Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

analysera

Vill regeringen lösa problemen?

Mycket välskrivet av Ali Esbati på Arena om barnfattigdom. Han skriver om regeringens perspektiv i frågan och hur extremt ideologiskt det är. Politiken utgår från att det som behövs för att få folk att arbeta är att det ska finnas incitament för att göra det, alltså att man ska tjäna på att arbeta i förhållande till att vara arbetslös. Men istället för att göra arbete mer attraktivt så har man satsat på att göra arbetslösheten så vidrig som möjligt.

När Rädda Barnen Publicerade sin rapport om att barnfattigdomen ökat så anklagade Reinfeldt den för att var för vänstervriden i sina utgångspunkter och att slutsatserna därför inget han var intresserad av att anpassa sig till.

Så kan man också begripa statsministerns uttalande om att Rädda Barnens rapport ”är vänstervriden i sina utgångspunkter”. Utgångspunkten där är nämligen att föräldrar som inte har pengar är fattiga – och att detta är ett samhällsproblem. Reinfeldts utgångspunkt är i stället att föräldrar som berövas offentligt stöd, snarare får hjälp att gå från ”bidrag” till arbete. Den utgångspunkten är förvisso inte vänstervriden. Den är bara skruvad.

Jag finner det ändå intressant hur man kan avvisa en organisation som driver sitt arbete med barnens bästa i sitt intresse som ”vänstervriden” och anse att det duger som ett avvisande av alla slutsatser som presenteras. Borde man inte, när det är en så tung organisation som Rädda Barnen det rör sig om, istället försöka komma med en annan verklighetsbeskrivning och lösningsförslag.

Vissa liberaler anser att staten inte ska syssla med att försöka analysera strukturer i samhället, såsom klass, rasism och så vidare. Nej, inte heller jag tycker att detta ska göras bara för sakens skull. Jag tycker inte att total likhet, total strukturfrihet i samhället, är något som ska uppnås bara för sakens skull. Visst vore det trevligt att leva i ett sådant samhälle, men primärt anser jag att strukturer ska bekämpas om de ligger till grund för olika problem i samhället.

Om man observerar ett samhällsproblem där en strukturell problematik kan tänkas ligga bakom så är det väl rimligt att ta sig en titt på den förklaringsmodellen, istället för att förneka att det ens finns en chans att det skulle kunna vara så. Den som drivs av ett ideologiskt perspektiv här är inte vänstersidan, utan liberalerna, i sin vägran att se att det finns en möjlighet att en del av problemet kan ha strukturella orsaker. Ändå är det vänstern som ständigt anklagas för att vara alltför ideologisk.

Alla ideologier har sin verklighetsbeskrivning och ur den kommer vissa teorier om hur problem ska lösas. Det kommer också värderingar om vilka problem som ska lösas och inte. Om man har som mål att lösa ett problem ska man väl först försöka med den metod man gått till val på, men om den inte fungerar så måste man försöka hitta andra metoder. Att ständigt leverera mer av samma medicin och hoppas att det ska fungera bättre än det gjort innan är endast ideologisk blindhet.

Jag tänker att varken Borg eller Reinfeldt verkar vara dumma i huvudet, och således känner jag mig beredd att tro att det faktiskt inte är så att regeringen vill få bort barnfattigdomen eller minska klassklyftorna, bara det att de inte kan säga det rakt ut eftersom det helt enkelt skulle ge kritikerna för enkelt mål. Men av vad jag sett hittills så verkar det inte vara högprioriterat att faktiskt hitta lösningar på dessa problem, teorierna om motivation och incitament verkar snarare vara täckmantlar för att kunna köra på i samma spår tills det blir smärtsamt uppenbart för alla att det inte funkar. På samma sätt fungerar det ständiga förhalandet av intervjuer, undvikandet av frågor där svaret kan tänkas påskynda insikten om att regeringen egentligen inte vill lösa denna uppenbara samhällsproblematik.

Det sorgliga är att människor nöjer sig ganska länge med att tro att det faktiskt görs något åt ett problem, så länge de själva inte sitter i det. Det räcker långt att se bekymrad ut, visa lite god vilja, kasta fram samma teori ytterligare en gång och få lite handlingsutrymme för att sänka ytterligare några skatter, försämra villkoren för de sjuka och arbetslösa ytterligare lite till. Någon borde från Alliansen vad deras egentliga syfte är. Inte för att man kan förvänta sig något svar.

Kärlek.

Precis när jag höll på att göra slut med min pojkvän, vilket vare en process som varade någon månad, så läste jag Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Det är ett fantastiskt seriealbum som handlar om kärlek, kärnfamiljen och relationer. I den boken tar Liv upp ett perspektiv på kärlek som jag aldrig har haft förut, nämligen kärlek som en religion. Hon menar att en kärleksrealtion är en en liten minireligion, där man åtrår och ”tillber” den andra parten.

I samhället så lovordas kärlek dag ut och dag in. Tusentals låtar skrivs om kärlek, tusentals filmer handlar bara om kärlek, tusentals böcker också. Det som lovordas väldigt ofta är den blinda förälskelsen, när hjärtat börjar slå snabbare och man snubblar på orden. Eller de där relationerna när man är allt, precis allt, för varandra. Eller kanske den där kärleken som är jobbig och slitsam men ack så underbar då den fungerar, då men försonas efter ett gräl eller lovar varandra att aldrig aldrig gör slut. Den där kärleken som är smärtsam och passionerad. Eller så handlar det om sökandet och längtandet med kärlek som det hägrande målet.

Och det är ju inte så konstigt, för vem vill skriva sånger om de där förhållandena som är välfungerande och balanserade. Där man tar hand om varandra, myser framför tv:n på helgerna, har ganska bra sex men kanske inte precis hela tiden och smågrälar lite om vem som ska diska. Det finns ingen spänning eller dramatik, bara en ganska mysig vardagslunk. Ett förhållande som ger en tid att vara med vänner, jobba och vara för sig själv.

Många, inklusive jag själv, skapar dramatik kring förhållanden just för att inte trilla in i den där vardagslunken. För den där kärleken, den känner man för det mesta extra starkt när den har utmanats. När man har haft ett gräl, när man har återförenats efter att ha varit ifrån varandra länge eller när man har varit i valet och kvalet kring om man ska fortsätta vara tillsammans. När man får säga att man älskar den andra och känna att det verkligen betyder något. När man lovar varandra att det inte ska hända igen. Det är i själva återförenandet, återgången till det normala, som kärleken känns som starkast. Troligen för att man verkligen förstår hur mycket man uppskattar det man har när det håller på att glida ifrån en.

Jag undrar ofta varför jag inte bara vågade lita på att jag var älskad, varför jag hela tiden ville ha det bekräftat. Gång på gång startade jag gräl över skitsaker, utmanade vår relation för att jag ville bli bekräftad. Men detta skapade i längden bara ännu mer osäkerhet, för jag visste ju ändå någonstans att jag gjorde fel. Det var först när jag visste säkert att det var över som jag kunde luta mig tillbaka och njuta av den tid vi hade kvar. Jag hoppas att jag i min nästa eventuella relation kommer att vara säker nog för att inte behöva att min partner ständigt bekräftar mig. Att jag ska kunna luta mig tillbaka och veta att jag är älskad, eller i alla fall tänka att det inte spelar sådär jättestor roll om jag inte är det.

Rent dramaturgiskt finns det såklart något väldigt lockande i extremerna, men jag skulle önska att man kunde prata lite mer om de där förhållandena som mest bara är helt okej. Eller de där förhållandena där man tycker jävligt mycket om varandra men kanske inte är sådär upp över öronen förälskade hela tiden. Eller de där förhållandena där man skulle göra jävligt mycket för varandra, men kanske inte dö. Helt enkelt alla dessa förhållanden som är en trygghet i vardagen, en varm famn att vila i, men inte hela ens värld.

Idag finns det en stor polarisering i hur människor ser på kärlek. Det finns de som ”inte tror på kärlek” och de som tycker att kärlek är det bästa som finns. Ingen annan känsla är så mytomspunnen, även om det kan kännas minst lika starkt och vara minst lika livsomvälvande. Det finns en stor mytbildning till kärlek, många idéer om hur det ska kännas och vara. Mycket idéer om vad som är rätt och fel.

Det finns en enorm osäkerhet kring kärlek; är jag verkligen kär/älskar hen verkligen mig/är hen fortfarande kär i mig/är jag fortfarande kär?” frågar sig många istället för att bara vara med personer de gillar på ett sätt de uppskattar utan att hela tiden analysera umgänget utan och innan. Det tror jag beror på att vi har så många idéer om kärlek i vår kultur att vi ständigt jämför med dem istället för att lyssna på oss själva. Vi försöker ständigt analysera våra känslor och våra relationer efter hur det ska vara, och om det inte känns så där omstörtande underbart som man har hört att det ska göra då vill man genast bryta upp och gå vidare eller skapa nya känslor genom att skapa ny dramatik.

Om vi slutade måla upp bilden av kärlek som något av nödvändighet smärtsamt men samtidigt det underbaraste i hela världen. Om vi kunde säga såhär: ”kärlek är trevligt när det funkar, men man kan leva utan det också”. Om vi kunde tänka att en kärleksrelation är som vilken relation som helst; trevlig när den fungerar för närhet till andra människor är trevligt, men inte något som har en magisk förmåga att fylla annars meningslösa liv med mening för mer än ett litet tag. Då skulle vi kanske kunna vara mer avslappnade när det kommer till kärlek. Då skulle man kanske kunna säga: ”nej, du är inte mitt allt, jag skulle inte dö för dig och jag är inte säker på att jag vill vara hela mitt liv med dig. Men du är en person jag tycker om, som jag vill vara med och som jag vill vara nära”. För egentligen så borde det räcka som skäl för att vara med en annan människa.

Jag och Emanuel, min första pojkvän som jag var tillsammans med under 2,5 år. Vi gjorde slut för tre månader sedan.

Detta var alltså första av tio rubriker om kärlek, sex och relationer. Skriv gärna ditt eget inlägg på ämnet om länka till blogginlägget i en kommentar.

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?

Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.

Ge mig pengar!
Arkiv