Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kärlek.

Precis när jag höll på att göra slut med min pojkvän, vilket vare en process som varade någon månad, så läste jag Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Det är ett fantastiskt seriealbum som handlar om kärlek, kärnfamiljen och relationer. I den boken tar Liv upp ett perspektiv på kärlek som jag aldrig har haft förut, nämligen kärlek som en religion. Hon menar att en kärleksrealtion är en en liten minireligion, där man åtrår och ”tillber” den andra parten.

I samhället så lovordas kärlek dag ut och dag in. Tusentals låtar skrivs om kärlek, tusentals filmer handlar bara om kärlek, tusentals böcker också. Det som lovordas väldigt ofta är den blinda förälskelsen, när hjärtat börjar slå snabbare och man snubblar på orden. Eller de där relationerna när man är allt, precis allt, för varandra. Eller kanske den där kärleken som är jobbig och slitsam men ack så underbar då den fungerar, då men försonas efter ett gräl eller lovar varandra att aldrig aldrig gör slut. Den där kärleken som är smärtsam och passionerad. Eller så handlar det om sökandet och längtandet med kärlek som det hägrande målet.

Och det är ju inte så konstigt, för vem vill skriva sånger om de där förhållandena som är välfungerande och balanserade. Där man tar hand om varandra, myser framför tv:n på helgerna, har ganska bra sex men kanske inte precis hela tiden och smågrälar lite om vem som ska diska. Det finns ingen spänning eller dramatik, bara en ganska mysig vardagslunk. Ett förhållande som ger en tid att vara med vänner, jobba och vara för sig själv.

Många, inklusive jag själv, skapar dramatik kring förhållanden just för att inte trilla in i den där vardagslunken. För den där kärleken, den känner man för det mesta extra starkt när den har utmanats. När man har haft ett gräl, när man har återförenats efter att ha varit ifrån varandra länge eller när man har varit i valet och kvalet kring om man ska fortsätta vara tillsammans. När man får säga att man älskar den andra och känna att det verkligen betyder något. När man lovar varandra att det inte ska hända igen. Det är i själva återförenandet, återgången till det normala, som kärleken känns som starkast. Troligen för att man verkligen förstår hur mycket man uppskattar det man har när det håller på att glida ifrån en.

Jag undrar ofta varför jag inte bara vågade lita på att jag var älskad, varför jag hela tiden ville ha det bekräftat. Gång på gång startade jag gräl över skitsaker, utmanade vår relation för att jag ville bli bekräftad. Men detta skapade i längden bara ännu mer osäkerhet, för jag visste ju ändå någonstans att jag gjorde fel. Det var först när jag visste säkert att det var över som jag kunde luta mig tillbaka och njuta av den tid vi hade kvar. Jag hoppas att jag i min nästa eventuella relation kommer att vara säker nog för att inte behöva att min partner ständigt bekräftar mig. Att jag ska kunna luta mig tillbaka och veta att jag är älskad, eller i alla fall tänka att det inte spelar sådär jättestor roll om jag inte är det.

Rent dramaturgiskt finns det såklart något väldigt lockande i extremerna, men jag skulle önska att man kunde prata lite mer om de där förhållandena som mest bara är helt okej. Eller de där förhållandena där man tycker jävligt mycket om varandra men kanske inte är sådär upp över öronen förälskade hela tiden. Eller de där förhållandena där man skulle göra jävligt mycket för varandra, men kanske inte dö. Helt enkelt alla dessa förhållanden som är en trygghet i vardagen, en varm famn att vila i, men inte hela ens värld.

Idag finns det en stor polarisering i hur människor ser på kärlek. Det finns de som ”inte tror på kärlek” och de som tycker att kärlek är det bästa som finns. Ingen annan känsla är så mytomspunnen, även om det kan kännas minst lika starkt och vara minst lika livsomvälvande. Det finns en stor mytbildning till kärlek, många idéer om hur det ska kännas och vara. Mycket idéer om vad som är rätt och fel.

Det finns en enorm osäkerhet kring kärlek; är jag verkligen kär/älskar hen verkligen mig/är hen fortfarande kär i mig/är jag fortfarande kär?” frågar sig många istället för att bara vara med personer de gillar på ett sätt de uppskattar utan att hela tiden analysera umgänget utan och innan. Det tror jag beror på att vi har så många idéer om kärlek i vår kultur att vi ständigt jämför med dem istället för att lyssna på oss själva. Vi försöker ständigt analysera våra känslor och våra relationer efter hur det ska vara, och om det inte känns så där omstörtande underbart som man har hört att det ska göra då vill man genast bryta upp och gå vidare eller skapa nya känslor genom att skapa ny dramatik.

Om vi slutade måla upp bilden av kärlek som något av nödvändighet smärtsamt men samtidigt det underbaraste i hela världen. Om vi kunde säga såhär: ”kärlek är trevligt när det funkar, men man kan leva utan det också”. Om vi kunde tänka att en kärleksrelation är som vilken relation som helst; trevlig när den fungerar för närhet till andra människor är trevligt, men inte något som har en magisk förmåga att fylla annars meningslösa liv med mening för mer än ett litet tag. Då skulle vi kanske kunna vara mer avslappnade när det kommer till kärlek. Då skulle man kanske kunna säga: ”nej, du är inte mitt allt, jag skulle inte dö för dig och jag är inte säker på att jag vill vara hela mitt liv med dig. Men du är en person jag tycker om, som jag vill vara med och som jag vill vara nära”. För egentligen så borde det räcka som skäl för att vara med en annan människa.

Jag och Emanuel, min första pojkvän som jag var tillsammans med under 2,5 år. Vi gjorde slut för tre månader sedan.

Detta var alltså första av tio rubriker om kärlek, sex och relationer. Skriv gärna ditt eget inlägg på ämnet om länka till blogginlägget i en kommentar.

13 kommentarer till Kärlek.

  • FumikoFem skriver:

    Bra skrivet!

    Är så trött på hur kärleken har en så stark koppling till den eviga tvåsamheten. Det skulle vara sann kärlek som inget kan mäta sig med. Äh, det är bara ytterligare precis det som du tar upp:

    ”Om vi kunde tänka att en kärleksrelation är som vilken relation som helst; trevlig när den fungerar för närhet till andra människor är trevligt, men inte något som har en magisk förmåga att fylla annars meningslösa liv med mening för mer än ett litet tag”.

    Så tänker inte dom flesta utan för dom är den där drömbilden dom har av kärlek hämtat från böcker och filmer. Där drömprinsessan och drömprinsen väntar på dom.

    Skrev om detta själv men inte djup och analyserande som du gjorde: http://fumikofem.blogspot.com/2011/11/mina-tankar-om-karlek.html

  • Talulah skriver:

    Måste börja med att tacka för ett bra inlägg!

    Jag känner att jag håller med dig på vissa punkter men inte alls kan skriva under på andra. Det du skriver om att vi borde vara lite mer avslappnade till kärlek och inte tro att det bara handlar om förälskelse hela tiden känns så rätt. Har två vänner som delat på sig just för att hon inte vet om hon är kär på riktigt men hon saknar honom jätte mycket och vill vara med honom men har aldrig någonsin med någon känt den galna förälskelsen som alla pratar om och därför tvivlar hon på sina känslor och se hur det gick. Tragiskt!

    För mig och min sambo är förälskelsefasen sedan länge över. Visst vi bråkar och är definitivt inte alltid överens men vi är trygga med varandra och väljer att älska varandra.

    För det skulle jag ändå vilja hävda att förälskelse är mest kemiska saker som händer och det bara händer och ibland har man inte riktigt valt att det skulle vara just den personen man skulle bli förälskad i. Att älska är något man väljer enligt mig. Varje morgon får jag välja att acceptera de dåliga sidorna hos min sambo och glädjas över hans bra och ta ett beslut. Vill jag älska honom idag? Vill jag jobba för att vår relation ska fungera? Är jag villig att ge av mig själv för den här relationen för det är det de handlar om. Att ge och att ta och då tror jag faktiskt att man kan finna sin livskamrat men det handlar om att välja att kämpa, varje dag, både när det känns tufft och när allt flyter på.

    Därför tycker jag allmänt att den här hysterin omkring hur kärlek och förälskelse måste vara gjort att vi ger upp för lätt. Vi tror att så fort det inte känns som det kändes innan är det över, istället för början på något nytt. Relationer som fungerar där båda känner sig trygga med varandra och uppskattar varandra faller isär när trycket utifrån säger att ni har inte det bra nog. Ni har inte sex tillräckligt ofta, inte svärmande dejter ofta nog osv. Så både vackliga och stabila förhållanden lider av att vi har sådan press på oss utifrån om att allt ska vara så himmelskt som filmer, sångtexter och litteratur matar oss med.

    Men jag tycker fortfarande att man ska utgå från att nu ska vi leva resten av livet ihop. Det vill jag kämpa för i nöd och lust som man säger. Ingen vet vad framtiden bär med sig.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag tycker absolut att man ska kunna satsa på att leva hela sitt liv tillsammans, men jag tror att man måste vara öppen för att känslorna kommer ta sig andra former och att relationen kommer förändras. Jag tycker också att man ska sluta ha den fixeringen vid känslomässig exklusivitet som ofta finns, att man ska vara den enda för någon hela livet. Starka känslomässiga band är bra, men man behöver inte begränsa dem till att handla om kärlek.

  • fyrfärg skriver:

    Åh, vad skönt att läsa en lite annan berättelse om kärlek! Det är alltför ovanligt!

    Är inte kärleken också polariserad på det sättet att den romantiska, tvåsamma kärleken värderas mycket högre än alla andra kärlekar, som kärleken till familjen, kärleken till barnen, kärleken till föräldrarna, kärleken till de goda vännerna, kärleken till Gud, kärleken till uppgiften och så vidare?

    Jag gillar Peter Englunds essä http://www.peterenglund.com/textarkiv/lovehist.htm om kärlekens historia. Om jag förstår honom rätt har kärleken alltid varit polariserad, men kärlekarna har turats om att stå högt i kurs.

  • M skriver:

    Väl skrivet. Jag tror verkligen mycket olycka uppkommer pga. ”kärlekshetsen”, tvåsamhetshetsen som samhället dagligen prackar på alla inblandade (= alla).

    Efter många från- och tillförhållanden, KK-relationer och intensiva förälskelser, valde jag i slutet av sommaren att lägga av med allt. Jag skulle bara göra det jag ville, jag skulle lägga ner all min tid och kraft på mitt projekt. Det kändes bra. När väl beslutet var taget från min sida, kunde jag luta mig tillbaka på det. Jag kunde slappna av i mitt distanstagande. Det här var mitt val, och det var rätt för mig.

    Trygg i mitt beslut, lärde jag känna den person som jag nu har en väldigt nära och kärleksfull relation med. Och då, när jag insåg att jag höll på att bli/blev kär i den här personen, kan jag erkänna att det inte var lätt för mig att se över mitt beslut, mina principer. Det var förbannat ångestladdat. Men det var, precis som Talulah ovan skriver, ett val från min sida. Jag hade kunnat välja att skita i det, men jag valde att ge det en chans. Och det fick en chans enbart därför att jag helt enkelt tyckte om att umgås med den här personen. För precis så enkelt kan det få vara. Det behöver inte vara himlastormande och hjärtexplosioner.

    Egentligen vet jag väl inte vad jag vill få sagt med det här, mer än att jag fortfarande är övertygad om att tvåsamhetshetsen till störst del är destruktiv. Jag tror inte på en kärlek som människor är beredda att dö för.

    Min kärlek får mycket hellre vara vardaglig. Gemytlig. Trygg. Än på gränsen till undergång. För jag är så jävla trött på att folk genom att tro att den enda kärleken som finns, måste vara vansinnig, nervkittlande, och därmed även fruktansvärd, isolerar sig själva. Exkluderar sig själva från relationer som kan vara så fina, så trygga och sköna i sig själva. Utan att behöva vara mer än en helt ok känsla i bröstet.

    För det är fan i mig större, än någonting som någon gång måste gå sönder med buller och brak.

  • Blixa skriver:

    Hej!

    Dykt in här lite av och till men nu börjat jobba mig bakåt i tiden och vill bara tacka för en jätte bra blogg. Varje inlägg är som en liten aha-upplevelse. Är förvånad över att du inte får fler kommentarer så jag ska se till å börja rekommendera dig =)

    Tack för en superblogg!

  • Sandra Störd skriver:

    väldigt fin text :)
    Har nästan bara haft hetsiga, dramatiska relationer.
    nu söker jag mer efter en vänskap först, som jag kan tänka mig ”vara med” och utvecklas med. mer än så behöver det ju nödvändigtvis inte vara.
    Hoppas på att kärleken växer genom vänskapen, gör den inte det så är det helt okej för då har man vunnit en vän i alla fall.

  • Thea skriver:

    Jag tycker det är viktigt att alla väljer det som är rätt för dem och inte jagas på av alla dessa måsten som finns både i böcker och filmer. Speciellt för kvinnor. Det sätter upp lite för höga mål, speciellt om man skulle finna sin stora kärlek genom livet man lever och inte i en person, men då har man helt plötsligt misslyckats enligt normen. Speciellt om man är kvinna. Och det är ju synd att det ska vara så.

  • svalin skriver:

    När det gäller kärlek tycker jag att det finns två extremer. Den ena går ut på att kärleken är evig för att man gett det löftet till en annan och att man därför inte bör göra slut hur förjävlig än relationen är. De andra går ut på att man ska dissa sin partner om hen inte lever upp till alla högt ställda krav som finns inom populärkulturen. Båda två är så orimliga.

  • leilin skriver:

    Jag tror absolut på Den Stora Kärleken, som innefattar många av de punkter som du tagit upp och som man kanske inte bör förvänta sig. Det gör ju att i alla fall inte jag kan ha ett helt avslappnat förhållande till kärlek eftersom förhoppningen om den fantastiska, fullkomliga varianten existerar.
    Samtidigt håller jag med om att dramatiken är helt onödigt. Man kan ju inte tvinga fram något som inte finns. Och jag tror att man mycket väl i vissa fall kan nöja sig med den där ”okejiga” relationen som är så där gemytlig och trevlig men inte världsomvälvande. Att ta det som det kommer och bara trivas beöver ju inte vara fel. Men det låter faktiskt lite tråkigt att det är det enda som finns att sträva efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv