Kategori: Vardag

Ett moln på himlen.

020Jag var ju i Eskilstuna och höll tal för typ en vecka sedan. Det var överlag mycket trevligt, men en grej sabbade stämningen lite. Det var nämligen en person där som skrivit i min flashbacktråd att jag är ”obehaglig” (eller liknande, kommer inte gå in i den och läsa för att kunna citera korrekt) som kom dit i, vad det verkar som, syftet att filma mitt tal specifikt. Hen tog alltså upp kameran just när jag skulle prata och gick sedan kvickt efter att jag avslutat mitt tal.

Det är obehagligt det där. Den här personen är högerextremist, närmare bestämt objektivist. Jag känner mig väldigt obekväm med tanken på att hen tar sig till ett ställa enkom för att filma mig när jag pratar. Inte för att jag gjorde något jag inte kan stå för, men det är en jävligt oskön känsla.

Där jag bor.

IMG_20131114_135633Ibland undrar folk hur det ser ut hemma hos mig. Jag bor i en fyra tillsammans med min partner och en inneboende, som för närvarande är en vän som behövde akut boende men som om en vecka ska bytas ut till Helena istället, något jag ser mycket fram emot. Jag är brutalt ointresserad av inredning och dessutom ganska fattig för närvarande, så det ser inte särskilt fint ut alls. Är dock ganska nöjd med väggen i mitt rum som jag satt upp egna teckningar, vykort, material från SCUM-pjäsen och liknande på.

Mitt värde avgörs av om jag kan tillfredsställa en man.

På sista tiden har jag känt så oerhört mycket skuld. Skuld för att jag är sjukt och inte orkar varken plugga eller hålla på med den politiska aktivism som behövs så mycket. Skuld för att jag inte orkar skriva alla de texter som behöver skrivas. Skuld för att jag inta orkar svara på mejl och kommentarer som jag egentligen vill.

Men jag har också börjat känna mer skuld i mitt privatliv (i brist på bättre ord, det personliga är politiskt och så vidare), framförallt inför min partner. De senaste veckorna har präglats av mycket ångest, och denna har i sin tur utlöst skuld och skam över att jag inte lyckas vara Den Perfekta Flickvännen, som i sin tur har skapat ännu mer ångest. Den onda ångest/skuld/skam-spiralen är i full gång helt enkelt.

Jag har varit i den här situationen förut, men då var det med betydligt mycket mindre analys av läget. Då trodde jag att det faktiskt skulle kunna hjälpa om jag bara hatade min ångest tillräckligt mycket, även om det såklart var just självhat som drog igång den.

Men det är ändå så himla svårt att komma ifrån den här skulden, även om jag förstår hur den fungerar bättre nu. Jag vill liksom aldrig vara till en belastning i mina kärleksrelationer. Så fort jag känner att jag kräver ”för mycket”, det vill säga typ känslomässigt stöd och tröst, så får jag extremt dåligt samvete. Detta trots att jag är brutalt medveten om hur otroligt mycket känslomässigt arbete jag utfört i relationen.

Jag fascineras också mycket av hur dåligt samvete jag kan ha för att jag inte utför tillräckligt mycket hushållsarbete, även om det helt uppenbart är jag som utför mest och dessutom har det övergripande ansvaret för att saker och ting blir gjorda. När jag för några dagar sedan bad min partner att tvätta efter att själv, och på eget initiativ, ha tagit minst tre tvättar på raken så fick jag dåligt jävla samvete för att han fick göra det.

Jag har funderat en del på hur detta kommer sig, och jag tror att det har att göra med uttalade och outtalade behov. Kvinnor tränas i mycket högre grad att leva sig in i andra människors situation, något som män knappt tränas in i alls. När kvinnor och män ingår i relationer så tar detta sig uttryck i att kvinnor känner av mäns behov och tillfredsställer dem utan att de behöver uttrycka dem, medan kvinnor i mycket högre grad behöver uttrycka sina behov.

Detta leder till en situation där kvinnan framstår som krävande, eftersom det är hon som uttalar sina krav. Mannen framstår som okomplicerad och okrävande. En riktigt skön snubbe, helt enkelt. Det kan till och med vara så att de framstår som att kvinnans behov tillfredsställs när hon försöker tillfredsställa mannens behov, till exempel genom att prata om hans känslor. Vet flera män som BEKLAGAT sig över att deras kvinnliga partners är så himla jobbiga när de försöker inhämta information om deras känsloliv. Liksom: ”prata om känslor, vad är det för trams”, helt utan att erkänna att det faktiskt finns ett behov av detta och att det är kvinnan som ser till att det blir tillfredsställt.

Jag tänker att detta går att applicera till viss del på hushållsarbetet också. Eftersom jag har det övergripande ansvaret blir det jag som säger till när något behöver utföras, vilket gör att det framstår som att jag ”bestämmer”. I själva verket är det givetvis inte så, utan det är snarare så att jag utför planeringsarbetet. Min partner får avlastning eftersom han inte behöver bry sig om att tänka på när saker ska utföras. Men faktum kvarstår att det blir jag som uttrycker behovet, det blir jag som ställer kraven, vilket gör att jag uppfattar mig själv som tjatig och bossig, vilket är en ganska obekväm självbild. Patriarkatet har ju liksom lärt mig att hata bossiga kvinnor.

Men ja, det är svårt att komma undan det här. Trots att jag är medveten om vad som händer så känner jag så jävla mycket skuld så fort jag inte kan ta det ansvar för relationen och hemmet jag brukar vara kapabel till. Trots att jag har gjort merparten av det känslomässiga arbetet och hushållsarbetet under det dryga år vi har varit tillsammans så kan jag inte stå ut med tanken på att han skulle göra mer, eller ens att vi skulle göra lika mycket. Så jävla inpräntat är det i mig att mitt värde som människa avgörs av min förmåga att tillfredsställa en man.

Psykisk ohälsa.

IMG_20131019_155146Jag har ju som ni kanske snappat upp gått och blivit utbränd på grund av livet i det här samhället. Jag har tänkt mycket på det här med psykisk ohälsa innan och jag tycker att det är intressant hur otroligt stigmatiserat det är att prata om det. Psykisk ohälsa är ju något som i hög grad används emot människor, speciellt kvinnor som anses vara ”hysteriska” och liknande. Det tar väl också emot att erkänna att en är en av ”dem” för många, även om det ju faktiskt är otroligt många människor som mår dåligt på olika sätt.

Jag tänker lite som med feminism att eftersom det personliga är politiskt är det oerhört viktigt att börja just i det personliga och diskutera det. Varför mår vi egentligen så dåligt i det här samhället och vad kan vi göra åt det? Alltså politisera våra psyken.

Jag tror att en stor anledning till ångest är den ständiga osäkerheten och den falska valfriheten. Att inta ha någon fast punkt i tillvaron tär otroligt, och eftersom arbets- och bostadsmarknaden blir mer och mer osäker samtidigt som välfärden monteras ner så är just osäkerhet något väldigt reellt kännbart för många. Det kan liksom vara så otroligt lite som skiljer ett helt okej liv från att kräla på samhällets botten, typ en opassande graviditet, en sjukdomsperiod, att en får sparken.

Jag tror att den falska valfriheten som vi tutas in med spär på detta ännu mer, de flesta har liksom inte så många alternativ i praktiken men eftersom vi inbillas att vi har det så anses det alltid vara vårt eget fel om något går snett. Den falska valfriheten gör också att människor får det svårt att organisera sig politiskt kring sin situation, eftersom allt handlar om ”dåliga val” och inte ett kefft samhällsbygge.