Dag: 2 februari 2012

Vissa människor alltså.

Men herregud. Man driver i åratal en politisk blogg som handlar om saker som klass, feminism och liknande utan att få särskilt mycket påhopp alls. Sedan uttrycker man en enda gång att man tycker att man ”ser ganska bra ut” och bara ett litet tag senare får man kommentaren ”haha, ok. du är inte snygg om du tror det”. Inte för att jag är särskilt brydd över vad folk tycker om mitt utseende, men det är jag fascinerande att vissa är så jävla pigga på att trycka ner andra när de får chansen. Förlåt att jag en gång uttryckte mig positivt om mitt eget utseende, ska givetvis aldrig upprepas. Ska lägga mig under en sten och aldrig mer visa mig från och med nu.

Men förlåt då.

På den tiden då jag lade upp dagens outfit här i bloggen så var jag med om att en person frågade mig om min blogg, typ vad jag skrev om och så. ”Är du modebloggare”, frågade han. Jag berättade som det var, att nej jag är ingen modebloggare, jag skriver primärt om politik, feminism och lägger upp bilder jag tagit men då och då lägger jag upp dagens outfit. ”Jaha, så du är alltså modebloggare”, sa han då. Av allt det jag berättat om att jag skrev så lade han fokuset på ”dagens outfit”.

Det kan vara svårt för folk att ta in detta att människor, och då framförallt tjejer, faktiskt kan vara intresserade av självsmyckning och kläder och fortfarande ha något att säga. Som denna mycket spydiga kommentar jag fick när jag länkade till ett inlägg på Twitter.

Ursäkta mig då, men min blogg ser ut så. Jag tycker om att ta bilder på mig själv och visa upp mig för jag tycker helt enkelt att jag ser ganska bra ut. Om man inte trivs med det utan vill ha en renodlat politisk blogg som inte blivit nedsmutsad av något så banalt som ytlighet gör man bäst i att inte söka sig till min, helt enkelt. Men jag tycker fan att det är fånigt att inte kunna tillmäta det som skrivs av en person som även tycker om att ta bilder på sig själv i spegeln mindre vikt.

”Det som inte dödar stärker”.

En annan grej på temat starka människor i utsatta positioner är det här uttrycket som lyder ”det som inte dödar en stärker en”. Jag vet att det är ett talesätt och inte menat att tas bokstavligt men jag tycker ändå att det är en ganska vanlig syn detta att den som har gått igenom saker är starkare som person än den som inte har.

Till viss del stämmer det ju att den som aldrig har exponerats för livets hemskheter tenderar att bli bestört när det sker till skillnad från mer luttrade personer men det är verkligen bara till en viss gräns. De flesta som gått igenom mycket hemska saker lider på grund av detta och även om man tar sig igenom och skaffar sig ett drägligt liv så ställer det till irreversibel skada, kanske i form av dåliga betyg eller förlorad tid.

Att leva ett skyddat liv är inte heller bra men det är egentligen bara för att man förr eller senare kommer exponeras för något annat och att det kommer komma som en chock. Man bör inte invagga sina barn i vanföreställningar om hur livet är. Däremot ska man såklart undvika att utsätta dem för onödigt lidande för något sådant kan aldrig leda till något positivt. Detta är egentligen självklarheter, men i ofta talas det om lidande och svårigheter som gåvor, som något som kommer göra en starkare.

Fast det gör en inte starkare att bli sönderslagen och ihopsatt igen. Möjligen gör det en mer erfaren och kapabel att avvärja liknande angrepp i framtiden men det skapar också svaga punkter och otrygghet. Den som blivit utsatt för sexuella övergrepp skapar inte mer tillit på grund av det, den som blivit slagen blir inte tryggare på grund av det. Däremot kommer man kanske över det och går vidare, lär sig en läxa om vad man ska tänka på till nästa gång. Men det bästa hade ju varit om man inte behövt lära sig den läxan alls, inte sant?

Vår kultur ser ofta upp till människor som har gått igenom saker, betraktar dem som starka övermänniskor och önskar kanske till och med själv att de också hade fått sin beskärda del av lidandet. Men egentligen är det väl inte lidande man vill ha, man vill ha lite sken från den helgonglorian som kommer med det över sitt eget huvud. Detta glorifierande av lidande måste upphöra, vi måste erkänna att vissa händelser är rakt igenom tragiska och onödiga och ska undvikas, inte skapa en mytbild kring de som har genomgått detta.

Men för helvete.

Blir så jävla trött av att läsa sånt här. Att en person som sysslar med politik vräker ut sig saker som dessa är fan pinsamt, oavsett vilket jävla block man tillhör. Vad ska vi behöva säga för att du ska fatta? Hur många rapporter om att lågutbildade får sämre vård, lever kortare och har mycket större fysisk och psykisk ohälsa behöver det komma för att personer som dessa ska förstå att klassklyftor är ett jävla samhällsproblem. Att det inte handlar om enskilda individer som var och en för sig kan kämpa och göra fristående val utan att det handlar om stora folkgrupper som lever i helt olika verkligheter, med helt olika förutsättningar, bara beroende på i vilken familj de har fötts. Det spelar nog ingen roll hur mycket bevisning man langar för att klass finns och spelar roll för dessa människor vill helt enkelt inte fatta att det är så.

Bilden är tagen från Sofia som för övrigt skrivit formidabelt om saken.