Jag är sämst både på att svara på kommentarer och era frågestundsfrågor, det beror på att mitt liv är helt kaosartat just nu. Det reder upp sig sakta men säkert, men det är jävligt mycket just nu helt enkelt.
Kategori: Vardag
Veckan på Instagram.
Här är veckan på Instagram. Jag heter @fannyarsinoe där för den som vill följa.
Hittade en tidningen som pryddes av denna fina knogtatuering.
Ritade en fittblomma.
Klottrade på bordet.
Kollade på regnbågen.
Ritade lite olika snubbar jag träffat i mitt liv.
Hängde med denna förtryckare.
Vandaliserade ett bord.
Förklarade för en man varför en inte ska kalla sig jämställdist.
Tack feminismen!
De senaste veckorna har jag bråkat med så många personer, fått så många drömmar krossade och blivit sviken så många gånger. Jag har hört så jävla mycket skit från så många olika håll, ställt så många obekväma frågor och haft så många jobbiga men ack så nödvändiga samtal. Jag har gråtit flera gånger över en känslomässig börda som ter sig övermäktig.
Men jag tar mig förbi det, och jag är så himla glad för det. Jag är så glad att jag har människor i min omgivning som vet vad vänskap och kärlek handlar om; att ta hand om varandra, att lyssna på varandra, att ta ansvar för varandra. Människor som inte sysslar med något jävla spel, som inte försöker få mig att känna skuld och skam, utan som tar mig på allvar.
En annan sak som hjälper är insikten om att jag måste ta tag i mina känslor, inte kan hålla på och förtränga dem utan låta sorgen jag känner över svek och konflikter ta rum i mig, låter dem finnas där. Jag vågar låta saker och ting göra ont.
Det hjälper också att veta i vilka situationer jag har skuld och i vilka det handlar om att jag blivit utsatt för något. Innan så reagerade jag ofta genom att lägga skulden på mig själv, antingen för det som inträffat eller för mina känslor kring det, det gör jag inte längre.
Allt det här är delvis feminismens förtjänst. Genom att syna patriarkala relationsmönster har jag kunnat skapa bättre och mer öppna relationer till andra människor, jag har lärt mig erkänna och förstå mina känslor och jag har slutat känna skuld inför det andra utsätter mig för. Allt detta gör det så mycket enklare för mig att hantera livet när det är svårt, för jag vågar känna min smärta, jag vågar erkänna min svaghet, jag vågar prata om det som gör ont med min vänner. Utan feminismen hade jag troligen bara klarat en bråkdel av allt detta.
Så tack för det!
Vad har ni att tacka feminismen för?
Kvinnojour.
Just nu håller jag på och gå grundutbildningen på Uppsala kvinnojour vilket är ett ganska krävande projekt. Igår pratade vi om mäns våld mot kvinnor och jag har haft huvudvärk sedan dess eftersom jag satt och spände mig så mycket när jag hörde alla vidriga erfarenheter och tänkte på allt det förtryck som drabbar kvinnor i patriarkatet. Det är så smärtsamt att höra, det tar så jävla mycket kraft.
Vad som gör mig lycklig.
Ibland undrar folk vad som gör mig glad. Här är en bild på mig när jag pratar om kvinnokampen och det automatiserade barnafödandet, det postpatriarkala samhället och så vidare. Det gör mig glad. Det gör mig glad att tänka på att jag för samma kamp som hundratusentals kvinnor innan mig, att jag är med i detta led av fantastiska feminister som kämpat för frigörelse. Det gör mig glad att tänka att en bättre värld är möjlig. Det gör mig glad att drömma om ett samhälle fritt från förtryck.
Höstplaner och bloggämnen.
Sitter här och försöker ”planera mitt liv” och försöker få det att gå ihop med studier på 150 %, tjejjoursengagemang och en kommande kvinnojoursutbildning jag ska gå, som förhoppningsvis kommer leda till att jag engagerar mig även i den. Tycker att det är tråkigt att inte ha så mycket tid för att skriva som jag skulle önska.
Har funderat lite på den här bloggen i största allmänhet och undrar främst om ni vill se mer inlägg om kommunism/vänster. Skriver ju om sådant då och då men det brukar inte ge lika mycket respons som inlägg om feminism. Så jag undrar väl typ om det känns värt och uppskattas?
Tigger.
Fick nyss den angenäma nyheten att jag inte fått plats på min kurs, trots att jag kommit in på programmet (lång jävla historia, orkar inte dra hela). Alltså kommer jag att gå utan sysselsättning och inkomst i två och en halv månad (och nej, jag kan inte lösa detta genom att läsa strökurs eller liknande, redan kollat de möjligheterna). Om du någonsin funderat på att donera pengar till mig, köpa grejer av mig (t.ex. teckningar) eller ge mig skribentuppdrag är detta det gyllene tillfället! Jag klarar mig troligen ekonomiskt oavsett, men lite stöd skulle inte sitta fel så att säga.
Reklam.
Plankade till Uppsala och hittade den här lappen. Bilder på samma tema fanns även på utsidan av tåget och på ett gäng andra ställen. Jag undrar verkligen varför Sl känner sig tvungna att markera att de har bytt klädsel på sätena, det är faktiskt helt vanligt jävla underhåll och precis vad en ska kunna förvänta sig när en dels betalas skatt, dels 790 spänn för att få utnyttja deras ”tjänst”. Jag tänker också på all jävla reklam Sl gör för sig själv, och nu menar jag alltså ren reklam och inte ”information”. Det är ju liksom inte som att Sl har några konkurrenter.
Men det är väl så att när saker inte fungerar på ett tillfredsställande sätt, som ju ofta är fallet med vår kollektivtrafik, så får en väl täcka över med reklam. Det vore spännande att veta hur stora Sl:s kostnader för detta är.
Hantera sexistiska skämt.
Jag har fått frågan ett gäng gånger om hur en kan hantera sexistiska skämt. Detta är ju ett ständigt aber som feminist, och som kvinna i största allmänhet, speciellt då folk gärna bli lite extra jobbiga om de märker att en blir provocerad eftersom de tycker det är så himla ”kul”.
Först och främst vill jag säga att jag verkligen tycker att det är en bra idé att, om möjligt, sortera bort sexistiska människor ur sitt umgänge. Många har en idé om att en inte ska låta ”åsikter” komma i vägen för umgänge, men det handlar liksom inte om åsikter utan om grundläggande respekt för människorna i ens närhet. Människor som inte kan respektera dig och undvika att dra ”skämt” som gör dig obekväm är helt enkelt inte värda din tid.
Sedan finns det såklart en mängd situationer då en inte har möjligheten att slippa undan, eller där en värderar umgänget såpass högt att en inte vill lämna det. I sådana situationer tror jag att det kan vara effektivt att applicera följande.
Först och främst måste en släppa idén om att en ska uppfattas som en ”skön tjej”. Det handlar liksom om att en måste våga vara obekväm och skapa dålig stämning. Tyvärr så är det ofta så att det inte finns något annat sätt att göra detta på än att vara obekväm, så det är en fråga om avvägningar. Jag vet, det är lättare sagt än gjort, men jag kan säga att det är mycket av en övningsfråga. Ofta är det väldigt jobbigt att stå på sig, men det är inte sällan extremt befriande efteråt. Jag har verkligen fått så himla mycket högre självrespekt sedan jag började våga säga ifrån. Om du inte vågar säga ifrån; skratta inte med. Var likgiltig. Sådant kan många gånger vara väldigt effektivt, speciellt i mindre grupper.
En första grej en kan göra är att söka allianser. Oavsett om det är i klassen, på arbetsplatsen eller i släkten så finns det troligen vissa vettiga människor i sammanhanget som inte heller tycker det är kul med sexism, eller som i alla fall är mer mottagliga för kritiken av den. Med sådana kan en försöka prata kring de situationer en upplever som problematiska. Det finns flera olika poänger i detta. För det första kan det vara skönt att dela erfarenheter och tankar och känna att en inte är ensam, och det kan också bädda för att fler reagerar på sexismen, och säger till eller i alla fall inte skrattar med. Sexistiska skämt och liknande existerar alltid i ett sammanhang, och om den som skämtar inte får någon positiv respons så är det troligt att hen inte känner sig så peppad på att fortsätta, oavsett var hen själv står i frågan.
Om en är ensam i sina uppfattningar så tror jag att det ofta funkar bra att sansat förklara hur olika skämt är problematiska. Försök att lägga fokus på strukturen och inte individen. Till exempel ett våldtäktsskämt är till stor del problematiskt för att kvinnor lever under våldtäktshot. Lyft fram det, lyft fram kvinnors sociala verklighet och i vilken kontext skämtet verkar istället för att fokusera på skämtet som sådant. Jag tror i och för sig att personliga attacker kan vara effektiva, men det beror mycket på sammanhang och vad en själv känner att en vågar.
Det kan också vara effektivt att fråga ”hur menar du nu?/vad är det som är roligt?” eller liknande. Ofta inser folk hur idiotiskt de beter sig när det tvingas förklara det, och om de inte själva göra det så kanske andra i sammanhanget tänker till. Det kan även vara effektivt att efter en konfrontation ta upp diskussionen med andra i sammanhanget utanför, just för att väcka tankar och kanske på sikt kunna skapa allianser. Ofta är det nog så att den som drar själva skämten inte är beredd att ändra åsikt, men att andra runtomkring kan vara det.
Det är också viktigt att visa stöd och få stöd. Om en är flera som upplever sexismen som problematisk i ett sammanhang så kan en komma överens om att stötta varandra när någon säger till. Om en är flera så blir det enklare att säga ifrån och den enskilda individen tvingas inte stå för allt. Det är viktigt att tänka på att stötta andra kvinnor och feminister i deras upplevelser och strider. Även om en inte vågar göra det öppet i den stunden så kan en göra det efteråt, det kan också betyda jättemycket. Jag var till exempel med om en gång när jag sade ifrån när jag blev tafsad på, och en person i sällskapet sedan tog mig åt sidan och sa: ”vad modigt att du sa ifrån”. Även om hen inte sa något i själva stunden jag sa till så betydde hens stöd jättemycket. Så ge stöd till alla andra som säger ifrån, öppet i stunden eller senare privat. Det betyder verkligen skitmycket, kom ihåg det.
Att göra motstånd kan ofta vara ett sätt att ge andra mod till detsamma, och det kan vara stärkande att tänka på när en hamnar i jobbiga situationer på grund av det. Tänk att varje gång du gör motstånd mot sexism i ett sammanhang med andra så hjälper du ett litet litet frö att gro inne i någon. Du visar på andra sätt att se på verkligheten, andra vägar att ta i sitt liv, och det kan vara oerhört viktigt. Varje gång du säger ifrån mot sexism så ställer du dig i ledet av miljontals fantastiska kvinnor som kämpat för sina rättigheter, och du bidrar till att världen ska bli en lite bättre plats. Det brukar jag tänka på när jag förlorar tron och styrkan, och det tycker jag att du också ska göra.
Kämpa!
Följ mig/bli min vän på facebook.
Jag har numera facebook! Jag tänkte försöka använda det lite mer för att sprida mina texter och så, alltså inte bara privat, så om ni vill kan ni gärna bli vän med mig/följa mig. Det vore roligt. Jag heter såklart Fanny Åström.
