Kategori: TV

”Det är en hård bransch”.

Läser nyheter24:as intervju med Alice Herbst, vinnaren av Top Model Sverige. Hon har tydligen blivit ålagd med kravet att gå ner i vikt vilket ska ses i ljuset av att hon verkligen är otroligt smal. Hon ser inte svulten ut, men hon är väldigt smal. Detta har provocerat många av fullt begripliga skäl, det är absurt att en person som redan är så smal och som dessutom inte har växt färdigt ska gå ner i vikt ännu mer. Om detta säger hon såhär:

Det är en provocerande bransch, många blir provocerade när jag säger att jag måste gå ner. Men det är något jag får ta, och jag får stå för att jag gör ett val som för många är galet.

Nu vill jag inte skuldbelägga henne för hon har ju fått höra denna svada sedan starten av Top Model, och troligen mycket längre. De flesta konstigheter i modellbranschen, såsom de orimliga viktkraven, motiveras ju med att det är en ”tuff bransch”. I Top Model kan man ju tycka att de borde kunna visa upp något slags föredöme inför hur modellvärlden skulle kunna vara, men icke, istället så beter man sig illa mot deltagarna och motiverar detta med att ”verkligheten” ser ut så för det är en ”hård/provocerande/viktfixerad/hänsynslös bransch”. Detta framställs liksom som en naturlag och inget man kan göra något åt hur mycket man än hade velat.

Jag tänker mig att även agenturer, fotografer, folk som väljer ut modeller och så vidare och så vidare motiverar sitt eget understöd av det supersmala idealet med att branschen är hård, helt utan att erkänna sitt eget ansvar i frågan. Det är himla olyckligt att det får gå för en anledning till att ytterligare understödja hemskheterna istället för att arbeta emot dem.

Måste man brinna upp innifrån av lust också.

I Top Model som läggs det alltid ett enormt fokus på hur mycket ”tjejerna” vill bli modeller. De ”pratar” med Isabella eller Tyra eller vem som nu leder showen och så blir de frågade: ”hur mycket vill du detta”. Den frågan alltså, vad jag är trött på den. Och vidare är jag trött på att se dessa tjejer bryta ihop inför tanken på att kanske just de ska få sin innersta dröm att gå i uppfyllelse, hur det upprepar gång på gång på gång med emfas att de vill detta så otroligt bittert. Och när det sedan kommer till vem av tävlingsdeltagarna de tycker borde uteslutas så är motivationen alltid: det verkar inte som om hon vill detta på riktigt. Det handlar aldrig om att hon tar sämst bilder eller har en dålig catwalkgång, det handlar enbart om att viljan tryter.

Hur mycket man vill spelar väl egentligen inte så stor roll för hur bra man gör jobbet. Givetvis ska man känna en lust inför det man gör men när det kommer till kritan så är saker som skicklighet, utseende och så vidare så otroligt mycket viktigare än vilja. Ingen kommer fråga på plåtningen för Max Factor hur mycket du vill göra den, det som kommer spela roll är din prestation.

Extra tydligt tycker jag att det blev när Jennie blev utesluten ur tävlingen för att hon hade berättat för Nina att hon kanske inte ville jobba som modell i framtiden. Det var såklart fruktansvärt tyckte juryn och de skickade hem henne med nästa plan. För att få vara med i tävlingen krävs nämligen inte bara ett fördelaktigt utseende och en förmåga att posa utan även att man säljer sin själv till modedjävulen. Man måste verkligen intyga att modellandet är ens stora dröm i livet, annars är man inget att ha.

Det äcklar mig hur denna bekännelse att modellandet är ens högsta önskan dras ur deltagarna en efter en och hur deras viljesammanbrott liksom utvärderas och ligger till grund för bedömningen av deras lämplighet. Tyvärr är detta något som man också kan se i resten av samhället, numera är det inte bara kompetensen som räknas när man söker arbete utan hur mycket man brinner för det man gör. Detta gäller även om man bara ska sitta bakom kassan på Ica, eller kanske särskilt då.

Att tvinga fram dessa viljebekännelser ur människor innan man ens ser åt deras håll när det kommer till allt från kassajobb till Top Model-vinnare gör att man redan från början skapar ett enormt känslomässigt överläge (utöver det man redan har som tävlingsjury eller arbetsköpare). Om nu personen ifråga verkligen vill detta så kan väl hen stå ut med lite pissiga villkor, uppmuntran till ätstörningar, spott och spe och gratisjobb?

Jag kommer fan aldrig ange mig enorma vilja som anledning till varför jag borde anställas eller något åt det hållet. Det ska inte spela någon roll och dessutom får man väl förutsätta att den som söker jobb också vill ha det. Jag ställer mig verkligen emot detta att man ska vara så jävla viljestark i allt man tar sig för. Kan det inte räcka med att man går att lita på och att man är duktig, måste man brinna upp inombords av lust också?

Nakenhet.

Åh, kollar på Top Model och bli så sur för de säger att tjejerna ska vara ”spritt språngande nakna” men de har i själva verket trosor på sig? Varför säger man att någon är naken när de har trosor, jag fattar fan inte den saken. Naken är att inte ha några kläder och inte att ha kläder på sig ju!

Blir så trött på hur nakenhet alltid används som dragplåster men aldrig någonsin inträffar på riktigt. Gud, kan folk bara sluta med denna begreppsförvirring?

Det måste finnas en gräns för hur länge det är kul med folk som smetar in sig i bajs.

Detta som Spiderchick skrev om Big Brother tycker jag var bra. Logiken hos de som gör dokusåpor verkar vara att ju extremare desto bättre. Detta stämmer nog till viss grad men även i program som Big Brother kan man gå över gränsen. Big Brother har ju blivit mer och mer extremt, troligen mycket beroende på att människorna som deltar kan tänka sig att gå längre för varje säsong.

Personligen älskar jag dokusåpor, jag älskar intriger och folk som gör bort sig. Men Big Brother… det blir liksom för mycket. För mycket bråk, för mycket tjafs och idioti. Det blir bara en jävla kavalkad i människoförakt och jag pallar liksom inte med det. Jag kan över huvud taget inte relatera till deltagarna som jag kan med de i till exempel Paradise Hotel. De är för överspelade, helt enkelt inte riktigt trovärdiga.

Jag tror att marknaden för intriger, bråk och tjafs kan komma att bli rejält övermättad inom en snar framtid. Det finns liksom en gräns för hur länge det är kul med folk som smetar in sig i bajs och har idiotiska gräl om tamponger, det tror jag verkligen.

Svenska hollywoodfruar säsong fyra.

Igår kollade jag på första avsnittet av säsong 4 av svenska hollywoodfruar. Jag var tvungen att distraherar mig med twitter och ritande för att ens klara mig igenom det.

Grejen är ju att jag brukar älska svenska hollywoodfruar. Men det bara gick inte nu, det var för mycket. Kände bara ångest inför dessa människor och deras liv. Hur orkar de? Isabel Adrian som anställer en assistent för att slumpa ut en vinnare i hennes bloggtävling och göra kaffe och Gunilla som har en hushållerska för att göra sallad.

Det sjukaste är ju när alla fruarna träffas och äter köttbullar hemma hos Gunilla. Att se dem interagera med varandra är bara för mycket.