Dag: 27 januari 2012

Som en internets Jekyll&Hyde.

Alex Schulman alltså. Han har skrivit ett inlägg där Linna Johansson figurerar som löd såhär:

Jag blir fylld av ett hat när jag ser honom. Jag måste sluta med det. Kan inte gå runt och fundera över vad människor gjort för 10 år sedan. Måste över huvud taget sluta lägga ner energi som stör mig. Som Linna Johansson. Varje gång jag läser hennes blogg så blir jag så nedstämd. Hon skriver hela tiden hur vidrigt det är att vara förälder. Hon verkar hatat sitt barn. varför skriva om det i en blogg? Stackars barn som sedan blir läskunnig och får läsa allt det där mörkret hos henne. Men det är mig det är fel på. Man ska inte störas på andra. Man ska hålla sig ur deras väg, inte bry sig om dem, fortsätta med sitt, kanske bli lycklig.

När hon sedan blev arg, som sig bör, och svarade med ett mycket vettigt inlägg om kravet på att vara lycklig och inte klaga när man bloggar så blir Alex förvånad över att hon svarar. Över att han helt plötsligt, som från absolut ingenstans, befinner sig i ett bloggbråk. Huruvida man kan kalla att få vettig kritik för att vara i ett ”bråk” kan ju diskuteras. Det mest anmärkningsvärda är dock att han på allvar uttrycker sig som att han inte förväntade sig svar på tal. Han förväntar sig alltså att kunna skriva att en människa hatar sitt barn i en blogg som läses av tusentals människor och att hon inte ska reagera, inte gå till försvar.

Åren går. Man tror att man utvecklas, att man mognar. Kan det verkligen vara så illa att jag fortfarande håller på, att jag faktiskt befinner mig i bloggbråk?

En rimlig reaktion av en person som vill ha mognat bort ifrån bloggbråk hade i det här läget varit att helt enkelt be Linna om ursäkt och sedan inte göra någon större grej av det. Istället så raderar han inlägget och skriver ett nytt där han låtsas som om han inte alls förstod att han eventuellt kunde provocera fram en reaktion med sitt inlägg. Så otroligt omoget.

Kanske borde man inte låta sig upprörs av en person som Alex Schulman, men det är fan ett jävla sätt han har mot använda medmänniskor. Inte bara komma med så grova påhopp som att en person hatar sitt eget barn utan dessutom ligga på en så otroligt låg nivå att man inte ens gitter svara på den kritik man får utan bara raderar det man skrivit. För man orkar inte vara i bloggbråk. För man har växt ifrån bloggbråk.

Det hade fan varit mer moget av Alex Schulman att lägga upp en bild på Linna Johansson där han har ritat över hennes näsa med en grisnäsa och gjort en ram av bajskorvar. Helt seriöst. Det är nämligen riktigt riktigt omoget att söka konflikt och sedan när det väl kommer till kritan hävda sig stå över sådant.

Anledningen till att jag tycker att det är ett problem värt att skriva om är att Alex Schulmans jävla stil accepteras hos folk. Det anses liksom okej att han ägnar sig åt mobbning av precis allt och alla. Inte bara anses det okej för att han ändå är rolig, utan han har även lyckats få folk att köpa att han har mognat nu. Att han är finkultur. Han har skrivit en bok, han har gjort avbön, han skriver att han inte vill hamna i bråk. Men hans agerande säger något annat, ty han har fortfarande samma maniska behov av att skriva om folk ur sitt äckliga ”von oben”-perspektiv och det har bara blivit etter värre sedan han ”mognade till” ty nu låtsas han ovetande om sina provokationer istället.

Obehagligt är precis vad det är. Det här behovet av att trycka ner människor som han liksom inte kan hålla tillbaka och samtidigt denna strävan efter att bli accepterad som en god människa, en mogen människa, finkultur. Som en internets Jekyll&Hyde.

”Visst, gör abort men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få dig att må riktigt pissigt för det”.

Blir väldigt ledsen när jag läser att man i Texas har inför en lag som säger att kvinnor som ska genomgå en abort måste både titta på ultraljudsbilder av fostret och lyssna på dess hjärtslag. Anledning är ju uppenbar, dessa kvinnor ska helt enkelt ”inse” att det är ett potentiellt liv (eller liv, som jag antar att de som försökt få igenom lagen kallar det) som de släcker när de genomgår en abort.

Jag hade ärligt talat haft större respekt om man helt villa förbjuda abort, men jag finner det enbart osmakligt att spela upp de jävla hjärtjuden. Herregud, personer som gör abort är medvetna om att det är ett potentiellt liv de släcker. Att detta extrema skuldbeläggande ska bli lagstadgat är ju bara jävligt äckligt. ”Visst, gör abort men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få dig att må riktigt pissigt för det”. Varför inte bara skicka hem bilder på aborterade foster till personen och skicka en födelsedagskort till en gång om året på ”barnets” beräknade födelsedag så hon inte glömmer sitt hemska brott mot gud.

Ungefär som att lagstada att läkare vid lungcanceroperationer ska ba: ”du vet väl att det är ditt fel att du är sjuk eftersom du har rökt” eller säga ”du vet väl att det är ditt fel att du är överviktig” när de sysslar med överviktsrelaterade sjukdomar. Sjukvården ska väl finnas till för att göra folk friska och lyckliga, inte för att agera ännu en statlig pekpinne.

Jag undrar om även privata abortkliniker åläggs det här kravet, och i så fall blir ju saken etter värre ty där är det en klassfråga huruvida du blir påtvingad skuldkänslor när du tar dig rätten att bestämma över din egen kropp.

Men öppna ögonen.

Vad menar jag egentligen när jag säger att utseendehetsen är värre för kvinnor?

Givetvis finns det individuella skillnader (hur ofta ska man behöva påpeka det egentligen) och jag är säkert mindre utseendefixerad än många män. Däremot är utseendefixeringen i samhället som riktas på kvinnor större än den som riktas mot män.

Typ om man går på stan en helt vanlig dag så ser men flera gånger mer bilder på lättklädda, snygga tjejer än på motsvarande killar. Det är betydligt vanligare att kvinnliga politiker, forskare, journalister och så vidare bedöms efter hur de ser ut än att man gör det. Det är betydligt vanligare att kvinnor stöter på att de är fula som något slags argument för att de ska bli mindre tagna på allvar. Att som kvinna inte raka vissa delar av kroppen är en provokation, att som män göra detsamma ses kanske som osnyggt men knappast som ett statement.

Jag vet inte hur mycket jag ska behöver rada upp på frågan för att övertyga antifeministiska relativister. Det kan dock vara svårt att diskutera med någon som vägrar öppna sina ögon och betrakta sin omgivning på ett seriöst sätt.

Klassförakt.

Margret Atladottir har skrivit om lite vanligt hederligt klassförakt som hon drabbades av när hon lunchade med en branschkollega på Riche. Hennes tröja gjorde tydligen att hon liknade ”en tredjeklassens Ebba von Sydow”.

Det är vidrigt att det anses okej att leverera den här typen av kommenterar till folk. Liknande saker anspelade på ras eller kön hade aldrig varit okej men om det anspelar på klass är det accepterat, tyvärr. Klassförakt är i stor utsträckning som okej av någon märklig anledning. Det yttrycks fritt och utan att folk motsätter sig det i någon större grad, något som de extrema reaktionerna mot överklassafarin ger en ganska bra bild av.

Hur kommer det sig att det ser ut såhär, att det är så otroligt accepterat att hacka ner på livsstilar och uttryckssätt som förknippas med underklassen? Eller, som i Margrets fall, saker och ting som förknippas med nyrikedom (det är i alla fall så jag tolkar det)?