Kategori: Okategoriserade

Igår frågade en person mig vad jag gjorde i mina relationer. Svaret var: ”bråkade. Och mådde dåligt”. Jag har verkligen svårt att minnas något annat än detta.

Det är verkligen deppigt när jag tänker på det. Jag har ägnat år av mitt liv åt att vara i relationer som ofta fått mig att må dåligt, och som när de inte har gjort det mest har varit oerhört tråkiga. De har inte gett mig något.

Ändå kan jag ibland längta tillbaka till den här tiden. Trots att jag vet att mycket var skit så är det som att jag i alla fall hade ett syfte med min existens då. När jag var i dessa relationer så behövde jag inte fundera så mycket på vad jag egentligen ville i livet.

Jag tänker att en säkert kan ha bra kärleksrelationer som ger en något, men alltför ofta så är det som att människor mest bara drar ner varandra och får varandra att må dåligt. Jag har sett det många gånger, hända både mig själv och andra. Ändå fortsätter vi att göra det.

Ibland träffar en män som pratar om att de vill ha självständiga kvinnor. Min erfarenhet av att vara ”självständig” i relationer med män är att de gör vad de kan för att bryta ner ens självständighet och göra en känslomässigt beroende av en.

Idealet med självständiga kvinnor handlar ofta i själva verket om att kunna skämma kvinnor som inte är så kallat självständiga. Om att bryta ner för att sedan kunna kräva att en ska vara mer självständig.

Män dras till självständiga kvinnor för att det är en utmaning för dem att bryta ner dem. Det är en manlig maktfantasi att den självständiga kvinnan plötsligt blir känslomässigt beroende av dem.

Om en vill att någon ska vara självständig i en relation så måste en ge kärlek och bekräftelse, visa att en finns där utan att ställa en massa krav. Men i vissa mäns uppfattning om vad självständighet innebär så handlar det om att de aldrig ska behöva leva upp till något utan bara kunna ”våra sig själva” och ha allt på sina villkor utan att kvinnan ifråga visar att hon tycker att det är jobbigt. Han vill emellertid att kvinnan ska vara tillgänglig för honom hela tiden, och om hon inte är det så går han panik och vill kontrollera henne.

Den manliga drömmen om den självständiga kvinnan är att ha någon tillgänglig som inte kräver tillgänglighet tillbaka. Det är detta han försöker uppnå genom att ömsom skapa makt och kontroll, ömsom skämma henne för hennes osjälvständighet.

Vad som stör mig i hela frågan om manshat: att en som ickeman alltid ska vara den ”större människan” och ha förståelse för mäns skit. Nej tack. Jag är trött på att vara den större människan, jag är trött på att ursäkta mäns skit med att jag ska ha förståelse för dem. Jag går inte med på det längre. När män ger mig skit får de skit tillbaka, så enkelt är det. Den mån som inte har förståelse för detta har inte förståelse för min situation i patriarkatet och är därför heller inget att ha i den feministiska kampen.

Jag är trött på att anpassa mig för mäns skull, jag har gjort det hela livet och jag tänker inte göra det i ett sammanhang som ska handla om kamp för mina rättigheter.

Frigörelse kommer inte komma ur ytterligare anpassning, det kommer ur kompromisslös kamp. Och i den måste vi alltid alltid sätta ickemäns frigörelse framför mäns sårade ego.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar patriarkala strukturer i relationer är alla som får för sig att allting skulle vara enskilda mäns ansvar bara för att det handlar om patriarkatet. Så tänker inte jag alls på strukturer. Jag tänker att patriarkatet är något som är inlärt i både män och kvinnor, i hur vi hanterar relationer.

Jag har lärt mig att begära en viss typ av relationer och en viss typ av behandling från män. Jag har lärt mig att förvänta mig vissa saker i relation till män. Jag har lärt mig att bete mig på vissa sätt i relation till män och så vidare. Detta är någonting som sitter i mig, men det rör sig icke desto mindre om patriarkala strukturer. Sådana internaliseras i en.

Att något har med patriarkala strukturer att göra innebär inte att en som kvinna är helt oförmögen att göra något åt det. Tvärtom så har insikten om dessa strukturer gett mig många redskap att förstå och hantera de problem som uppkommer i relationer som en effekt av detta. Att säga att något är en konsekvens av patriarkatet är inte att befria sig själv från ansvar, snarare handlar det om att förstå saker och ting för att kunna arbeta konstruktivt för förändring.

Jag funderar ofta på det här. Hur har jag påverkats av patriarkatet, och vad kan jag göra åt saken? För jag inser att ingen kommer att rädda mig från det patriarkala förtrycket jag har internaliserat i mig själv, det kan bara jag själv göra. Även om det inte är mitt fel att det är så så är jag så illa tvungen att ta mig upp ur situationen på egen hand.

Ibland talas det om att det är att skjuta ifrån sig ansvar att ”skylla” sina problem på patriarkatet, och att det skulle göra det svårare att hantera problemen. Jag tror inte att personer blir bättre på att ta tag i sina problem för att de inbillar sig själva att det är deras eget fel att de har problemen. Jag tror att det är mycket lättare att ta tag i något om en kan se orsakerna till det, och om en slipper känna skuld och skam över att en har problemen.

”Patriarkatet” är inte en person som en kan ”skylla” något på, det är en struktur som går igenom hela samhället, alla individer i det. Därför är det över huvud taget inte meningsfullt att säga att någon ”skyller” något på patriarkatet, eftersom patriarkatet är du och jag.

Idag var jag på demonstrationen mot rasism och nazism i Kärrtorp som motsvarade alla förväntningar. Jag kände en viss oro över att det skulle bli för mycket ”det är fel med rasism” utan att sätta det hela i en större kontext, men det blev det verkligen inte.

16 000 personer samlades i Kärrtorp, och fler har samlats i andra städer i Sverige och även i andra länder. Det är fler än vad jag vågade hoppas på och det gör mig så jävla glad.

Nu kommer några dagar av borgerligt gnäll över att det uttrycktes vänsteråsikter på demon att följa. Borgare brukar som känt inte göra något själva för att stoppa rasism och nazism, men det är hemskt viktigt för dem att de ska inkluderas när det passar dem själva. Men jag känner väl att det spela mindre roll, för vi behöver inte låta dem sätta agendan. Vi kan kämpa för det vi vet är rätt oavsett vad någon skribent på DN tycker om saken. Och det, det är mäktigt.

Jag ska som vanligt försöka hålla mig så långt bort från borgerlig media som möjligt, för jag har insett att det inte är värt att lägga tid på. De kommer ändå aldrig att bry sig om något annat än att skydda sin egendom, och jag försöker sluta hysa illusioner om att de skulle ställa sig på min sida bara jag tar avstånd från våld eller använder God Ton. Den enda effekten är att de tillåts sätta agendan och tvingar in oss i att diskutera sina meningslösa symbolfrågor istället för att ta tag i reella politiska problem. Jag rekommenderar dig att göra detsamma. Vi behöver inte deras godkännande gör att föra vår kamp.

I förrgår gjorde jag min första polisanmälan på grund av nättrakasserier. Den här personen, som nu bytt namn till @diamanttjuven, har förföljt mig på Twitter i typ två månader. Först blockade jag hen och tänkte att hen skulle lägga ner efter ett tag, men sedan gick jag in och såg dessa otroligt obehagliga tweets, varpå jag beslutade mig för att göra en polisanmälan.

Jag och flera andra har tagit printscreens på detta, så det finns vittnen och bevis. Kontot är inte heller något litet konto, utan ganska stort med många följare som hen verkar vara vän med privat, så det borde gå att ta reda på vem det är. Jag vet ju att polisen inte brukar ta så allvarligt på detta tyvärr, men jag hoppas att det ska leda någonstans att anmäla nu. Det borde verkligen inte vara okej att hota folk på det här sättet.

Om någon har ett hum om vem detta är skulle jag uppskatta om ni hörde av er. Tack på förhand.