Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

24 reaktioner till “Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.”

  1. Åh, ah, det är så himla svårt. Ska en jobba mot idealet (en värld där kroppar inte värderas) eller jobba för att förbättra omständigheterna? Känns som att Size me kör på alternativ nr 2.

    Jag har just hittat din blogg och vill bara säg att den är fantastisk! Grymt att läsa om viktiga saker så välformulerat och genomgående. Tycker om väldigt mycket, mvh Jennie (ny stammis)

    1. Prcis, det är ett svårt val. Jag tror att båda delarna behöv. Jag tror aldrig vi kommer komma ifrån ideal helt, däremot flytta lite fokus från kroppen.

  2. Jag tror inte att Isabellas/Ego boost’s syfte är att tjejer/kvinnor (som ju är målgruppen) ska älska sina kroppar, snarare att visa att en kvinnokropp kan se ut på flera olika sätt och att det är okej. Jag håller absolut med dig om att kvinnkroppen granskas och värderas alldeles alldeles för mycket i samhället, men det är också bara en typ av kropp som presenteras offentligt. Därför tycker jag på sätt och vis att Isabellas/Ego boost’s initiativ kan vara en bra sak eftersom det presenterar och normaliserar en annan (betydligt vanligare) kroppstyp än vad som vanligtvis visas i media (speciellt i media som ofta konsumeras av yngre tjejer, som jag tänker är den grupp där osäkerheter kring den egna kroppen är mest utbredd. Det är i varje fall en grupp som förväntas bry sig mycket om sin kropp och sitt utseende, vilket skapar en större press än vad, exempelvis, medelålders män har).
    Jag har själv aldrig läst Egoboost, men jag har hört att tidningen aktivt jobbar för att bredda bilden av hur en snygg kvinna/tjej kan se ut. Är man kroppsfixerad själv tror jag ändå att det är viktigt att se flera olika kroppstyper i media.
    Jag håller absolut med dig om att det allra bästa vore ett samhälle där kvinnors (eller mäns heller för den delen) kroppar inte ständigt granskades, men i ett så pass utseendefixerat samhälle som vi faktiskt har låter det orimligt. Därför tror jag att normaliseringen av flera olika kroppstyper är viktigt, både hos män och kvinnor. Men absolut, det är en väldigt svår fråga.

    1. Jag förstå också syftet med det hela och hur det kan vara en bra sak, men jag tycker ändå det träffar fel.

  3. Word!

    Jag har så splittrad inställning till det här så jag knappt begriper det själv. Kroppens utseende som en icke-fråga är ju en helt fantastiskt tanke. Jag brukar ibland ägna mig åt lite tankelekar och försöka föreställa mig värld där vi lyckats uppnå detta och insikterna om vad det skulle innebär är ju direkt svindlande (brukar också fantisera om vad det skulle innebära att flytta ut på en liten gård och bli självförsörjande eller vad som skulle hända om alla kvinnor helt sonika bestämde sig för att vi inte föder fler barn innan vi är helt jämställda).

    Samtidigt som jag riktigt kan gotta ner mig i dagdrömmar och kroppen som en icke-fråga har jag börjar träna massor. Syftet är att bli stark och må bra men samtidigt vill jag prestera – känna att min kropp kan göra fantastiska saker, som att lyfta tungt och springa långt. Kroppens utseende är sekundärt men jag njuter samtidigt av förändringarna jag ser i spegeln. Ibland blir jag rädd för att jag på något sätt lurar mig själv – att jag inte alls bryr mig om att bli frisk och stark och må bra utan att det bara är svepskäl för att bli snygg och uppfylla idealet samtidigt som jag genuint kan känna att det faktiskt inte är så.

    Du bara vräker ur dig skitbra inlägg nu för tiden! Alltid lika kul att komma hit och du har blivit min absoluta favoritbloggare!

  4. Sjukt bra!

    Jag tyckte att den här textsidan Isabella presenterat med inledningen till kampanjen hade en bra inställning, för att de skrev om att sätta mindre fokus på kroppen, att vi borde lägga mindre energi på våra kroppar och att kvinnors kroppar borde förknippas mindre med våra identiteter. Utifrån ditt inlägg tidigare förstår jag dock att det mest verkade bli utviksbilder ändå?

    Jag tror att det gör mer nytta en skada men det kunde gjorts bättre. De tjejer som är djupt engagerade i sina koppar, kan de må bättre av att se oredigerade foton? Jag tror säkert det, men samtidigt inte att det hjälper särskilt långsiktigt.

    PS. Använder du menlös med samma betydelse som meningslös?

  5. Fast nu läste jag kommentarerna i blondinbellas blogg och det budskap som verkar gå fram till de flesta är ” size me” = det är snyggare med kurvor”. (fast BBs kommentarsfält har väl alltid varit läskigt, inte mycket vanligt folk där)

    1. Det är ju tyvärr för det mesta det det betyder =(

  6. Jaha. Så det går att skriva så här bra en pissig bakisdag. Jag ska ta med mej det när jag försöker skylla på olika saker för att undkomma mitt eget skrivande.

    Ja, och så håller jag med dej fullt ut också. Hellre ett lugnt och slentrianmässigt förhållande med kroppen än ett stormigt av-och-på.

  7. Jag håller inte med dig i allt det du skrivit här, men jag vill bara säga att du formulerar dig jävligt bra!

      1. Jag tror att det för något gott med sig att kasta kläderna. Även om kvinnokroppen då åter hamnar i rampljuset, så är ju faktum att många är osäkra på sina kroppar. Och förutom att arbeta med sin egen självkänsla via terapi, självhjälpsböcker, meditation eller vad som nu funkar för en, tror jag att det enda sättet att lösa problemet på är att visa alla möjliga kroppar. Därför är det BB gör bra och jag ”röstar” för att fler kvinnor kastar kläderna, även de som är större än BB. Jag tror även att det är en hjälp i arbetet mot tvångssexualiseringen av kvinnokroppen, att på det här sättet visa upp den. Det sker inte i sexuellt syfte, det sker inte i Slitz eller inom porrfilmen- det sker i ett magasin som handlar om självkänsla och bilden kan anses konstnärlig = icke tvångssexualiserande. (Vill dock se att också män gör detta, då det dels är problematiskt att så mycket fokus ligger på kvinnors kroppar och inte mäns, dels då män också kan ha komplex men det pratas inte lika mycket om det.)

        1. Intressant om tvångssexualiserande. Dock upplever jag bb:s pose som ganska tillgjord (dvs ”sexig”) vilket får mig att fundera lite på om det kan fungera så.

  8. Riktigt bra inlägg. Tänkvärt. Kämpar mot mina ätstörningar o det känns som fokus mest ligger på kroppen vilketär jobbigt. Önskar att den bara kunde få va ifred o att jag kunde komma fram till vad problemen eg handlar om. Inte är det mat el kropp iaf…

Lämna ett svar till Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *