modell – Fanny Åström

Om att ”bevisa” patriarkatet.

Ibland tycker folk att en ska ”bevisa patriarkatet”.

Problemet är att ”patriarkatet” inte kan ”bevisas”. Patriarkatet är liksom inte en grej, det är en förklaringsmodell (eller snarare en mängd olika modeller) som används för att förklara vissa fenomen.

Vi konstaterar: kvinnor har lägre löner, kvinnodominerade yrken nedvärderas, kvinnor utför mer arbete men äger ändå mindre av jordens resurser, nästan all egendom ägs av män, kvinnor är med våldsutsatta, mer rädda, blir utsatta för mer sexuellt våld, tas mer sällan på allvar, har lägre representation i makthavande församlingar, representeras mer sällan som hela människor i kultur, objektifieras oftare och så vidare och så vidare. Omvänt så är män mer våldsamma, står för en högre andel av brotten i samhället, utför mer sexuellt våld, begår fler våldshandlingar i hemmet, utför mindre arbete, äger mer resurser, tar mindre ansvar för hem och barn, får högre lön och så vidare. Alla dessa saker är mätbara, och det finns också statistik på många av områdena lätt tillgänglig i SCB:s utmärkta rapport På tal om kvinnor och män.

Så intressant ändå, att det finns ett så genomgående mönster i detta samhälle!

Vi frågar oss: hur förklarar vi detta? Det görs hela tiden försök att förklara det utifrån biologiska skillnader, men dessa skillnader är inte så stora att de kan förklara allt. Vidare så finns det omfattande belägg för att själva ”könsrollerna”, alltså de attribut som brukar kopplas samman med kön och anses vara biologiskt kodade, inte är något fast varken över tid eller geografiskt. Det som framstått som manligt kan plötsligt bli kvinnligt och tvärtom.

Det verkar alltså rimligt att anta att det inte är en fråga om biologiska skillnader utan om en samhällsstruktur. Denna samhällsstruktur har vi valt att kalla patriarkatet.

Det finns inom feministisk teori väldigt mycket skilda meningar om vad patriarkatets faktiskt innebär, hur det fungerar och ser ut. Som radikalfeminist anser jag att patriarkatet framförallt handlar om familjeförhållanden, om att det är det som är själva grunden för mäns makt. Andra feminister tycker annorlunda. Detta är påståenden som inte kan ”bevisas” rakt av, utan det är en fråga om en teori som skapas utifrån många olika fragment. Precis som det alltid är med vetenskapliga teorier. Det är bara modeller för att beskriva verkligheten, för att kunna göra förutsägelser. Och teorin om patriarkatet står sig väldigt bra när det kommer till detta. Vi kan, utifrån denna modell, till exempel förutsäga att en kvinna i en heterosexuell relation troligen kommer utföra mer hushållsarbete. Och se, det stämmer också i de flesta fall!

Nå, frågan om män accepterar patriarkatets existens är väl egentligen ganska oviktig, för vår frigörelse bygger inte på deras välvilja. Hur som helst tror jag att det finns en poäng i att sluta tänka att vi ska ”bevisa” patriarkatet i ett svep. Det är inte så vetenskap fungerar, och det är inte heller relevant för vår frigörelse.

”Det är en hård bransch”.

Läser nyheter24:as intervju med Alice Herbst, vinnaren av Top Model Sverige. Hon har tydligen blivit ålagd med kravet att gå ner i vikt vilket ska ses i ljuset av att hon verkligen är otroligt smal. Hon ser inte svulten ut, men hon är väldigt smal. Detta har provocerat många av fullt begripliga skäl, det är absurt att en person som redan är så smal och som dessutom inte har växt färdigt ska gå ner i vikt ännu mer. Om detta säger hon såhär:

Det är en provocerande bransch, många blir provocerade när jag säger att jag måste gå ner. Men det är något jag får ta, och jag får stå för att jag gör ett val som för många är galet.

Nu vill jag inte skuldbelägga henne för hon har ju fått höra denna svada sedan starten av Top Model, och troligen mycket längre. De flesta konstigheter i modellbranschen, såsom de orimliga viktkraven, motiveras ju med att det är en ”tuff bransch”. I Top Model kan man ju tycka att de borde kunna visa upp något slags föredöme inför hur modellvärlden skulle kunna vara, men icke, istället så beter man sig illa mot deltagarna och motiverar detta med att ”verkligheten” ser ut så för det är en ”hård/provocerande/viktfixerad/hänsynslös bransch”. Detta framställs liksom som en naturlag och inget man kan göra något åt hur mycket man än hade velat.

Jag tänker mig att även agenturer, fotografer, folk som väljer ut modeller och så vidare och så vidare motiverar sitt eget understöd av det supersmala idealet med att branschen är hård, helt utan att erkänna sitt eget ansvar i frågan. Det är himla olyckligt att det får gå för en anledning till att ytterligare understödja hemskheterna istället för att arbeta emot dem.

Det naturliga idealet.

Det naturliga idealet verkar mestadels inte leda till att folk faktiskt är mer naturliga, utan till att folk ljuger mer om huruvida de opererat sig och gör mindre extrema operationer.

En grej som är ganska vanlig är ju att kändisar uttalar sig i media och säger att de minsann varken äter nyttigt eller tränar, utan bara hur helt perfekta kroppar hela naturligt. De kan inte förstååå varför de är så smala eftersom de äter hamburgare och chips och geléråttor varje vaken jävla minut.

Men hela poängen är ju att folk ska tro att det är naturligt, och jag undrar bara hur i helvete man kan tycka att det är ett positivt ideal. Det borde ju vara rejält destruktivt att en massa människor går omkring och tror att vissa kan ha sådär snygga kroppar utan att göra en enda operation, utan att offra någonting. Det måste ju leda till otroligt mycket komplex.

Jag tycker folk borde vara lite mer ärliga om sina utseende och säga att: visst, jag ser ut sådär men jag har å andra sidan offrat något för det. Flera timmar på gymmet, en tråkig diet och kanske lite botox byggde denna vackra kropp. Det kostar tid, engagemang och pengar att se ut såhär.

För om man vill ha en perfekt kropp så måste man oundvikligen prioritera bort något annat, så är det. Och det borde alla ”unga tjejer” ha rätt att få veta från sina älskade förebilder, istället för att bli matade med svador om hur mycket alla andra kan äta utan att gå upp i vikt.

Feminism del fyra, om sexualiseringen av det offentliga rummet.

Jag skrev ju innan om Malin Swalins idiotiska ledare. Jag har även en reflektion kring den på temat feminism.

Malin skriver att det är konstigt att samma människor som försvarar det offentliga hånglet också är dem som tycker att man bör kämpa emot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet.

Ännu märkligare är att det finns människor som står upp för offentligt hångel och samtidigt vill använda lagen för att få bort ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. En putande Fredrik Ljungberg på jätteaffisch är aldrig så påträngande som hångelparet på tåget.

Jag läste en forskningsrapport om populära tv-serier riktade till kvinnor och där framfördes tesen att det var pornofierad puritanism det rörde sig om. Jag vet inte om jag skulle använda uttrycket pornofierad i sammanhanget men hela poängen var hur som helst att tv-serierna genomgående var fasta vid könsroller och idéer om att samspelet kvinnor och män emellan mest centrerar kring könsumgänge. Trots detta så nämndes eller visades inte sex som sådant ofta och om det gjorde det så var det lite pinsamt och ”fel”. Tjejerna gick omkring och var snygga och sexiga mest hela tiden och antogs vara intresserade av att killar skulle gilla dem, men deras egen sexualdrift var tabubelagd.

Jag tycker detta är en utmärkt analys av den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Var man än tittar så ser man avklädda kvinnor (och män, ibland) som är ”sexiga”. Men det finns något unket i sexigheten, för sex ser väl för helvete aldrig ut så? Sådär finputsat och onaturligt.

Ofta refereras det till en reklam som ”sexig” för att den innehåller avklädda människor. Men det är sällan mängden kläder på modellen som avgör hur vi uppfattar en reklam. Det är något annat: ett ansiktsuttryck, en miljö, en förväntan. Jag tror till exempel att vi kan enas om att bilden nedan är betydligt mycket mer sexuell än en genomsnittlig underklädesreklam trots att tjejen har kläder på sig (oavsett om man tänder på djur eller ej).

Så vad är egentligen sexigt? Hur ser ”riktigt” sex egentligen ut? Det är säkert olika för olika personer men jag hävdar att de flesta som har en någotsånär utvecklad sexualitet (alltså haft sex ett tag och njuter av det) har ett begrepp av sexighet som skiljer sig från det där kliniska som man ser i underklädesreklamer. När jag knullar ligger jag i alla fall inte med lätt särade läppar och perfekt glansig hy. Jag stönar och grismacherar och luktar säkert fruktansvärt mycket svett. Tiden när jag tänkte på att vara snygg medan jag knullade är lyckligtvis långt borta. Sex är inte kliniskt, sex är svettigt, smutsigt men framförallt något ytterst fysiskt, djuriskt och naturligt.

Så här ser det inte ut i det offentliga rummet. Snarare handlar sexualiseringen av det offentliga rummet om någon slags falsk sexualisering, där man gärna visar hud och hintar om saker som sägs vara sexuella, men aldrig går över gränsen till det där djuriska och naturliga.

Jag läste ett inlägg på tuttrevolution om att Asos hade suddat ut bröstvårtorna på sin modell.

Och detta får nog sätta fingret på det jag famlar efter. Här står modellen, hon visar hud, klyfta, hon har särade glasiga läppar och en genomskinlig bh. Sexiga attribut från topp till tå. Men hennes bröstvårtor är bortretuscherade.

Många tycker säkert att det skulle vara stötande med bröstvårtor. Men kom igen, den här bilden anspelar på sex, oavsett bröstvårtornas befintlighet. Är det inte egentligen värre att kvinnor växer upp med iden om att en snygg kvinna saknar bröstvårtor än med att få se naturliga kvinnobröst på stan. Ofta handlar nog moralpaniken inte om sex, utan om naturlighet. Att vi är rädda för det naturliga.

I sexualiseringen av det offentliga rummet så förflyttar man sex ifrån vad det egentligen är, något naturligt fullt av kroppsvätskor, till något slags låtsassex. Retuscherat och regisserat. Snyggt och avskalat. En halvöppen mun med läppglans på en kvinna utan bröstvårtor. Och kvinnor förvandlas i samma veva till några slags låtsassexobjekt. Ständigt pigga, fräscha, vältränade, airbrushade, slätrakade och med den där kåta och villiga blicken. Och numera dessutom utan bröstvårtor.

Och det är därför det är okej att hångla offentligt och fortfarande vara emot den ständiga exploateringen av perfekta kvinnokroppar i sexiga positioner. För att hångla är naturligt, det är jämställt, det är inget obehagligt ideal som sätter press på människor att vara perfekta till omänsklighetens gräns.

Jag skiter fullständigt i hur mycket sex som finns i det offentliga rummet, men jag skulle bra gärna vilja ha lite mer naturlighet.

Top model.

Tänkte på ett avsnitt av top model som jag såg för några dagar sen. Där var den en tjej som var någon slags ”fröken sverige”-figur fast i USA eller var det där programmet nu utspelar sig, hon hade långt fint hår och ett nervöst ”förlåt för att jag finns”-leende.

I alla fall så skulle de klippa henne korthårig i programmet, vilket var extremt ångestladdat för henne. Hon grät verkligen typ ett dygn, pratade massa med sin pojkvän i telefon och hade sig. Alla tyckte ju såklart hon var superfjantig. Sen ville dem klippa av hennes hår mer, men då gick det för långt, då drog hon hem istället.

Men det roliga var följande: När hon drog så sa hon ”skönhetstävlingar bygger karaktär, modellyrket förgör den”. Haha. Att tycka att det ”bygger karaktär” att stå och se snygg och ständigt glad ut, då har man fan ett jävligt uppfuckat perspektiv på saker och ting.

Helt jävla fantastiskt.

Modetidningen Elle hade i sitt senaste nummer med en fotosession med en normalviktig/knubbig/mullig/kurvig/valfri passande omskrivning av ordet tjock i modesammanhang, vilket är lite av en sensation i sig då Elle knappast är en tidning som gjort anspråk på att representera någon form av sunda ideal. Men vad som är det mest uppseendeväckande är att det inte står ett ord om modellens avvikande kroppshydda, vilket är otroligt.

Det är nämligen en oskriven regel att alla som släpper in en modell något större än idealet, om det så bara handlar om fem kilo, så ska det vara i ett reportage om tjockismode eller kläder för kurviga tjejer. Det ska helt enkelt påpekas in i absurdum att tidningen står för så fräscha och uppdaterade ideal och minsann kämpar emot modeanorexian som råder, vilket ju i sig är kontraproduktivt, då det ständiga påpekandet av avvikande kroppar rimligtvis bara gör det hela ännu värre.

Hur som helst var reportaget jävligt fräscht och snyggt, även om alla kläder var heltäckande. Man kan ju förvisso inte förvänta sig att de ska langa en ickeanorektiskt bikinimodell, jag tycker Elle har gjort nog bara genom att låta den här modellen passera utan att dra extra uppmärksamhet till hennes kroppshydda.