Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.
Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.
Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.
Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:
Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.
Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.
Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.
Så sant så sant. Jag är inte fullt lika kategorisk som du vad gäller självhjälp osv, men håller ändå med om att det börjar gå överstyr med individualismen i vissa avseenden. ALTT går faktiskt inte.Speciellt inte för vissa människor, som olyckligtvis fötts med eller utsatts för saker som ger dem sämre förutsättningar än andra. Svårare än så är det inte. Naturligvis vill väl ingen bli sedd som ett ”offer”, men livet drabbar alla människor emellanåt (även Blondinbella, så småningom). Och då behöver man inte få ett ”du är lat/ du är omotiverad/ du försöker inte tillräckligt hårt” slängt i ansiktet, utan lite stöd och medmänsklighet för att orkar gå vidare. ALLT går inte, men ALLA har det tufft ibland. Man är inte en sämre människa för det.
intressant! Jag håller näästan med dig. I och med att jag själv främst bloggar om mentala hinder utgår jag ju ofta från principen att alla ansvarar för sig själva och ingen är ett offer, vilket till 90% stämmer och är en bra påminnelse för eventuella offerkoftor och framtida bitterhet.
Men i praktiken (och i synnerhet gällande arbetsmarknaden) kommer det, som du säger, alltid finnas de där 50 procenten som är under medel, och när det kommer til materiell framgång är hela ”the sky is the limit”-grejen totalt idiotisk.
OCH VARFÖR SKULLE MAN VILJA BLI FRAMGÅNGSRIK ENTREPRENÖR MED BRAD PITT VÄNTANDES HEMMA I SÄNGEN?! Gosh.
Jag skulle väl iofs ej banga på Brad i sängen, i alla fall inte om han spelar rollen som tyler durden i fight club.
Att mycket (i princip allt) handlar om mentala hinder är absolut sant, men när man har ett helt samhälle där alla resonerar efter den devisen blir det genast farligt, då det leder till alienation. Man måste ta allt med måtta.
Jag är på om det blir ett bokbål där vi bränner självhjälpsböcker. Pax bränna Mia Törnbloms bok.
Jag håller med dig, det är bra med individualism till en viss gräns, men om man inte är bra på något och kämpar järnet så kommer det förmodligen vara någon som är bra på det få jobbet i alla fall (som kanske också kämpade lika hårt). Grejen är att alla kan inte bli bäst. Alla kan inte få allt här i livet. Det finns alltid de som kämpar på botten och som inte kommer att bli bäst bara för att de kämpar.
Och tänker man då att man misslyckas för att man inte försöker nog mycket (trots att man verkligen gör ALLT för att skapa sig det man vill) så blir man till slut deprimerad. För då är det ju något fel på en själv. Då tänker man inte på det som redan är bra, för man kämpar alltid för den där drömmen som folk säger att man kan få ”bara om man vill”.
Jag hatar fan självhjälpsböcker. De lägger allt ansvar på individen, men det går fan inte att göra det. Individen kan inte alltid hjälpa sig själv. Ibland är det enda som går, att bestämma sig för att låta andra hjälpa en. Inte blir man alltid hjälpt då heller, eftersom vi dels har en taskigt fungerande psykvård, dels taskigt fungerande andra områden i samhället. Ibland råkar folk ut för livet och då är det inte alltid så jävla lätt att bah: ”MEN NU SKA JAG VÄLJA HUR JAG HANTERAR DETTA, JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD ÄNDÅ FASTÄN MIN MAMMA DOG FÖR EN VECKA SEDAN OCH JAG INTE LYCKAS HITTA NÅGOT JOBB OCH NÄSTAN GÅR UNDER EKONOMISKT!!! TIHI, ALLT GÅR BARA MAN VILL!!! ALLT HANDLAR OM INSTÄLLNINGEN!!!”
Man måste fan få vara ledsen eller arg ibland. Man måste få ligga på botten utan att höra att man inte var tillräckligt motiverad och man ska inte skuldbeläggas för att man inte genast tar sig upp då man börjar kämpa. Många kämpar som idioter men tar sig ändå ingenstans. Bara för att man bör ta ansvar för sitt eget liv, betyder det inte att man måste lyckas med allt man företar sig för annars är man lat och omotiverad. Inte heller betyder det att resten av samhället ska förlora sin medmänsklighet och bah skita i en med ursäkten att ”bara du själv kan hjälpa dig/bestämma om du ska ha ett arbete/yadayada.” Vad är det för jävla solidaritet med människor?
& vafan, alla kan inte bli poliser. En del människor ÄR INTE TILLRÄCKLIGT BRA. Så är det bara, man kan ha all motivation i världen men ÄNDÅ inte fixa matte C/polishögskolan/sjunga i ett rockband/bli en framstående advokat. Det måste man kunna inse. Visst, ibland brister folks motivation, men ibland handlar det ju minst lika jävla mycket om att folks intelligens och/eller förmåga i övrigt brister. Jag skulle tex. hemskt gärna plugga nationalekonomi (gud vad tråkigt det låter, haha) bara för att jag skulle vilje lära mig om det, men jag är helt enkelt väldigt dålig på matte. Jag pluggade i 6 timmar efter skolan varje dag i gymnasiet och ÄNDÅ klarade jag med nöd & näppe godkänt i matte A. Jag får helt enkelt inse det istället för att envist tänka att det handlar om motivation och inte matematisk intelligens, och istället satsa på nåt annat.
Åh, kan inte Blondinbella bara ta sig i röven nu?
Jag tror att hon måste övertyga sig själv om detta för att slippa den jobbiga insikten att anledningen till att hon lyckades var att hennes fara hjälpte henne. Inte bara, givetvis, men hon hade nog inte kommit så långt utan honom.
Jag förstår hur du tänker, men man utgår kanske från att de som läser självhjälpsböcker inte tappar förmågan att tänka själva helt, utan läser böckerna med en nypa salt. Självhjälpsböcker försöker få människor att komma in i ett mood, där man tror på sig själv och där man slutar vara ett offer. Tycker man att samhället fungerar dåligt ska man göra något åt det istället för att sitta och klaga. Det är inget hokus pokus, utan går väl mer ut på att hitta den vägen som passar en bäst. Skulle självhjälpsböcker ta upp allt som kan gå fel och hur mycket annat som man inte bär skulden för skulle böckerna bli rätt röriga och långa. På nått sätt är väl det underförstått.
En enskild självhjälpsbok gör nog ingen skada, men idag har vi en mentalitet i samhället där man tycker att allt går att coacha och positivt tänka sig till. Jag menar, vi har fan jobbcoacher på arbetsförmedlingen, men när vi har såhär hög arbetslöshet så är det ingen vettig lösning eftersom det inte handlar om individen utan om att vi har en ekonomisk kris. Men idag skylls mer och mer på individen och mindre på samhället.
Filmtips: http://www.youtube.com/watch?v=u5um8QWWRvo
Boktips: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/barbara-ehrenreich-gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande-1.1154957