lyssna på dem. Det funkar inte att skrika ”rasist” så fort någon ifrågasätter hur vi hanterar invandring, man måste erkänna de poänger Sd och andra har för att kunna föra en konstruktiv dialog. Det säger ju sig själv att den som inte är beredd att lyssna inte heller anses värd att ta hänsyn till.

Det är en svår balansgång, absolut, idag så pendlar vi mellan ytterligheter varav den ena är att Sd ska behandlas som vilket parti som helst trots att stora delar av befolkningen är aktivt emot dem och den andra är att Sd till varje pris ska ignoreras, att man inte ens ska ge dem minsta lilla utrymme eftersom allt de säger per definition är förkastligt. Ingen av dessa ytterligheter är rimliga. Vi måste se Sd och rasism för vad det är och granska allt de säger kritiskt, utan att för den sakens skull ignorera vad de säger. För hur mycket folk än försöker förneka det så finns det en anledning till att folk röstar Sd just nu, om alla var nöjda och glada så skulle det inte finnas ett behov av att finna en syndabock, och detta bör inte ignoreras.

Den förälder som bryter kontakten med sin son på grund av hans politiska hemvist gör nog ett fatalt misstag. Dels genom att stärka hans känsla av utanförskap, känslan av att tillhöra en missförstådd grupp och behovet av att söka sig närmre de som accepterar honom ”som han är”. Som jag sa innan: utanförskap och utsatthet stärker rasism, och vad kan vara ett större utanförskap än att bli utesluten från sin egen familj, att bli dissad av sin egen mor, som ska älska en för vem man än är. För det är väl det föräldrar är till för: att älska sina barn trots missbildningar, fetma, dåliga betyg eller konstiga åsikter.

Men ge bara människan pengar.

Detta fattar jag bara inte: om jag hade varit Fredrik Reinfeldt just nu så hade jag fan gett pengar från mina privata besparingar till Annica Holmquist. Det känns som ett värt pris att betala för att inte vara det ondaste människan i landet med hela svenska folket.

Att regeringen inte bara tar och fixar till de här utförsäkringsgrejerna. För det första så verkar det mest handla om systemfel, det vill säga att det verkligen finns belägg för att en människa ska vara sjukskriven men att det inte efterföljs för att systemet är efterblivet och godtyckligt.Visserligen är systemfel ofta jävligt mycket svårare att lösa än att bara pumpa in pengar i det hela, men ändå. Det borde tas tag i nu, om inte för våran så för i alla fall för deras egen vinnings skull.

Systemet var troligen efterblivet och godtyckligt redan innan men när de får mindre pengar att röra sig med blir fallen självklart extremare. Jag tror dock inte att någon i varken opposition eller regering tycker att det är så det ska ligga till men lösningen bör inte vara att pumpa in mer pengar utan att se till att ingen utsätts för godtycke eller en orättvis bedömning. Det bör finnas extremt stränga och tydliga ramverk för vad man ska göra med olika fall inom alla områden där man sysslar med människor i utsatta situationer, annars kommer det alltid att leda till godtycklighet.

Jag har dock sagt det förut och jag säger det igen: svenskarna är ett av världen friskaste folk, men paradoxalt nog också ett av de mest sjukskrivna. Jag tror inte människor mår bra av att daltas med, att sitta inne och mysa i det sociala försäkringssytemet när man egentligen behöver komma ut och vara lite produktiv. Ni vet: skaffa ett jobb, plugga på högskola eller något annat inkomstbringande. Det är inte bara blaj att människor i allmänhet mår bra av att ”göra rätt” för sig. Sen finns det ju de som bidragsfuskar också, vilket är ett jävla ofog som man verkligen borde komma till bukt med.

Människor som kan jobba och människor som redan jobbar men fuskar till sig bidrag också borde inte få pengar från försäkringskassan, för det är helt enkelt inte dem den är till för. Försäkringskassan är till för dem som är sjuka, som inte kan jobba. Det är såklart förjävligt att människor som verkligen är sjuka blir utförsäkrade men det handlar troligen mest om ett systemfel, att det inte finns tillräckligt tydliga ramverk eller att de redan existerande inte efterföljs som önskvärt.

Fast det vittnar fortfarande om en fruktansvärd jävla människosyn när det enda Fredrik kan säga om det hela är att ”det säkert kommer att lösa sig” och att försäkringskassan trots all kalabalik inte ger henne pengar. Så därför är jag ändå jävligt glad att jag kan säga att jag inte röstade på moderaterna i det här valet.

Klart man ska kritisera Sd, men kanske måste inte alla sammanhang präglas av det.

En kommentar jag fick på det här inlägget som handlade om Sd:s ”dramatiska” demonstration när de lämnade storkyrkan under Eva Brunners predikan.

Så bara för att Sd kommit in i riksdagen ska det nu vara förbjudet att argumentera emot främlingsfientlighet i politiska sammanhang? Av respekt mot Sd ska man inte få prata om alla människors lika värde? Herregud jag orkar inte ens… det är för absurt.

Jag vet att det finns dem som hävdar att Eva Brunner minsann inte alls uttalade sig kritiskt mot specifikt Sd, utan mot främlingsfientlighet i största allmänhet. Men hon höll faktiskt en predikan där hon nämnde demonstrationer som hölls mot Sd. Visste, de hölls också mot främlingsfientlighet i allmänhet, men fortfarande mot Sd i synnerhet.

Jag tycker inte att folk ska skita i att kritisera Sd, jag har gjort det själv och jag har till och med försvarat de övriga partierna när de ”fryser ut” Sd, vilket ju verkar vara populärt att tycka är fel. I riksdagshuset, i utskotten, i regeringen får och bör de säga emot Sd så mycket som det bara går.

Men om vi har vissa ritualer som omgärdar demokratin så ska inte dessa vara ytterliggare en arena för att bekämpa ett specifikt parti. Dessa ritualer ska vara politiskt obundna, för annars har vi faktiskt ett problem, det vill säga att ett parti systematiskt trycks ner, inte bara i den politiska debatten utan också i allt det som omgärdar politiken. Det är verkligen vad man kan kalla mobbing, utfrysning och elitism, och ett sådant beteende är inte värdigt en demokrati.