Dag: 13 februari 2012

Actainlägg.

Jag vill rekommendera Hanna Fridéns inlägg om Acta-lobbyns påhitt att det skulle vara en fråga om mänskliga rättigheter samt hennes krönika om att vi borde ha ett bättre grundlagsskydd i Sverige, just för att stoppa lagar som dessa. Hanna Fridén skriver överlag bra om frågor som dess och eftersom jag inte orkar skriva om det själv så vill jag i alla fall sprida det vidare. Det är så himla viktigt det här, det tycker jag verkligen, men det tar tid att sätta sig in i. Eftersom Hanna är en sån jävel på att läsa på och kolla upp saker så gör hon det bra åt en. Om ni har några egna tips på bra inlägg, debattartiklar och krönikor om Acta så posta dem gärna i kommentarsfältet!

Att behaga.

Jag blir så trött på personer som visar avstånd från utseendeidealen genom att hacka på människor som har idealkroppar. Som alltid måste tjata om att den och den är för smal eller för vältränad, att man inte ska vara så smal utan man ska vara lagom. Senaste ut är Amanda Schulman som skrev ett inlägg om den här före- och efterbilden:

Hon tycker att tjejen är mycket snyggare på förebilden. Det får man såklart tycka vad man vill om och man behandlar ju rimligtvis sin kropp som man själv vill, frågan är bara vad Amanda har att göra med den här tjejens kropp. Jag tänker mig att Amanda tycker att hon står upp för sunda ideal eller något i den stilen när hon skriver saker som dessa, men det blir bara så fel, för i sitt förrädiskt idealkritiska inlägg så befäster hon samtidigt iden om att man främst har en kropp för att behaga utseendemässigt.

Tjejen på bilden, Karin Klingestedt, har bloggat om saken själv. Hon tävlar tydligen i bodyfitness och skriver såhär om saken:

Jag har ingen uppfattning om Amanda what so ever, men det som jag tycker är extremt tråkigt är att en vuxen människa, som säkerligen har hundratusentals läsare, skriver ett inlägg där hon har noll kunskap, fakta eller bakgrund och jämför min kropp och vad som är snyggast och får mig att framstå som ett objekt där man antingen ska välja vad som är snyggast – lite mullig, eller en närmare deffad kropp där mitt mål  faktiskt är att tävla?

Man kan ju såklart ifrågasätta bodyfitness ur ett hälsoperspektiv men faktum är att det inte var det Amanda gjorde, hon ifrågasatta bara Karins kropp. Hennes estetiska val. För Amanda utgick från att Karins mål var att se bra ut, inte något annat. Och det är ju liksom detta som är själva problemet, att det ständigt antas att det yttersta målet med alla fysiska förändringar är att behaga utseendemässigt, inte något annat, vad som helst.

Maria Svelands jävla artikel.

Alltså ursäkta mig, men Maria Svelands jävla artikel. Jag tyckte verkligen inte att den var bra. Jag har svårt att fatta hur det kan vara motiverat att upplåta så mycket utrymme åt sådant svammel, ännu mindre hur den kan ha blivit så fantastiskt hypad som den har. Ja, jag begriper hennes frustration över hur saker och ting ser ut men hon sitter liksom bara på sin högs häst och spyr galla över en otroligt stor massa människor. Nej, jag tycker inte heller att det är kul att Sd kommit in i riksdagen, att det finns så många antifeminister eller att Breivik dödade de socialistiska ungdomarna men det tjänar ju fan inget till att bara domdera på det där viset.

Jag tycker att det är viktigt att feminister, antirasister och kulturmarxister i största allmänhet står upp för de politiskt korrekta idealen, men inte på det här sättet. Det gör mig bara ännu tröttare, ty jag vet att det finns en vettig kritik att leverera men att texter som dessa går före. Och här blir det relevant att fundera på det här indignationsprivilegiet, för det är det som gör att sådan här svada blir accepterad som en debattartikel och dessutom hyllad.

Sålänge man är en politiskt korrekt kulturvänsterfeminist så behöver inte komma med någon djupare analys, bra argument eller ens något nytt. Det är bara att köra på med att jämföra Pär Ström med Breivik, då kommer alla att hylla texten till skyarna. Kanske för att det som står är det alla tänker, men ingen vågar säga?

Nej tyvärr, jag köper inte detta. Bara för att jag håller med Sveland i sak så betyder inte det att jag tycker att hennes text är bra. Om man ska uppta så mycket plats med en debattartikel om den politiska inkorrektheten så tycker jag att man ska kunna leverera mer än detta. Texten skulle kunna platsa i en blogg, kanske under rubriken ”lösryckt frustration” men inte som det den utger sig för att vara.

För övrigt tycker jag Hannah har skrivit bra om saken. Läs hennes inlägg!

Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.