Etikett: amanda schulman

Skillnaden.

Hanna Fridén har skrivit ett inlägg där hon går ut till försvar mot Amanda Schulmans inlägg om att hon tycker att en kvinna såg bättre ut innan en viktminskning. Hon tycker visst att det är motiverat att kommentera kroppen i sammanhanget eftersom den har figurerat i ett sammanhang som rör sig om viktminskning och påpekar att hon dessutom har gjort det själv, i det här inlägget.

Jag håller med henne till viss del. Det är mer berättigat att kommentera kroppar när de figurerar i sammanhang som dessa än det är att kommentera t.ex. Blondinbellas bikinibilder. Skillnaden på Fridéns och Schulmans inlägg var dock otroligt stor. Fridén skrev om det ur en helt annan vinkel, hon ifrågasatte idealet som artiklar som dessa sprider. Den här iden om att man blir så mycket lyckligare bara man går ner i vikt. Fridén har totalt fokus på att Aftonbladet borde sluta hypa kroppar som kan vara minst lika ohälsosamma som några ”extrakilon”. Detta motiverar hon med att det är ett hälsoproblem att många tjejer hetsar med vikten och är underviktiga.

Men Schulman skriver något helt annat. Hon attackerar den här tjejens kropp mer direkt. Hon skriver inget om att det är dåligt med reklam för viktminskning, inget om att det är ett hälsofara, ingen idealdebatt. Hon skriver bara att hon tycker att tjejen på bilden har en ful kropp. Sen var det inget mer. Hon skriver inte att hon tycker att det är fel med dieter, bara att det är fel när det är för att uppnå detta specifika ideal.

Det är detta jag stör mig på med idealkritik som den Schulman levererar. Hon lägger fortfarande totalt fokus på hur personen ifråga ser ut istället för att tala om det negativa i att vi ständigt möts av bilder som dessa. Hon är mer intresserad av att kritisera den specifika kroppen än tidningen som lyfter fram den som något eftersträvansvärt för gemene man.

Jag skulle inte bli arg på Schulman om hon skrivit att hon tycker att Aftonbladet sprider ett osunt ideal, däremot tycker jag inte om att hon skriver att den här kvinnan kropp är ful. Det finns inget idealkritiskt i att säga: ”dieter, visst, men inte för att uppnå det här resultatet”. Det är bara att återigen sätta kvinnan kropp i fokus för problembeskrivningen och inte den bransch som tjänar åtskilliga miljoner på att dessa ideal upprätthålls.

Att behaga.

Jag blir så trött på personer som visar avstånd från utseendeidealen genom att hacka på människor som har idealkroppar. Som alltid måste tjata om att den och den är för smal eller för vältränad, att man inte ska vara så smal utan man ska vara lagom. Senaste ut är Amanda Schulman som skrev ett inlägg om den här före- och efterbilden:

Hon tycker att tjejen är mycket snyggare på förebilden. Det får man såklart tycka vad man vill om och man behandlar ju rimligtvis sin kropp som man själv vill, frågan är bara vad Amanda har att göra med den här tjejens kropp. Jag tänker mig att Amanda tycker att hon står upp för sunda ideal eller något i den stilen när hon skriver saker som dessa, men det blir bara så fel, för i sitt förrädiskt idealkritiska inlägg så befäster hon samtidigt iden om att man främst har en kropp för att behaga utseendemässigt.

Tjejen på bilden, Karin Klingestedt, har bloggat om saken själv. Hon tävlar tydligen i bodyfitness och skriver såhär om saken:

Jag har ingen uppfattning om Amanda what so ever, men det som jag tycker är extremt tråkigt är att en vuxen människa, som säkerligen har hundratusentals läsare, skriver ett inlägg där hon har noll kunskap, fakta eller bakgrund och jämför min kropp och vad som är snyggast och får mig att framstå som ett objekt där man antingen ska välja vad som är snyggast – lite mullig, eller en närmare deffad kropp där mitt mål  faktiskt är att tävla?

Man kan ju såklart ifrågasätta bodyfitness ur ett hälsoperspektiv men faktum är att det inte var det Amanda gjorde, hon ifrågasatta bara Karins kropp. Hennes estetiska val. För Amanda utgick från att Karins mål var att se bra ut, inte något annat. Och det är ju liksom detta som är själva problemet, att det ständigt antas att det yttersta målet med alla fysiska förändringar är att behaga utseendemässigt, inte något annat, vad som helst.

Man kan ju faktiskt ha fel fast man kallar sig feminist.

Nu har Amanda Schulman skrivit ett inlägg om att hon minsann visst är  feminist. Det finns något som heter särartsfeminism som i princip handlar om att man ska acceptera olikheterna mellan kvinnor och män men värdera de båda könen lika högt och jag antar att det är den feminismen hon tillkännager sig eftersom hon alltid snackar om att man ska var stolt över att man är kvinna.

Jag måste faktiskt säga att jag skiter fullständigt i om hon kallar sig feminist eller inte. Det viktiga för mig är att hon har snackat om genus på ett jättekonstigt sätt. Hon har spridit myter om barn som inte får byta blöjor och vägrat ta in när personer som faktiskt kan något om genuspedagogik yttrat sig.

Jag kan blir så trött på den där grejen att så fort man kallar sig feminist så antas det vara okej att man för övrigt uttrycker sig och handlar helt annorlunda. Det finns ju diversiteter även inom feminismen och även feminister kan såklart ha helt fel. Det räcker liksom inte med att säga ”jag är feminist” för att alla feminister ska hålla med en.

Varför kan inte både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor?

Amanda Widell har skrivit ett inlägg om en genusförskola. Hon berättar om att det finns föräldrar där som förbjuder pedagogerna från att byta blöjor på barnen så att de inte ska kunna se vilket kön de har. Om den historian nu stämmer så tycker jag också att det är konstigt, men jag vill påpeka att den inte låter trovärdig och att det finns idioter i alla läger. Jag hörde t.ex. om en heteronormativ familj som slog sina barn. Inte betyder det att alla heteronormativa gör så.

Med Amanda är inte bara sur på dessa föräldrar hon är arg på hela genusdagiskonceptet. Hon är arg för hon tycker att det är så himla hemskt att helt ta bort kön. Att inte låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. Hon tänker på UnderbaraClara som inte ville berätta vilket kön hennes barn hade de första veckorna. Så hemskt! Så radikalt! Vilken fruktansvärd stöld på barnets identitet.

Jag blir rädd för sådana här människor. Och jag tycker så fruktansvärt synd om barnen. Charlie är helt fri att leka med precis vad hon vill, men hon väljer att gå i mina klackar och prova mammas halsband framför pappas skor och portfölj. Vi har inte uppfostrat henne så, hon har valt det själv. Och är det så farligt? Finns det något fult med det? Tydligen ska det inte vara någon skillnad alls på män och kvinnor. Fy fan vilken tråkig och hämmad värld!

Det är väl klart att Charlie (som ju dessutom är ett könsneutralt namn, vilket jag tycker är lite roligt i kontexten) får leka med vilka jävla leksaker hon vill. Det som är problemet är inte en rosa tröja, ett par klackskor eller en mascara. Problemet är att barn fostras in i att bete sig på ett speciellt sätt om de är killar eller tjejer. Problemet är att det där ”fria valet” som det så ofta snackas om inte alltid är så fritt, utan snarare beror på att man har blivit överöst med vissa värderingar som flicka och andra som pojke.

Amanda har säkert inte aktivt uppfostrat Charlie till att gilla klackskor på samma sätt som ingen uppfostrar sitt barn till att vara elakt eller ha dåligt självförtroende. Ändå finns det en massa barn som har det så och det beror ju på något. Det kommer ju inte från ingenting. Barn tar till sig mer än bara det man säger direkt till dem och som vuxen så behandlar man ofta flickor och pojkar mer annorlunda än man vill tro.

Det är därför dessa genusdagis finns. Inte för att tjejer absolut inte får bära rosa och killar blått, inte för att alla ska vara lika. De finns för att försöka jämna ut hur vi behandlar pojkar och flickor så att de kan bli mer jämlika och utveckla intressen och talanger som inte är relaterade till de förväntningar de har på sig i och med sitt kön. Om en av flickorna där sedan tycker att en rosa tröja är fin, låt så vara. Jag tror knappast att hon skulle bli stoppad i dörren.

Jag förstår att Amanda inte vill säga ”hen” till Charlie och jag respekterar det. Samtidigt så fattar jag inte varför inte andra föräldrar ska få försöka uppfostra sina barn på ett könsneutralt sätt. Det övergår mitt förstånd att det är så extremt provocerande att man på en enda förskola inte säger hon och han utan hen. Att man försöker vara genusmedveten på en enda förskola. Det finns gott om förskolor för er som tycker att flickor ska vara flickor och pojkar ska få vara pojkar, så varför kan inte de som tycker att det är viktigt att barn få hitta sina identiteter bortom könet få göra det utan att era uppfattningar om barnuppfostran och kön ska pådyvlas oss.

Att det ses som en stöld på någons identitet att inte behandla en person utefter sitt kön säger ju något om hur otroligt mycket kön betyder i vårat samhälle. Om det inte var så viktigt så hade Amanda inte brytt sig, men hon tycker att det är viktigt att flickor får vara flickor och pojkar får vara pojkar. Varför kan inte bara både pojkar och flickor helt enkelt bara få vara människor med olika särdrag, utseenden och favoritfärger?

Om flatkompisar.

Via UnderbaraClara hittade jag detta fantatiskt dumma blogginlägg signerat Amanda Schulman.

Hon berättar att hon äntligen skaffat sig en så kallad ”flatkompis” och att denna flatkompis minsann har berättat för henne att hon inte är en sådan som flator tänder på.

Jag tror att flatkompisen har helt rätt för jag skulle nog inte heller bli särskilt upphetsad av någon som frågade mig vad heterosexuella tänder på. Eller vad medelklassen tänder på. Eller vad rödhåriga tänder på. Om man inte tycker att det är sjukt sexigt med folk som antar att alla med en viss läggning har precis samma smak.

Bara att fråga något såndant: ”hej. Här kommer jag och frågar dig i egenskap av representant för alla homosexuella kvinnor: tänder ni på mig”. Jag blir helt matt. Och att sedan skriva ett jävla blogginlägg om det. Göra humor av hur skönt fördomsfull man är.

Kul Amanda. Verkligen skitroligt att du har så himla mycket självsistans att du förmår driva med dina sämre sidor. Synd att du framstår så jävla efterbliven på kuppen.

Att tänka innan man talar.

Det här med Amanda Schulman: hon menar säker inte att alla män ska slå varandra heller, det tror jag inte. Hon menar väl att alla ”dumma” män ska slå varandra. Dumma män för Amanda Schulman är typ rakade, muskulösa killar med fängelsetatueringar alternativt Fritzl. Det är bergis det som är hennes sinnebild av det manliga svinet, att hennes egen Alex också skulle kunna vara ett svin har hon inte tänkt på.

Men det här inlägget, det är så klumpigt formulerat att det inte är okej. Klart man skriver fel ibland, det gör jag också, men då går jag i alla fall ut på bloggen och skriver en ursäkt eller gör en uppdatering i inlägget eller så. Plus att jag aldrig skulle skriva så fel som hon gör, så att det tolkas som att hon vill ha ett samhälle enbart befolkat av kvinnor. Jag tycker inte att det är värt att ha överseende med en människa som uppenbarligen inte bryr sig om hur hon framstår.

Jag har svårt att sympatisera med en människa som skriver att hon ”skiter i” om vissa brukar våld mot andra, faktiskt. Jag tycker inte att det är okej att skriva så under några omständigheter. Det är ungefär som alla de som tycker att våldtäktsmän bör kastreras. Jag undrar när vi återinförde den medeltida lagstiftningen där man högg av handen på den som stulit. Det hade inte varit okej i något annat fall, man när man pratar om sexuellt våld är det tydligen ett acceptabelt straff att skära av folk kroppsdelar.

Fred mellan folk, krig mellan kön!

Satan vilken infantilt inlägg som Amanda Schulman har skrivit. Hon tycker att män ska puckla på varandra istället för att puckla på ”oss” kvinnor.

Ni får slå varandra hur mycket ni vill. Använd knivar och andra vapen, jag bryr mig inte, bara ni låter oss vara. Vi är svagare än vad ni är. Kan det inte bara få vara så enkelt, att vi ber er att sluta.

Förutom det uppenbara i att ingen förtjänar att bli slagen (framförallt inte med knivar eller det mer abstrakta ”andra vapen”) oavsett om man är man eller kvinna så förundras jag över hur hon tycker sig ha rätten att föra alla kvinnors talan. Alla kvinnor inkluderar även mig och jag ställer inte upp på detta. Alls.

Visserligen är mäns våld mot kvinnor ett samhällsproblem men det är fortfarande större risk för en man att bli angripen på stan än för en kvinna (i hemmet är det väl annorlunda, jag vet inte hur det blir om man slår ihop allt våld). Våld mot kvinnor sker i relationer medan våld mot män sker mer plötsligt och från lite vem som helst.

Hon får det att framstå som om patriarkatet är något slags krig mellan könen, där män gör allt de kan för att utrota oss kvinnor. Usch och fy! Jag undrar verkligen hur hon tänkte när hon skrev det här inlägget. Hon ba: ”gu va bra, nu ska jag ta ställning mot våldtäkter o sånt dåligt”. Och så blev det bara så fel.

För övrigt: folk som hävdar att våldtäkt är det värsta som kan hända en. Alltså, jag förnekar rakt inte att det skulle vara sjukt vidrigt att bli våldtagen och att jag troligen skulle må dåligt om det skedde men jag kan fan tänka mig saker som är etter värre. Som att bli torterad, till exempel. Fy. Jag tycker faktiskt inte att man måste utnämna något till ”det värsta” för att det ska vara värt att #prataomdet.